Och vi dricker för kärlekens skull

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten: