Flyktinstinkten

Att träffa exflickvän K. igen efter fem år är som att se sin gamla spegelbild och inte riktigt känna igen den.
– Vilken dialekt du har! Göteborgska!, säger hon
– Vad liten du är, herregud vad liten, säger hon
– Vadå grönt te? Dricker du grönt te?, säger hon
Och jag förvånas och förundras över hennes reflektioner innan det slår mig att senaste gången som vi sågs pratade jag någon slags seminorrländska, vägde tolv kilo mer än nu och skulle aldrig kommit på tanken att dricka äckelgrönt te. Hon med sina pepsiburkar och marianne-karameller, långa håret, västgötska dialekten och när Ani Difranco börjar gapa Million you never made i stereon finns det en instinktiv ryckning i min hand att sänka eller säga att det är skitdåligt innan jag inser att det var fem och ett halvt år sedan jag kunde göra det.
Få korta ögonblick i livet inser man att man verkligen gått från en punkt till en annan, det inte bara känns utan det märks. Detta var ett sådant.

På folkhögskolan vid Göta kanal häller jag i mig kaffe mot insomnian och reflekterar texter och tar in. De läser mina texter och pratar om gestaltning, närvarokänsla och subtil kön&klass-tematik. Exakt de sakerna som jag kämpat med hela tiden. Det är inte under själva bearbetningen av mina texter som det händer saker i huvudet. Det är i analysen av de andras. Eller alla mellanspel; jag i soffan i uppehållsrummet där jag lyssnar till samtal om Morrisseylyrik, Bukowski och David Lynch, i framsätet på min textlärares bil på en regnvåt motorväg någonstans mellan de mellanstora svenska städerna när han pratar om 40-talets författarkollektiv och därbak sitter hårdrockskillen och pratar om hur han fick sin pjäsbearbetning av Mio min mio godkänd av Astrid Lindgrens systerdotter, trots att den inleds med att Mio karvar upp sina handleder.
Flyktbenägenheten är en nedärvd instinkt. Jag flyr och samlar intryck. Min kursare säger något om att jag inte är som hon trodde jag skulle vara. Att jag i min presentation på nätgruppen skrev något om att jag skulle bli professor, statsminister och författare – helst allt nu och på en och samma gång. Att hon väntade sig någon gapig och fladdrig och fann en lugntyst, ödmjuk tjej. Jag säger att det är mitt sätt att ta in och i tystnad säger jag att det är mitt sätt att fly. Jag tystnar. Reflekterar och samlar intryck istället för att rusa på och ta plats.
Flykten tar slut i tågresan på väg hem. Jag och Stefan bollar namn mellan oss för någon gemensam vän i Göteborg måste vi väl ha och sedan pratar vi humaniorakurser och framtidsplaner innan jag sätter i hörlurarna och sluter ögonen. Inuti en knuten näve och tusen nya idéer.

Och sedan kommer jag hem. Ingen säger välkommen när jag öppnar dörren och kylskåpet ekar lika tomt som den känslan gör. Jag öppnar rätt Worddokument och kräks ut två dagars tillbakahållen inspiration genom fingrarna. Jag vet precis hur historien ska skrivas nu, hur den måste skrivas. Facebook, det sorgset skrikande saldot på internetbanken och frånvarande eller negativt besked om doktorandtjänst; allt får stå tillbaka. Jag skriver och sedan lägger jag mig i sängen, lyssnar till det som Göteborg kallar vinter men som egentligen bara är ösregn. Saknar nyckelben att kyssa och en bröstkorg att luta pannan mot. Vänder mig om för att se saknaden i ögonen, tror mig se skäggstubb och vackrastögon men finner mest mörkblont självfall och blekmjuk nacke.