Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.

Saker under huden/Always keepin' it real på Världsbokdagen

Okej, måndagar är uppenbarligen inte min dag längre.
Jag är lite mer stabil nu. Tack ni som läser och som vanligt världens största tack för alla kommentarer och mail och bokköp och gud vet allt. Det är lätt att gapa efter mycket, men damnit vad jag är glad för mitt stycke. Det är fortfarande helt amazing; de där mailen och kommentarerna jag får varje dag. Det betyder ju faktiskt så fantastiskt mycket. Dåliga dagar, som det varit relativt gott om den senaste tiden, räcker det med era ord för att jag ska känna mig typ såhär inuti igen.

Innan jag lägger mig och bekräftelserunkar till tanken på detta (eller ja, först har jag lovat LSM att köra lite affirmationsterapi och tio gånger upprepa högt för mig själv att jag är inte min blogg) vill jag bara tipsa om att jag imorgon onsdag, på Världsbokdagen, finns på plats vid Vulkans bokbord på Stadsbiblioteket i Göteborg.
Från ca 17:30 och fram till ca 21 står jag på plats med böcker och ett charmigt och stabilt leende. Kom dit och säg hej, köp en bok, få en bok signerad, prata lite med mig eller stå tio meter bort och beundra mig i smyg. Välkomna är ni i vilket fall som helst.

We hate it when our friends become successful

Det här med att Love Sex Money också gått och blivit med bloggtoppen-statistik är ju jättekul för henne men helt förödande för allt vad gäller min jämförelsenoja, blogghets och tävlingsinstinkt.

-Du har typ hundra fler läsare än jag har, jag har snart inga läsare kvar. Fatta vad jag tappar läsare!, bölar jag i facebookmail efter facebookmail och LSM är som vanligt den fantastiska storsinta kvinna som hon är och som bryr sig föga om min töntiga småsinthet och jämförelsenoja utan svarar sådär fint och Dr Phil-pedagogiskt på mitt gnällande.

Sen blir jag helt manisk efter att skriva inlägg som kommer att generera i att de forna läsarna återvänder, ligger vaken på nätterna och undrar varför alla älskar Love Sex Money så mycket mer än mig (notera hur jag sätter totalt likhetstecken mellan mig och bloggen, mycket sunt) och hurihelvete jag kunde vara så dum att jag slutade vara anonym och började lobba för min blogg öppet sådär så att jag nu inte ens kan vara hälften så juicy självutvräkande som jag varit (och i stunder då jag blir det får jag panik i efterhand och osynliggör inläggen helt odiskret) och därigenom har blivit betydligt tråkigare än vad jag var förr. Jag tänker på hur mycket roligare skribent Love Sex Money är jämfört med mig och suckar över hur analt pretentiös jag allt som oftast är nuförtiden. Jag stirrar panikslaget på våra statistikkurvor och ser hur Love Sex Money skjuter i höjden medan min pinne fortsätter dala, jag överväger på fullaste allvar att ändra informationen om min blogg till ”Jag har legat med LSM! Det finns blogginlägg om det!” för att på så vis locka nya läsare och känner att Saker under huden rent allmänt ter sig som ett sorgligt projekt numera.

Och det är alltså här jag skulle vilja skriva att jag bara skämtade och överdrev. Men det gör jag alltså inte. Med tanke på att jag är sanslöst oengagerad i min nuvarande kurs, har havererat ett forskningspilotprojekt due to tidsbrist och trötthet, inte fick Ane Brun-intervjun jag så gärna ville ha, är så pank att jag skrapar pengar till att kunna leva på ett kilo Rasker storfranska resten av veckan och inte ser någon större ljusning i ekonomin innan september ungefär, har en shitty tråkig jobbsommar framför mig, en halvskriven roman jag inte orkar ta tag i, lagom till vårkroppen ska ut och dallras blivit för tjock för alla mina stuprörsjeans, har 30 osålda böcker hemma och inga nya skribentuppdrag förutom det relativt fasta har jag inte så mycket annat att lägga bekräftelsen och fokuset på just nu förutom min förbannade bloggläsarstatistik.
Ni hör ju själva vilken misär det är. Så nu får ni banne mig styra upp er och börja läsa min blogg igen. Om inte annat för att jag ju helt uppenbart är en helt charmerande, trevlig och mentalt stabil kvinna.
Och där skämtade jag alltså däremot.

Våren etc.

Det finns fredagseftermiddagar då jag lämnar jobbet, går Linnégatan ner och rakt in i famn och leende och körsbärsträd. Dricker fredagslatte på Cigarren och pratar lågt och högt och utlämnande och jag kommer på mig själv med att vara avvaktande tyst, självvalt tyst såsom jag sällan är. Jag älskar när människor får mig att tystna en smula; inte för att de själva tar all plats, tar mitt utrymme eller kräver alla orden utan för att de är så förbannat imponerande och inspirerande att jag väljer att bara lyssna och ta in.
Det finns fredagskvällar då jag ligger ihopkrupen under en filt i frugans soffa och lördagskvällar som är så varma att vi tar vinet och filten ut i parken och jag börjar röka igen bara för att våren kräver sina cigaretter och sina suckar över hur otroligt det är att det är vår igen och man kan sitta ute och dricka vin och röka.
Det finns lördagskvällar då den där lovan på Kings head man alltid tar stryker under den halvhemliga men alltmer levande flyktkänslan och hur väggar kan andas så mycket dåtid och tristess att den där lovan bara blir markören som blinkar efter ordet stick! Hej till alla man känner och känt och i tapeterna sitter minnen från den hösten då regnet alltid smattrade mot rutorna, jag aldrig sov och drack sju öl efter jobbet varje dag innan jag fylle-smsade honom och längtade efter någon annan men inte visste hur.
Det finns tidiga söndagsmornar då ljuset kommer alldeles för tidigt, innan sömnen, och är alldeles för klart sådär som min blick som stirrar vaket på armen runt min midja innan jag knuffar den åt sidan och virar in mig själv i ett eget täcke istället.
Det finns söndagskvällar då jag sitter på bryggan till Röda sten och horisontstirrar ner solen, försöker ta in. Älvsborgsbrons tornande framför Eriksbergsvarvets fula teckningar mot en skyhög, rosafärgad himmel. Stenalinefärjans inbrott i havshorisontens bilder och jag tänker på hur konstigt det är när det överdjävligt fula kombineras med det överväldigande vackra men att det väl är just så dealen är med hela konceptet kallat livet.

Låt fittan tala fritt

- Du, jag pratar rätt mycket om mitt könsorgan va?, säger jag till frugan när vi sitter i parken och vitvinsdricker i solskenet.
- Ja, fan vad du pratar om din fitta, konstaterar min alltid lika ärliga vän.

Sedan kommer vi fram till att det är ett rätt genomgående drag för vårt gäng, men att jag kanske är den värsta. Att både prata om fittan, prata öppet om sina fittproblem och köra den manliga klassikern (myten?) att prata om sitt könsorgan i tredjeperson, som om det vore någon med eget liv och egen hjärna.

För mig har det alltid funnits någonting extremt retande med den kompakta tystnaden kring könsorganet. Jag fattade aldrig riktigt det där smusslandet med bindor och tamponger och teatraliska viskandet om man plötsligt fått mens och behövde låna en tampong av någon. Som om det var en mystifierad hemlighet eller någonting att skämmas över.
Jag har retat mig på att man inte får ens knysta om att man skulle behöva klia sig eller har issues därnere när svampinfektionens klådor och svedor gör att man inte kan tänka på annat. Ännu mer irriterad har jag blivit på de där mystiska besöken hos barnmorskor och gynekologer. En hemlig liten kvinnlighetsort där man kan sitta och vara hemlig och mystifierad kvinna med ett oh so komplicerat och tabubelagt könsorgan som både bär ansvar för reproduktion och kanske bär på cancer men tyst, tyst nu pratar vi inte om det utan bara särar på benen i gynstolen och tar de piller som finns på marknaden. Så sitter man där i väntrummet och håller käften och är mystiskt kvinnliga ihop med könsorgan som hotas av spermier, cancer, infektioner och könssjukdomar och som är sådär invecklade och konstiga att prata om det bör vi verkligen inte göra. Jag får allergiska utslag varje gång jag sitter i ett sådant väntrum. Förstrött bläddrar jag igenom varenda könsnormativ och heterosexistisk damtidning som ligger framlagd och sedan går jag in och är Kvinna (och naturligtvis Heterosexuell, no doubt about that) och klagar över mina p-piller och pratar om mina fitt-issues och sen får jag väl ett nytt recept också går jag hem.
Allting under sekretessbelagd tystnad såklart.
Jag läser Pansos inlägg om cellproverna och älskar att hon vågar tala öppet om det och hur mycket historier hon hört sedan hon börjat prata om det och jag undrar hur i faen det kunnat bli något konstigt att prata om.
För att inte tala om vestibulit. Vi talar inte om vestibulit. Har man ont så att det känns som om fittan brinner varje gång man försöker ligga är man tyst och smyger iväg till gynekologen, lider i tysthet, får knappast särskilt mycket hjälp eftersom forskningen ligger efter och fortsätter att lida.
Och alla som upprörts över att jag utan omsvep kan nämna att jag varit ofrivilligt, oplanerat gravid. Att jag planerade abort (jag fick missfall). Det får man absolut inte prata om. Gud vad pinsamt och känsligt det blir.

Allting som rör det kvinnliga könsorganet och biologin har enligt tradition blivit mystifierat och tabubelagt. Mina kunskaper från Genushistoria A är inte direkt fräscha så fyll gärna i med mer historisk fittfakta den som kan, men att göra det kvinnliga könsorganet till det Komplicerade som behövde utredningar och forskning var väl från läkekonstens start och framåt ett sätt att koppla kvinnan till naturen, medan mannen blev kopplad till förnuftet.
Det är sorgligt hur hela det här hysch-hyschandet kan leva kvar i vår tid. Hur vi genom tystnaden fortfarande gör fittan och alla dess issues till någonting konstigt, mystiskt och tabubelagt. Hur vi genom alltifrån tampongsmusslande till tyst vestibulitlidande bekräftar att det här är någonting som man ska skämmas över litegrann, hålla hemligt och låta vara lite konstigt och privat.

På en annan level har jag och de jag känner tagit över den klassiska, manliga myten att prata kärleksfullt om könsorganet som om det vore något med eget liv och egen skalle. Inte nog med att det lilla livet kräver tamponger och går på p-piller, får infektioner och måste skyddas från könssjukdomar. Den har ju dessutom en krävande sexualdrift.
- Låt fittan tänka fritt, säger vi ibland med ett leende och skapar därigenom en diskurs som bekräftar att könsorganet faktiskt har ett fritt tänkande som inte alltid överensstämmer med något slags rationellt tankemönster som den där hjärnan kanske sysslar med. En motdiskurs mot alla gånger man hört snubbar prata om ”den” och vad ”den vill”. En undercover feministisk diskurs att själva få frigöra sexualdriften från det rationella och kanske även personen. Fittan tänker själv och har ett eget liv. Den är fri att göra som den vill.

(Under en diskussion om konstnärsmän och - citat; deras fladdrande kukar ändrades ett tag uttryckssättet till ”låt fittan fladdra fritt”. Tanken var väl att det skulle låta lite sådära poetiskt och metaforiskt liksom åh, jag är konstnärskvinnan med en flyktig fitta som fladdrar omkring. Tyvärr gav meningen mer upphov till mer tydliga mentala bilder av ett par enorma, fladdrande blygdläppar i motvind (tänk Carolas hår i Fångad av en stormvind-uppträdandet fast i blygdläppsversion) vilket gjorde det mindre hett och poetiskt.)

Hursomhelst så är det inte mer än rätt. Det är rätt. Att prata om sin fitta. Att inte hålla tyst om vare sig issues, besvär, roligheter eller svårigheter. Vifta med tamponger, gnälla över svampinfektioner, gå ihop och klaga över undermåliga preventivmedel och deras biverkningar, diskutera erfarenheter från gynekologer, kräva bättre vård och mer forskning på vestibulit, prata onani, kräva bättre HBT-integrerad vård på barnmorskecentraler och allt annat möjligt. Fittan är varken särskilt komplicerad, mystisk eller mytisk. Men den förtjänar det bästa och att bli talad om. Låt fittan tala fritt.

Såhär kul är Göteborgs uteliv egentligen

- Men det är så bra när du har dina självdestruktiva perioder, Elin, för då får man till och med med dig till ställen som Uppåt Framåt och Styrbord Babord.
- Haha, ja det är verkligen pure självdestruktivitet. Det här med ätstörningar och självskärande börjar ju kännas som old news och tonårigt. Varför karva sig i armarna när man bara kan ställa sig i kön till Uppåt Framåt istället?

Klubben rebound

Jag vet att frugan redan har bloggat om det, men det är ju sånt här som gör att man älskar Wikipedia:

Rebound (dating)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Jump to: navigation, search
Within the context of dating, to rebound refers to the undefined period of time following a particularly painful break-up, when the reboundee is psychologically incapable of making healthy judgements and decisions regarding suitable partners. "Julie is on the rebound."; "Mike is Julie's rebound". If it is used in the latter sense, then a rebound is described as the partner that someone has following a breakup. Rebound is the phase that a person not so out of a painful break-up goes through and in this process needs someone emotionally or sometimes physically, just to assure him/herself that he/she is completely out of the messy break-up.


Sökningen föregicks av följande diskussion för några veckor sedan:

- Jamen när man är på rebound ser man ju bara snygga män med kukar överallt.
- VA? Vad är det? Var ligger det?
- Nämen du vet, rebound. När man precis blivit dumpad eller gjort slut och behöver vad som helst att gå vidare med.
- Aha, åh shit. Jag som trodde det var någon ny klubb som jag missat fullständigt och som ni av någon outgrundlig anledning undanhållit från mig. Tur.

Och ja, klart det var jag som var råpuckot som hann bli lovligt sur över att mina vänner inte tagit med mig till den fantastiska klubben rebound. Nu vet jag bättre, tack vare Wikipedia.

Sömnen

Det tog mig ett och ett halvt år.
Det borde det inte ha gjort.

Jag har haft sömnproblem till och från sedan jag var i åttaårsåldern. Har minnen av hur jag som liten frågade pappa om det inte fanns några piller man kunde ta så man kunde sova om nätterna. Minns hur pappa pedagogiskt förklarade att det inte var någonting man gav till små barn.
Jag har haft bättre perioder. Jag har haft perioder med hjälp mot problemen.

Det senaste ett och ett halva året har det varit fruktansvärt. Det var en vinter av mitt liv som gick bort den där förra vintern. Jag minns ingenting av den. Jag gick runt i en konstant insomniadimma på jobbet, hällde i mig kaffe och åt Dextrosol. Sedan gick jag hem och rasade för att sedan ligga vaken till fyra på morgonen i alla fall.
Det var en vår som gick bort förra våren. Jag minns hur jag låg vaken och hatade ljudet av tidningsbudet. Hur morgontidningen föll ner på dörrmattan och signalerade ny dag innan jag släppt taget om den gamla. Hur hånande fåglarnas glada kvittrande utanför fönstret var när jag låg och hyperventilerade och längtade efter sömn.
Sedan slutade jag att bry mig om insomnian. Jag har vant mig vid dimman, vid skuggorna under mina ögon, vid konstanta infektioner pga nedsänkt immunförsvar, säga nej till allt socialt för att jag inte orkar när jag inte sover, konstant huvudvärk och magont, nedstämdheten som kommer när varken kroppen eller hjärnan någonsin får vila. Alla biverkningar som kommer när du natt efter natt ligger med en vaken, tumlande hjärna som aldrig får ro. Jag vande mig.

Jag har försökt få hjälp.
Tro mig, det har jag ju. På vårdcentralen sa de förra året att läkaren eventuellt skulle ringa upp. Det gjorde han aldrig. På den privata läkarmottagningen hänvisade de till min vårdcentral. Sedan ringde jag vårdcentralen igen. Då sa de att de inte kunde ta emot mig och hänvisade till den privata läkarmottagningen som hänvisade tillbaka till vårdcentralen igen. På en annan privat läkarmottagning fick jag i alla fall prata med en läkare. Jag var lycklig bara över det. Jag fick berätta om mina problem. Han sa;
- Ja, det här är ju ett vanligt problem hos unga tjejer, i synnerhet ambitiösa studenter. Försök att stressa mindre och ta en lång promenad varje kväll så kanske det blir bättre.
Som patient är du i en beroendesituation. Det är en maktrelation och du är den undergivna. Du är den som söker hjälp och du är den som ber om att få den från personen du talar med. Hade det varit någon annan situation hade jag förmodligen bitit ifrån och gett svar på tal. Förklarat för honom att ett och ett halvt års sömnlöshet inte löser sig med dagliga långpromenader. Förklarat för honom att det han sysslar med nu både är sexism, åldersrasism, klasstänkande och generaliserande istället för att se till patienten som individ. Att hade en medelålders man ringt och sagt att han inte sovit på ett och ett halvt år hade han haft en läkartid nu. Att man som student inte blir tagen på allvar. Att det är fucking svårt att stressa ner när man som student lever i en konstant pressad situation av heltidsstudier, deltidsjobb och oro över ekonomi, framtid och allt det andra.
Men jag orkade inte. Man orkar inte kämpa som patient. Man vill bara ha hjälp.
Som deltids/heltidsarbetande inom vården har jag dagligen pratat med patienter som varit frustrerade, ledsna och uppgivna. Hamnat mellan stolar, remisser som kommit bort, världens längsta vårdköer och dålig uppföljning. Jag har lyssnat på gråt och bannor, förbannde röster eller bara röster som förlorat allt hopp om att någonsin få hjälp. Jag har suttit på den andra sidan, vårdsidan, och försökt lyssna och förstå. Sedan har jag fört samma kamp själv och förstått vad de går igenom, alla de som har värre problem än vad jag har. Alla som hamnar mellan olika instanser och måste kämpa och orka när de bara behöver vård och orkar kämpa som allra minst.

Idag har jag haft ett första läkarbesök. Jag fick tid hos henne inom en vecka. Hon gav mig en timme av sin tid och lyssnade på mig. Hon bekräftade problemet med att få tid på vårdcentraler eller andra alternativ, om inte svindyra privata, om man inte har påtagliga problem som halsfluss eller ett brutet revben. Hon bekräftade att det är ett vanligt problem att just studenter och yngre människor inte blir tagna på allvar i sina, framförallt, psykosomatiska problem. Vi som är unga kan väl ta lite insomnia. Vi som valt att bli studenter med dålig ekonomi och konstanta krav får skylla oss själva om vi är stressade, det hör studenttiden till. Hon gav mig råd, uppgifter, recept och en uppföljningstid om några veckor.
- Förlåt att jag gråter, jag är bara så lättad, sa jag.

Man borde inte behöva gråta av lättnad för att få ha kommit till en läkare efter ett och ett halvt års problem. Det borde inte ha fått gå så långt. Konstanta sjukskrivningsdagar, påföljande problem, stulna dimmiga dagar: Jag har förlorat så mycket.
Oron över sommarens jobbande har lättat, oron inför natten är borta. Jag ska äntligen få sova. Gud vad jag är värd det.

Våren finns i smakerna saltlakrits och vanilj

Jag tror att jag har insett vad mitt problem med våren handlar om. Det handlar om mjukheten.
Det mjuka väller fram, man blir lite lipigare och lite känsligare. Lite mer hormoner och konstiga infall, lite mer vårskrik och rastlös väntan på äventyr.
Det mjuka väller fram och jag reagerar på samma sätt varje år. Jag blir bitter och arg, mer defensiv och kaxig än under någon annan årstid. Suckar över solsken och raljerar över lyckliga människor. Skyddet mot det mjuka; vi tar till de knep vi har så att det inte brister.

Det gör ju ont när knopparna brister. Det levande påminner om döden och glädjen påminner om när skrattet fastnar i halsen. En längtan efter att bli mer berörd, få mer ut av livet, kom hit med lite äventyr. Det gör ont när kroppar brister, det fattade Karin Boye. Sen gick hon till skogs, svalde gift och dog. Kanske hade hon också problem med våren.

Så kom hit med lite äventyr. Jag är trött på hur vi människor fungerar; vår sorgset avslagna defensivitet. Jag är trött på alla negganden som vi tar till och på sättet vi slåss mot allt därinne. Låt det mjuka välla ut och låt såren rinna över. Vi kanske behöver det. Mitt i min fräna saltlakrits några droppar vanilj. Det måste finnas vanilj i oss alla. Låt vaniljen sippra ut, låt knopparna brista, ge oss lite äventyr. Gråt, slåss, älska, bråka, skapa äventyren och ge lite mer varje dag.
Klart det är scary shit, jag vet. Saltlakrits är en mer distinkt smak än vanilj.
Det gör ju ont när vi brister. Men vad vackert det är när vi har slagit ut.

Second best is never enough (jag och Buzz Aldrin)

Jag kommer aldrig att förstå Buzz Aldrin.
Valde han självmant att bli den andra människan på månen?
Förstod han inte vad det skulle innebära att vara den andra människan på månen? Konstant ihågkommen, om ens ihågkommen, som tvåan. Inskriven i historieböckerna som nummer två, efter Neil Armstrong. Förstod han inte att hans namn skulle skuggas av Neil Armstrong och att han aldrig skulle ens få en tillstymmelse av så mycket credd och berömmelse som Neil Armstrong?

Buzz och Neil utförde exakt samma prestation. Skillnaden var bara att Neil tog de första stegen på månen. Buzz tog bara de andra. Någonstans måste Buzz ha insett detta. Borde han inte ha trängt sig före på väg ut ur farkosten? Eller åtminstone satt ner en tå lite före Neil? Eller hade de gjort upp det på förhand? Var det Neil som tvingade sig ut före eller singlade de slant om det (om det nu är möjligt att singla slant i rymden)?

Buzz Aldrin, att komma tvåa suger ju. Både du och jag är eviga tvåor. Men jag hatar det.
Att bli tvåa innebär att man kämpat lika mycket som ettan. Det innebär också att man förmodligen är väldigt bra och begåvad. Man är bara inte tillräckligt lika bra som ettan.
Oavsett om det handlar om doktorandtjänster, jobb, relationer eller litteraturpriser. Jag är alltid Buzz Aldrin. Och alla klappar tvåan på axeln och säger men du gjorde ju ett grymt jobb och att vara tvåa innebär ju att man också är skitbra. Men det spelar inte så stor roll när man är Buzz Aldrin. Det är Neil Armstrong som skrivs in i historieböckerna, får fett med credd och uppskattning och fame. Tvåan får ingenting.
Jag är bra, alltid väldigt nära, aldrig tillräckligt nära.

Det stod mellan Always keepin’ it real och en annan bloggbok i Vulkans och Aftonbladets tävling. Igår kväll förhandlades det in i det sista och Linda Skugge hörde av sig och undrade om jag kunde vara i Stockholm på torsdag och ta emot priset om jag vann. Där stod jag redo som en Buzz Aldrin på väg ut på månen med planerade tågbiljetter och pepp. Idag på förmiddagen kom det en Neil Armstrong och knep priset istället.

Det är hedrande att komma tvåa. Det betyder att man är riktigt bra. Men det är inte tillräckligt bra. Och det är fanimej min tur att sätta ner fötterna på månen först snart.

Skicka dina använda kalsonger till mig!

- Den hjärnan skulle man vilja bo i, brukar min pappa säga om människor som gör inspirerande, konstiga eller bara tokroliga saker. Att bara få bo i den skallen och se hur det funkar, hur trådarna connectas och blir absurda idéer som framställs. Vara med i hela processen.
Jag kommer på mig själv att säga just det när jag är inne på Fulheten-Nannas blogg Fem bilder.

Bäst av allt är nätdejtande Tindra. Jag skrattar högt och galet ensam framför datorn. Tindra har även en egen blogg. Jag älskar Tindra.
Och har man själv varit nere i spraydateträsket roas man ju kanske lite extra av alla svar som Tindra får. Man vet ju hur det är liksom. Jag var i och för sig inte nere i träsket särskilt länge och numera är det mest en rolig period att prata om med mina vänner, som spraydate-hängde under samma period, men jag tror aldrig jag pratat med så många människor som hade varit totalt ointressanta irl bara för att de framstod som fantastiska i jämförelse med alla andra där. Jag hittade väl någon av värde, men i största allmänhet grep man efter halmstrån. Samtidigt spraydatande med kompisar ger i och för sig i efterhand minst lika många roliga minnen som krogbesök tenderar att generera i, men gud vad energi det tog. Och gud vad många konstiga mail man fick.

Mina konstigaste erbjudanden topp 3:
1. Mannen som gång på gång mailade och ville bjuda mig på Finlandskryssning. Blev tjurig och började gapa åt mig efter ett par mail när jag inte nappat på hans erbjudande och inte svarat. Du är så vacker, jag har pengar vi kan ha så roligt ihop är jag inte man nog för dig?
2. Mannen som ville vara min slav i en vecka, 24/7. (Med tanke på mitt hat mot hushållsarbete var detta ett erbjudande som faktiskt övervägdes.)
3. Mannen som beskrev sig själv som en 35-årig, charmig och snygg flygkapten som undrade om jag ville vara hans hotellälskarinna de gånger han mellanlandade i Göteborg.
(Övervägde även detta, jag älskar ju frukostbuffé)

Det är ju lite trist sådana gånger, att man betraktar mailen och dess upphovsmän med misstänksamhet och inte svarar. Jag menar; om jag sammanfattar ett och ett halvt års singelliv blir det ju bara det vanliga singelshit av uppbrott, dejtande, onenightstands, brustet hjärta, försök till förhållande, uppbrott, trassliga relationer, ditchande, hjärtekrossande och så vidare. Visst drama, men föga originellt drama. Fan vad gött det hade varit att mitt i den sammanfattningen kunna klämma in ja och sen blev jag bjuden på Finlandskryssning, provade på livet som slavägarinna och agerade hotellälskarinna ett tag också.

En annan sak med nätdejtingvärlden är ju som vanligt alla snuskmail som man får (alltså ja, slavmailet får väl också gå under den rubriken, det var inte direkt så att jag inte fattade att han förmodligen ville vara min slav på fler sätt än att han erbjöd sig att diska mitt diskberg). Och okej de vanliga kukenifittan och porrnovellsmailen. Men alla andra.
Nej, jag vill inte sälja mina smutsiga underkläder till dig. Nej, jag vill inte skicka iväg något par av mina skor till dig. Nej, jag vill inte stänga in dig i en plastsäck och vänta tills du nästan inte andas längre innan jag öppnar. Nej, jag vill inte leka katolsk skolflicka med din sambo medan du filmar oss. Nej, jag vill inte bli straffad för min synder av en femtioårig man. Nej, jag vill inte kissa på dig. Nej, jag vill inte knulla med dig och kalla dig pappa.
Och så vidare och så vidare.
Ett ännu mer intressant projekt än Tindra vore ju att starta en kvinnlig, anonym spraydateanvändare som började tracka män med sådana mail. Jag säger inte att inte kvinnor skickar sexmail, sexchattar och så vidare för det gör vi. Men just det där randomtrackandet av människor som inte verkar ha något intresse alls av att leka katolsk skolflicka eller skicka använda trosor känns som en helt manlig domän. Att männen tar sig så fucking mycket bisarr frihet i internetvärlden och att man som kvinna vant sig vid att gång på gång klicka bort de där porrmailen. På samma sätt som man gång på gång parerar tafsanden och dylikt.
Det vore sjukt intressant, men förmodligen föga etiskt, att starta en kvinnlig spraydateanvändare som sedan börjar tracka random seriösa män med mail om att skicka dina använda kalsonger till mig!
Jag vill veta hur det funkar om man vänder på det, om kvinnan blir den som trackar med konstiga sexmail. Är det fortfarande mannen som har kontrollen? Kommer jag bara få sjuka mängder sexmail tillbaka? Kan kvinnan någonsin bli den som randomtrackar sexuellt?

Mera människa än genusvetare

När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.

Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?

Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.

Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.

Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.

Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?

Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?

It's the end of a fucking era

Alla gemensamma fans av mig och LSM har ju redan läst vad som hände efter releasefesten, eller snarare vad som inte hände.
Jag hade nog inte riktigt förstått hur stor hela Saker under huden-Elin-LSM-grejen blivit, men innan festen fick jag mina hintar. Som när jag hörde rykten om vadslagning kring huruvida vi skulle ligga eller ej. När någon erkänner att han funderat på att slå vad med polarna om vi kommer ligga eller ej. När mina vänner frågar om jag vill att de håller koll på mig under kvällen så jag inte börjar flirta med henne, om vi nu bestämt att vi inte ska ligga (jag tackade ja, mot bättre vetande om mina vänner, för sen stod de ju likt förbannat där och vingelfyllesnackade innan de skulle gå hem om att kom igen Eliiin klart ni ska ligga! Det här med antiknull-stöttning är inte en av vårt gängs starkaste sidor, helt klart.) Fast värst var kanske när mina föräldrar pratade om att de också ville komma ner på min releasefest, men jag hade ju sällskap och sen höhöhö-skrattade de och blinkade menande kring att med just det sällskapet ville jag nog inte ha mina föräldrar i lägenheten.

Det är ju inte konstigt. Som jag och LSM hållit på och hur offentlig vår relation har varit (vet att hon någon gång kallade vår relation internetversionen av att sätta upp en lapp på Ica varje gång vi knullat). Jag har vant mig vid frågor om hur det går, om vi är kära, om vi legat igen osv. Det är en sån sak man vänjer sig vid när man har en history av att vräka upp sitt lovelife på Internet liksom (numera är jag ju relativt tyst, tråkigt nog för oss alla).

Det känns konstigt och tomt och fantastiskt, precis som hon menar, att kunna skriva att vi inte låg. Att vi faktiskt bara är vänner nu. På riktigt. Jag antar att det säger en del om ens störda relation till bloggande och avsaknad av integritet, men en liten del handlar om att vi inte längre är det där spännande paret. Det trassliga avståndsparet som okända människor följde via bloggar och satt och hejade på. Den där omöjliga men alltjämt levande lovestoryn med både inslag av queer, hjärta&smärta och dirty detaljer som slängdes upp för offentlighet och som var alldeles sann. En del av mig, hon som tror och vill att livet ska vara en roman, inser ju vilket shitty dåligt jävla slut det blev.
Klart det hade varit mycket mer spännande och blivit mycket roligare inlägg om vi gjort som vi snackade om på Alla hjärtans dag, mest på skämt såklart. Det där om att vi borde gifta oss i hemlighet, fatta blogginläggen liksom. Om vi blev det där lesbiska superbloggparet, skitsnygga och streetsmarta flatorna som älskar varandra på landsavstånd. Marknadsföringsmässigt, bloggstatistiskt och rent litterärt hade det varit så mycket smartare och roligare.

Men nu funkar ju inte livet så.
Slutet blev ett helt annat och det är inte alls lika spännande. Klart snacket gick mellan oss innan via mail om vad som skulle hända, om något skulle få hända.
Befriande nog kom vi båda fram till att det var en dålig idé och det har vi ju tyckt förr på avstånd och i nyktert tillstånd, men ännu mer befriande var att vi båda insåg det i verkligheten. Bitarna föll på plats när vi stod där i Brunnsparken och bara visste.
Ingenting ska hända. Ingenting kommer heller att hända.
Så kom det sig att vi låg under ett varsitt täcke i min säng och babblade om varsina ragg och somnade in intill varandra utan försök eller underliggande stämningar den natten. När hon gick nästföljande förmiddag höll jag som vanligt på att gråta, men för en gångs skull grät jag inte för att det gjorde så ont att behöva skiljas från henne som jag någonstans var latent förälskad i. Jag skiljdes från en vän och vi visste båda att vi skiljdes som vänner och någonstans tog vi lika mycket avsked från en era. Saker under huden-Elin och LSM-tiden är slut.

Avsked kan vara på olika sätt och just i det här fallet är det sorgligt, men också befriande. Jag har inte bara förlorat utan även vunnit något. Jag har förlorat en trasslig romans med en helt fantastisk brud. En sån som jag alltid kommer kunna tänka på i mina dåliga stunder och tänka att amen fan, fatta att en sån sjukt intelligent, populär och streetsmart kvinna föll för mig. Jag kommer att kunna tänka att damn, de där fantastiska tuttarna har jag ju faktiskt fått se live och jag har fått trassla in mina fingrar i det där fantastiska håret och haft mitt huvud mellan de där sjukt snygga låren. En sån människa som såg både stora, kaxiga, självständiga Elin och lilla, rädda Elin och inte skydde för någon av alla mina sidor.

Jag har vunnit den bästa sortens vän man kan ha. Hon som tar mina romanlånga mail varje dag och skriver lika långa svar. Hon som jag pratar om allt mellan kuk och barndomstrauman med. Hon som jag festar med, dansar med och har nattliga, ärliga samtal med. Hon som kan ge mig långa, solklara analyser och tröstande ord när jag är nere på botten och måste prata med någon men lika gärna ger mig helt andra analyser och tröst av typen amen Elin, klart man tänder på sånt! Vi är väl inga proggflator heller! sådär så jag sätter kaffet i halsen av skratt. Hon som inspirerar mig och ger mig mod till alltifrån att bryta destruktiva relationer till att klippa av mig håret och som jag vet att jag vågar berätta allt för.
Hon är fortfarande allt det där jag skrev på minneslappen och skulle säga på releasefestens läsning men som sen tappades bort i min spontana förvirring. En av världens bästa människor, den människa som jag inte ens hade varit hälften av vad jag är idag utan och nu även en helt fantastisk vän.

Great things will happen to you in the future

När jag var fjorton år klippte jag håret kort.
Jag gjorde det trots att min bästis, som var den populäraste tjejen på skolan, sa att det var hennes långa, blonda hår som fick killarna att gilla henne. Jag gjorde det trots att mormor upprepade om och om igen att pojkar tycker om flickor med långt hår. Jag gjorde det trots att jag redan var ful, okysst och konstig som jag var.
Jag hade långt och stripigt hår i mittbena. Det var inte så mycket att förlora. Det enda jag förlorade var känslan, jag minns den, den känslan man hade. Okej jag är ful, men jag är i alla fall en tjej med långt hår.

Jag vet inte varifrån mitt fjortonåriga infall kom, men jag tror att det var i samma veva som det skedde som jag började klä mig konstigt och skita i vad folk sa. Jag var redan ful och konstig och jag vred det ett steg till. Det var i alla fall jag som valt att vara ful och otjejig när jag klippte håret och bar konstiga kläder. Inte definierad av någon annan.
Jag minns den fjortonåriga känslan i frisyrstolen när de långa längderna klipptes bort, tjejen med långa håret som såg ut som tjejer borde skulpterades om och kvar var ett naket ansikte i kortklippt inramning, någon helt annan. Definierad av mig själv, det var jag, det var Elin.
Minns hur pappa kom in på frisersalongen, hajade till av mitt ansikte i spegeln.
- Det är ju en helt ny Elin. Det är ju Elin! Och vad fin du är!
Jag stolt och tårögt nyvaken av min egen spegelbild log mot pappa, vi gick ner på gatan ihop och sen hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända, som mamma knappt trodde på när jag berättade om för henne häromdagen. Min snåla, praktiska pappa som aldrig gjorde särskilt mycket spontant såg på mig där på gatan.
- Vet du Elin? Jag tycker vi skiter i att åka hem. Jag tycker vi går på restaurang istället och firar din nya frisyr.
Vi gick aldrig på restaurang i min familj och var det någon som skulle föreslå det var det definitivt inte pappa. Pappa som höll hårt i plånboken och regler, som tyckte om att vara hemma på byn och vantrivdes i stan. Här stod han nu en vanlig onsdagseftermiddag och föreslog restaurang.

Restaurang var i småstadens billiga version en halvsunkig kinakrog på gågatan, men just då var den finaste restaurangen, bästa maten och värsta lyxen liksom när jag och pappa åt fyra små rätter och skålade i Fanta för min fina, nya frisyr. Vi åt friterad banan med glass och pappa sa mellan tuggorna att jag såg vuxen ut, att jag blivit vuxen och mig själv och jag rodnade ner mot den tömda tallriken innan jag knäckte lyckokakan.
Jag rullade upp den lilla pappersbiten och läste texten; Great things will happen to you in the future och vad betyder ett maskintryckt massmeddelande ihoprullat i en torr, massproducerad kaka för sunkiga kinakrogar i småstäder? Såklart ingenting. Ingenting alls om du inte är en halvmobbad, fulstämplad fjortonåring som längtar efter framgång, bekräftelse, flykt och kärlek och om du inte är en fjortonåring som just klippt av sig sitt långa hår och äter fyra små rätter med pappan du älskar och beundrar mest av allt på jorden.
Jag klistrade in lappen i min dagbok. Skrev om att jag varit på restaurang med pappa och klippt håret kort. Jag skrev att jag var modig och att jag ville tro att lappen var sann.

Långt senare skulle jag låta håret växa. Jag lät det växa till page ganska fort, sedan behöll jag det så fram till arton-nitton års ålder. Då hade jag hört från tillräckligt många gymnasieförälskelser, pojkvänner och mormor att jag skulle vara finare om jag hade längre hår. Jag ville bli en kvinna igen. Ville bli som de andra tjejerna, få vara en sån med Långt hår. Så lät jag det växa och njöt av min roll som Kvinna igen.

I onsdags, dagen innan festen, klippte jag av håret. Det var då jag kom att tänka på den där dagen då jag var fjorton, hur lycklig den var. Minns alla mina tankar kring det avklippta håret. Tio år senare hade jag exakt samma tankar. Det var LSM som satte griller i skallen på mig, föreslog kort frisyr, jag slog bort hennes förslag. Skrev i mina försvarsmail att kom igen. Jag har raka höfter, rätt små tuttar och jag snusar. Visst jag är jättesnygg och knappast okysst fjortonåring längre men för fan LSM, mitt långa hår är det närmaste att vara en tvättäkta Kvinna som jag kommer. Jag behöver kunna konkurrera med de där Rådjursbrudarna på nåt sätt.
Hon sa förmodligen exakt samma sak som jag klarade av att säga till mig själv som fjortonåring, orden jag inte kunde formulera för mig själv nu men kunde då:
Elin, du vet. Vi blir aldrig några Kvinnor. Vi kommer jämföra oss med de där Kvinnorna resten av våra liv. Men vem vill du helst vara? Hon som försöker vara Kvinna eller hon som är sig själv.
Just då bestämde jag mig. Tack och lov att jag bestämde mig.

På söndagen ringer pappa och han har precis läst ut bloggboken.
Vi har den där sortens Elin och pappa-samtal vi så sällan har nuförtiden. Han skriker i luren hur jävla bra boken är, skitbra och tokbra och alla andra sorters bra! Han säger att han sagt det till mig alldeles för få gånger men han är så otroligt stolt över mig och han blir bara mer och mer stolt över mig för varje dag.
- Man visste ju alltid att det skulle gå bra för dig, det har jag ju alltid vetat, säger han.
Jag tänker på lyckokakans meddelande inklistrad i dagboken. Vi visste det. Jag, pappa och lyckokakans massproducerade meddelande rakt in i fjortonårshjärtats hopplösa hopp. Great things would happen to me in the future och tio år senare är jag korthårig och en vackrare, mer självdefinierad version av mig själv igen.

Hej Jan Björklund!

Vet du, jag inledde min förmiddag med att läsa om taktikval. Och det gör så förbannat ont i mig. För jag tänker på alla kidsen som väljer bort alla roliga, kreativa ämnen för att anpassa sig till ditt elitsamhälle. För jag tänker på alla kidsen som aldrig tycker att de duger, som pressar sig själv tills de svimmar, gråter och går in i väggar. För jag tänker på alla de kids som sitter och kommer att sitta i evighetslånga vårdköer, bli ikörda lyckopiller och bära långärmade tröjor medan de fortsätter scora MVG efter MVG för att passa in i ditt drömsamhälle av effektivitet och duktighet.

Jan Björklund. Du och jag har ingenting gemensamt. Du och jag delar väldigt få värderingar kring hur samhället ska se ut. När jag läser om hur du hurrar över hur redan överpresterande kids med duktighetskval väljer bort kreativa ämnen för att få ännu högre poäng gör det ont i mig av hur du ens kan tänka så.
Jan Björklund, jag är så jävla glad att jag inte tänker som du. Att jag skiter i ett samhälle av effektivitet, duktighet och prestationer. Att det gör exakt såhär ont i mig när jag tänker på alla tonåringar som redan mår eller kommer må lika shitty av sitt överpresterande som jag gjorde under den tiden. Att jag vill att alla ska gå de där litterär gestaltning-, musik- och teater-tillvalskurserna istället. Att man får människor att må bra, ett samhälle att må bra genom att låta dem vara fria och kreativa, inte pressa dem till ökade prestationer. I synnerhet inte människor som inte ens är vuxna än.

Så länge jag inte tänker som du, Jan Björklund, kan jag gå och lägga mig om natten med någon slags stolthet över mig själv. Det är ju alltid någon slags tröst efter att ha läst dina prestationshyllande uttalanden.