Ett meddelande i farten

Jag är dålig på att svara på kommentarer numera. Men både kommentarerna till Våldtäkt/offer och Duktiga tjejer och slackermän förtjänar uppmärksamhet. Framförallt min mammas och Eric Roséns kommentarer på det sistnämnda förtjänar egentligen flera långa utvecklande inlägg.
Inte minst skulle jag vilja skriva något privat, men undvikande av kärlekstramsigt, om den där biten av ansvar som jag däremot inte klarar av. Den där om att våga prata i relationer och kommunicera hur man känner. Och hur personen jag är med just nu är en sådan jävla klippa på just den biten, hur mycket ansvar han tar varje gång jag undviker och försöker slå mig ur den här känslomässiga bundenheten. Hur han istället kämpar och säger "no deal! nu pratar vi" och väntar tålmodigt medan jag vrider på mig i nojiga plågor och undrar om jag inte kan få göra en powerpoint-presentation för att redovisa vad jag känner, istället för att tala om det.

Jag åker till Stockholm på jobb och för Juliagruppens seminarium.
Sedan fortsätter vi.