Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.