Jag och lilla knyttet

Ja alltså det är faktiskt så att jag är nästan lika kaxig, full of myself och fullständigt självmedveten som jag verkar. De senaste månaderna, och alldeles i synnerhet de senaste veckorna med tanke på allt som händer, har jag mest gått runt i något slags egoflow tillika fullkomlighetsrus. Helt plötsligt är jag hon som konstant går runt och tänker om sig själv som skitviktig och vars monologer handlar mindre om relationsbearbetning och mer om vikten av att älska sig själv.
För det gör jag ju. Jag tycker så förbannat jättemycket om mig själv och den där tjejen som är totalt medveten om sin begåvning, kompetens, sociala förmåga, charm och till och med snygghet är ingen mask. Det är jag.
Men det finns alltid så många jag. Och alltid så många jagröster inuti. En annan röst inuti kan bäras upp av någon förfluten, någon som bar samma ryggrad som man själv gör. Hur kan man inte lyssna på någon som bar samma ryggrad som en själv? Den rösten tillhör en jätteliten tjej som är rädd för allting, svinblyg, tystlåten och ensammast i världen. Hon som står där i mormors hemvirkade yllebyxor och den ärvda, urtvättade Kalle Anka-tröjan från den äldre kusinen som smiter åt över den överviktiga magen för att kusinen är mycket smalare än vad hon är. Hon som ligger vaken på nätterna och är jätterädd för att ingen någonsin kommer att tycka om henne, har konstant ont i magen och som varje morgon smiter ut några minuter innan pappa startar bilen, ställer sig bakom huset. Där står hon, knäpper händerna, blundar hårt och ber.
- Gode Gud, gör så att jag slipper vara ensam på rasten idag och så att jag inte behöver vara med på gympan och gör så att fröken inte ber mig säga någonting inför hela klassen snälla, gode Gud amen.
Det är också ett jag som bär en röst, världens minsta och räddaste knytteröst. Jag är hon men jag är också ett jag som i jeans storlek 26 och målade läppar vant svarar i telefonen på jobbet med myndighetsrösten samtidigt som jag skämtar med någon kollega i bakgrunden, som höjer rösten på seminariet och ifrågasätter, som tar över samtal med fikagänget och får hejda mig själv i mina eviga monologer, som går på fester och hälsar och diskuterar tills ögonen glöder och samtalar flirtleende och kaxigt och som bara låter den allra rättaste komma in och anser sig bara vara god nog för den bästa, som ger det bästa. Hon som tar åt sig av alla props och credd och fina ord och som låter allt det bra i livet hända med ett I so fucking deserved this som ett mantra i skallen.

Det är ett jag som är idag men knytterösten lever alltjämt och kanske alldeles särskilt i de dagar då jag rusar i en nerförsbacke på alla plan i livet och måste ge av mig själv och alla mina sorters kompetenser dagarna i ända.
Sådär som när en ansvarig chef på den stora arbetsgivaren, en av Västra Götalands största, ringer upp mig angående mitt kursprojekt – att göra en kritisk studie av deras mångfaldsarbete, säger att vi kan väl ta ett möte nästa vecka och diskutera dina frågor.
- Javisst, låter jättebra säger jag och vi bokar tiden och när jag lagt på börjar knyttet skrika.
- Nää, men herregud. Ska du sitta där hos någon chef och vara kritisk och ställa smarta frågor, det kan ju inte du. Hur ska du våga göra det? Vad har du att komma med egentligen, du kan ju ingenting!
Eller när jag mailar om marknadsföring och får tips och bestämmer möten och fikaträffar och jag säger stora ja till allting. Knyttet där igen.
- Men fy vad pinsamt det här är. Vem tror du att du är? Varför måste du hålla på och tro att du ska ha någonting att komma med och synas och höras, du har ju ingenting att säga!
Eller när det dimper ner ett gäng promoskivor i postfacket som jag snabblyssnar igenom medan jag diskar. Hon där igen.
- Vad ska du skriva om det här? Du kan ju ingenting om musik, det fattar du väl att du ska inte hålla på med sånt. Det kommer ju bli jätteskämmigt när alla märker att du inte kan nånting, nä fy vad läskigt.
Eller när jag skickar över ett tvåsidigt informationsblad till några intresserade studiedeltagare och hon är där och petar.
- Men vad är det nu för trams som du har skrivit ihop då om sekretess och sånt där? Som om du är någon riktig forskare, det är du ju inte, du kan ju ingenting, det här kommer inte att gå.
Eller när jag kollar min besöksstatistik och inser att jag aldrig haft så många läsare som just nu och hon tillägger i bakgrunden att;
- Men det här är ju verkligen pinsamt! Och läskigt! Att du liksom sitter och skriver ner en massa fånerier om ditt liv och dina tankar och sen sitter hundratals människor runt om i landet och läser det. Fattar du hur skämmigt det är?!
Och alldeles särskilt närvarande är det lilla knyttet på nätterna. Då jaget som är jag idag bara vill sova efter en lång dag med mycket jobb och kurslitteratur och hon är mer klarvaken än någonsin.
- Neeej hjälp, jag fixar inte det här!, piper hon, jag orkar inte och jag kan inte och jag som är så liten och rädd, hur ska det här gå? Jag måste ju ha någon här som säger till mig att jag är bra och duktig och skyddar mig och tar hand om mig för jag är så liten, jag vågar inte själv.
Sedan tystar jag henne med kamomillte och Valeriana också får vi väl båda lite ro.

Sådan är hon, min lilla knytteröst av dödsrädsla, blyghet, dåligt självförtroende och jantetjat. Hon är jag och jag är hon, men hon är inte den mest framträdande hos mig längre. Alls faktiskt.Och i stunder då hon träder fram har jag hittat strategier för att motarbeta henne. Men om dem ska jag skriva imorgon. För nu ska både jag och knyttet sova.