I'm sky high

- Vickan, Vickan, kan inte du fråga mig hur det är att ha en egen releasefest?
- Hur är det att ha en egen releasefest, Elin?
- Du. Vickan. HIGH FIVE på att ha en egen releasefest!

Jag vet inte vad jag ska säga.
Hade det varit en annan blogg hade det kanske blivit någonting objektivt och småtrevligt av tack-slaget, bara lite allmänt om vilken fin fest det blev. Men nu är ju inte det här en annan blogg utan Saker under huden så det blir subjektivt och personligt som vanligt.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
Inte bara för alla intryck som fortfarande ligger i osorterade skärvor utan också tröttheten efter ett fåtal timmars sömn (damn LSM och hennes tidigvaknande på bakfyllan) eller den där bakfyllan som gör allting lite dimmigt och ogreppbart.

Men jag antar att det bara finns kvällar som får vara sådär overkliga och fantastiskt stora som man vill att de ska vara. Det finns kvällar då man får vara precis så jävla stor människa som man faktiskt är. Kvällar som inleds med solljus genom öppet fönster, vårsol över kvarvarande snö i parken och fulchampagneflaskan ut genom fönstret när den öppnas av LSM och Maja fotograferar och vi skålar i fuskchampagne och sätter oss i fusklimon som egentligen bara är en taxi större modell för att mitt crew ska få plats i den, men just ikväll är fuskchampagne också champagne och fusklimo också limo. Jag är hyperventilerande laddad, vänder mig bakåt mot finaste crewet som skrålar i baksätet och fnittrar att shit det här är ju Entourage IRL liksom.
Vi glider in på min releasefest och därifrån.
Därifrån genom stunderna, samtalen med alla människor. Gamla vänner, nära vänner, bekanta. Bloggläsare, okända människor, nya bekantskaper. Centre of attention och armar och händer och hej och komplimanger och orden, alla orden; hur tar man till sig så mycket credd på en och samma gång? Kärleken i famnar och vännernas stolthet, signerade böcker och rungande applåder efter läsningen. Jag visste inte att jag kunde få vara såhär mycket, ta till mig så mycket credd, uppskattning och värme på en och samma kväll. Men det kunde jag, det fick jag, det är overkligt och helt fantastiskt.
Det är fantastiskt med en kväll som faktiskt är allt det där som fågelhjärtat drömmer och strävar efter. Alla drömmande dagar i flickrummet med fulpoesin, alla jävla livskriser med enveckasintervaller, förra vintern då jag gick dag efter dag på niotillfemjobbet och hatade mig själv och aldrig trodde jag skulle ta mig ur det. Här är jag nu. Jag visste ju det, fågelhjärtat.
Här är jag nu och en kväll är exakt så stor som jag vill vara och jag försöker ta till mig av allting. Från vännernas stolta famnar och viskningar i mina öron när jag kliver ner från scenen efter läsningen, älskade LSM:s fantastiska jobb som festfixare/toastmaster och boksigneringar och bloggfan-kramar.

Jag lovade mamma i telefonen på förmiddagen att jag både skulle vara helnykter, inte prata snusk, inte flirta överhuvudtaget och inte hamna i något drama. Naturligtvis misslyckades jag med alltihop. Man får väldigt mycket alkohol av folk när man har releasefest tydligen.
Sådär så man blir salongsberusat kaxig när man kliver upp på scenen efter LSM:s oortodoxa presentation innehållande information om både ens världsvana sätt att stoppa in en prilla och skills i sängen.
Jag hade en total struktur över vad jag skulle säga. När jag kommer upp på scenen och ser rakt in i Pansos kärleksvarma järnblick framför mig i publiken, ser mina bästa vänners stolta ögon lägger jag minneslappen åt sidan och fnittrar att det är en speciell känsla att bli presenterad med ord om hur bra i sängen man är. Sen har jag inte längre någon aning om vad jag sa. Jag bara var där i nuet, totalt blackout och sen läste jag mina texter så hjärtat och kinderna glödde, lyckades ignorera den bisarra känslan i att läsa självutlämnande texter om människor befinnande sig i publiken och vräka ut sina känslor i en mick till en hel klubblokal.

Jag hann inte mer än av scenen och fram till bokbordet där jag stod med penna, famn och pratande mun innan jag fick barens finaste drink av LSM och Maja, som lyckobrölade mot mig. Sen gick det inte mer än fem minuter innan gamla grabbgardet räckte mig ett glas Southern Comfort.
- Nää, sa jag, ni vet ju hur jag blir.
- Javisst, flinade de.
Tur för mig att det kom en man som jag under lugg kunde erbjuda Southern Comfort.
- Man blir odräglig av det, sa jag och i bakgrunden flinade grabbarna ännu större för de vet ju lika väl som jag att odräglig bara var min konstiga eufemism för slampig och lättflirtad so drink it all up baby.
- Helvete också, viskade jag i någons öra, jag skulle ju vara helnyktra och svala finlitterära kvinnan ikväll hade jag tänkt.
- Elin baby, viskade hon, du är ju Elin istället som strålar och är sig själv. Det är ju tusen gånger bättre.

Jag misslyckades med allt jag lovat mamma och jag lyckades med allt jag lovat mig själv och mer därtill. Tack alla fina som bidrog till en helt fantastisk kväll. Jag vet inte hur jag ska kunna landa, jag vill inte landa. Fågelhjärtat är sky high, jag vill aldrig ner igen.