27 juli 2009

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.


Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

13 kommentarer:

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Några saker:
Man blir absolut tagen på allvar även utan journalistutbildning. Om det är blickarna utifrån som är det viktiga alltså. Sedan kanske DU känner att du vill lära dig de saker man lär sig på journalistutbildningar och det är ju i såfall något helt annat. (jag vet ingenting alls om just den här utbildningen, men i allmänhet skulle jag säga att som skrivande journalist lär man sig i allmänhet mer på att ha några journalistvik + följa med i mediekritiken/ -diskussionen på nätet än på journalistutbildningar. Däremot lär man ju sig viktigt hantverk för etermedier, så det är ju lite annorlunda.)

Vad handlar PR- och opinionsbildningskursen om mer specifikt? Har du en länk? Sådana har tyvärr våldsamt varierande kvalitet.

Jag tillhör inte dem som säger att det räcker med talang och kontakter. Man måste öva också, öva hela tiden, skriva och bearbeta hela tiden, för att utvecklas och bli så bra man kan. Men jag har ingen aning om en journalistutbildning är rätt ställe för dig att göra just det. Och att tänka sig att jobba/plugga 300% + pendling tycker jag faktiskt är så dumt att jag blir lite kinkig.

Elin sa...

Här är länk till kursen på pdf:
http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1132/1132333_PR__journalistik_och_srategier_f___r_opinionsbildningt.pdf
Överhuvudtaget är jag lite sugen på Media och kommunikation eftersom jag flera år varit mer inne på kommunikationskonsult eller dylikt än regelrätt journalist, med min fil.mag. i sociolingvistik som huvudämne i ryggen.

Tack för dina råd.

Det jag hört om utbildningen på Ljungskile är att den är intensiv och praktiskt inriktad, men också rätt mossig och inte särskilt uppdaterad på hur mediavärlden funkar idag.
Jag läste deras textjournalistik kurs på distans i våras och den var skitbra dock. Fantastiskt att lära sig hantverket när man redan jobbat med det i tio år.
Så jag har ju redan läst lite journalistik, om än inte så intensivt.

Elin sa...

å andra sidan har jag varit inne på tusen omöjliga yrken. min doktoranddröm när jag ju fortfarande framförallt.

Elin sa...

På twitter har gå utbildningen-rådet vunnit så jag börjar känna att det är avgjort dock. *låter twitter bestämma avgörande beslut*

Niklas sa...

Om du nu ska slita ut dig med dubbla (minst) åtaganden så tycker jag att du borde satsa på att doktorera. Är det inte roligare med studier på högre nivå än på lägre? Journalistutbildningar på diverse folkhögskolor går det tretton på dussinet - är det verkligen en merit värd två år av din tid? Den borde dessutom vara svårare att kombinera med dina nuvarande knäck än akademiska studier där du kan göra vissa avbrott och sen rycka igång igen när det börjar brännas. Att sitta och kuska till någon gudsförgäten håla inger i alla fall mig rysningar... Vill du ändå få en journalistutbildning i ryggen, varför inte söka till Journalisthögskolan? Sen kan du bli utlasad en gång i halvåret under tio år tid som alla andra innan du hamnar på Östersundsposten, haha.

Hanna Persson sa...

Jag tror det gånger som dessa är viktigt att inte göra sina val mer definitiva än de verkligen är. Gör det som känns bäst Just nu och känner du fortfarande att det andra är behövligt gör i så fall de också, men senare. Att göra saker bara för att man måste är ju inte min personliga kopp te, "kan man inte bara ha roligt?" brukar jag fråga. Kanske!..

Mariah sa...

Jag är böjd att hålla med Isobel (som så ofta). I och för sig vet jag alldeles för lite om medievärlden för att veta hur viktig en journalistutbildning är, men jag förutsätter att hon vet det. Inspirerad av din egen kommentar här ovan skulle jag vilja vända på det och säga: är det journalist-journalist du vill bli? Eller är det snarare något annat, som ligger nära journalistyrket men ändå inte är det?

Det här är jättesvårt och jag tror att du kanske befinner dig vid ett vägskäl där du möjligen inte skall fundera så mycket över journalistutbildning eller inte utan över var du kommer att vara om två år och hur du känner dig med den (möjliga, hypotetiska) bilden av dig själv.

Det är oavsett vad rätt uppenbart att du INTE skall försöka göra allt. Bara för att du kan. (Eller för att se om du kan.) Bara för att det är roligt. Bara för att det är du. Håller med Isobel där också. Det är väl bättre att satsa på det du verkligen vill och göra det ordentligt än att försöka göra allt och så gå in i väggen och kanske tvingas hoppa av eller nöja dig med halvdant resultat?

Elin sa...

Tack hörni. Ni är fantastiska. Nu har det dessutom dykt upp en utlysning av doktorandtjänst i lingvistik mitt i allt så nu måste jag verkligen fundera.

Mari sa...

Att välja innebär också att välja bort, det kan du inte komma ifrån! Välj det som känns bäst i magen. Ställ dig själv frågan, om någon gav dig tio miljoner, vad skulle du då välja? Visst är det viktigt att ha en utbildning som grund, samtidigt har jag svårt att tro att det finns många med den mängd högskolepoäng du har. Hoppa inte på en längre utbildning om du inte är så gott som hundra på att du vill läsa den. Du är ung och har gott om tid att komplettera med en renartad yrkesutbildning. Och självklart ska du söka doktorand tjänsten, det är ju det du verkligen vill.

elle sa...

Ofta vet man vad det är man vill och bör göra innerst inne. Naturligtvis är det super med en utbildning i ryggen då allt fler både har och kräver en sådan. Samtidigt har du läst en hel del redan, så då kanske erfarenheter är viktigare. Med passion, entusiasm och en stark vilja att arbeta kommer man långt, kanske längre än vad en utbildning kan ta en.

Det här med att doktorera tycker jag låter som en fantastisk idé, förutsatt att du verkligen brinner för ämnet. Som någon annan redan har kommenterat: "Är det inte roligare med studier på högre nivå än på lägre?". Nu handlar ju, tyvärr, inte livet om att ha roligt, men personligen tror jag att du "värderas" högre med en doktorsexamen i lingvistik än en examen från en journalistutbildning i Ljungskile.

Lycka till!

Malin (ovant kommentarsalias...) sa...

Och om du bryter ihop i Ljungskile kan du alltid åka hem till min mamma i Uddevalla och dricka kaffe på verandan och prata om livet. Det har funkat för andra :)

Gabriel sa...

Use the force!

Många kloka råd ovan. Svårt att ge några fler. Klart är dock att man inte behöver läsa en sådan folkhögskoleutbildning för anställningsbarhetens skull. Och så finns det ju ettåriga journalistutbildningar.

Hur eller hur, jag skulle hemskt gärna se dig och fler av alla nya bra och smarta skribenter göra journalistiska knäck, dvs ut på fältet, gräva, kartlägga eller bara lyfta på telefonluren. Komplettera den egna samhällskritiska blicken med att granska konkreta problem. Smälla upp fakta på bordet. Problemet är väl att få tid till och ekonomi i att göra det, men idealet är för mig ändå Francis Bacons bin, som både samlar in material utifrån och tar av sig själva, snarare än myrorna som bara samlar utifrån och spindlarna som bara drar ur sig själva.

Akademin kan nog vara en behaglig värld, men frågan är hur mycket man får vara "where the bands are". Vilka vill man tala till? Akademin - eller medborgarna, eller...

Aja, alla saker behövs, återigen, använd kraften!

Anonym sa...

Du behöver ingen journalistutbildning för att ta dig fram som journalist. Tro mig, det är mest ett slöseri med tid.