Jag gråter hellre i Kungsladugård än i Högsbo (everything dies baby, that´s a fact)

Jag har packat ner bloggandet i någon av flyttlådorna. Om några timmar bär det av till andra sidan kyrkogården. För första gången ska jag flytta utan karlhjälp (vilket fått min mormor att misstänka att Klara, som är flyttbilskörare, måste vara lesbisk och att vi har en romans goin on).För första gången ska jag släpa hem saker från IKEA och - ännu värre - sätta ihop dem utan hjälp. Sisters are doin for themselves och just nu är det systrarna jag håller fast vid.

Det händer för mycket inuti och utanpå. Jag packar de sista lådorna till ljudet av the boss och lämnar den här ältlägenheten vars väggar ekar ensamhet och gråt med lättnad. Oavsett hur sommaren blir; jag är hellre ledsen och fucked up i Kungsladugård än i Högsbo.

I Marie Antoniettes fotspår (eller; hur jag lärde mig att älska electro)

- Fuck måttfullheten! utropar Maja över en kanna öl inne på Pop-inn och sen utbringar vi en gemenskam skål för att måttfullheten under några dagar ska sönderknullas.

För Paris är ingen stad för måttfullhet, Paris är allt annat än måttligt. Det är överdåd, livsromantik och skönhet i varje staty, pelare, stadsvy, bakelse och fashionplagg; hela staden andas livsbejakande och livsbejakande har inga mått.
Fuck måttfullheten och Vi är ju faktiskt på semester…(den mer vuxna versionen av det föregående citatet) är våra motton under några dagar då vi totalt förlorar oss i livsbejakande och romantik.

Det är kvällen med billigt vin och ost vid Seine i solnedgången då Per ropar mitt hjärta svämmar över av kärlek till den här staden! mellan de franska balkongerna innan Daniel häller för mycket tabasco i sin Bloody Mary inne på jazzklubben, tänder en cigg och lite försynt undrar om det är möjligt för människor att självantända. Tillslut hamnar vi på en indieklubb ute på en båt där vi dansar till fulrock innan vi vandrar hela vägen tillbaka till hotellet.
Det är Monmarte, picknick med baugetter i försommarhettan, utanför Sacre-coeur smyger vi in oss själva på ett tyskt turistgruppfoto innan vi dricker espresso på kaféet från Amelie från Monmartre.
Det är Pulp med den snygga Shane-lookalike-flatan och hennes posse och det är samma klubb där jag två på natten kapitulerar och börjar älska elektro, dansar hämningslös bratdans utan att ens reflektera över det.
Det är att dricka Cosmopolitans klockan fyra på eftermiddagen och shoppa de där totalt måttlösa sakerna. På den japanska shopen förlorar vi oss i bisarra kramdjur till ljudet av Justin Timberlake i stereon och jag kramar ett japanskt monster med latexben medan jag wailar med i Goes around comes around och då ska vi inte ens tala om American Apparel-underkläderna. I´m bringing sexy ass i ett par guld-hotpants numera och dessa i kombo med guld-överdel och min revival av flätor på huvudet-frisyr ger ju snyggaste Prinsessan Leia fången hos Jabba the hut-outfiten (Notera möjligheterna till att Star Wars-förföra här. Notera helst inte töntfaktorn på att tanken på ett Star wars-scenarioknull gets me goin. Lasse Lindh och co:s sexfantasier kan ju slänga sig i väggen).
Det är att springa i sin prickiga volangklänning uppför Champs-Elyssé i ösregn medan blixtarna flimrar ovanför triumfbågen och det är utsikten från köpcentret där hela staden breder ut sig framför våra stora ögon.
Det är tröttheten när man gått en mil i innerstan i sommarvärme och kommer in på hotellrummet. Jag, Maja och Becky utslagna i fnissattacker i våra underkläder och svettstank med en varsin Smirnoff Ice i handen (förutom Becky som köpt någon billig vinvariant som får oss att tjuta ännu mer av skratt). Daniel som kommer in i rummet, suckar å städerskans vägnar och tillägger undrande om vi har en aning om hur det luktar härinne.
Det är kosthållningen som skulle ge Anna Skipper terapibehov; croissanter, baugetter, ostar, falafel, alkohol, godis, cigg och allt det andra och mina storlek 25-jeans (aka the lucky jeans) som jag precis kom i igen innan jag åkte är väl ett minne blott igen och kontot kommer visa någon tusenlapp kvar på saldot när hyran är betald och IKEA-besöket är avklarat men fuck all that, fuck måttfullheten.

Paris är ingen måttfull stad, den förnekar sig ingenting när den breder ut sig i sin skönhet, sitt överflöd och sin livsromantik. I Marie Antoniettes fotspår gör jag heller inte detsamma; ge mig bakelser och underkläder i guldlamé, låt mig dregla skamlöst över vackra, androgyna franska män och röka Vouge slim med andra näven uppsträckt i nattlig technodans.
Fuck måttfullheten; Paris vara bara livsbejakande kärlek.

måste alla leva sina drömmar?

jag trodde aldrig att jag, år 2007, skulle säga det här igen men linda skugge har en poäng. förvisso som vanligt dåligt uttryckt, taffligt och osympatiskt och helt genomcyniskt men någonstans därunder ändå en poäng.
jag tror jag var lite inne på det spåret i det här inlägget. precis som jag varit inne på samma spår i mina tankar under det gångna årets livskris-sessions.

för vi är generationen som alltid blivit tillsagda att följa våra drömmar, förverkliga oss själva, vi kan om vi vill – vi ska lyckas och slå igenom och klart att just vi ska göra det vi brinner för. alltid, till varje pris. och vår generation och nästföljande drömmer om alla de där fria, kreativa yrkena som utvecklar och som gör att man brinner och inte fan är det någon som vill ha ett vanligt svenssonjobb idag. och en del lyckas och de flesta får i någon mån göra det de brinner för och lika många får inte sina drömmar uppfyllda utan hamnar på något av de vanliga svenssonjobben och en del kanske känner sig frustrerade, men det finns nog en hel del som känner sig nöjda med tillvaron också. för att de har ett jobb där de slipper armbåga sig fram och kämpa och hela tiden vässa klor och marknadsföra sig själva för att ta sig fram. slipper leva ovisst och jobba dygnet runt och istället kanske har en meningsfull fritid. men nöjd med tillvaron kan vi inte vara, inte vi som ska följa våra drömmar, förverkliga oss själva, lyckas och slå igenom. vi som inte bara kan utan ska göra det, till vilket pris som helst.

fakta är att alla inte kan göra det de brinner för, alla kan inte uppfylla sina drömmar, göra de där kreativa självständiga sakerna som kidsen och vi 80-talister med dem drömmer om. alla kan inte springa runt och artdirecta, illustrera, fotografera, frilansa. alla kan inte tillhöra den där kreativa klassen, det behövs och kommer alltid att behövas människor som backar upp den. som städar deras kontor, tar hand om dem när de blir sjuka, tar betalt för deras mat och servar dem på restaurang exempelvis. vad som händer när alla helt plötsligt ska bli det de drömmer om och lyckas inom sin kreativa fåra är att det blir en ännu större uppdelning mellan dem som faktiskt gör det och de som kommer att ägna sitt liv åt att stå till tjänst för dem istället. de som inte lyckades eller de som faktiskt inte har någon lust att lyckas alls, som inte har några drömmar – det är också ett sätt att leva men det är ett sätt som det spottas på idag. som det ses ned på. för alla måste göra något med sitt liv, alla måste bli någonting. det västerländska jagandet av att uppfylla sig själv och förverkliga sig själv som leder till så sjukt mycket stress och utbrändhet har blivit normen förtäckt med ord om att uppfylla sina drömmar. men till vilket pris? och vad gör vi i ett samhälle där ingen längre vill ta hand om våra gamla föräldrar, linda stukade fötter och snyta snoriga barn för att alla är för upptagna med att ta en termin till på beckmans och göra sig ett namn? gör man inte det är det något fult, något fel. man måste ju vilja något mer i livet.

det är inte föräldrars uppgift att säga någonting annat till sina barn än att vad de kan bli precis vad de vill. barn behöver det; luft under vingarna för att våga. och jag är otroligt tacksam över föräldrar, lärare, föräldrars kompisar och alla de som under hela min uppväxt, mina tonår trodde på mig och applåderade mig och såg en framtid för mig som författare, journalist, forskare. att jag skulle bli någonting mer. ett av mina värsta barndomsminnen är fortfarande när jag vid åtta års ålder stolt deklarerade för mig mormor att jag planerade att bli författare och hon fnös att författare, det fattade jag väl att det kunde jag ju inte bli. och ja, jag känner mig frustrerad och uttråkad, instängd på mitt vanliga lågavlönade niotillfemjobb och skulle någon säga till mig att det är så min tillvaro kommer att se ut resten av mitt liv vet jag inte vad jag skulle göra av mig. men det är inte det som känns när jag jobbar. det jobbiga är inte främst understimulansen och kliet i fingrarna efter att göra någonting annat, mer kreativt. det är att hela tiden jämföra mig med de andra som tar sjumilakliv eller pyttesteg framåt för att få deras drömmar förverkligade, det är min stress att hela tiden tänka att jag måste lobba för mig själv, ta mig framåt på något sätt, jag måste ju bli en av de där som får göra det de brinner för.
- måste man brinna för något då? är de som inte brinner för något, de som inte har några drömmar att förverkliga utan trivs på sina vanliga dagjobb och sen kommer hem och har nice fritid istället sämre människor för det?, sa fredrik den där första gången vi träffades och han totalt slog sönder hela min livsbild av ambitioner och strävan.
och jag tänkte och tänkte och kom fram till hans poäng. det är en viktig poäng. för den kreativa klassen, den som alla vill tillhöra eller idag får inpräntat i sig borde vilja tillhöra, är så mycket finare än den klass som servar den. det är bara en omarbetning av samma gamla klass-samhälle och det kommer finnas så många av oss som inte kommer att kunna tillhöra den kreativa klassen men ingen kommer vara sämre för det.

och för oss som sitter på de där rutinmässiga dagjobben istället för att leva sina drömmar är nog det största problemet att det är så mycket jobb. så många av oss skulle kunna vara kreativa och pyssla med en massa saker även om vi inte vill eller kan göra det på heltid om vi orkade. för ärligt talat, man orkar inte göra någonting annat än jobba när man jobbar. man kommer hem, man ser på tv och sen längtar man till helgen då man kan festa bort en veckas tristess och frustration. så ser min tillvaro till stora delar ut när jag jobbar och så ser mångas tillvaro ut och det är ett problem. inte att alla kidsen inte kan uppfylla sig själva. vänsterretorikern åker fram igen, jag kan inte låta bli för det är så uppenbart att en sänkt arbetstid skulle göra så mycket. med sex timmars arbetsdag skulle alla som vill kunna vara lite fotografer, dokumentärfilmare, poeter, debattörer eller vad de drömmer om att lyckas som. eller så kanske det bara frigör lite mer tid till att ta hand om sig själv och dricka lite mer kaffe i solen med sina vänner och då är det okej det med. jag vill varken ha eller tillhöra någon jävla kreativ klass av människor som råkade halka på rätt bananskal och hade tillräckligt vassa armbågar och som nu brinner tills de bränner ut sig. jag vill ha ett kreativt samhälle där alla mår bra och får utvecklas som de känner för att utvecklas istället.

utan kärlek, då svälter vi ihjäl. utan hopp förtvinar vår själ

ut från afropasset med svettrännilar nerför ryggen, blir stående i häggblomster och bara knarkar sommardoft. i mobiltelefonens inkorg finns ett fint sms och i hörlurarna sjunger svenska akademien om kärlek och gemensamma mål.

det är ett imorgon då vi sätter oss på tåget till stockholm och ett i övermorgon då vi sätter oss på flyget till paris och sedan kommer jag hem, snor ihop en hemtenta (jamen precis så) och flyttar. så drar allting igång med jobbet och norrlandsvistelse igen, samtidigt som stadsbilden blir ännu grönare och min lillasyster blir den sista av oss barn att sjunga om lyckliga dar.
uppbrott. bilden förändras. nietche och berget; nådde jag någonsin toppen? är det meningen att man ska nå toppen? jag har solskensmornar, utvilade ögon, starka armar och pirr i magen. toppen ska man inte nå, man ska bara sträva. vila ibland. just nu vilar jag. den här sommaren vilar jag, bringing happiness back, spänner armmuskler och hjärnmuskler och kanske hjärtmuskeln till och med.

min puls slår i baktakt och jag klickar förbi bilder av justin-hösten med allt det nya; konturerna igen jag såg dem. den där vintern då det alltid regnade och jag aldrig sov, ringde honom tre på morgonen för att få veta om han låg med henne eller inte och grät till ljudet av nas medan morfar lekte med döden så att vi alla satte hjärtat i halsgropen. den här våren; jag blev trasslig, sen förlorade jag mig i cigaretter och okända ögon, okända händer, sov och skrev och gick ner sex ölkilo på köpet sådär.

klick; nu tar vi nästa bild. det är häggen som blommar och viskar sommar och den här sommaren tror jag på. jag och mina vänner, parkerna och min lägenhet med dörren alltid på glänt. det här är sommaren då vi ska samlas och vi ska älska varandra och skratta oss gråtmilda ihop, diskutera, kreativera och sen ska vi bara förändra och krossa. fuck klimatförändringar, sd-kongresser, anders borg-hästsvansar, tomma löften, alienation och desperation. fuck den flexibla arbetsmarknaden, byråkrati och spruckna drömmar. i sommar bara älskar vi och allting blir bra.
- det värsta som kan hända är att man förlorar tron på människan, sa någon till mig.
den här sommaren ska jag tro igen och sen kan vad som helst hända och kanske gör vi revolution eller så blir vi bara lite gladare, lite klokare och tror lite hårdare men skitsamma; det kommer att bli en fantastisk sommar i vilket fall.

jedimentaliteten (jag fokuserar kraften)

det är syrenerna på bakgården och på väggen har någon skrivit här bor kärleken personifierad. någon välter en cykel och jag stannar och stirrar på de svarta bokstäverna medan de skrattar åt den välta cykeln. folkölskvällar med reagge är enkla kvällar, på en säng någonstans kan man ligga och bara vara och lyssna till skruvade diskussioner om sömnsex och skedställningen och varför är jag så tyst och varför ler jag så?

på mitt lokala hemköp ger massoud mig alla flyttkartonger jag kan önska; tjejen kom hit vid åtta bara fråga efter massoud du vet jag ger dig alla bananlådor vi har! och i telefonen pratar jenny om blingblingkaninerna på kefalonia. det finns så mycket mineraler i gräset att deras tänder färgas silvriga och hon måste lova att fota. jag är dödligt fascinerad av dessa fakta, jenny skrattar och säger att jag nog är den enda som förstår värdet i upp-pimpade djur.

mormor ringer och frågar om jag äter ordentligt, berättar att hon väntar på döden, ifrågasätter värdet i att studera akademiskt när man är arbetarklass och vadå kvinnohistoria, som om kvinnor har någonting att komma med i historiebeskrivningen. sen gråter hon lite innan hon tillägger att min bror är duktigast av oss alla syskon för han har både bil, lägenhet och jobb och jag tänker att vissa samtal med ens familj är som en enda kortsammanfattning om varför ens fucked up hjärna funkar som den gör.

författarsamtalet över internet får mig att hylla det moderna samhället med dess teknik. jag sitter vid mitt skrivbord med pulverkaffe och snus och vid ett skrivbord någon helt annanstans sitter hanna hallgren med detsamma och inspirerar med sin helt osentimentala syn på språket. det där om att skriva mot sig själv, om att aldrig skriva för någon annan, aldrig tro att man har en egen röst eller ens kan komma med något originellt för ens egen röst är bara en i bruset av alla andra. om att man bara är en jättebebis som utforskar världen genom språket, det är brutalt och det är romantiskt på en och samma gång. mitt språk är just nu inte keeping it real någonstans; ängsligt sneglar det över axeln på omvärlden och frågar om det är okej, får jag skriva såhär? den inre cencorrösten bara hånler, vinner varje match och skrivläraren säger att jag vill för mycket, vill säga för mycket, blir övertydlig och överarbetar språket. medan jag i verkliga livet har hittat ett nu är mitt språk lika ivrigt överdrivande som jag själv en gång var.

hemtentan ramlar in i min inkorg och inspirerar och triggar med frågor om det performativa könet och den tvådelade könsmodellens framväxt. det är alltså den jag ska ägna mig åt idag, strax efter att jag ringt mamma och bett henne skicka ner en karta stesolid så att jag kan döva paniknerverna under flygresorna till och från paris.

jag missar nas, men får kanye istället

det är en måndag då jag vaknar av ett sms om att kanye west är bokad till way out west. det är måndagen efter en söndag då jag kom hem klockan sju på morgonen, fortfarande sanslöst onykter och ställde mig och gjorde en stor sats chokladbollssmet genom att på måfå slänga i lite valfria andelar kakao, havregryn, socker och smör i en skål. sedan fylletjockade jag i mig alltihop i förnöjsamhet samtidigt som jag läste en GP-artikel om den kreativa klassen trots att bokstäverna snurrade framför ögonen. och sen läste jag notisen om att nas spelar på trädgårn den femte juni och satte en stor klump av fett och socker i halsen av lycka innan jag vaknade upp några timmar senare och insåg att den femte juni sitter jag på ett tåg hem till norrland för systers studentfirande och inga möjligheter eller ekonomiska medel finns att ändra på detta.

nas var mannen som räddade min vinter, räddade en förvirrad och ledsen natt på ett tåg, som väste play on playa tillsammans med snoop till mig när hjärtat gjorde ont. jag vet att det är ett ganska oortodoxt sätt att komma över någon som gör ont i ditt hjärta; det här att lyssna på snoops skrytande om hur han sprutar brudar i ansiktet och nej, särskilt feministiskt är det ju inte. men fan, det hjälpte. jag missar alltså nas och det finns inga möjligheter att ändra de planerna och definitivt ingen ekonomi till det. så jag får kanye för andra sommaren i rad istället, bara några hundra meter från min bostad kommer han stå och jag ska stå längst fram igen. denna gång utan armar omkring mig, utan händer som visar mig hur jag gör rockafella-tecknet, utan någon som ler mot mig när vi hör introt till Get em high. men ändå.

det är en sån måndag som är början på en hektisk vecka. om en vecka åker jag till paris people och innan dess ska jag ha hunnit göra en skrivinlämning, gjort minst halva hemtentan, packat det mesta av min lägenhet för när jag kommer tillbaka är det bara några få dagar kvar tills jag äntligen flyttar till majorna och vännen som redan väntar i sin lägenhet och sen ska det skrivas seminarieprotokoll och författarchattas och gud vet allt. alltså bloggar jag. alltså fikar jag på hagabion, måndagsfika äntligen igen komplett med sofia som är tillbaka i stan och vi måste gå igenom lördagens fyllor och händelser, se foton och mitt i allt visar sofia sina folkhögskolefoton och min hjärna spinner iväg i tankarna på allt vi skulle kunna göra tillsammans med våra kreativa fingrar. hon med avtryckarfingret, jag med tangentbordet.

lucky that my breasts are small and humble so you don´t confuse them with mountains

över bron på väg från hisingen och manu chao trummar takten i öronen, bröstkorgen och faller in i spårvagnens rytm om den nu har någon. mörka moln ovanför läppstiftet, man vet inte om de är på väg hit eller håller på att dra bort för att ge plats för vackrare väder men jag tänker att det egentligen inte spelar så stor roll.

det var bodil igår på babel special och hon var som vanligt helt bedårande, fantastisk. vass humor, självdistans, integritet. allt det jag försöker skapa hos mig själv bara besitter hon och till råga på allt skriver hon fantastisk litteratur också. jag har älskat henne från den gången i sjuan då jag pryade hos konstnären anna erlandsson och vi satt hela dagarna och klippte, klistrade, målade till ljudet av svartvita bilder på ljudbok (det första jag fick göra på min prao var att följa med anna till bibblan för att välja ut ljudböcker vi skulle lyssna på medan vi arbetade. tänk om man fick vara konstnärligt begåvad och jobba på så sätt! långt senare skulle vi krascha med en bil och volta ner i ett dike samtidigt som de knullade explicit beskrivet i broarna i madison county på bilstereon men det är en helt annan historia). min hidden agenda är att om allting skiter sig – eller nä, allting behöver fan inte skita sig för det – gifter jag mig med stuffe i fattaru. begåvad hiphopmake och ingift släkting till bodil malmsten, haja! fast det var också en annan historia, ursäkta. det jag skriver följer mina tankar, alla som känner mig och vet hur jag pratar känner till mitt sätt att skapa stickspår och ta tusen år på mig att komma till poängen. det blir lite samma sak när jag manibloggar.

poängen är alltså att bodil sa en massa smarta grejer. det här om att hon skriver lätt. att hon undviker det tungsinta. varför ska man skriva om det tungsinta? det dras man ju hela tiden med ändå. så jävla klockrent, så sant. men det är inget jag lever efter direkt. man dras med det tungsinta, vissa perioder mer än andra, och man skriver om det för man vet inte hur man ska få utlopp för det annars. sen kanske man är någon som älskar sitt svårmod någonstans eller åtminstone älskar att hata det, ser det som en del av sig själv, kan sina neuroser och därför totalt hänger sig åt dem ibland. vissa dagar orkar man inte bita ihop, men samma dagar kan man ta en fika med maja och sen bjuda in sig själv till singelpakten på hisingen för att undvika att komma hem och falla igen. mitt i allt kanske jenny ringer och sen smsar klara och undrar hur man mår (bloggen har den effekten; ni är snabba läsare mina vänner).

bodil pratade om både skrivandet och bloggandet. att folk tror att de känner henne utifrån vad hon skriver. att hon alltid har ett filter och bara lämnar ut delar av sig själv. jag kände igen det där. om jag bloggar självutlämnande är det en del av mig och allt jag skriver går igenom mitt eget cencurfilter. alltid. skriver jag tungsint en dag kan det vara samma dag som jag skriver ett mail till mina gamla favoritkollegor. ett mail ang. mitt smeknamn och alter ego paris:
subject: Paris can´t make it back to work!
hej på er!
jag är ledsen att behöva meddela att jag inte kan återvända till jobbet den fjärde juni som planerat. som kvällspressen kanske angett för er har jag alltså åkt fast för rattfylla och kommer istället spendera 45 dagar i amerikanskt fängelse. så går det när man sätter sig bakom ratten efter en kväll på kings head!
och trots att jag saknar er känns tanken på att bli våldförd av butchbrudar på ett amerikanskt fängelse mer lockande än att återvända till jobbet just nu…
skrev jag alltså medan tårarna rann och damien rice ekade ut ur stereon och det sista var ljug, för jag saknar jobbet och rutinerna som fan just nu.

jag är lite ledsen just nu. men det är inte som om jag är den enda människan på jorden som någonsin varit ledsen. känt sig uppgiven, förvirrad, vilse. jag är en ganska trasslig person, det är jag heller inte ensam om. jag är definitivt inte den första människan som har hjärteknas av varierande sorter och grader och blir definitivt inte den sista. jag är inte ensam om allt det där som bor i mitt huvud, därför skriver jag om det och därför hamnar lite av det till offentlig läsning. för att göra ensamheten i de känslorna lite lättare att hantera.

sedan reser jag mig. skriver en lista, sådär som jag alltid gör. det här är en bra och viktig lista. den når tjugofem punkter. jag träffar maja som får mig att lova att nästa gång jag känner mig depp ska jag fan inte lyssna på damien rice en hel dag, för det blir ju vem som helst depp av om de inte var det innan. jag får lova att sätta på någonting som jag kan dansa till istället. fina maja, så lite vet hon om alla gånger som jag tokdansat hemma till shakira bara för att tvinga huvudet till en annan känsla.

också åker jag över hisingen och kanske spricker det upp till solsken eller så öppnar sig skyarna snart igen, men jag tänker att det inte spelar så stor roll. bodil pratade om lyckan. det här med att tampas med det tunga, svarta. hur är man lycklig i en värld som är så ond och där människor begår så mycket jävligheter att man inte ens orkar ta in en hundradel av det? det räcker med att sätta på TV:n så är tungsintheten där. jag tror inte att det är någon plikt som människa att vara lycklig. inte ens när man är en omhuldad, älskad i-landsmänniska med tak över huvudet och socialt skyddsnät. ingen har någon patentlösning på hur man blir lycklig.
däremot tror jag på människans plikt att försöka hitta sin egen lösning och att fortsätta kämpa. det kan handla om att göra listor, skicka sms som man kanske inte riktigt vågar skicka egentligen men vet kommer göra en gott, unna sig en gråtdag eller dricka te hos en vän. eller något så enkelt som att byta ut damien rice mot shakira då och då.

låt mig få va ledsen idag

jag tappar superhjältemasken igen, bara en sån dag idag. då jag glömmer (undviker) att äta och panikar över pengar och saknar och sen faller allt och jag orkar inte resa mig. ibland funkar det inte att bara bita ihop och kämpa vidare. vissa dagar hjälper ingen struktur, inget plugg, inga träningspass, fyllor, cigaretter, gangstarap. vissa dagar måste få vara precis såhär-

- då jag bara gråter. då jag spelar damien rice på högsta volym och skriver ältmail och smsar ut min olycka och då jag faller och jag tänker inte bita ihop, resa mig upp och supa, träna eller knulla bort ledsenheten idag. idag skriver jag långa mail där jag förklarar precis hur det känns just nu – helt ärligt – och jag smsar mamma. idag är precis så som livet känns ibland, det är ju i grunden helt outhärdligt sorgligt och mörkt, och idag ska det få kännas så.

minns när jag var liten. jag älskade kicki danielsson och min bästis älskade lotta engberg och om de två enades vi aldrig. det var långt innan kicki smygåt korv på behandlingshem och körde rattfull, innan hon blev trasig och trasslig och hela hennes ångest smetades ut på varenda löpsedel utanför butiker och kiosker. jag älskade kicki danielsson och mest av allt älskade jag en låt. det var långt innan kickis ångest blev nyhetsstoff men kanske kände hon av den redan då, kanske den gången då hon skrev Låt mig få va ledsen idag. det var min favorit. den var min tröst. och det är den jag återkommer till sådana här dagar. när jag faller, tappar hjältesmasken, inte orkar bita ihop för allting är för mycket fladder och tomhetsmörker idag.
jag vet att det är tillfälligt, att i helgen kommer jag säkert må bättre. tjejmiddag, schlagerhäng, träffa fredrik. men när jag ligger på sängen med nallen och bölar och tänker att thats it, det är såhär jag kommer vara resten av mitt liv som jag alltid tänker i mina svackor då är det kicki som hjälper. kickis säkra dansbandsröst som i en enda låt svajar lite av äkta känslor och osäkerhet när hon sjunger om sitt tunga sinne och regnet utanför. att det är en sådan dag och ibland måste det få vara sådana dagar. det är refrängen som sitter i min skalle sedan jag var fem år och grät över saker då med med samma nalle i famnen. det är refrängen, kickis röst som jag plockar fram dagar som denna;
så förlåt mina tårar. men låt mig få va ledsen idag.

intellektuell måndag

- alltså det känns så intellektuellt och fint att sitta här i fönstret på publik med ett glas rött och lyssna på sån där konstmusik
- ja det är så himla fint! vi känns så kulturella!
- åh kolla vilka smala ben den där killen hade!
- ja fyy, åh smala ben och platta rumpor är så sjukt osexigt
- nä, det kan vara snyggt
- amen tänk på att jag föredrar ryan framför seth i OC, liksom mansidealet är ju ryan
- jaa men det finns nånting sexigt med ryan
- ja men det här lite svåra, farliga
- mm jag vet! såg du avsnittet igår förresten, det är ju så himla lamt och taylor är töntig men spännande med jordbävningen
- ja värsta dramat! och nu får man vänta en vecka till nästa avsnitt! men jag gillar taylor, sjukt roligt när hon ljög för fransmannen om att ryan hade forskat på david hume
- haha ja jag vet!
- men nej, vi skulle ju vara intellektuella. jävligt intellektuellt att prata om OC…
- ja just det! men jag såg babel igår! vi kan prata om den!
- ja den är så himla bra, så vackert foto
- ja, men har brad pitt verkligen blivit sådär gammal och gråhårig?
- nä, de måste ju ha sminkat honom. eller jag menar, han är väl strax över fyrtio men så gråhårig är han väl ändå inte
- nej jag tror inte det
- men gael garcia bernál…åhh han är så himla snygg
- jaa han är jättevacker. men det här blev ju inte heller så intellektuellt…
- nej just det
- men babel var ju intressant om man betänker den ur en globaliseringsaspekt. just hur hela världen är sammanknuten, hur han visar hur allting hänger samman och hur liten världen egentligen är. att vi påverkar varandra.
- ja precis.
- mmm.
- ja men den här killen i lördags då….

den här stunden i mitt liv; ett år senare

det är nästan precis ett år sedan som jag skrev det här.
det inlägget finns kvar i mig, bland alla nonsensinlägg jag glömt. den kvällen finns kvar i mig. jag minns exakt hur det kändes just då för det var precis då allting började. eller slutade, beroende på hur man ser det. då jag gjorde upp med duktigheten i den mån en prestationsknarkare kan göra upp med sin duktighet. då jag började ifrågasätta mitt liv som det såg ut och hade sett ut under så lång tid. jag tackade ja till ett niotillfemjobb och la ner min kandidatur till ordförandeposten i studentkåren. jag fångade flirtblickar och besvarade dem fast jag borde låtit bli. jag glömde bort att träna, åt vad jag ville och drack ännu mer. träffade nya människor, breddade mig. det crew som varit började upplösas och finns nu inte mer. det bildades nya band.
jag skrev då att jag skulle se tillbaka om ett halvår och tycka att jag varit naiv. nu har det nästan gått ett år och jag vill säga till personen jag var för ett år sedan att det fanns ingen naivitet i att tycka att stunden i ditt liv då var så jävla bra. för det var den. den var bra och framförallt bra för att den ledde till så många saker. jag bröt upp från ett förhållande och det var det svåraste jag någonsin gjort, men alldeles nödvändigt. jag jobbade på ett tråkigt jobb och det gav mig perspektiv på prestationsångest och duktighet. jag började skriva igen. jag lärde känna ännu fler människor. jag knöt starkare band till de närmaste omkring mig. jag hoppade på en skrivarkurs. jag tampades med hjärnspöken och neuroser varken genom att förlora mig själv i en annan människa, sluta äta eller medicinera bort dem. jag var och är ofta fullständigt vilsen och rotlös. men lika ofta ganska lycklig.

jag tänker på inlägget den här fredagkvällen när jag åker hem.
det var igår som jag borde ha gjort en massa saker. läst kurslitteratur och gjort seminarieuppgifter, skrivit om en artikel, skrivit mer än de tre sidor text jag producerade och inte räckte det med att jag handlade massor med mat, gjorde bankärenden och hämtade ut mitt pass. duktigheten jagade. sen gick jag bort till vännen som precis flyttat in i lägenheten en trappa ovanför den lägenhet jag ska bo i. jag bor redan där i tanken och det bubblar i mig av längtan. vi tog en promenad till röda sten, pratade om viktigheter och känslor. sedan hem genom västra kyrkogården i kvällssolen; tystnaden. pretentiös middag med sparris, fetaost och färsk timjan. mamma i telefonen och lite äppelpaj och anneli jordahls samlade krönikor och essäer liggande på sängen med öppna fönster mot skymningen.
det var idag som jag tränade, städade och sedan skulle stanna hemma en fredagkväll och få lite viktiga saker gjorda. sedan fann jag mig själv på andra långgatan där jag och maja minglade runt i sunkbarerna och mötte upp med vänner, jobbarkompisar, ragg och klasskompisar. vi hamnade på utställda köksstolar ute på trottoaren. jag skakade hand, blev bjuden på folköl, imponerade på unga män med mitt förstahandskontrakt i majorna i en diskussion över bostadssituationen.

där satt jag bland alla vackra, leende människor i den kyliga majkvällen. med ciggen i mungipan, en folle i handen, leendet i ögonen och noddade med i gang starr-låten som skrålade ut från publik.
- den här stunden i mitt liv är så jävla bra, tänkte jag, så låt mig bara få leva i den. låt mig få vara fattig, ickesträvande, lätt inproduktiv, inte bidra till samhället så värst mycket och bara låta allting gro i mig en stund. låt mig slåss med mina hjärnspöken utan att försöka vaacumisera dem genom att fly dem. låt mig bara vara tjejen som drar runt med en marimekkopåse full med böcker och ett skrivblock med halvdana texter i, fikar upp sina csn-pengar över givande samtal, fångar vackra blickar och besvarar dem.
tids nog sitter jag med bettskenan i munnen, andan i halsen och paniken i bröstet framför planeringskalendern och alla ambitioner igen. tids nog kommer jag ruta in mitt liv i möten, studier och måsten och vara fucking produktiv på det där sättet som jag också älskar.
men inte just nu, i denna stund. inga storverk idag heller, inga fanfarer för min skull. denna dagen ett liv; jag bara lever.

neither of you really help me to sleep anymore (one breaks my body and the other breaks my soul)

hör av dig när du bestämt dig om du ska ligga hemma eller leva livet står det i viktorias sms i min inkorg. det är första maj och jag är så bakfull att jag både tappat rösten, koordinationsförmågan, livslusten och artikulatoriska skills. den unga proletären är en nerbruten, depraverad proletär som kom hem klockan fyra på morgonen efter alltför många sista öl och cigaretter. men jag väljer livet, fanihelvete vad jag har valt livet de senaste dagarna.

det är linnea som reder ut det här med fågelsången i mörkret. varför kvittrar de mitt i natten? fåglarna är helt enkelt desposinglar som just nu är skitstressade. fatta att de bara har två månader på sig att inte bara hitta ett decent knull, utan någon att skaffa ungar och bygga bo med. två månader. hittar de inte sin tilltänkte är det liksom kört för resten av säsongen och de får sitta där i sin singeldepp i nästan ett år sen. med det i bakhuvudet känns mitt liv helt plötsligt väldigt lungt. det sorgliga är väl att jag mer än en gång varit vaken av samma anledning. eller ta diskussionen någon dag senare;
- fan vad gött det vore att vara djur. det enda man gör är liksom äta, sova, försöka hitta nån att para sig med och sen para sig. inte mer komplicerat än så.
- men…är inte det exakt vad vi håller på med också?
- jo vafan, vi försöker väl stimulera oss med lite populärkultur och intellektuell verksamhet men egentligen är vi ju likadana.

det är mailet från pappa. det vanliga jag-är-jättedålig-på-att-skriva-mailet som jag alltid ler åt eftersom hans grammatiska skills kan jämföras med en dyslektiker på absinth och han sällan har så mycket mer att skriva om än vädret, stugan och jobbet. jag misstänker att mamma skvallrat om mitt senaste samtal med henne. då hon frågade är du låg? och fick en tio minuter lång redogörelse för min emotionella status, helt utan andningspauser, till svar. längst ner i mailet skriver han; tänk på att ta det lugnt med bomber och smällare. släpp taget om dem innan de exploderar. försök hålla dig borta från krutet och dynamiten så att du inte ens riskerar att spränga något.( ska tolkas metaforiskt. din pappa kan också vara poet minsann)

det är valborgsnatten. vi skålar för singelsommaren 2007 och för oss själva. hjärtslag och fylleslag kan med lätthet kombineras såna här kvällar och när jag står i entrén till skyddsrummet där umami bitch huserar konstaterar jag att det är just en sån kväll. där jag gestikulerar och engagerar så pass att någon går fram och frågar vad jag pratar om för jag glöder så engagerat. svaret är olika onanitekniker. det är sånt man brinner för efter en flaska vin. sedan vänder jag bak huvudet där tre vänner går i armkrok och sjunger gamla oruphits. ja, det var en sån kväll och det blev en sån kväll. och helvete vad jag satte en självuppfyllande profetia när jag sa det där till navid om att jag aldrig gråter och verkligen verkligen aldrig på fyllan. tårarna på treans nattspårvagn är en sämre vana än slentrianrökandet I tell you. fylle-sms:en likaså.

det är att vakna upp av att någon ringer och undrar om man lever. att jag i fylletårarna skickat följande sms: vill inte komma hem ordnatjht. vill bara förvimma. oron i rösten hos någon som undrar om jag förvimmat, men det har jag ju inte. jag är bara tjejen som bakylletjurigt går i ett demonstrationståg för att sedan få hårda kramar och ärliga ord över en av alla fikor. jag vet att jag är bättre än att plåga mig själv och därför ska jag sluta. jag vet vänner, jag vet.

det är att ligga på elinas soffa på första maj-kvällen. slackerskönt småbakis med svenska akademien i stereon och folkölsfnissande. samtal och stående citat som får en att återigen önska en martin kellerman-tecknare i sitt liv.
– jag vill inte ha ragg, jag vill ha heroin.
och sen skrattar man sig magkrampig in till henriksberg och syndikalistfesten. natten slutar med att linn spottar på en comhemreklam och skanderar första maj-slagord som slutar i ett alla vi som hatar män hoppar nu!.

det är att komma in på gamla institutionen, ta en kaffe med stina utanför humanistbyggnaden.
- är det ångestfyllt att vara tillbaka i lokalerna? undrar stina
- skämtar du? jag längtar tillbaka varenda sekund, svarar jag sanningsenligt.
en kaffe och samtal kring framtidsångest, osäkra villkor, forskning, institutionen, akademiskt vs kreativt skrivande och queerfeministiskt tänk senare och jag går därifrån med bubblor i hela magen. det är inte bara det där med alla fina kommentarer jag fick kring min ansökan till doktorandplatsen, att jag var med i toppstriden och har en mycket god chans att komma in nästa år. det är det där projektet som det sökts pengar för, som stina vill ha med mig i, som kanske blir verklighet och vi hörs igen om några månader så får vi se. att det finns en chans, en riktig reell chans, att jag om ett år sitter och får pengar av staten eller annan fin instans för att bedriva queerfeministisk språkforskning. att jag återigen är på väg någonstans, mellan alla kanske och eventuellt finns en öppnande väg. det räcker.

det är att åka ut till fredrik och bli trakterad med middag, efterrätt och – för tredje dagen i rad – alkohol. hur ska man kunna säga nej när man själv får välja vilket rödvin som ska serveras och hallå southern comfort har jag väl aldrig kunnat stå emot. diskussioner som får det att gnistra i tankarna, vi går ömsom om varandra och säger emot och ömsom fyller i.
problemet med att tillhöra en privilegierad del av världen, den ironiska generationen, det politiska systemet och den akademiska världens konservatism. inget kommer undan manglingarna. någonstans i samtalet pratar vi EU och jag säger tvärsäkert att EU-omröstningen var 1994 och får mothugg. tillslut slår vi upp det på internet. naturligtvis var det 1994. det är då jag tänker att jag ska hålla mig cool och bara nämen ojsan, hade jag rätt alltså för det är så man gör. sen flinar fredrik mot mig;
- du är så nöjd nu eller hur?
- skämtar du?! så jävla nöjd!! vad har vi lärt oss av detta? elin har alltid rätt!, utropar jag och är bara mitt dryga mig själv istället.

livet i 180. det måste få vara så nu. jag rusar som jag gjorde häromnatten från nattspårvagnen och det var inte bara våldtäktsstatistik i bakhuvudet eller PJ harveys vrålande över distade gitarrer i öronen som fick benen att lätta. det är bara känslan, att man rusar och man kanske missar några analyser, hållpunkter eller kontemplationsstunder men det är helt okej. knopparna brister, det kanske gör ont, men det får göra ont om det måste.