Utopier (I don't know what I can save you from)

Förstånd-motstånd skriver bland det bästa jag läst på länge:
För en gångs skull så känner jag att jag inte vill motarbeta mig själv, utan mer arbeta MED mig själv. Lära mig leva och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer att leva det där blommande livet där jag tar allt med klacksparkar och parfymerande lukter. För det vill jag fan inte. Då får ni gärna he bort mig först.

Sylar av sol skriver om att vara en empat.

Och runt mig rasar människor, mina gelikar och vänner. Genomsorgsna eller bara novemberrädda springer vi omkring och letar skedliggande eller bara lite peace of mind. Jag är hon som ringer till mamma halv fyra på morgonen med en enda mening;
- Får jag komma hem och vara liten ett tag?
Sen tänker jag någonstans där i insomnianatten att tänk om det liksom är på väg att skifta nu. Tänk om 2008 blir startskottet för den tid som faktiskt är vår. Tänk om 2008 är året då alla romantiska, sentimentala, vemodiga, oroliga, sköra, känslomässiga, överälskande, empatfågelhjärtan med hjärtat buret i handen och maskerna alltför illasittande över de vi verkligen är, tänk om det är året då vi kommer att resa oss.

Tänk om 2008 är året då vi liksom får rätt och alla andra fel. Och där står dem som krossat våra hjärtan eller svikit och säger amen ta det inte så hårt, vad är det med er?. Där står kunnare och pratar om labilitet och diagnoser och viftar med recept på cipramil och xanor. Där står förändra dig själv- teamen, där Anna Skipper-crewet skriker om viktnedgång och sunda vanor som metod för att vi ska må bättre och Mia Thörnblom-crewet skriker om just sina metoder för hur vi ska kunna bli oss själva och bli några av de där happygolucky-människorna som vi borde bli. Där står alla jävla Baloo-typer och säger att vi borde vara mer som dem, vara glada och nöjda och glömma bort bekymmer och besvär, varför vara ledsen när man inte ens vet varför man är ledsen?

Det är då vi säger nej tack. Jag har ingen lust att bli happy go lucky. Jag har ingen lust att förneka sidor hos mig själv och jag behöver inte era mediciner, metoder eller framgångsrecept för att bli någon annan än den jag är. Jag tar saker hårt för att jag är sådan. Jag är ledsen utan att veta varför ibland för att det är en del av den jag är. Livet är skört, världen är skör, alltså är det inte konstigt om människan också är skör. Jag är stark i min skörhet. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal och uh uh you can’t tell me nuthin’.

Allting är bara en utopi. Det vet ni ju. 2008 lär väl bli samma slags kaosår som 2007 var. Jag, vi, kommer fortsätta pendla mellan eufori och svärta, kommer fortsätta slå hjärtat blodigt på fel människor, kommer fortsätta leta trygghet och lycka, men också hitta magi ibland. Vi håller fast vid magin va? Och även om det är en utopi är det väl en typisk sådan sak man kan hålla fast vid en ensam insomnianatt, om man är en sån där skör människa som ringer hem till mamma det vill säga.