Idag regnade det.
Idag vaknade jag upp och var förkyld igen.
Idag skrev jag tio sidor text rakt av.
Idag orkade jag inte heller dammsuga.
Idag lämnade mannen mig.
Han sa att det inte funkade.
Han tog mig i sin famn och försökte trösta när jag bröt samman, för murarna hade ju redan fallit då och då återstår inget annat än att bryta samman i hans ögon. Jag kände doften av indisk parfym, skägget mot hakan, vackraste famnen och fingrarna som strök över ryggen sådär som bara hans fingrar gjort och kunnat göra och en kort sekund tänkte jag att snart, snart blir det bästa kyssarna och av med kläderna och honom inuti mig igen och somna tillsammans och se varandra i ögonen och veta att jo, vi är ju kära, klart vi kämpar.
Sedan släppte han taget och gick.
Idag grät jag tills jag trodde att jag inte kunde gråta mer, men då grät jag ännu lite mer. Och sen hände väl inte så mycket mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
nejje!! shit. kram.
<======== så här stor kram ========>
Ojojoj, fan vad tråkigt.
Jag vet precis hur det känns, det vet du. Det är hårt, fruktansvärt hårt.
Stor, varm kram till dig.
ajaj! vackra vän. du behöver inte resa dig upp ännu. gråt tills tårarna tar slut. du är underbar.
:(
fan då!
<3
Du får, precis som panso säger, gråta till tårarna är slut eller kasta porslin mot väggarna. Gå igenom alla tankar i veckor framöver, eller redan nu konstatera att du klarar dig. Du får sörja nu, eller komma över det direkt. Du får bli lättad eller förbannad.
Du får göra precis vad hjärtat än säger och även om man inte alltid ser poängen med det direkt efter, så kommer du läka. Det kanske blir ett ärr, men det läker.
Känner med dig!!!
Kram Julia
tack tack alla. just nu gör det så ont inuti mig så jag inte vet var jag ska göra av mig själv. men såret kommer väl sluta blöda och bli ett ärr någon gång.
margherita: ja den här historien bär faktiskt ganska många likheter med din. borde sett att det skulle sluta på detta viset.
Skicka en kommentar