Och jag ligger vaken

Han sover och jag ligger vaken.
Det är som det brukar vara, som det alltid är.
Jag tror inte att människor som jag har relationer med förstår hur länge jag ligger vaken efter att de har somnat. Hur mycket jag hinner göra och tänka medan de lagt sig till ro på min extrakudde, under mitt extratäcke som jag åter bäddat sängen med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går upp och insomniavankar omkring i köket. Så tyst som möjligt för att inte väcka.
Ständigt denna rädsla för att väcka.
Min säng delas med någon annan. Någon annans doft i mina lakan. Någon som tar utrymme och andas tungt bredvid. Sådär som jag och min vän skrattade på lördagkvällen när vi gnällde över att ha börjat sova ihop med någon annan igen, för herregud vad mycket sämre man sover.
- Så nu kan jag inte ligga på diagonalen över min 120 centimeter, sa jag.
- Herregud, vilka lyxproblem, sa vännen och jag höll skrattande med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går på toaletten. Lägger mig sedan igen, frusen nu. Han vaknar till, de vaknar alltid till. Håller om mig, mumlar halvt i sömnen att sov nu Elin.
– Jag ska, viskar jag och ljuger.
Hans andetag i min nacke. Frusna lår mot varma lår. Han somnar om.

Han sover och jag ligger vaken.
Han kommer att väcka mig tidigt med nackkyssar, såsom de alltid är av den morgonpigga sorten. Jag kommer vakna till, lägga in morgonprillan, somna om tills han försiktigt vågar väcka mig igen. Han kommer att säga vackra ord, jag kommer vara för morgontrött för att orka besvara dem.

Han sover och jag ligger vaken.
Klarvaken. Tankevaken. Hjärnan tumlar omkring och vrider ut och in.
Han vänder sig om. Jag stirrar ut i mörkret.