fet note to self på att:

sitter man till större delen instängd ensam i sin lägenhet en hel vecka och skriver ångesttexter till ljudet av the cure blir man som man umgås.

och efter att mamma levererat sin sedvanliga femminutersmonolog om att jag är en sökande människa som borde börja gå i kyrkan för att finna inre frid och att Jesus är svaret på min längtan kom hon med en del vassa, men skönt sanna, påpekanden. av barn, fyllon och mammor hör man sanningen. note to self där med.

sen ett nattligt samtal som avslutade med skratt genom bådas tårar;
- jag är ju för fan mina neuroser!
- ja jag med!

men så är det ju inte. igår var jag mina neuroser. idag är jag svart kaffe och analys. ikväll är jag glädjefylla, kanske paris hilton eller fransyskan. imorgon den glödande proletären.
tricket i livet är att hitta människor man kan vara alla sina trassliga pusselbitar med. det har jag gjort, thank god - det har jag gjort. det är som i spiderman 2 när tobey mcguire har stoppat tåget och faller i utmattning i människors armar. hans mask har fallit av och människorna ser honom under masken. deras armar bär honom, de skärskådar honom under superhjälte-förklädnaden med ömma ögon. ser att han bara är en pojke under sin förklädnad.
- vi säger ingenting, säger de och någon sträcker fram hans mask.
tricket är att tilllåta sig själv att förlora superhjältemasken då och då. veta att armar bär ens nakna ansikte, ömma ögon som ser en bakom hjältesfasaden. det blir så mycket lättare att dra på sig masken igen och fortsätta kämpa då.

(ge mig) rosor och palmblad

kom hem, drack en halvliter vatten och läste ett mail från bangredaktören om att min superba, fantastiska artikel inte kommer med i nästa nummer. saker jag måste jobba på, tänka på, kanske till nästa nummer om jag ändrar lite grejer. kanske kommer ni läsa den i augustinumret istället. jag förstår vad redaktionen menar. jag förstår precis. jag har glömt allt om kvinnosolidaritet och hierarkier i artikeln till exempel och den jag var för ett par år sen hade sagt förmodligen sagt just det;
-hey, var fan är kvinnosolidariteten?
är inte det den värsta kritiken? den som verkligen är befogad. den som man verkligen kan förstå. det är ju den som trycker ner en i fotknölarna och får en att börja tvivla. det är som skrivläraren. varje gång jag lämnar in något tycker jag såklart att jag skapat ett mästerverk. att varje formulering är fantastisk. sen går allt jag skrivit igenom hennes manglingsmaskin och ut kommer två A4 med kritik. allt är befogat. alltid. jag kan inte se det när jag sitter där vid tangentbordet och hackar till mina gamla cure-skivor (enda som funkar som musik när jag skriver), men det finns så mycket brister och hål och hon ser det alltid. precis som bang gjorde. den kritik som är obefogad och småfånig, som man inte kan känna igen sig i, den kan man bara räcka fuck you åt och låta bli glöd för ens fortsatta strävan. men jag får alltmer befogad kritik med underlag och den har jag väldigt svårt för just nu.

jag har glömt hur man hanterar kritik. för poängen är ju att i den där manglingen av skrivläraren och i det där mailet från malena rynell finns det beröm och tro på mig också. den missar jag totalt. fokuserar enbart på det dåliga.
i den akademiska världen var jag aldrig sådan här. det hör ju till, det är liksom essensen i akademiska seminarier att man ska få kritik. inga uppsatser, ingen forskning, inga resonemang är helt vattentäta. finns alltid saker att kritisera. jaja, jag vet att jag kräktes innan jag gick upp med min C-uppsats och undrade vad jag gett mig in på och efter D-uppsatsen grät jag ju för av utmattning, men ändå var det aldrig något som fick mig att tvivla. jag sög åt mig av det bra och jobbade på det dåliga. det gav mig glöd. i vårt senaste seminarium om könsöverskridande kvinnor förlorade jag mig själv långt borta i en diskussion om mig själv (insert fnissande över mitt jävla ego här). helt osaklig, väldigt icke-akademisk. det bör och kommer jag få kritik för. det enda det ger mig är en sjuhelvetes jävlar anamma och pepp inför seminarieuppgiften den kommande veckan om vilken roll etnicitet haft i konstruktionen av sexualitet (bara frågan! jag måste runka!).

när det kommer till den andra sortens skrivande ger det ingen glöd. när det kommer till mitt kreativa skrivande, eller för den delen artiklar, vill jag bara och enbart ha hyllningar, tårtor, stående ovationer och palmblad framför mina fötter. vill höra förlagen i gemensam korus utropa mig som den mest lovande unga författare de sett på år och dagar. vill se min skrivlärare gråta av lycka över mina fantastiska formuleringar och prosalyriska ord. vill höra bang säga att det här var den bästa motherfucking artikel de läst och vill att alla tidskrifter i hela sverige ska slåss om mig som skribent. sånt händer ju inte. det som händer är att jag hela tiden, varje sekund måste slåss med mig själv och alla tvivlen för att inte bara stänga av datorn, lägga ner för alltid och ringa chefen och höra om hon kan erbjuda mig vidareanställning efter att sommarviket går ut sista augusti. börja betala av mina skulder, bli vuxen och allt det där. att det faktiskt sitter tusen och åter tusen människor runt om vid sina datorer och drömmer om en publicerad debutroman eller skribentjobb och jag är ändå inte mer än bara en av dem och alla vi kommer inte få drömmar uppfyllda. väldigt få av oss.
och det finns inget som säger att jag är en av dem.

jag kan inte hantera kritik längre och det suger. lusten är drivkraften och det som tar mig vidare och det är väl den sunda delen. att så länge man känner lusten kommer man ändå fortsätta fylla datorn med megabyte opublicerat material. jag vill bara vara lite starkare, ha lite mer vässade armbågar och sluta att hela tiden blicka nervöst mot alla andra. de som redan är där eller de som har så mycket större potential att hamna där. de med kanske mer vässade armbågar, mer talang, mer känningar och större tilltro till sig själva.

men kvällen bjöd på solens nedgång över ramberget med vänner, öl, cigaretter och skratt. åt sanslösa mängder vindruvor och pratade om lilla sjöjungfruns invandrarsvenska, offentligt urinerande, orupklassiker och - naturligtvis- senaste numret av bon (jag kommer aldrig att kunna höra lasse lindhs röst på radion igen utan att få the creeps).
lägger man fylleskallen på filten och låter utandningen från halsblosset sträva uppåt blandas stjärnorna ovanför med ens eget andetag. det är sånt man får leva på när tvivlen anfaller, inga palmblad framför fötterna men ändå.

vi bryter betongen (addera bara lite värme)

tidningsbudet hostar till på fjärde trappsteget och ger mig väderleksrapporten i brevinkastet medan jag otåligt väntar på sömnen och lyssnar till fåglarna utanför fönstrets mörker. måste komma ihåg att fråga linnea om fåglarna, hon är min djur och natur-expert. det är bra att ha en bekantskapskrets av lekmansexpertis på högskolebasis, det finns alltid någon att fråga. krånglar datorn ringer jag rasmus, när hälsan vacklar frågar jag klara, skulle jag hamna i juridiska trångmål finns rebecka. och så vidare. man bygger upp en egen liten expertgrupp och linnea borde kunna svara på varför fåglarna envisas med att kvittra innan det har hunnit bli ljust.

och väderleksrapporten lovar värme och sol, jag måste planera picknick och köpa nya solglasögon. måste ut med skrivblocket och böckerna innan vindarna vänder igen.
från graven viskar karin boye att våren tvekar, jag förstår inte hur hon tänker för våren tvekar väl aldrig? den forslas fram och trycker på. precis som maskrosorna vägrar veja för hot om aprils sista köldknäppar utan spränger sig upp ur asfalten vägrar vi göra annat än att ta av oss barfota på marken där tjälen knappt hunnit släppa, köpa våra glassar i solskensbetingade rörelser och yrvaket, förväntansfulla samlas över folköl och engångsgrillar med löften om en sommar som är en evighet lång, precis som boye i en sista vacklande hoppfullhet nedtecknade innan hon gick till skogsbrynet och svalde gift.

vi är uppbyggda av tveksamheter, paradoxer och förvirring men är det i någon tid som vi inte tvekar är det våren. vi och maskrosorna bara bryter betongen. och huvudet är fyllt av illusioner likt den om en evighetssommar, samtidigt som magkänslan tvekar lika lite som knopparna innan de brister och det gör inte ont någonstans. addera bara lite värme; sen exploderar allt.

bara vanliga måndagstankar

nämen hörni, nu får det väl ändå vara slut på emobloggandet för ett tag va? jag framstår ju som helt labil, hjärtesargad och galen snart. and maybe I am, men det är ju inte hela sanningen.
lika ofta mår jag ganska okej, kanske riktigt bra. lika ofta är jag varken sådär nattsvartaste fyllelipsledsen eller dundrande, romantiserande lycklig. oftast är jag ju bara vardagsjag, lite småseg men vid gott mod sådär. som nu när jag dricker förmiddagskaffe framför datorn, medan jag kopierar in lite skivor i datorn som jag tänkt sälja. lyssnar på smashing pumpkins som om det vore 98 igen, skickar lite mail och ordnar med logistiska flyttbestyr eftersom planning ahead-kontrollfreaks-elin går helt bonanza när det vankas flytt.

peppar lite för skrivande i eftermiddag och funderar på hur jag ska lyckas vända tillbaka sömnen, dygnet, återta det till mer normala förhållanden. lägger mina upprörda känslor på sådant som man kan och borde uppröras över. telias kassa kundservice t.ex. och faktumet att jag inte kan säga upp vare sig den fasta telefonin eller adsl-bredbandet jag snart inte kommer behöva längre förrän i mitten av september. det är avtalstider och allt det andra och tilläggskostnader och en massa summor som bara rabblas upp, jag fattar ingenting utan bara biter i det sura äpplet i all min irritation över byråkrati och avtal som alltid infinner sig vid flyttar.

sen tänker jag på hela den här sisela lindbloms-debatten, hur konstigt och sorgligt det är att så många upprörs, ja blir provocerade av faktumet att någon kritiserar eller ens vågar ifrågasätta vår shoppinghysteri. hela debatten säger mer om vår samtid än vad troligen lindblom herself menade när hon i den där DN-intervjun råkade yppa någonting om medelklassens shoppingvanor och hur de smittat av sig. klimathotet, missade någon den informationen? om hur konsumtionen är en av våra största miljöbovar. vad hände med inre värden, bortom märkesväskor och homestyling? vad hände med insikten om alla dem som lever i en verklighet där märkesväskor och homestyling är ljusår ifrån ens ekonomi? och allt detta om att man moraliserar, tror man är något förmer, så fort man ifrågasätter konsumtionen. my god!
vi är bara bräckliga i-landsmänniskor uppfostrade i en i-landskontext, alla konsumerar och alla får mer eller mindre kåtslag över vackra klänningar och snyggt inredda lägenheter, men det innebär väl inte att man inte kan ifrågasätta det tänket. tänker på intervjun jag såg med lupe fiasco på tv igår, om hans kombination av att vara rappare och samtidigt muslim, renlevnadsmänniska och samhällsmedveten. hur han gång på gång framställs som nörd och hur han i detta lägger en positiv betydelse i den meningen att det enda sättet att förändra samhället är att göra det ocoola coolt. i hiphopkontexten är det ocoolt att ifrågasätta lyx, keff kvinnosyn och våldsglorifiering. att predika om kärlek och samhällsförändring eller skriva smånördiga texter om hur gött det är att skejta istället. hur många av de sakerna som betraktas som coolt är det som är destruktivt för oss och samhället. det ligger något viktigt i det. det är extremt ocoolt att ifrågasätta konsumtionshets, stylinghysteri, ytlighetsvurm. extremt ocoolt att ta avstånd från allt det där. samtidigt är det enormt viktigt att vi gör just det. det vet vi ju alla. egentligen.

också upprörs jag en del över hur lars ohly, mannen jag en gång förstamajtalade med, och hela mitt gamla moderparti vänsterpartiet tar avstånd ifrån mona sahlins sd-debatterande. och jag minns en av de starkaste anledningarna till att jag gick ur, tog avstånd; detta eviga stoppa-huvudet-i-sanden-tänk. om vi bara blundar för att vi lever i en total marknadsekonomisk värld av globalisering och fortsätter skrika våra slagord om att krossa kapitalismen och fortsätter tjata om offentliga sektorn så blir det nog bra. om vi bara blundar för att sd bara växer sig starkare och potentialen att de kommer in i riksdagen vid nästa val är reell, om vi bara låtsas som att de inte finns och tar väljare med oemotsagd, felaktig statistik och argument blir det nog bra.
man kan inte blunda bort verkligheten och all min credd till mona för att hon tog debatten, för att hon samtidigt som hon har insikten att sd snott väljare från hennes parti och hon måste ta debatten inser vilken svår balansgång hon utför när hon väljer att göra det. någonstans måste man ändå ta debatten och det måste vara bättre att låta jimmie åkesson stå och rabbla statistik som dagen därpå starkt dementeras av forskare och statistikutförare som helt uppåt väggarna fel i dagstidningarna än att låta sd bara trycka denna statistik oemotsagd i handen på missnöjda väljare som bara letar efter något att skylla all osäkerhet, kaos och politikförakt på.

det är sådant jag upprörs över idag och det är skönt och snart ska jag skriva lite och sen ska jag ner till passmyndigheten inför parisresan och sen är det måndagsfika med linnea och maja och jag är bara lite måndagsseg, men vid gott mod sådär som jag oftast är.

allt det där om att vara på väg någonstans, när man är tillbaks där allt började (eller; saker jag önskar att jag vetat som trettonåring)

det är efter att jag bytt om och stått framför spegeln i åtminstone en halvtimme för att se ut som om jag inte ägnat någon tid framför spegeln alls och det är efter att jag stått i dansforums underbara danssal och superkoncentrerat försökt att svanka höger skinka och rachel som skrattar åt oss;
- det där är inte sexy dancehall…det där är schlager
sådär som hon ger en svidande kritik, men med den där skrattglimten i ögat så att man bara skrattar själv.

det är på bussen, arcade fire i hörlurarna och molandet i magen och i brunnsparken väntar klara och maja och det är innan vi ska sitta i jennys 50-talsinredda lägenhet och dricka frozen strawberry daquiris ihop medan solens sista strålar bländar oss. där på bussen; jag gör upp en plan i huvudet för kvällen. ta hand om sig själv-projektets plan för att hantera utekvällar;
1. inga fylle-sms. tar jag med mobiltelefonen ska jag i alla fall behålla kontrollen över den.
2. inget depp.
3. inte dricka så att jag inte vet vad jag gör eller säger. tänk kontroll, svalhet, tänk fransyskan. inte vakna upp nästkommande morgon och försöka fylla i luckor.
4. inget casualhångel, inget sex, inga intriger jag får ångra nästföljande dagar.

det är då, på bussen, och det är så många timmar kvar, fortfarande så många skrattnaiva timmar kvar innan jag köper den där ölen jag lovat mig att inte köpa, gråter offentligt inne på pustervik fast jag aldrig gråter och minst av allt offentligt med tröstande händer på min rygg, har ett konstigt samtal där jag säger saker jag inte minns och knappast vill minnas. så många timmar kvar innan min tunga hamnar i hans mun och hur han säger att jag är skitsnygg och den där doften, just den doften som gör mig så knäsvag och hur jag stryker över hans kind. det är så många timmar kvar innan jag skickar precis sådana sms som jag lovade mig själv att inte skicka och det är många timmar kvar innan jag ska gå ensam från spårvagnen och gråta så att hulkandet ekar mellan miljonprojektsbyggnaderna jag snart ska flytta ifrån, stampa i asfalten med ballerinaskorna, stampa över livets orättvisor och hur allting bara trasslar ihop sig i skallen, jämt ska det bara trassla och hur man tror man kommer vidare och likt förbannat går man bara i cirklar.

det var då och idag är dagen efter. jag har dansat två timmar till, botar huvudvärken med eldorados pulverkaffe och tänker på kärleken och vänskapen och allt däremellan. hur svårt det är att hitta rätt i allt det där trasslet. tänker på trettonåringen, den där trettonåringen man en gång var som satt med hjärtat längtansbultande efter den stora kärleken. längtade efter att någon skulle se en, skulle se alla ens sår och brister man redan då var så smärtsamt medveten om och hur kärleken skulle täcka över, göra allting bra och ogjort. kärleken var det enkla, rena svaret och det var pojke möter flicka, flicka möter pojke precis som i alla de där filmerna som man längtansbultande tittat på – från dirty dancing till titanic och allt däremellan – och det var ett enkelt svar.

trettonåringen; så lite visste du om alla utsuddade gränser och svåra frågor utan enkla svar. var går gränserna mellan vänskap och attraktion? mellan hjärnspöken och förälskelse? mellan fysiskt begär och djupaste kärlek? mellan nostalgi och magpirr? mellan längtan och självuppfyllelse? alla dessa människor som man berör och berörs av utan att veta riktigt hur och alla dessa utsuddade gränser mellan en själv och dem och omöjliga val i hur man ska beröra, låta sig beröras. hollywoodkärleken är den största av myter, trettonåringen jag önskar att du kunde fått veta det redan då istället för att lära dig det den hårda vägen men å andra sidan är det kanske för sitt eget bästa som man får lära sig det just på det viset. och kanske finns det någon mening i alla hollywoodklichéer ändå, för inte slutar vi drömma om den rena, enkla kärleken som ska ge alla svar, hur mycket trassel vi än hamnar i, hur många törnar vi än får, eller hur?

oh life, with your wonderful suprises

be mig inte berätta något om nätterna. jag kan berätta att jag vet exakt när fåglarna börjar kvittra, 03:00 kör de igång i björkarna utanför mitt fönster. som man hatar fågelkvitter just då. jag kan berätta om tidningsbudet, hur jag kan dennes steg i trappan utantill, imorse hostade hon till på tredje trappan; det var då jag hörde att mitt tidningsbud är en hon. jag kan säga i vilken ordning hon lägger tidningarna i respektive brevinkast och jag kan berätta morgondagens nyheter för dig innan jag ens somnat. jag kan berätta om hur tidningsbudet blir ens vän, sådär så att jag håller på att bli den där kvinnan i barbara voors-romanen, hon som funderar på att bjuda tidningsbudet på bullar. den där tiden på dygnet har du inte så många vänner, bortsett från panikens och hans moster – nä hela hans feta släkt damnit – tidningsbudet är en mänsklig hand, det räcker. det är allt jag tänker berätta. punkt där.

det finns mycket annat jag kan berätta om tillvaron sedan jag återvände från norrland. hur tillvaron smällde upp öppna famnen åt mig, liksom försökte pusha mig i rätt riktning.
det är mailet från bangredaktionen, jag filar på artikeln just nu och vet ingenting än. alltså säger jag inget mer just nu.
det är min skrivlärare gertrud, ja just den gertrud hellebrand som skrev Vinthunden som är den roman som en gång fick mig att gråta offentligt på ett tåg. jag som säger att mitt språk, det känns som om jag tappat det, jag har ingen kontroll längre. hon som svarar att det är just det som är det fina, det är ju så jag har hittat det. genom att släppa kontrollen. att det är nu jag hittat tonen, nyanserna, fortsätt så. och jag fortsätter så och jag vet inte hur någonting kommer att sluta, jag bara skriver och glömmer tiden och allting annat och jag älskar det.
det är min lärare på maskulinitetskursen som mailar. VG på ordbajstentan, VG på essän med kommentaren mycket bra och insiktsfull analys av manlighetens alla ansikten. jag som ler, inte helt obittert. bara i den akademiska världen, mina vänner, bara i den akademiska världen.
och den akademiska världen hör jag ändå hemma i, om man får tro min gamla lärare och mentor stina som helt plötsligt hör av sig, vill berätta om alla fina omdömen min projektansökan fick. hur hela institutionen vill att jag söker doktorandtjänst igen nästa år, kan vi ses över en kaffe och diskutera min akademiska karriär kanske? jag måste le, även här, för det är på pricken en vecka sedan jag satt uppe i stugan och livskrisade och la ner just den akademiska karriären för all framtid.
det är de små sakerna; hur ett vykort dimper ner på mitt hallgolv. på bilden en frodig (diskussioner har hafts angående adjektivet frodig i mitt crew. om någon vill veta vad det innebär kan ni få se denna bild) 1600-talskvinna i lätta kläder. för att spä på mina pigfantasier (se tidigare blogginlägg), hälsar malin. och det är en inbjudan om en framtid som diplomatdam, vi reser runt i världen, jag cashar in och du skriver. vad svarar man på sånt? hell yeah! och det är att ha en idé i huvudet, en bland många andra stimulerad av ofantlig tristess och norrländsk tystnad under två veckor – jag säger bara hemmatristess och lantliv gör underverk för din kreativitet, och hur just denna vägrar släppa. att sms:a sofia, vad tror du? kanske mest för att få idén sågad, kunna slå den ur skallen sen så att den slutar växa. hur hon svarar att det är precis en sådan idé hon själv försökt formulera och hon är helt på och det är inte längre en fånig idé i mitt huvud, den är planterad i någon annans kreativa hjärna och vi tar det därifrån och sen blir det som det blir.

det är de stora diskussionerna; seminariegruppen på queerkursen i en frågeställning om könsöverskridande kvinnor i manskläder, men samtalet slutar någonstans långt borta i behovet eller icke-behovet av att definiera sig. det är jag med min utgångspunkt och den lesbiska tjejen med en annan och det skulle så lätt kunna bli infekterat, känsligt och hätskt. det blir det aldrig. istället blir det ett sånt där utvecklande samtal då man lär av varandra och får nya perspektiv och kommer därifrån, kanske inte klokare men mer insnurrad i alla fall.
- jag förstår dig. jag håller inte med dig, men jag förstår din synpunkt.
det är sånt vi borde säga lite oftare till varandra.

det är de avgörande valen. inte för all framtid men för nuet och en snar framtid. hur studentbostadsförmedlingen erbjuder mig den där lägenheten jag inte alls hade chansen att få med min korta kötid, bara sökte lite förstrött. den där fina lägenheten i majorna, våningen under klara, med parken utanför. den är min, vill jag ha den? och med en hyra dubbelt så hög som min nuvarande gnuggar jag ekonomiångestknölarna och magkänslan säger ja och mamma och pappa säger ja och någonstans vet jag att det handlar om mammas förtjusning över att jag kommer att bo i majorna. över att ha en dotter som inte bara läser genusvetenskap och skriver på en arbetarklasskildring utan dessutom bor i majorna. samma rödvinsklyscha som jag måste skratta åt gör henne lycklig för mina föräldrar vet inte mycket om göteborg men följande vet de;
1. avenyn är inte så spännande som man som utböling tror
2. gothia towers hotellbar bjuder på kändisspan (läs: jan guillou) om man är här under bokmässan
3. vid näckrosdammen finns ett jättestort träd, min pappa är så himla impad av det trädets storlek (här vore det väl på sin plats att i sann elin-anda infoga något om fallos och penisavund, men vafan det är ju min pappa. blir lite väl freudianskt äckligt, t.o.m. för mig.)
4. det är en helt fördjävla idiot skitstad att köra bil i (direktcitat pappa)
5. och hur man än kör hamnar man ändå alltid på hisingen
6. på sahara gourmet finns världsgodaste maten
7. majorna är arbetarklass och kultur
jag utelämnar uppdaterad information anno 2007 angående majornas status som en stadsdel för arbetarklassen och när jag oroar mig över pengar svarar mamma att;
- du är ju kreatör elin! konstnärer ska vara fattiga och lida, det är när de börjar tjäna pengar på konsten som den blir dålig!
and so; jag skriver under hyreskontraktet och min framtid av knäckebröd och linssoppor, men även kravlöst häng en trappa upp och mina egna möbler i min förstahandslägenhet börjar första juni.

och det är helgen som precis kickat igång med en middag med klara och viktoria. vin, mat och diskussioner angående männen, politiken och andra livsviktiga oviktigheter. en gång för alla har det slagits fast att sjalmännen är för den tjuginånting elin vad fight club-männen var för tonåriga elin. inte bra, men helt oundvikligt det jag dras till.
därifrån blir det workshophelg med rachel kambugu. jungle fever i dagarna två på dansforum och jag kommer hata min ariskt stela indiekropp när hon återigen uppmanar oss att skaka rompan tjejor! och jag kommer vilja dö innan tvåtimmarsklassen är slut och koreografin och mina ben och armar inte kommer överens. men jag vet också att jag kommer gå över järntorget med fetaste leendet i stan både lördag och söndag eftermiddag. imorgon kväll blir det drinkar, cigg, dans och så vidare med väninnor och i och med det kan det bara konstateras att jag är tillbaka i stan på riktigt igen och det finns mycket som är bra och som pushar och som jag gärna berättar om, så det första styckena stryker vi eller hur?

ett soundtrack till en väntan

och varje gång lämnar jag hembygden utan att veta om jag kommer att se morfar i livet igen, lämnar med ett svidande samvete för jag borde ha hälsat på mer, stannat längre, lyssnat bättre, suckat mindre. borde nedteckna alla deras berättelser; mormors uppväxt i torpet i medelpad med tio syskon och arbeten som barnflicka/hushållerska hos societeten, morfars vilda ungdom på nalen bland dåtidens svar på vårt indiecreddfolk. lyssna på dem, fråga dem. inte snart, inte sen. nu. innan det är försent.

ändå är det obehagsklumpen i magen när jag stiger in i hemtjänstriggade lägenheten med larm och extra stark ringklocka. mormor i köket, tystnaden sånär som på klirrande porslin och klockans tickande. mormor lite tröttare, lite magrare, mer sorgsen för var gång.
- man får ju vara glad så länge man har varandra, morfar har nog inte så långt kvar nu, säger hon precis som hon sagt de senaste tio åren men som för varje gång blir lite sannare och lite närmare det oundvikliga.
klockan som tickar; ett soundtrack till en väntan. varje klockslag ett slag närmare det oundvikliga medan hemtjänsten installerar ännu ett trygghetslarm i lägenheten. bara utifallatt. nåt skulle hända eller så.

jag tänker på han som mormor berättade om. han som inte längre orkade vänta. varje morgon slog han upp sina ögon till ännu en dag av samma samlade krämpor, samma svaga hjärta. döden kom aldrig med sina schackpjäser, tillslut ställde han själv fram dem. hoppade från sjunde våningen.
efterlämnade en hustru som kom ut på balkongen, fann den hon älskade ligga livlös på gatan nedanför. hur det slog slint i hennes skalle, sådär som det väl gör när man ser någon man älskar ligga livlös på gatan nedanför. någon som man älskat fler år än vad någon av oss har levt och alldeles säkert fler år än vad någon av oss ens har trott oss älska någon.
hur hon sprang in i deras gemensamma sovrum, gemensamma säng och slet upp hans sängkläder. bar ut dem på balkongen och ner på gatan kastade hon sedan hans lakan, hans täcke, hans kudde till den livlösa kroppen.
från balkongen på sjunde våningen hördes en sprucken kvinnoröst;
- sådär, sov så gott nu, berättade mormor att den ropat.

och jag tänker på oss, alla oss. vi med rastlösheten, spattigheten, bultande små hjärtan i osynkade dubbeltakter. som dagdriver på niotillfemjobb, sparar pengar och drömmer om äventyret. tentapanikar och fikar upp det sista av csn-utbetalningen för månaden. köper ännu ett par sneakers och läser kulturbilagor. skriver bloggar och laddar hem musik. spelar i band, skriver dikter, fotograferar i drömmar om det stora genombrottet. dricker sprit och röker hasch, spyr i rännstenar och får konstiga nojor. får hjärtan krossade, lovar oss själva att aldrig älska igen och gör det likt förbannat. demonstrerar, protesterar, går studiecirklar och rödvinsdiskuterar i drömmar om en förändrad värld. åker på festivaler, åker till berlin, ryggsäcksreser runt i sydostasien utan mål. har flyktiga bekantskaper, gör klamydiatester, trasslar omring i drömmar om den stora kärleken.

alla vi som gör allt det där och och mer därtill med ett enda gemensamt; vår rastlösa väntan på livet, helt lyckligt aningslösa om hur det känns att bara ha döden kvar att vänta på.

på en landsväg någonstans (eller;lyckan är ändå lika flyktig som ett låtbyte)

Det är på vägen hem från sommarstugan med mig i framsätet med förkylningssnörvlandet och solhettan i ansiktet och brorsan vid ratten och bakom oss i baksätet; syrran och alla brors vänner inknödda mellan och på knän och vrålen från tjuginåntingkillar när de tvingas sitta alldeles nära varandra och liksom trängas med en massa kroppskontakt.
Vägen sådär lerig som bara en landsväg i aprilsolens tveklösa uppluckring kan vara och i vrålen blandas radion som spelar sean paul och jag höjer med ett flin lekande på läpparna, höjer så att basen dundrar och kommersiellt toastande överröstar tjuginåntingvrålen.

Opeln som kör fast i gyttjan, står och spinner utan att komma någonstans och mitt fniss med systers över scenariot; en gammal Opel tjockfull med testosteron och dancehallbas som spinner fast i lera på en landsväg mitt ute i skogen och vi skrattar medan brorsans kompisar en efter en trycks ut genom dörren och tvingas putta på bilen. Får lera i ansiktet, på de bara överkropparna, det är omöjligt att inte dra ett homoerotiserat skämt här för att spä på bögskräcken ännu mer och jag skrattar åt deras nojor och jag skrattar åt mig själv och vi skrattar åt scenariot tills bilen kommer loss.
Jag tänker – nej, jag tänker inte för det vore att förstöra och plocka sönder sådär som jag är så bra på – men jag känner att det här är den oförstörda, kravlösa lyckan som bara kommer in i ett ögonblick och som kan bero på helt fåniga saker som tjockfulla bilar och rätt låt i stereon och syskonfniss över ingenting alls egentligen. Den som bara känns; som stickningar under huden, myror i kistan, värme i bröstkorgen. Sånt där som får en att för en stund bara analknulla alla sina sorger och låta livet garva arslet av sig i alla ens sår och veta att livet är precis såhär enkelt, såhär enkelt ska det vara.
Brorsan som suckar åt mig; du må ju ha kassast musiksmak ever och sätter i en skiva. Gårdakvarnar och skit medan kompisarna droppas av vid ett närliggande hus och det är vi kvar i bilen tillsammans med tystnaden och Gårdakvarnar och skit i stereon och allt är förstört för den låten baby, kommer alltid att vara du, den låten baby kommer alltid att göra ont just för att den är du och för att den är den tid som var fin och oförstörd.

Den är bara ett av alla de osynliga ärr som blandar sig med de synligt vita, misstänkt likartade streck, som syns särskilt tydligt på min högra underarm såhär när första brännan lägger sig inför sommaren och som tecknar en bild av en tonåring som var jag och som får människor att se mer av mig än jag någonsin velat. Gårdakvarnar och skit kommer aldrig att synas, den bara känns, och kanske är det värre än vad knivar och rakblad i en kentfuckad ångesttonårings hand en gång åsamkade och det är ett låtbyte, inget mer, men ändå är allt förstört.

det var bättre förr

Men åh. Såhär blir det ju alltid när jag försöker mig på att låna en endaste bok. Speciellt om det är en genusbok. Lånade mammas bibliotekskort, gick in till stan, skulle endast ha kurslitteraturen dvs Tiina Rosenbergs Om heteronormativ historiebeskrivning och Eva Borgströms Lesbisk kärlek ur ett queerhistoriskt perspektiv (hehe, se föregående inlägg). Vid genushyllan drabbas jag av både frossa och orgasmer över författare som R.W. Connell (mitt senaste tillskott i den magra kategorin Män-som-faktiskt-hajat-någonting), Pierre Bourdieu (han fanns redan där), Diana Mulinari och Judith Butler. Alla dessa akademiska genushjältar med böcker jag ännu inte hunnit läsa!
Kom hem med sex böcker som måste läsas innan måndag och alla böckerna jag släpade med mig hit kommer förbli olästa i väskan.

För övrigt kan jag efter dagens läsning bara slå fast att ja, old people har rätt – det var tamejfan bättre förr:
I Skara rannsakades under åren 1663 och 1664 olika rykten om barberaren Meinerts hustru Anna Andersdotter som gjorde gällande att hon skulle hållit horhus och en natt beordrat sina pigor att klä av sig nakna och dansa innan hon idkade sodomitiska handlingar med flera av dem.

Wtf! Jag vill också hålla horhus, beordra vackra unga kvinnor att klä av sig nakna och dance some exotic dancing för mig innan jag sodomitiskt knullar runt bland dem. Historisk tid vs moderna samhället 1-0 och jag får trösta mig med att jag i alla fall har en ny nice runkfantasi nu.

(citat hämtat ur Jonas Lilieqvist uppsats Kvinnor i manskläder och åtrå mellan kvinnor. förf.anm.)

Uppdatering: Okej, nu läser jag om tre pigor på Upplandsslätten som täljde en löskuk av en björkgren och lekte med tillsammans. Antingen är det Jonas Lilieqvist som borde syssla med prehistorisk porrfilm istället (jag tänker mig honom ungefär som historikern i Varan-TV, ni vet Här längst ner i pyramiden kan man tänka sig att de gjorde porrfilm. Farao får fitta kan de till exempel ha hetat) eller så var det helt enkelt betydligt roligare och snuskigare att vara bi/flata på 1600-talet än jag trott.

and that is how we know that elin is (half)gay...

1. Jag ska ägna morgondagen åt följande aktiviteter:
- Börja läsa kurslitteraturen till min nya kurs i Queer, kropp och sexualitet ur ett historiskt perspektiv.
- Svara på mail ang. Feministiskt initiativs HBTQ-grupp och komma med synpunkter inför tisdagens planeringsmöte due to deltagandet på kommande Queerfestival i början av juni
- Boxas

2. Jag bär idag följande klädsel: Boxertrosor, slitna baggies, brottarlinne utan behå under

3. Jag bad precis pappa låna mig en slagborr att ta med mig ner ”för att hemmafixa lite du vet”

4. Gjorde en linssoppa till middag. Efteråt drack jag en kopp egeninhandlat Fair trade-kaffe och la in en prilla under läppen.

5. Dagens fika med Kristian och Elin (alltså, en annan Elin. I´m not that fucked up yet) innehöll bl.a. en lång diskussion om Queer, Pride, gayklubbar och L word. Det sistnämnda fick mig att tänka på min eviga crush på Jenny aka Mia Kirshner…

6….Vilket lett till att jag nu ägnat minst en halvtimme åt att bildgoogla kvinnan. Kan inte bestämma mig för om jag ska ägna mitt liv åt att försöka få henne (Mia irl alltså) eller försöka bli henne (rollfiguren Jenny alltså). Jenny är ju urtypen för en kvinna jag lovat mig själv att varken falla för eller bli igen. Emotionellt fucked, ångest och självdestruktivitet och depressioner all over. Jag vill bara ha russinen i kakan. Typ den litterära talangen, rådjursögonen, den smala kroppen och hela svår-kedjerökande-indiebruds-imagen.

7. Jag kollade precis in Cissi Ramsbys helgonsida.

Men seriöst. Behöver bikinivaxning, preppy klänningar, vackra män att fånfnissa i sällskap med och söta drinkar att dricka (i ett lagom heterobrudigt tempo naturligtvis) as soon as possible.

För övrigt var det skönt att äntligen bryta familjeumgänget för en dag. Bortsett från några telefonssamtal och mail har jag uteslutande kommunicerat med personer jag är blodsligt förbunden med den senaste veckan. Man blir lite konstig av det. Dagen innehöll hysteriska mängder kaffe och koffein samt diskussioner om frisyrer, lovelife och huruvida knullkartor är vår generations form av släktträd. Efter att jag redogjort för de senaste månadernas händelser såg både Kristian och Elin helt matta ut och kommenterade det hela med att;
- Helt plötsligt känns mitt liv så strukturerat
- Jag vet! Så odramatiskt och lugnt.

Nu: Dags för kvällens sena dubbelreprisavsnitt av Scrubs. De där jag inte borde kolla på när jag jobbade eftersom jag skulle upp kvart över sex morgonen därpå men ändå alltid såg eftersom jag ändå inte kunde sova. Nu är de familjetradition här i lägenheten då ingen ändå har en tid att passa inför morgondagen.
Även om rastlösheten börjar krypa i mig och dagens mail från Maja gav mig Göteborgslängtan är det fortfarande de sena Scrubsavsnitten som påminner mig om varför det är så skönt att vara hemma just nu. Istället för att ensam sitta framför teven och känna sig helt sorglig och lite smågalen för att jag skrattar högt för mig själv innan jag lägger mig till ljudet av mina egna andetag faller mitt skratt in i min systers (ska blogga om hennes skratt en annan dag, bara det skrattet är värt ett eget inlägg) och pappas. Kommentera, fnissa och tjata på någon annan att göra en macka i reklampausen. För att slutligen lägga sig och insomniagrubbla till det trygga ljudet av systers andetag bredvid och föräldrarnas simultana snarkningar från rummet intill.

Framtiden hann ifatt (eller; det är svårt att ha pretentioner i lösmustasch)

Någon gång vid tvåtiden på påskdagsnatten hann framtiden ifatt. På riktigt. Framtidstänket som varit lätt att ignorera med svar om att det ligger just i Framtiden, som varit lätt att distrahera med hjälp av lovelife/emotrassel och pimp yourself-tänket. Men nu: Snaran kring halsen och korta andetag, tankar som bara snurrade fram till småtimmarna.
När mamma kom hem från kyrkan förmiddagen dagen därpå fann hon mig liggande i fosterställning i soffan. Ovanför mig cirkulerade ett stort svart moln innehållande begrepp som lägenhetsbyte, stadsbyte, kommunikationskonsultprogrammet, bolognaprocessen, mastersutbildning, fil.mag, genusvetenskap, skrivkramp jävla skrivkramp, politik, högskolereform, forskarutbildning, doktorandanställning, fast tjänst, pensionssparande och andra ångestframkallande ord.

- Det är kris nu, kved jag, mamma hjälp mig då.
Mamma såg på mig med blodsockerfattiga ögon och suckade den välkända elin-jag-orkar-inte-deala-med-din-ångest-just-nu-sucken.
– Snälla du, svarade hon, det är annandag påsk och solen strålar från klarblå himmel. Du kunde inte ha valt en annan dag att drabbas av den stora livskrisen på?

Så satte hon mig i bilen, vi körde ut till sommarstugan där pappa redan befann sig. Placerade mig i en av de där solstolarna ute på verandan i skogsgläntan där jag tidigare tänkt igenom en massa tankar, tagit en massa viktiga beslut. Solen fräknade kinderna och pappa lyssnade. Jag hann bearbeta alla val jag gjort i livet; hade jag stannat kvar i hemstaden och jobbat kvar på tidningen hade jag förmodligen varit nöjesredaktör nu (och det säger jag inte kaxigt utan som ett konstaterande). Bra jobb, billig lägenhet i centrum.
- Hade du stannat kvar i stan hade du dött, sa pappa krasst och alldeles sant.
Han sa alla pappa-sakerna som dämpar paniken. Att man inte kan ångra någonting för var och en av sakerna man gjort i sitt liv, valen man tagit, vägarna man gått har lett fram till vad man är idag.
Jag sa det där om pengarna, om jag kommit från övre medelklassen hade jag inte haft den här paniken. Det handlar om CSN och skulder och att inte ha något att falla tillbaka på när allting skiter sig.
- Du är som jag, svarade han. Alltid hittar du något att oroa dig över. Din ängslan finns med dig, oavsett position och ekonomi.

Fågelhjärtat blev lite tystare. Inte mycket men lite. När jag kom hem lät jag mig dokumenteras med brorsans gamla Turkiet-souvenir fezen samt lösnäsan med lång, svart mustasch och fulglasögon precis som resten av familjen redan gjort. (Det bästa fotot är fortfarande det på brorsan som tog det hela till en nivå högre och kompletterade med turkbyxor, turktofflor och en liten väst över en bar överkropp. Planen är att alla foton ska sammanställas till ett kollage och användas som nästa års julkort. Det är inte som att släkt och vänner till den här familjen inte redan är medvetna om att vi är lite mentally challenged med lätt retarded humor.)
Iklädd denna utstyrsel bokade jag in möten med min gamla mentor på institutionen, studievägledningen på universitetet, mailade några viktiga mail, tackade nej till en jättefin men alldeles för dyr lägenhet och försökte komma loss ur skrivkrampen.

Principen är följande; vissa människor föds med för mycket ängslan i bröstkorgen och väldigt höga pretentioner. De tenderar att ta sig själva och sitt eget liv på lite för stort allvar. Allvaret och pretentionerna är bra ibland men leder även ofta till fullständig skrivkramp, sömnlösa nätter, paniksammanbrott och kortslutning i hjärnans nervtrådar. Det är då man måste totalt tillintetgöra sitt eget allvar. Försök själv att föra ett seriöst samtal om din akademiska karriär med en tiocentimeters lösmustasch hängande framför munnen. Försök själv att skriva med ambitionen om att skapa något stort och nyskapande iförd en klädsel bestående av ett par slitna långkalsonger, en svettig hoodtröja och en alldeles för stor, röd fez på huvudet.
Precis.

Förf.anm.1: Utgångstanken var alltså att fotodokumentationen skulle finnas med i bloggen. Sedan såg jag bilderna och ändrade mig. Det är ju en sak att kräkas ut halva sitt känsloliv och inre tankar all over internet, men en helt annan sak att lägga upp en ofördelaktig bild på sig själv på samma plats. Så jag är ledsen; jag skyller på fåfängan och att jag fortfarande när en förhoppning om att skaffa mig fler (notera ordet fler här) heta blogg-groupies.
Förf.anm.2: Att jag börjat använda mig av versaler i början av meningarna har ingenting att göra med att jag helt plötsligt skulle börjat ta hänsyn till språkliga regler och grammatik. Det är ju ganska uppenbart om man exempelvis betänker icke-korrigerade felstavningar, uteblivna kommateringar eller den alltjämt idoga användningen av fulsvengelska. Det handlar helt enkelt om att jag har för vana att skriva mina inlägg i Word innan jag pastar (återigen; fulsvengelskan) in dem i Blogger. Min Norrlandsdator har ett Wordprogram med en sjuhelvetes envis autokorrigering. Medan hemma-datorn nöjer sig med att lite försynt grönmarkera och påpeka att ”i början av en mening skriver man stor bokstav” går den här helt fräckt in och ändrar av sig själv. Jag går in och ändrar tillbaka till felaktig liten bokstav. Så fort jag flyttat markören är den där och autokorrigerar igen. Så håller vi på och bråkar en stund innan jag inser att jag har mött min överman/kvinna (Fast nä, rättstavningsprogrammet är fan en man. En riktigt gnällig gubbjävel. Nu klagar han över att jag lagt in en parentes här också). Tillslut inser jag att vissa saker i livet kan man inte råda över. Typ kärlek, döden och autokorrigering.

postitlappen säger; tryck på play och kom ihåg (why I am soft in the middle)

Jag måste skriva för det är mitt sätt att minnas. Kapsla in känslor, dofter, stämningar, uttryck.

Måste kapsla in dagen. Vi kan säga att den börjar på fel sida när pappa knackar på dörren och säger att vi åker om fem minuter. Mensvärk och insomnia-elin är ingen som väcks klockan halv nio av dylika uppmaningar och hon sätts inte iknödd i en bil utan att ens få morgonkaffe eller en värktablett. Utsätter man henne för det gör man det på den klassiska egna risken. Och gud vad jag saknat människor att ta ut mitt dåliga morgonhumör på och vad skönt det är att vara en total bitch och gnälla i minst fem mil om att jag cravar kaffe och minst fem mil till om varför just brorsans mp3-spelare ska vara inkopplad i bilens FM-sändare. Överdoserar singersongwriter/indie och ser rött.
- Och vad är det här då?
- Martha Wainright
- Åh guuud, tråååkigt I fucking hate her!
- Kan du sticket på Kom igen Lena då? Det där snabba?
- Nej det kan jag inte MEN JAG KAN FAKTISKT RAPPA HELA JAY-Z:S HEART OF THE CITY UTANTILL
- Aha vadå typ ”you bitches I hate you niggas shoot you in the head”, aa det är ju svårt elin
Och det är då jag drämmer till lillebror så att han gnäller över ont i ögat resten av färden upp och det är inte mer än att vi hinner in i stugan, barndomstugan i fjällen bland femmetersdrivor med snö, bland släktingar och barn och hundar, innan pappa tar fram termosen och sträcker fram en mercykopp svart kaffe och en alvedon till mig.

Sedan fjället. Det jävla fjället. Blåst och mulet och alldeles för stor anorak. Jag säger inte att jag inte svär på ishala skoterspår med bakhala skidor rakt uppåt i motvind och jag tror att jag någon gång där saknar civilisationens göteborg så pass att jag till och med förlåter västtrafik och buss 16-förseningar. Men det är en stillhet och det är en tystnad och det är det totala vara-sig-själv-tillståndet och när vi når toppen med svettiga ryggar och bultande adrenalinhjärtan är jag fucking göran kropp, ola skinnarmo you name it. En kort vila innan nedfärd. Jag som nästan gråter av rädsla, pappa åk ner till stugan och säg åt dom att hämta mig med skoter jag åker inte nerför dom här branterna jag gör det bara inte. Pappa med peppsnacket; tänk boxningen elin det är exakt samma princip. Böj knäna, spänn magen, glöm inte att andas och bara fokusera. Också är det det där med att åka i sicksack för att inte börja skena, parerra farterna sådär som jag är så dålig på att göra i verkliga livet så hur ska jag kunna göra det i en glashal brant med tunna längdskidor under fötterna?

Ner måste man. Alltid. På något sätt. Och benen skakar och på två sekunder glömmer jag allt pappa sagt och jag glömmer att andas och jävla benen bara skakar, jag saknar kontroll och vadå sicksacka jag bara rusar framåt och rakt in i en av de där björkarna och snön är inte alls mjuk här den är ju skithård. Systers skratt någonstans där framme. Upp igen. Samma princip; andas, spänn magen, böj de där skakiga stackars låren nudå. Rakt in i en fjällbjörk. Också upp igen. Branterna bara tar mig varje gång och jag är stig-helmer i min för stora anorak och skidorna som åker som de vill och stavarna långt ute i luften och mitt illvrål mellan fjälltoppar när ett hopp plötsligt närmar sig. Branterna tar mig tills jag ger mig fan på att fixa dom.

Också är det som att jag bara slappnar av. Jag kommer inte att dö. Det värsta som händer är snö innanför byxlinningen, lite blåmärken och systers skratt. Ingen ser mig, ingen prestige. Ingen kommer döma mig här. Jag kan sänka garden nu. Ingen kommer döma mig för att jag är världens sämsta skidåkare. Ingen kommer döma mig för att jag har en jättestor anorak, skriker fult och har skidorna i två separerande skoterspår så benen särar på sig som värsta skidåkarhoen. Bara satsa elin. Bara gör det. Andningen, böjningen i knäna, jag kryper ihop, håller andan i ett hopp och ber till gud om att landa på fötterna, landar i förvåning och sicksackar mig nerför höjderna. När jag kommit ikapp de andra vid sista stoppet är jag redan the goddest av längdskidåkning (hence borderline light-syndromet; antingen är jag fetsämst eller så är jag bäst i världen, inga mellanting). Jag glider nerför backarna med mjuka knän och skrattar åt farten. Det är bara fantastiskt. Jag klarade det.

Sen återupprepas samma procedur vid det där snöberget med fem meter avstånd mellan toppen och marken och brorsan som hetsar mig till att hoppa. Jag gråter, vill gå ner.
Sen hoppar jag. Jag är the fucking goddess på att hoppa från berg. Jag är the fucking goddess på att våga.

Några timmar av grillkorv, fniss, irländsk julafton runt stavar (dokumenterat på film av syster. finns förmodligen på youtube inom snar framtid), snöbrottning och lite solstrålar senare sätter vi oss i bilen igen. 150 på upptinade vägar mellan ensliga fjällbyar och istäckta sjöar. Brorsans musik stör inte längre. Introt till You can call me al. Det är ett sånt hollywoodögonblick att spara i minnesbanken. Hur först syster, sen jag börjar nynna med. Pappa börjar trumma mot ratten, brorsan slår takten mot fönstret och syster och jag börjar försiktigt sittdansa. I refrängen; fyra svettiga, rökluktande, rödkindade idioter i anoraks och underställ som leende sittdansar och sjunger i en gammal opel någonstans mellan fjäll och sjöar. If you´ll be my bodyguard, I can be your long lost pal.

pausknappen (eller; framtiden är ändå bara resten av mina hjärtslag)

jag har tryckt på pausknappen och hittat det totala fokuset.

när vi stod längst bak i spårvagnen med fylledunket mot tinningarna den natten berättade någon om hur han rationaliserat bort sin svartsjuka. då fnös jag bara. känslor tar oundvikligt den plats de kräver, de kan inte rationaliseras bort, hur oönskade de än må vara. just nu inser jag att det kan gå. ibland bara för att det måste gå.

jag har spillt ut lite emo-dravel i mail och telefonsamtal med vännerna back home. resten av tiden rationaliserar jag bort alla tidskrävande frågor (hallå framtiden du kommer stressande snart och jag måste ta lite beslut här, jag vet) och onödiga känslor och går upp i mina underbara borden och måsten. strukturen; som jag saknat dig! på några dagar: hemtentan och essän är klar, delar av textmaterial ligger snart i min skrivarkursares inkorgar och jag har förlorat ett par kilo tröstätningsfett.

tillvaron byggs upp av jävlar anamma, intellekt och analys, boxning (om hjärtat tillhör dansen tillhör själen boxning. eller fittan kanske hehe. jag vet inte, jag bara älskar urladdningen och min grymma vänsterkrok thats all), löprundor, scrubs, simpsons och heroes-maraton med syrran, hembryggt kaffe och en laptop i knät.

däremellan ägnar jag mig åt samvaro och samlar fina norrlandsbilder. jag ska bjuda på några i sinom tid. just nu trycker jag på paus igen och ägnar mig åt livet utanför bloggsfärens begränsade ramar.

mänskligheten (eller; farväl till de jävla måsarna)

över drottningtorget med resväskans tyngd i vänstra armen, minns plötsligt det gnisslande, förstörda hjulet och varför jag tvekade över de sista tjocka böckerna som jag slutligen ändå la ner i packningen. nattåget avgår nitton noll noll och jag lämnar staden där måsarna skrattar sig hesa när de talar om dig och mig som en slinga som fastnat i huvudet precis som somliga människor gör ibland.

det finns mycket man inte vill erkänna och att bära styrkan ovanpå bröstkorgen, som en liten pin fäst i jackan jämte stoltheten är nödvändigt för sådana som jag. vi som bara vägrar falla. det är därför jag röker en cigg och lyssnar på gangstarap, flirtar med fylleögon och raljerar över tillkortakommanden med vänner, skrattar och självdistanserar istället. play on playa, enklare än så blir det inte.
men svårare än så är det i ensamma skallen. svårare än så på nattåget med sömngrus i ögonen, sittande tolv timmar igen med exakt samma självrannsakan som förra gången. folk säger är du dum i huvet, lägg till ett par hundra och ta en liggvagn åtminstone men efter alla gånger jag åkt nattåget i sittande position bland gävlefyllon, mobilpratande tonårsbrudar och folk med för hög volym i mp3-spelaren har jag någonstans börjat romantisera det. jag säger inte alltid, jag säger inte att jag inte tror på lysrörsbelysning och gävlemålsdialekt gapande i örat i en obekväm intercitystol som en effektiv tortyrmetod för guantanamobasen att anamma, men det finns något lite skönt med att veta att de här tolv timmarna kommer vara sömnlösa och det gör ingenting för jag tar mig i alla fall någonstans på dem. jag tar mig bort. just nu måste jag bort.

tre på natten, kvarvarande i den där förhatliga limbon där jag är för trött för att läsa eller skriva, för pigg för att somna. norrlands evighetsskogar med en artificiellt lysande fullmåne ovanför, som om någon hängt upp en rislampa på måfå på himlen och satt in en för stark glödlampa i den.
the knife i lurarna; i know now fragility och minst trettio mil ifrån gatstenarna som bär någon annans namn, någon annans smak i varje take away-kaffe jag köper. och avståndet ökar med lokets tjutande i norrlandsnatten ifrån mitt eviga försvar och jag vet att jag kan svagheten nu, det är exakt såhär den känns.

det är det där med mänskligheten. jag vet inte hur man bär den. stoltheten kan jag, med rädslan bultande inunder. men mänskligheten? minns smset i inkorgen för någon vecka sedan; du är bara människa elin och dessutom en fin sådan. dra ner på självkritiken, sluta döm dig själv så hårt. tänker på vad en av vännerna sa i en upprörd, lite självklar ton för ett tag sedan;
- vad är det som är så hemskt med att erkänna att man tycker om någon? det är ju bara fint, det är sånt människor gör. tycker om varandra.

ständigt denna mänsklighet. tre på nattåget, utlämnad till mig själv och tankarna; jag vet exakt varför jag räds mänskligheten. varför det är lättare att röka en cigg, dricka sprit, lägga upp kostscheman eller springa uppför backar med blodsmak i munnen. att vara mänsklig innebär ett erkännande att hjärtat känner, att man gör misstag, att man förlorar och kanske mest av allt känna efter när saker gör ont. milen ifrån dig, från er, från försvaret; just nu har jag så jävla ont.

(och några timmar senare när jag skrivit detta kommer paranoian och nervositeten och en känsla av att ha passerat en gränskontroll som kanske inte är okej. jag granskar mig själv i era ögon mot vad jag skriver och har skrivit och jag tycker inte om vad jag ser. för att jag någonstans ser en bild av mig själv som någon som slänger ut bitar av sitt hjärta lite varstans, som har magpirr goin´on lite överallt och under tiden krograggar. som ett kvitto på att jag är okej, en sådan där förhatlig bekräftelsesgrej man borde växt ifrån. och det är inte hela sanningen. kvittot bär jag för det mesta med mig ändå, det är oväsentligt, även i perioder när självförtroendet dalar. faller gör jag sällan och i så fall under neurotiska, livrädda former.
bara ett fåtal utvalda har möjlighet att erbjudas mig och den paketlösning som följer mig. kanske har jag på prov lånat ut lite av mig själv till några speciellt utvalda den senaste tiden. som ett prova på-erbjudande innan man köper paketet. returned to sender, erbjudandet föll inte i godo och med facit i hand tvekar jag om jag nån gång kommer att våga göra det igen. precis som jag just nu undrar hur jag vågade ge bort hela paketet i fyra år och när slutar det egentligen göra ont och är det värt det när det gör såhär ont efteråt?)

pimp my body, my soul, my everything (eller; manlighetskrisen och strindbergs bögnoja)

projekt ta hand om sig själv och skapa struktur startade lördag förmiddag. sockeravgiftning, GI-mat, långpromenader och försöka vara snäll mot magen. min nyttomiddag fuckade i och för sig upp det hela och kvidande på min säng med uppsvälld mage mindes jag exakt varför kryddor och lök var haram-ingredienser under lång tid. ett steg i taget, det går ändå åt rätt håll. som att få erbjudanden om tre olika fester och ändå stanna hemma ensam en lördagkväll till förmån för skrivande och kurslitteraturläsning om metrosexuella män vid förra sekelskiftet och august strindbergs bögnoja.

av historien lär man sig om nutiden och det är omöjligt att inte dra paralleller till vår samtid när jag läser text efter text om den krisande mansrollen vid 1900-talets början. då när samhället omstrukturerades till industrisamhälle, arbetarrörelsen utmanade borgarklassen dogmer, kvinnorna samlade sig i krav om rösträtt, påverkan till makt, arbete och rättigheter, homosexuella började bli lite mer synliga och konstnärer och författare som oscar wilde gav en annan bild av hur en manlighet kunde se ut samtidigt som kvinnliga diton gav en annan bild av hur en kvinnlighet kunde se ut. männen var skitskraja, förvirrade. samhället var skitskrajt och förvirrat, hela samhället vilade ju på borgarnas mansideal som nära knutet till hur samhället skulle se ut. förändringen följdes av backlash med antifeminism, ökad biologism, förföljelse av de dekadenta (det var under denna tid som dekadent fick den betydelse den har idag då borgaridealet om nyttoaspekt och styrka utmanades av konstnärer som inte levde upp till idealet och man var tvungen att skapa ett skällsord för dem) och det var först då som bög blev ett skällsord i sverige.
också idag, i vår nutid. homosexuella och dekadenta konstnärer utmanar heteronorm och könsstrukturer. queerteori, homo-adoption, androgynitet, metrosexualitet. feministiskt initiativ, gudrun schyman köper in sig i de tio största bolagen i sverige för att ifrågasätta den låga kvinnorepresentationen i styrelserna, debatter, jämställdhetsböcker, ta natten tillbaka, vägra kallas hora, kvoterad föräldraförsäkring, höjda kvinnolöner; överallt en massa kvinnor som kräver mer makt, mer plats. ett samhälle som omstruktureras i globalisering, arbeten som försvinner utomlands, flexibel arbetsmarknad med otrygga anställningsförhållanden, decentraliserad makt och så vidare och så vidare. männen är skitskraja, förvirrade igen. samhället är skitskrajt och förvirrat igen. och på tv flimrar burger king-reklamen om äkta köttburgare för riktiga män, tv3:s macho monday med hårda sporter för karlarna förbi. retrosexualiteten ersätter metrosexualiteten. hjärnforskare påpekar det olämpliga i att män tar hand om sina små barn. feministiskt initiativ som parti läggs ner efter all förföljelse och smutskastning. hatbrotten bara ökar. vårdnadsbidrag införs i sjutton svenska kommuner och göran hägglund konstaterar nöjt att fler kommuner kommer följa exemplet. manliga debattörer, författare slår ut med armarna i antifeministiska statements och förvirrar sig i resonemang om den uppfuckade mansrollen. manligheten krisar igen, hundra år senare, det följer samma mönster. och när min essä är klar ska jag skicka en kopia till ronnie sandahl med en hälsning om att don´t worry grabben, strindberg var minst lika förvirrad som du är (observera; no further jämförelser mellan sandahl och strindberg. förf.anm.).

men, återigen, projekt ta hand som sig själv. det handlar också om att skapa nya mönster och bryta de gamla dåliga. som att ta en söndagsbrunch på egg&milk istället för måndagsfikan på hagabion. upptäcka nya saker och bryta vanor är det nya svarta och jag och maja enades om att ta hand om sig själv och våga bryta mönster ska bli statement inför våren. projektet innefattas också av en ny mp3-spelare med så många byte minne att jag lätt kan scrolla fram till musiken som passar sinnesstämningen. små korta teman för det som mina tankar råkar falla in i för tillfället på mina promenader mellan hemmet och stan eller joggingturerna i skogen.
vi har tema parispeppen:
april march - pauvre lola
stereo total - moi je joue
charlotte gainsbourg - jamais
tema jag är så jäkla häftig:
jay-z - dirt off your shoulders
timbaland ft M.I.A. - come around
arcade fire - intervention
tema hantera ditchningar/better off alone:
erasure - love to hate you
placebo - taste in men
toni braxton - he wasn´t man enough for me
tema solen skiner och livet är gött:
razzy - i hate hate
the shins - phantom limb
seed ft anthony b. - waterpumpee
tema fightingspirit uppför backar:
snoop dogg - serial killah
nas - money over bullshit
the killers - bling (confessions of a king)
och så vidare...