Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.
Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.
Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.
Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.
Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.
Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.
19 kommentarer:
den dumma grejen med gamla bloggflörtar är att det är så lätt att resa tillbaks i tiden med bara ett klick och minnas precis den dagen då man skrev om varandra undercover och kanske tillochmed länkade i samförstånd.
det fina är att det alltid kommer nån jävel och häller glaset fullt åt en igen då och då.
Nu gråter jag.
åh elin, den här känslan med den utspillda/uthällda mjölken, den förstår jag så väl att jag nästan gråter när jag läser detta. så jävla mycket på pricken att det är skrämmande. tack för insikten!
isabelle: undercoverlänkande ja, fyfan. det bra med mig och LSM var i alla fall att det var öppet i bloggarna. eller när man själv skrivit ett emoblogginlägg om uppbrottet och hur jävla mycket man lipat och hur stahaarkt medan den andra personen samtidigt lagt upp en bid på sig själv där den ser glad ut och skrivit något hej och hallå-tramsigt (true story from 2008). måste sluta dejta bloggare nu (ellerhur).
Grovt: one can only hope.
Ano: vad gråter du över, kära barn? här ska väl inte gråtas över mina blogginlägg utan vidare förklaring.
sara: tack själv. great minds think alike, baby.
Åh Elin. Vilket fint inlägg.
Förlåt om jag rörde upp någonting i onödan baby. Jag försöker tänka på att inte skriva om dig men det är svårt för mig också att inse att du gått vidare med bloggen, du har tagit dig någon annanstans där du hellre vill vara och det är lätt för mig att glömma bort det emellanåt. Och passar den här kommentaren bättre som mail så moderera den för all del.
För när man kommunicerar i text och på det här viset är det så lätt att glömma nuet, försjunka i minnen. Du nämner i förbigående nyårsuppvaknandet 2007 och allt kommer tillbaka för mig, jag nämner i förbigående 2008 och allt kommer tillbaka för dig.
Men du ska vara stolt över att du hällde ut den där mjölken när det begav sig för vi vet båda två att det var rätt beslut då. Det finns ingenting att straffas för, och jag ångrar heller ingenting (utom kanske det där överhastade mailet i slutet av juni 2007). Istället minns jag bitterljuvt.
Med kärlek, för alltid, för vissa människor fastnar på en även om det aldrig kommer att bli vi.
LSM: Nej, ta inte åt dig personligt som att du har gjort något fel nu. DU rörde inte upp saker, det gör jag så bra själv. Länka hejvilt ffs och skit i var jag befinner mig med den här bloggen. Hade jag inte velat lämna ut det här i ett offentligt inlägg hade jag såklart inte skrivit det utan ev. skickat det som ett privat mail istället. Nu blev det en del i ett inlägg om något större rörande relationer istället.
Love.
kinkyafro hjärtar dej elin,det verkar så alla fal.
Kinkyafro gillar dej elin.ryktena säger så.läs själv.
hahaha. vad är det med er år 2009? kommentarerna har aldrig varit bättre!
Ack ja, det krävs onekligen mod, för att njuta av det, allt det här... Men ändå: är det inte stärkande, upplivande, att vara en del liksom i en stor berättelse, att leva som på film? Det finns en drift att berätta från båda håll, och med jämlikar som ändå tror på kärlek och respekt så kan man nog leva med det. Värre att vara med i någon Norén-bok antagligen...
Mitt liv i Warszawa var en telenovela, och det bästa kom inte med i bloggen, bara i dagboken, eller bara i mitt minne.
Finally: Yes there will be milk trains coming fo sho: you're fit, and you knooow it..!
Gabriel: Men kan inte the milk(wo)man ta och skynda på i så fall? Det är januari, det är mörkt och jag fryser.
För övrigt har du en poäng, det finns ju såklart en tjusning i att vara med i en berättelse som skapas i realtid och Norénbok vore definitivt värre.
Vinteräktenskap, the new black? Känns parisiskt bohemchict. Jag har också ett kallt och dragigt rum. Överambitiöst och dumt nog hade jag stängt av elementet före jul, eller aldrig vridit på det.
Min studentbostadsförmedling har någon slags standard på 19 grader som max. Hur mycket man än vrider upp elementen blir det aldrig mer än så. Lägg därtill stora fönster och lägenhet i en gammal skola.
Vinteräktenskap låter vackert bohemchict. Mitt nyårslöfte är att jag ska gifta mig i år. Sades inte helt nykter och som motreplik mot vänner som lovade att fortsätta vara singel och unna sig dåligheter som sprit och cigg. Jag gjorde tydligen en helomvändning och blev reaktionär. Obstinat som alltid. 11 1/2 månader kvar på mig att tie the knot.
Så ska det vara: Alltid i opposition, även mot sig själv... Själv lovade jag ingenting, vilket nu verkar som ett missat tillfälle.
Vinteräktenskapen har den fördelen och nackdelen att de upplöses när det blir varmt nog att sova ensam, så beskrevs det i den mustigt konstnärstantiga livskonstsbok där jag mötte uttrycket.
Själv har jag nära nog nästan allt jag vill ha, utom en hustru (och pengar). På bokmässan spreds ett rykte att jag var gift och hade barn, och trots det flörtade vilt på Park. Jag blev mest rörd över att de trodde att jag kunde ha en fru...
Jag skulle nog referera till det konstant oppositionella som en av mina mest irriterande egenskaper, både för mig själv och andra.
Ahaa, nu är jag med på vinteräktenskapet. Tycker att det låter som en bra deal.
Jag saknar också bara hustru/man och pengar. Annars har jag allt.
Otroligt känslomässigt inlägg det här. Känner igen mig i mycket. Men självklart är det som du säger, "Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening."
Jag tror att människor mår bra av små doser av nostalgi och emotionell dalbana ibland. Tror det är så man lär känna sig själv och sina känslor, genom att uppleva och reflektera. Ibland med vemod.
you could hope, and i could do. did.
Skicka en kommentar