Amsterdamshjärtat (hooked för livet liksom)

Naturligtvis borde jag skriva någonting om alla kanalerna. Det finns så många kanaler i Amsterdam och husen ser likadana ut i de flesta kvarter utanför centrum, för centrum ser bara ut som ett centrum gör med för mycket människor, H&M och blinkande lysrör. Jag lärde mig aldrig hitta någonstans utan följde efter frugans powerwalktakt eller Amsterdamflickans vana rörelser över gatorna.
Jag borde såklart skriva någonting om den vackra lägenheten, koffie weerkend och cigaretter som min ständiga semesterlast (suget efter latte och cigg satte in redan på Landvetter den här gången), secondhandshopping och inrökta öllokaler. Eller om hororna i Red light district och min och frugans efterföljande diskussion. Jag varken chockerades eller upprördes av dem, av männen som glodde in genom fönster på silikonbröst och väntande sängar kanske men inte dem. Det knyter sig mer i magen när jag tänker på frysande tjejer i ett gatukvarter än någon i bikini i ett skyltfönster. Jag ville skriva någonting om hur jag och frugan fortfarande alltid hänvisar till våra forna liv som Fröken duktig-tjejer när vi lever rövare. För tre år sedan var vi sådana duktiga, överambitiösa tjejer med alldeles för mycket struktur och kontroll att vi helt enkelt varit duktiga för minst en halv livstid. Det är sådana saker som vi brukar säga till varandra när vi går ut och dricker på en måndag eller råkar köpa ett ciggpaket fast vi inte borde. Inne på coffeshopen fnissar jag till henne att herregud, du och jag här, det hade vi aldrig kunnat tro för tre år sedan.
- Nä men jag är så himla glad att jag är här, fnissade hon tillbaka och kramade om mig och jag kunde inte annat än att hålla med.
Jag ville skriva något om frugans känningar av mina fylledrama-tendenser och hur skönt det är med en vän som dagen efter hon fått ett argt fylledrama-sms skrattar och säger att det är typiskt mig och det här ska hon lägga ut på Facebook, istället för att ta illa upp.
Jag ville skriva någonting om fear and loathing in Las Vegas-tyskarna och hur jag naturligtvis var tvungen att bjuda en av dem på snus eftersom det är the best fucking drug in the whole world och definitivt ville jag berätta om den fantastiska festen hos Amsterdamsflickans syster med vän där kök och vardagsrum fylldes med olika nationaliteter, skratt, bonding och en ohygglig massa alkohol. Jag vill sitta här och konstatera att Amsterdam var precis vad jag behövde för även om fingrarna bakfylleskakar och jag bara längtar tillbaka till ostrukturen vet jag att det var alldeles lagom och precis vad jag behövde för att känna mig sådär fri igen. Fri är svårare än trygg, läskigare än trygg, fri är alltid bättre än trygg om man måste välja, det insåg jag i Amsterdam.

Skulle jag skriva och sätta punkt alltså, men sen blev det ju som det blev. För det var som de sa, de flesta och nästan alla, innan jag åkte att herregud, du och Amsterdamsflickan nu kommer grejer hända igen. Ni kommer inte kunna hålla det på vänskaplig nivå när det är slut mellan dig och mannen och allting är som det är.
- Vi är bara vänner, det är så det ska förbli, jag uppskattar henne för mycket som vän, sa jag bestämt.
Det var som när jag och exmannen blir sams igen efter ännu ett fylledramautspel från min sida och jag säger det där om att jag nu ska börja ta lite ansvar i mina relationer istället för att bara strula runt och göra allt för att sätta mig i en offerposition, börja hantera saker moget liksom.
- Steg ett är att inte flirta med Amsterdamsflickan, sa jag och han tyckte att det lät bra.

Naturligtvis låg jag med Amsterdamsflickan. Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, Elin, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken. Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning (grabbarna grus-poäng på den repliken: highscore för Elin). Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my leauge. Och sen blev det som det blev och jag vaknade upp med ansiktet i de fantastiska trassliga lockarna och hennes hand strykande över min rygg och jag var återigen lika delar förvirrad och genomlycklig.
- Men herregud? Vadå blev som det blev? Ta lite ansvar för fan, säger ni.
Men för det första har ni kanske inte samma typ av terminator-könsorgan som jag har. Den hittar ett target och en målaktivitet och sen är det liksom kört. Då spelar det ingen roll vad förnuftet än babblar om. Har fittan bestämt sig för att ligga, då ligger fittan liksom. Lite som de gånger jag blivit nekad sex. Jag kanske kapitulerar och tänker okejdå. Men terminatorfittan blir bara tokfrustrerad och argast i hela världen.
För det andra känner ni inte Amsterdamsflickan. Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån). Ni vet ingenting om hur det är med den där blicken som ser rakt igenom mig och som jag inte kan ha något försvar inför. Ni vet inte hur hon kan se saker hos en själv, blotta allt det svaga och sköra, som man själv inte ens ser. Ni har inte sett henne dansa till Slagsmålsklubben en sen natt i en lägenhet. Ni har inte fått de mest fantastiska presenterna av henne; om det så handlar om ett rosa hjorthuvud tillsammans med mina vänner, fantastiska electro/hiphop/dancehall-skivor eller ett grow cannabis starter´s kit i Alla hjärtans dag-present. Ni har inte hört henne skämta eller sett hennes världsvana, streetsmarta interaktion. Ni har inte hört hennes smarta utläggningar eller hur hon liksom självklart tar plats i ett rum, men aldrig på bekostnad av andras utrymme på ett sätt som få behärskar. Ni har inte sett henne blotta sina egna svagheter med en ärlig självklarhet och ni har aldrig fått ta del av hennes gudinneskills i sängen. Ni har inte lutat er panna mot hennes axel, gråtit och sagt att ni är förvirrade och vilse för att ni visste att hon skulle kunna ta det.
Det var inte ni som vaknade upp med fingrarna intrasslade i vackraste lockarna imorse för det var jag och det spelar ingen roll hur korkat det kanske var, för just då var det bara bra.
Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.