Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.
I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.
Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.
För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.
På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.
Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.
Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.
Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.
När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.
Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.
Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.
Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.
Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.
7 kommentarer:
Frågan är ju vad som är friskt och vad som inte är det. Jag tycker gränsen oftast är hårfin. Det enda som folk tänker på idag är om de äter nyttigt nog och om den tränar tilräckligt mycket. man får inte äta det och inte det. osv.
Tänk bara på vilka ideal vi ger till våra barn!
det är helt galent vad mat är beroendeframkallande. Jag menar, att min mage verkligen vill ha mat...
suck.
jag blir så trött. Jag tror att lite av min aversion mot att verkligen "komma i form och gå ned i vikt" är att jag kommer ihåg den där sommaren när jag verklgien gick ned i vikt och fick uppskattning. Jag slutade visserligen att äta men åh så fort det gick att gå ned. Och alla fina kommentarer om mina smala armar.
Jag vill inte få ångest när jag äter så nu försöker jag äta när jag vill. Samtidigt är jag ju för tjock nuförtiden också. Men så länge jag inte blir gravid ska nog diabetesen hålla sig borta.
Sa jag att jag tränar förresten? Så även om jag är en str us12-16 (bara det säger väl en hel del, variera 3 storlekar mellan plagg) så är jag kanske inte överäcklig.
jaja, det var väl iofs just sånt här det här inlägget triggade i min illa 30åriga viktnojiga kvinnohjärna ;)
Jag vågar inte gissa för jag är rädd för svaret.
Jag har varit ätstörd och är på väg ur det, även om jag inte på långa vägar är där ännu. Och ju friskare jag blir desto mer märker jag hur äckligt besatta alla andra är. Vänner, tidningar, random personer på gymet, alla verkar besatta av en enda sak. När jag ser smala eller normalviktiga människor nojja över att de ätit godis i helgen eller att de latat sig på semestern så tolkar jag det automatiskt som att de har ätstörningar, men jag börjar inse att de är helt "normala", att de flesta faktiskt tänker så. Och det skrämmer mig, det är definitivt inte min definition av att vara frisk och må bra. Jag vill inte vara en människa som går igenom livet och nojjar över vikt och ätande, jag vill inte en dag vara en mamma som sitter med en tom tallrik när barnen äter födelsedagstårta. Att vara ätstörd är inte norm i samhället men att vara stressad över mat och vikt är defintivt det. Hur ska jag lyckas komma ur det när inte ens friska människor kan?
2, 3 och 5 låter som du.
För övrigt är det just del gym-mentalitetn som gör mig livrädd för att gå dit. Nej, det blir nog Friskis isåfall, känns som att man "får" vara tjock där.
Stanna i form kanske låter sjukt om man själv har varit sjuk.
För mig som inte är eller har varit sjuk låter den inte den minsta sjuk. Lite lagom fixerat, som saker alltid blir när man börjar med något radikalt nytt – jag hade t.ex. en kompis som i 35-årsåldern bestämde sig för att bli pianist (inte bara spela piano, alltså, utan bli ordentligt skicklig), och han spelade och pratade piano dygnet runt i flera månader. Var han sjuk då? Eller bara helt uppe i något nytt och spännande som helt förändrade hans liv?
det är hemskt. ja, hemskt. hemskt hemskt hemskt. vi vet det, att det är en form av kontroll av kvinnan, från alla håll, men vi vet inte vad vi ska göra åt det, det fortgår, år efter år efter år efter.. varför kan vi inte bara få vara, käka, inte bry, ta all plats vi behover? jag blir just nu jäkligt arg på reklamerna på tv, den här nya trenden där killar i reklamer t ex den här nya jävla äckliga captain morgan där en random snubbig kille som vanligt helt utan ansträngning eller eftertanke "belönas" med 10 snygga brudar " your girlfriend, her friend, blabla" som alla ska tillfredsställa hans höga excellens, givetvis spelar hans ölmage ingen roll. va? skulle en killes beteende spela roll inför hans behov? han är ju kille, vi ska ha allt utan mankemang! sen kommer alla brudreklamerna. "passa in, skärp till dig, raka benen, leeeeeeeeeeeeeeeee för fan kvinna! var nöjd men se för attan till att vara fräsch först! så att du har en chans på att ingå i cola zero-tjommens harem av anonyma behagliga kvinns!" och cola zero killen? naaaaeeee, han bara "är"! en kille! en kille är en kille är oreflekterad men får bruden vid knäna eftersom han förtjänar det eftersom han bestämmer. en kvinna ska "anpassa, anpassa, anpassa". bah..
själv är jag smal genetiskt och har alltid suktat efter hullet andra kvinnor har, har det som ideal istället och tycker kvinnor med hull är "perfekta kvinnor".
Skicka en kommentar