SSRI - så funkar det (ibland, till exempel)

Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.

Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:

1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.

2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.

3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.

4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.

5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.

Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!

Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

Lite om Knull-Elin, radiolyssnare och språklig kontext

I onsdags var jag i Borås hela dagen och blev runtguidad av Sjuhärad Direkt-redaktionen, intervjuad och läste in första krönikan. Vi plockade upp gamla Kvällspasset-smeknamnet från Soraya; Knull-Elin, och gjorde en grej av det. Jag fick gå runt bland Borås lokalkändisar och presentera mig som Knull-Elin. Mina vänliga förklaringar till smeknamnet klipptes sedan bort och enbart mina presentationer och de chockade och generade reaktionerna blev kvar (i Elfsborgs tränares fall: Skitförbannad och ville inte vara med). Det blev väldigt roligt, på de där sättet som jag inte trodde att jag skulle våga vara rolig.
Jag som är fruktansvärt rädd att stöta mig med folk, konfliktnojig och rätt blyg blir någon annan i jobbrollen. I en studio på P3 var det enkelt att vara kaxig, vulgär och säga "kuken i fittan" i tid och otid. Lite svårare ute på stan bland folk. Mycket svårare. Men jag gjorde det ändå och såhär i efterhand är jag väldigt glad att Mikael Olmås triggade mig och tog hand om mig på ett sätt som gjorde att jag vågade utmana mig själv. Jag vågade utsätta människor för mig själv, medveten om att de skulle chockas, uppröras och förfäras när jag vänligt sträckte fram handen och presenterade mig som Knull-Elin. Det var stort och väldigt läskigt, men väldigt roligt. Framförallt för någon som för ett fåtal år sedan knappt vågade svara i telefonen av blyghet.
Jobbrollen har gjort att jag vågar göra sådana saker. Alltifrån att intervjua, finna mig tillrätta i obekväma situationer, vara råkaxig, ta kontakt till att vara skitjobbig. Långsamt spiller jobbjaget över på privatjaget. Det är också väldigt skönt.

Men hursomhelst blev epitetet Knull-Elin, som följdes av en allvarlig krönika om djurhållning och konsumtionsmakt, något som upprörde ett flertal lyssnare. Jag har försökt utröna orsaker till att det kunde passera så obemärkt när jag satt i P3-studion med Soraya och var grov i munnen som få, men väcka så mycket upprörda känslor nu. Det här är mina teorier:
1. Lyssnarkretsen
Naturligtvis är det skillnad på P3 och P4. P4 har en äldre lyssnarkrets, ska vara småputtrigt och trevligt och jag och Sjuhärad Direkt är varken småputtriga eller trevliga. Det väcker känslor och upprör när snuskiga ord helt plötsligt befinner sig i bakgrundsputtret. Jag tror att det är största anledningen.
2. Relevansen
På P3 var smeknamnet något som växte fram, genom mina ständiga uppdrag att analysera sexdebatt och min vulgaritet (minns uppdraget där jag skulle ta fram nya psalmer och döpte en till O store Gud, vi tackar dig för petting, vill inte ens tänka på vilka reaktioner det skulle få på P4). Det var väl förankrat när Soraya började slänga ur sig mitt smeknamn och det fanns en tydlig relevans. Det gjorde det inte Sjuhärad Direkt. Det gavs en kortförklaring, att jag debatterat sex en del och varit grov i munnen, men det var jag inte i programmet i övrigt. Istället krönikörade jag om någonting helt annat.
3. Omgivning och makt
Jag tror också att det spelar in att när Soraya kallade mig för Knull-Elin var det en annan ung tjej i samma ålder. När Mikael gjorde det i Sjuhärad Direkt var det en medelålders man till en ung kvinna. Mer än en maktobalans mellan oss där, som gjorde att det plötsligt uppfattades som snuskigt och hotfullt på ett helt annat sätt. En underliggande ton har handlat om att jag är ett offer, att jag inte förstår bättre, att det är sorgligt att en flicka som jag går runt och kallar mig själv för något som associeras till hora. Det är naturligtvis också en fråga om lyssnarkrets, men jag tror även att i vilken kontext som det förankrades, med vem, spelar in. Det blir helt enkelt rätt mycket snuskgubbe över Mikael Olmås och offer över mig, till skillnad från när en annan ung tjej kallade mig för det.
4. Kön
Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om min, betydligt mer sexdebatterande pojkvän, gick runt och presenterade sig själv som Knull-Gustav. Skulle han uppfattas som offer? Som förtryckt? Skulle man utgå ifrån att han betecknade sig själv som hora, som madrass och någon som är lätt på foten? Jag tror inte det. Jag tror att det är just i en kvinnlig kontext som det blir laddat och offerlampan tänds, som reaktionerna genast blir åt hora-hållet. Flera som reagerat menar att jag går ärenden åt de som kallar tjejer för hora på skolgården, att jag legitimerar och utökar det maktspråket.
Jag tycker naturligtvis helt tvärtom. Knull-Elin har ingenting med hora att göra. Det har heller ingenting med offer att göra. Ni som reagerat: Hur skulle ni reagera på Knull-Gustav?
Jag vet att det finns ett ok av maktspråk rörande kvinnlig sexualitet att frigöra sig från. Jag tänker aldrig mer ställa upp på att bli kallad hora, fitta eller någonting annat mot min vilja.
Men jag tror också på att ta makten över språket och fylla det med positiv innebörd. För mig är inte Knull-Elin vare sig hora, förtryckt eller offer. Hon är en jävligt frispråkig tjej, som säger vad hon tycker, är grov i munnen när hon känner för det och don't give a fuck om hon tar för mycket plats eller gör folk obekväma. Hon tycker inte heller att hon ska bli tagen på mindre allvar som debattör och intellektuell bara för att hon slänger sig med vulgo-ord, tramsar, upprör och använder ordet knulla. Hon är fortfarande en lika smart och tänkande människa ändå.
Om det är det som ni har problem med får ni fortsätta ha det. Jag kommer att fortsätta i samma andra.

Fotnot: Min första krönika finns både att lyssna på och läsa, samt min Elins-gata, finns här.

En av de viktigaste texterna som jag skrivit

Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att skriva om Aram. Att jag fick berätta en annan sida, en annan historia, än integrationspolitik och flyktingdebatter. Att jag fick ta ner det på individnivå. Jag är tacksam att jag tilläts skriva om honom och att Expressen Kultur var intresserade av att publicera texten.

Idag läser ni om Aram i Expressen. Sedan fortsätter vi att prata flyktingpolitik, asyl och integration på allvar.

Ilsken kvällskastad via 140 teckens-analyser på Twitter

Skulle sova men blev så genomförbannad på denna chock över grisarnas förhållanden på svenska gårdar. Vad trodde ni?

Jag blir också genomförbannad på folk som ifrågasätter huruvida Djurrättsalliansen filmer är på riktigt, eftersom de är "extrema".

Men mest förbannad blir jag på folk som äter kött och inte ser sambandet mellan deras konsumtion och djurens levnadsförhållanden.

Eller nej, mest förbannad blir jag på de som kommer med lama ursäkter om att de bara äter kött från gårdar som de vet är okej.

Om alla jag diskuterat med som kommit med den ursäkten talade sanning skulle det finnas jävligt många fler bra eko-gårdar i landet.

Bara stå för att ni vill äta er McDonalds-burgare och falukorv ifred och inte tänka på lidande djur istället. Det var allt. Godnatt.

Work harder, play harder

Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en artikel jag skrivit i senaste numret.

Och om jag ska skriva någonting som inte är copypastat från en annan Nöjesguidenskribents blogginlägg kan jag meddela att jag från och med imorn är tillbaka i den underbara radiovärlden.
Jag började babbla med Sjuhärad Direkt på Twitter. De var bland de roligaste, med smartast kommentarer, av de som jag följde. Vi diskuterade Sven Otto Littorins skägg och att gråtrunka och jag lyssnade via webbradio och gillade att ett aktualitetsprogram på P4 kunde vara såpass edgy och anti-trevligt.
Nu går jag och Sjuhärad Direkt från twitterbabbel till samarbete.
Från och med imorgon är jag onsdagskrönikör i Sjuhärad Direkt. Varje vecka kommer jag att diskutera aktualiteter och samhällstendenser. Imorgon blir det specialintroduktion med mig i studion och direktsänd krönika. Tydligen ska jag dessutom få gå Eriksgata i Borås och träffa de lokala kändisarna, vilket kommer att klippas ihop och sändas i programmet.
Imorgon 15:00 alltså. Man kan lyssna här.

Större än en Facebookgrupp

Hösten 2009 sätts Vellinge kommun på kartan för en lång framtid. Det är ingenting hedrande. För de allra flesta kommer Vellinge vara kommunen som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn för ett transitboende, som uppvisade osminkad rasism och politikers vulgära brist på solidaritet.
Vellinge blev på bara några dagar en symbol för rädsla, inskränkthet och empatibrist. På lika kort tid briserade hatet mot orten. Facebookgrupper, manifestationer, blogginlägg, artiklar och krönikor. Listan är lång på alla sätt som människor förfasats sig över Vellinge.

Men Vellinge är inte den enda kommun som inte tar emot ensamkommande flyktingbarn. Vellinge är inte den enda landsort som har haft problem med integration när flyktingar utplaceras till deras orter och befolkningen reagerar med misstänksamhet och rädsla. När det främmande kommer till byn odlas både fördomar och aversion. På ett flertal mindre orter i Norrland har flyktinganläggningar brunnit, ortsbefolkningen har varit ovilliga till att hjälpa, många nyanlända flyktingar har vittnat om vantrivsel på en liten ort, ensamma med sitt språk och sin kultur och långt ifrån släktingar i andra delar av Sverige.
Naturligtvis finns det också en mängd goda exempel. Byar som ställer upp med kläder, prylar, träffar och skänker fotbollsutrustning så att de nyanlända flyktingbarnen ska kunna träna fotboll med hemmalaget och få en naturlig ingång till det sociala livet på orten. Många starka viljor slåss för att inte bara få transitboenden, utan också permanenta uppehällen. I avbefolkade bygder är invandring en vital del i att få byar och små orter att leva vidare.

Ändå finns det en rad problem som bör lösas. Även som inflyttad svensk på en mindre ort kan man känna av misstänksamhet och slutenhet. Colin Nutleys klassiska film Änglagård tog upp någonting alltför vanligt i svenska byar. Rädslan för det som sticker ut, någonting som stör i gemenskapen och inte hör till i de normer som man byggt upp på mindre orter.

Sällan har rädslan och misstänksamheten varit så rasistisk, öppen och uppmärksammad som i Vellinge. Det innebär inte att inte problematiken finns på många ställen i Sverige. Vanligtvis syns det inte lika tydligt i riksmedia som i det här fallet. Snarare är det lokaltidningar och lokala föreningar som både visar på, och kämpar mot, den rasism som alltjämt finns. I större städer handlar integration mer om förortsproblematik. På mindre orter finns inga förorter. Där måste man leva icke-segregerat på ett annat sätt.
Med ett främlingsfientligt parti vid 4 % -spärren inför nästa års riksdagsval och mot bakgrund av den realitet som finns bakom slagordet ”integration” och alla svårigheter med det: Glöm inte att Vellinge-frågan är större än en liten ort. Om debatten kring Vellinge stannar vid att gå med i en Facebookgrupp om att hata en liten skånsk kommun, utan att diskutera varför det kunde sluta så illa, då var stormen kring Vellinge inte lika mycket värd. Ta det som en väckarklocka, börja prata allvar om integration.

Krönika publicerad i VK 18/11

Till Sveriges alla redaktörer och tidningsmakare

Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan.
Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade "experter" med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.

"Jag bara är sån" makes me wanna bash my head against the wall

Av alla mänskliga beteenden som gör mig irriterad, förbannad och besviken just nu finns det ett återkommande som alltid gör mig extra kräkfärdig. Människor som (bort)förklarar sina beteenden med att "de bara är såna".
På något sätt har hela satsa på sig själv och vara sig själv-vurmen som framhåller individualitet och självkännedom blandats ihop med kompromissovillighet och ansvarslöshet. Det ses som ett tecken på styrka och självförtroende att stå för sig själv och den man är och inte anpassa sig alltför mycket. Jag kan inte se någon annan orsak till att "jag bara är sån, jag kan inte förändra mig själv" blivit en så populär ursäkt för människor att ta till när man påtalar saker som sårar en, försvårar relationen till andra människor eller på andra sätt påverkar andra människor.

För det är just det sistnämnda som är det jävliga. Så länge dina dåliga sidor inte påverkar någon annan får du stå för dem hur mycket du vill. Då behöver du inte ändra dig ett shit om du inte vill. Men så länge du vill ha fungerande mänskliga relationer till andra och bryr dig om andra är förklaringen att du bara är sån en feg ursäkt att ta till. Oftast påtalas istället att det är vi som befinner oss omkring dem som helt enkelt måste acceptera dem "som de är".
Skuldbeläggande är en härskarteknik och sällan fungerar den så bra som när någon nervöst försöker påtala någon annans bristande beteende och respekt, helt enkelt för att det är en känslig situation. Att inte kunna förändras handlar inte om en stolthet över den man är, det är både ett utdömande av det egna jagets flexibilitet och framförallt en tjurstolt kompromisslöshet som pålägger andra människor ansvaret att handskas med individens bristande omdöme.

Jag vet allt om hur det är att ha sina issues att ta till som försvar och ursäkt. Men det gör mig förbannad och ledsen när vuxna människor inte gör upp med de sidorna hos sig. När de istället blandar ihop självkänsla med dåliga ursäkter om sitt bristande omdöme. Allra mest ledsen gör det mig kanske att vi som står runt om accepterar och förlåter. Det är okej. Du bara är sån. Du kan inte rå för det.
Fuck that.

Du är från Vellinge du också

Visst är det skönt att enas i någonting?
I blogginlägg, på Twitter, i krönikor, i kvällstidningsartiklar och dagstidningsuppslag. Hela Sverige är rörande ense. Vellinge är människans bristande empati, frånvaro av humanism, styrd av rädsla och fördomar personifierad. En liten ort i Skåne står just nu som symbol för all inhumanitet som människor bär på. Tillsammans kan vi spy galla över främlingsfientliga Skåne-hillbillys som är rädda för vad som ska hända när deras ungdomar möter flyktingbarn.

Det är så enkelt och så skönt att hata Vellinge. Det är så lätt, och ändå så trovärdigt, att vara förbannad på moderata politiker som inte vill ta emot ensamma flyktingbarn. Förmodligen extra enkelt när det rör sig om en liten ort i ett län redan känt för främlingsfientlighet. De inhumana, inskränkta bönderna får oss att framstå som upplysta och empatiska människor. Det enda vi behöver göra är att fördöma dem.

Så enkelt kan vi slå ifrån oss vår egen rädsla, våra egna fördomar, djupare strukturella problem och integrationsproblematik. Helt plötsligt finns en ursäkt till all vår egen bristande empati. Det enklaste sättet att själv framstå som en god människa är att fördöma någon annans ondska.
Vi hjälper inte en hemlös som ber om några kronor, vi flyttar oss när en alkoholiserad man sätter sig bredvid oss på hållplatsen, vi är rädda för att besöka förorterna, vi tänkte tillslut själva att de där apatiska barnen nog bara fejkade ändå, vi går på mediauppslag om ökad brottslighet och känner på låset på dörren en extra gång.
På ett större plan ligger Vellinge i samma land där SD går mot en plats i riksdagen, som har en regering som vägrar papperslösa flyktingar vård, som föreslår försörjningskrav för nyanlända flyktingar innan resten av familjen får följa efter och motionerar om förbud mot burkha.

Men allt det där spelar ingen roll i den här debatten. Det enda som är viktigt är att fördöma en liten ort i Skåne. Vi må vara inhumana, med bristande empati och med en fruktansvärd integrationspolitik. Men vi är i alla fall inte från Vellinge.

Läs också: Mymlan som utvecklar precis det som jag försöker säga och Maggie Strömberg i Sydsvenskan om att titta på hur det ser ut i sin egen kommun istället för att kissa på Vellinge. Vellinge är ett symtom, men sjukdomen är större än så.

Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som "gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli", oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga "det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning" och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Bara vila din tid nu

På planet ner till Malta är jag så utmattad av sömnbrist att jag, trots flygrädsla och inledande luftgropar, faktiskt somnar en stund. Däremellan kniper jag ihop mina ögon och försöker djupandas, spänner hela kroppen och tänker på att om jag dör i en flygkrasch kommer i alla fall jag få rätt och alla som sa att det inte var farligt att flyga ha fel. Epic win-död! Jag behöver aldrig säga någonting. Så fort jag stänger ögonen och spänner varje muskel i en luftgrop eller nerflygning känner jag hennes hand som fångar min. Helt självklart, medan hon fortfarande läser. Jag finns här. Det är okej.
Sedan går vi ut på flygplatsen och allt luktar som det ska lukta på en charter. Asfalt, värme, välkommet.

Så går dagar av vila. Två trötta och höstdeppiga människor med samma ambitionsnivå. Vi läser, vi ligger tysta, vi småpratar om livet, vi dricker vin och modebloggskändis-spottar Mogi. Promenaden längs med havet ger tre städer och blödande skavsår. Kvällen vid havet, med månljus som speglas i vidunderligt levande vatten och öl på klippor, är så vacker att den inte går att ta in. På dagarna somnar jag i solstolen. Vaknar till ibland av ljudet av klassisk musik från den närliggande parken eller blad som vänds i hennes deckare. Somnar om igen till vågorna.
Sista dagen vägrar jag gå upp ur vattnet när jag badar. Fastän jag har börjat frysa fortsätter jag att simma runt. Klarblå himmel, saltvatten i ögonen, havet som omsluter mig. Jag lägger mig på rygg och flyter. Kroppen vaggas av vågorna och allt som gjort ont, som är jobbigt eller svårt är tusen mil och en flygresa bort. Här ligger jag och vilar. Här vaggas jag och fnittrar för mig själv av min barnsliga lycka att få bada.
Åter i Stockholm stänger jag in mig i en lägenhet med Julia och Karin i ett dygn. Rör mig inte ur soffan. Rödvin, romcoms, samtal och skratt. En landningsbana.

Och det slår mig, på tåget tillbaka till Göteborg; det här är den första resan på väldigt många år då jag inte har gjort upp planer för hur jag ska komma tillbaka som en större, starkare och bättre människa. Då min ambitionsnivå inte stärkts av vila. Istället bara minnen av att sova på en strand, hav i månljus och känslan av att väckas av hand när jag gnyr i sömnen och höra någon viska att det är okej. Varken större, starkare eller bättre. Ska jag vara något är det fnittrande lycklig, såsom i havet. Om än det är november, så ändå.

En liberal och öppen kyrka

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10