Trettiotvå kvadratmeter sårbarhet

Jag bar alltid dina urtvättade gamla fotbollsshorts när vi var hemma. Och det var vi ju nästan jämt. Ibland gick vi till Apoteket, ibland till Systembolaget, ibland till närlivset. Men oftast var vi hemma.
Du hade svårigheter med människor. Ibland gick det bra. Ibland fick du panik. Du var tvungen att åka hem. Eller så blev du bara tyst. Eller började gråta. Jag låtsades vara förstående, men var egentligen mest arg. Jag skämdes över det, men det var jag. Att du inte kunde skärpa dig! Du och din sociala fobi.

Du färgade håret lila. Jag tror att du köpte hårfärgen på Punkt Shop. Någon gång när vi var i Stockholm. Vi mådde nästan okej i flera dagar den gången. Sedan fick du för dig att du skulle klippa av dig allt hår. För att du ändå var för ful för att ha det kvar. Jag blev arg och sprang ut ur lägenheten. Sa att jag tänkte skita i det här. Sen kom jag tillbaka och du behöll ditt långa hår.

När du åkte bort tog du med dig alla vassa föremål som vi ägde. Du la dem på rad längst ner i din resväska. För säkerhets skull. Sa du och jag nickade tyst. Sen kunde jag inte klippa tånaglarna på två veckor och konservburkarna försökte jag öppna genom att kasta dem i golvet. Det gick sådär, ärligt talat. Jag åt mest färdigskivat bröd.

Du bad mig ringa psykakuten en gång. För att du inte orkade med. För att du var tvungen. Jag grät och du låg tyst under täcket och jag ringde och jag grät och när de svarade sa de att det inte verkade akut. Jag grät och slog på mig själv för att det inte var akut. Du åkte till Systembolaget och köpte vin. Sedan drack vi oss fulla istället.

Min psykolog sa åt mig att jag behövde ljus. Om vi släppte in ljuset på våra trettiotvå kvadratmeter kunde vi släppa in ljuset i livet och bli piggare och starkare, vad hade vi för färg på gardinerna? Mörkblå såklart. Jag sa till dig att vi borde sätta upp de vita gardinerna istället. Du for upp ur sängen och letade fram de vita gardinerna. Du nynnade medan du trädde den ena gardinen på gardinstången. Vad ljust det blir nu. Ja verkligen. Efter en gardin blev du trött. Det var depressionen och medicinerna, du orkade nästan ingenting. Du sa att du måste sova, den andra gardinen fick vänta till en annan dag. Sådär som du alltid sa. Allt fick alltid vänta. Du var ju så trött.
Jag klarade inte av saker som var ostrukturerade. Asymmetri gav mig ångest. Visade det sig alltså, när jag började skrika i panik av att fönstret bara hade en gardin.

Du tyckte inte om att äta. Det gjorde jag. Fast jag ville inte, men det gjorde jag ju. Du åt så långsamt att jag hann diska all disk innan du hunnit dela en potatis. Jag tror jag vande mig vid det. Men jag vande mig inte vid hur du kunde skjuta tallriken ifrån dig. Säga att du inte kunde äta idag. Jag stirrade på min uppätna mat och skämdes. Det var ju ändå jag som var tjockisen av oss två.

En annan gång kunde du vilja äta jättemycket av något. Som qournschnitzel med jättemycket ost, pommes frites och massor med bearnaisesås. Sedan åt du två tuggor och kom på att du inte alls ville ha det. Då tog jag min tallrik och skyfflade ner hela den förbannade maten i diskhon. Sedan gjorde jag samma sak med din. Så sa jag ingenting till dig på hela kvällen. Det enda som hördes var magarnas kurrande.

En gång åt jag nudlar. Du sa att du fick panik för jag lät för mycket när jag åt. Då tog jag tallriksjäveln och hällde sörjan av äggnudlar och emulgeringsmedelskrydda under täcket på din plats i sängen.

Jag kastade en ost på dig en gång. En sån där enkilosost. Hushållsost för det var den enda du ville ha. Jag missade. Vad fan gör du, skrek du och jag sprang in på toaletten. När jag kom ut med blodiga underarmar undrade du om jag var nöjd nu, mådde jag bättre nu eller och jag svarade ja.

Men bara en gång slogs vi. Du hade ångest som vanligt. Det hade jag med, men det var din som jag inte orkade med. Jag gjorde en häftig rörelse, du fick panik. Du sa att du skulle springa iväg. Aldrig mer komma tillbaka. Dö kanske, vem vet? Jag försökte hålla fast dig. Du sparkade mot min mage, jag tog strypgrepp på dig och var så arg att ådrorna brast. Sedan slet du dig loss och du sprang och jag grät och sedan ringde jag dig två timmar senare och du kom tillbaka.

Men somliga kvällar kunde vi stå under köksfläkten. Med öppet fönster mot radiohuset och det stora Onoff-komplexet nedanför. Röka mentholcigaretter i kör med askande stumpar som växte på hög i en askkopp ställd på ena plattan. Jag i dina urtvättade fotbollsshorts. Du med lika urtvättad lilafärg i håret. Vi drog halsbloss och suckade mot disken. I stereon samma låt på repeat, ett mantra mot en akustisk gitarr som fyllde trettiotvå kvadratmeter.
My cunt is build like a wound that won’t heal.
Jag lutade mina tårar mot din axel och jag tror att det var som så vi tänkte, att det här är det enda sättet att överleva oss själva på.