Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.

Take it to the church

Imorgon ska jag på adventsmässa i Domkyrkan med en person som jag nyss träffat och aldrig i nyktert tillstånd. När jag lär känna människor brukar de normala scenariona vara fika, öl, middag, konsert eller bio.
Jag har aldrig gått på mässa i kyrkan med någon ny förut.

Går man på bio eller äter middag kan man alltid hänfalla åt de naturliga ämnena hur filmen var eller hur maten smakade, om det blir tyst eller tryckt stämning. Men i det här fallet känns replikerna inte lika naturliga.
”Hur smakade din oblat?”
”Vad tyckte du om predikan? Själva grundstoryn om Guds son har ju fått kritik för att den inte är trovärdig, men jag tyckte prästen gjorde ett bra jobb med att ro iland den och budskapet var ju bra.”
”Jag tyckte inte att första psalmen satt riktigt klockrent, men det tog sig vid Hosianna och orgelsolot var ju grymt.”

Undrar om han är en gentleman och bjuder mig på kollekten?
Det återstår att se.

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

Awaymeddelande

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

Grelsson goes grannland

Det är inte bara i Sverige som det finns folk som missuppfattat en hel del gällande feminism och jämställdhet.
De finns i Norge också.
Det är heller inte bara i Sverige som de får medialt utrymme med debattartiklar.
Det får de i Norge med, t.ex. i Aftenposten, där denna debattartikel publicerades förra söndagen.
Det är inte bara i Sverige som det blir bloggdebatt efter sådana artiklar.
Det blir det i Norge med.
Men till skillnad från i Sverige, pratas det väldigt lite om queerbegreppet och queerteori, utanför de akademiska kretsarna. Queerbevegelsen har slagit föga rot i samhällsdebatten, som den i alla fall i lite högre grad verkar ha gjort i Sverige.
Den mesta bloggdebatt kom därför att handla om inledningen till Arnt Folgerös artikel, den om hur män inte ens kan ge komplimanger till kvinnor längre utan att riskera att bli anklagade för sexuella trakasserier. Hans påståenden kring queerbevegelsens inflytande och vad den egentligen ville, har lämnats betydligt mer därhän.

Min norska stalker-kommentator (hans definition, inte min) Hjorthen påkallade därför förstärkning ifrån Sverige och bad mig skriva någonting om queerteori, utifrån Folgerös påståenden.
Har du lyst?, undrade Hjorthen.
Hell yeah att jag hade lyst. Inte nog med äran, att få debattera i norsk genusdebatt är ju hur roligt som helst.

Mitt gästblogginlägg hittar ni här.

Nu återstår det att se hur många norskar som klarar av att läsa min akademikerinfluerade svenska.
Ni som är inne på queerteori får gärna komma med synpunkter, fylla i luckor och kritisera om något inte stämmer eller fattas. Att på ett relativt enkelt och kortfattat sätt försöka skriva om queer är ungefär lika enkelt som att på en A4 sammanfatta Bibelns innehåll för mig.

Fotnot: Notera också att Hjorten hittat ännu en bild på mig där jag bara visar halva ansiktet. Bildserier som jag har gruvlig ångest över efter att ha läst det här inlägget på Mitt eget jävla Narnia.

Frekvenssexuell

H.C. på bums.nu har angett upptäckandet av min blogg som en av orsakerna till att han började blogga.
I beskrivningen av mig refererar han till mig på följande vis:
"Det skulle krävas en ung, smart bi- och frekvenssexuell feminist för att väcka mina slumrande lustar. Elins blogg var det första som jag troget följde, och efter att ha läst den i ett år (utan att skriva en enda kommentar) var min förlösning klar och jag började blogga…"

Eftersom frekvenssexuell låter urspännande, mycket roligare än bisexuell dessutom, var jag tvungen att fråga vad han menade. Jag vill gärna ta upp begreppet och kunna hänvisa till det i mina sexualpolitiska presentationer. Nänä, jag är inte hetero, inte bi, inte homo. Jag är frekvenssexuell.

Det här är definitionen, enligt H.C.:
En person med så många spännande strängar på sin lyra (eller kanske synt) som du har förtjänar att definieras med annat än sin sexualitet…
Jag får skylla på din blogg där du under flera år fascinerat mig med din föredömliga öppenhjärtighet då du beskriver dina äventyr som är mycket mer spännande och mer “frekventa” än de någonsin var i min vilda ungdom.

Min frekvenssexuella titel hade förmodligen kommit på skam om du kunnat se mig i helgen, H.C., då jag framförallt ägnade mig åt att ligga hemma i mjukisbyxor och läsa Aleksandra Kollontaj och Clara Zetkin, dricka te och lyssna på P1.
Ännu mer på skam hade den nog kommit om någon sett mig när jag log ett triumferande leende och strök under några ord i Clara Zetkins intervju med Lenin: Rusdrycker och ett otyglat sexualliv är borgerligt och ett tecken på förfall.
Det är viktigt att ta vara på sitt gamla proletärarv ibland också. Helst om man bara behöver stanna hemma en fredagkväll och ligga i mjukisbyxor i soffan.

Vem vill knulla den roliga tjejen? (eller: lite mer om humor)

Emma Gray Munthe har skrivit en av de fåtal riktigt vettiga kommentarer till debattartikeln på Newsmill.

Sen är det ju också så att samma typ av humor av många uppfattas på helt olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som är avsändaren. Om jag driver med mig själv i något sammanhang kan jag ge mig fan på att hälften av de närvarande tar det som någon form av självhat och/eller att jag fiskar efter komplimanger. Och tjaa, då faller det hela gärna platt till marken.

Jamen exakt så. Fy helvete vad svårt det är att driva med sig själv och jäklar vad jag alltid nojar över om folk ska tro att det är en brist på självförtroende som gör att jag driver med mig själv (när jag själv gärna tänker att det är precis tvärtom). Och jag vet också att människor tenderar att tro att jag inte tar mig själv på allvar eller ursäktar mig själv när jag skämtar om mig själv och mina politiska åsikter. Mycket, misstänker jag, för att människor tenderar att ta för givet att man som kvinna har lätt för att ursäkta sig själv och nedvärdera sig själv.

Att driva om mig själv är mest mitt enda sätt att behålla någon slags stabilitet i mitt ego och min självcentrering, samt att hålla mina pretentioner i schack. Dessutom är jag oftast rolig. Skulle jag beskriva mina främsta sidor skulle min humor lätt bli en av de egenskaper som jag droppade.
Trots det är mitt förhållningssätt till min humor mycket svårare än t.ex. min intelligens. När det kommer till humorn känner jag dels att jag tenderar att bli den oattraktiva en-av-grabbarna-tjejen, en roll som jag stundtals slagits förbannat mycket med och mot. Dels känner jag att jag tar för mycket plats, går över gränser och gör ner mig själv på ett missgynnande sätt.
Trots att jag knappast tar mer plats eller skämtar mer och grövre än någon av mina killkompisar. Trots att jag tycker att jag är rolig. Någonstans känner jag mig bara jobbig och definitivt inte särskilt fuckable (än mindre flickvänsmaterial) när jag tar plats och skämtar. Vem vill knulla vulgohumorstjejen som driver med sina tonåriga ätstörningar? Hur mycket flickvänsmaterial är en tjej som pekar på sin kortkorta kjol och flinande säger "yeahyeah, I'm a skanky hoe"?

Jag pratade med en kompis om artikeln häromdagen och vi konstaterade att vi båda har bittra dagboksanteckningar från högstadiet om att "hade en av killarna dragit det här skämtet hade alla skrattat". I vårt fall skrattade ingen, ingen uppskattade vårt utspel överhuvudtaget. Vi blev bara ännu mer retardstämplade.
Det är nog först de senaste åren som jag medvetet börjat uppfatta mig själv som rolig och vara stolt över min humor. Så sent som häromveckan sa en av mina killkompisar återigen att jag är den roligaste människa han vet. Jag älskar uppskattningen som jag får för min humor. Men oproblematisk undrar jag om den någonsin blir.

Fotnot: Nej, det här är alltså då inget fiskande efter komplimanger eller sätt att göra ner mig själv. Det här är bara ett offentligt slagsmål med mig själv, utifrån strukturer. Det är heller ingen heterosexuell praktik, för jag har minst lika svårt att vara stolt över min humor med tjejer som med killar.

Den fina, enhetliga svenskheten

Jag vaknade upp till den här artikeln om moderaternas förslag om svenskhetstest och kontrakt. Jag trodde att det var första april eller att jag fortfarande sov. Sedan skrattade jag trött. Sedan fastnade skrattet i halsen för det här är skrämmande på riktigt.

Låt oss bena ut vad som egentligen sägs i den här artikeln och i förslaget:

De som invandrar till Sverige ska skriva på ett kontrakt om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Och om inte överenskommelsen följs kan det bli konsekvenser i form av att bidrag ses över.
Vad innebär svenska värderingar? Finns det värderingar som är enhetligt ”svenska”? Vad består i så fall dessa värderingar av? Kan man ens tala om kulturbundna värderingar? Har moderaternas arbetsgrupp ställt dessa frågor när de utarbetat förslaget? Tydligen inte.
Vad innebär det att bidrag dras in? Nähä, du visste inte att Sverige var ett jämställt land, sorry men nu rök bostadsbidraget. Varför ska asylsökande människor straffas för att moderaterna vill slå sig själva för bröstet i sin äckliga svenskhet som de inte ens fattar vad den innebär själva?

Det anser moderaternas partisekreterare Per Schlingmann efter att förslaget tagits fram av en arbetsgrupp inom partiet. Nästa helg ska moderaterna ta ställning till kontraktet på sitt framtidskonvent, rapporterar Sveriges Radios Ekot. "Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige", säger Per Schlingmann till Ekot.
Jamen vad gäller i Sverige då? Jag borde nog också göra ett fucking svenskhetstest för jag fattar faktiskt inte vad det är som är så unikt och gäller i Sverige. Skulle svenskarna ens passera svenskhetstestet?
Förmodligen tänker Schlingmann att det här är ett bra integrationsförslag. Tänk om, tänk rätt för fan. Uppdelningen i ett vi och dom har sällan varit så tydligt i ett förslag från ett etablerat politiskt parti. Vi svenskar med gemensamma, sunda värderingar och dom, de som kommer in i vårt land, de främmande kulturerna som har underliga värderingar och som måste lära sig våra. Hela uttalandet stinker av smygrasistiska fördomar kring de där andra som kommer in i vårt fina, jämställda land och sunkar ner det med kvinnohat och bidragsmygel.

- Syftet är att vi ser till att överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare.
Men exakt vad består dessa värderingar av?! De svenska värderingarna består till exempel uppenbarligen också av ojämlika löner, partnermisshandel, våldtäkter, friande våldtäktsdomar, lågt uttag av pappaledighet och sexuella trakasserier. Finns det med i svenskhetstestet?

Det ska inte vara något krav att skriva på kontraktet för att få asyl. Exakt hur kontraktet ska se ut och vilka som ska tvingas skriva på är oklart, men Schlingmann säger att de som kommer från andra EU-länder för att arbeta kanske inte ska behöva underteckna papperet.Nej, men vänta nu? Om inte invandrare från EU-länder ska behöva skriva under kan det ju inte handla om svenskhet. Eller räknar man med att en spanjor eller irländare ska känna till den där unika svenskheten med de fina värderingarna automatiskt? Kommer det automatiskt bara för att man tillhör ett EU-land?
Nej, förlåt, jag missuppfattade. Naturligtvis delar vi i Europa mer eller mindre samma värderingar. Det är ju inte dessa människor som behöver få pådyvlade vår fina svenskhet. De har ju redan fattat. De där andra, som kommer från, låt säga muslimska länder, är de som behöver förstå att vi faktiskt är snälla mot kvinnor och varandra. I Europa är vi ju så jämställda allihopa i en fin europeisk gemenskap. Det är ju inte EU-medlemmar som vi ska utestänga från det svenska samhället, det är de andra.

Med knappt två år kvar till valet, och höga siffror för Sverigedemokraterna redan nu, hade man hoppats att de etablerade partierna skulle ta tag i det här på allvar.
Att ta tag i integrationsfrågor och invandring på allvar innebär inte att man pratar om hur man ska få invandrare in i samhället, snacka tomt om mångfald och betona invandrares olikhetskompetens för att ge en positiv bild.
Att på riktigt prata om integration och kultur innebär att man suddar ut ordet invandrare. Att man istället börjar ifrågasätta vad den där svenska kulturen som vissa värnar så hårt om egentligen består av. Bena ut frågor rörande kulturbegreppet och olikhet och hitta en politiskt gångbar diskurs där det inte är så intressant att tala om vi och dom, det intressanta är en politik som fungerar för alla.
Mona Sahlin väljer mångfaldsretoriken. Toleranstalet om de ovärderliga invandrarnas olikhet och att stärka integrationen för dem. De är fortfarande de andra. Det är tråkigt och beklagligt.
Moderaterna väljer istället att gå Sverigedemokraterna fullständigt till mötes. De målar upp invandrarna som en problematisk, enhetlig grupp och slår ett slag för svenskheten. Det är inte tråkigt och beklagligt, det är skrämmande på riktigt.

Jane Austen ringde precis och ville ha sina raggningsrepliker tillbaka

Men allvarligt talat.
Jag har tydligen gått och skaffat mig någon slags cheezy 1600-talslingo i all min flirtiga kommunikation med kvinnor. Jag reflekterade inte ens över det förrän jag nyss skickade följande sms:
Men kvällen vore ju ack så mycket trevligare om du förgyllde den med din undersköna uppenbarelse.
Va? Vad håller jag på med? Det här sker bara någon vecka efter ett snabbt hejdå från en tjej, varpå jag skickar ett sms som inleds med orden:
Hastiga avsked, ack så trista de är!
Att jag skiljer i beteende och behandling i flirtiga situationer, beroende på om det är en man eller kvinna, visste jag redan. Det kan jag bearbeta någon annan gång. Men att det gått så långt, som att jag tydligen måste inta en roll som någon slags chevaleresk 1600-talsstud som lallar runt med en luta och sjunger sköna kvinnors lovsång så fort jag söker kontakt, det är fan inte okej.
Jag skulle ju hellre ha skjutit mig i huvudet än ha skickat de där sms:en till män. En översättning till min lingo till män av dessa sms hade troligtvis blivit följande:
Tja. Ses vi ikväll eller? Vore kul.
samt
Sorry att jag blev tvungen att springa!
För män behöver ju inte uppvaktas och smickras, de behöver inget romantiskt fåntilltal och gullesms. Män gillar ju rak kommunikation liksom. Eller hur tänker jag?

Uppenbarligen bor det långt inne i mig en fördjävla sunkighet, som manifesteras i min lingo, och troligtvis goes like this (detta måste läsas med bred norrländsk dialekt, det är nämligen så jag låter när jag imiterar sunkig och dumihuvet):
Amen kvinner de gillar ju såhära romantik å uppvaktning å smicker å grejer. Åsså gillarom att få höra att dom e snygga för kvinner är ju så oroliga för sånt där.
Män dom vill ju ändå bara knulla å dom hatar romantik å fattar ändå inte vad man menar. Å kvinner e ju som lite känsliga så dom får man vara försiktig me men män dom kan man va elak mot, det tål dom.
Bra där.

Min utmaning till mig själv de kommande månaderna blir följande:
Skicka minst ett rakt-på-sak-sms till en kvinna, företrädelsevis klockan 4 en helgnatt. Inga jävla romantiska floskler.
Skicka minst ett 1600-talslingo-sms om underskön uppenbarelse till en man.
Det här blir spännande.

Mail som gör mig glad

Vi tar en paus i humordebatten, för igår fick jag ett mail angående debattartikeln i Aftonbladet som jag blev glad av och har fått tillåtelse att publicera. Jag hoppas att alla ombudsmän på Byggnads är såhär kloka. Christer är det i alla fall:

Hej Elin
Jag läste din debattartikel i aftonbladet, dock något sent eftersom jag varit på resande fot.
Jag gillade ditt inlägg och känner full sympati för dina åsikter. Vad jag dock saknar ofta i diskussionen om vad som är en riktig man är ibland att någon sätter fingret på vad det faktiskt innebär att vara trist machoman.
När man aldrig tillåts vara känslomässig och svag så får man aldrig utveckla sitt känsloliv, man blir med andra ord sämre rustad att hantera denna ack så väsentliga del av livet.
Självklart måste kvinnors (eller även mäns drömman) drömman diskuteras, vad längtar dom efter och hur skall han vara.
Men som man kan jag då också önska att man faktiskt i samma diskussion funderade över hur mannen i sig själv mår och sätter det i relation till den idealbilden man har. Men jag antar att det finns en viss tjusning att få objektifiera mannen så som kvinnan blivit objektifierad under lång lång tid. Jag kan ha en viss förståelse för att det blir så även om jag kan tycka att det är sorgligt på något vis.
Jag tror, även om jag inte har något vetenskapligt bevis för att det är så, att män som misshandlar gör det för att dom är känslomässiga krymplingar. Inte för att det skulle ligga i mannens natur att misshandla. Om jag har rätt i det så leder idealbilden av tystlåtna män osvikligt till mer våld i samhället.
Känslor som inte får ett bra utlopp går nog ytterst dåligt att hålla inne med, dom får sitt utlopp förr eller senare ändå.
Tack för en bra debattartikel, den gjorde mig glad

MVH Christer Carlsson
Arbetsmarknadsombudsman
Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Jag skriver på Newsmill om humor och jämställdhet

Såhär går det när debatten äntligen börjar handla om ett ämne som man grunnat över och diskuterat kring i flera år. Man sätter sig ner och skriver en artikel där man försöker få in lite av allt man tänkt på, struntar i att korra, man vill bara få ur sig det.
Resultatet kan ni läsa på Newsmill där jag skriver om kvinnor och humor, utifrån debatten kring SVT:s standup-kväll.

Jag kommer nog att fördjupa mig i alla trådar som jag drar i i artikeln, här på bloggen. Men först ska jag karva mig i armarna av skammen över mina korrfel och konstiga radbyten i artikeln. Nej just det, nu glömde jag att man inte får dra dåliga skämt om självskadebeteende igen.

Seminariet i mina våtaste drömmar...

...ges ikväll på Göteborgs Konsthall klockan 18-20.
Jag hoppas att vi ses där:

"TAP-seminarium
TAP är en tvärvetenskaplig sammanslutning bestående av fyra forskare vars inriktning nu kretsar kring frågor om posthumanism och humanioras identitet.

Seminariet kommer utifrån bl.a. Donna J Haraways idéer i boken »Apor, cyborger och kvinnor», ta upp frågor om kopior, original, efterapningar, och konstens och människans identitet.
TAP står för »Tes-Antites-Protes: posthumanistiska perspektiv på språkets teknologier» och var från början en seminarieserie, men är nu främst en tvärvetenskaplig sammanslutning bestående av de fyra forskarna Jonas Ingvarsson; lektor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, Mikaela Lundahl; forskare i idéhistoria och föreståndare för Museion vid Göteborgs universitet, Staffan Larsson; docent i allmän språkvetenskap vid Göteborgs universitet, och Jakob Wenzer; doktor i etnologi och forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap."

info hämtad från Göteborgs Konsthalls hemsida

Standardmall 1A: Dåliga försök att lösa sin snarkommande framtid

Kreativ 80-talist med ett fördelaktigt yttre som vill fortsätta skriva på heltid söker dig; herre eller dam med god ekonomi för en kärleksrelation under våren 2009. Ålder, kön och utseende spelar ingen roll, så länge du har pengar.
Svar till: I desperat behov av försörjningsstöd

Pär Ström anno 1924

Eftersom humaniora is a hell of a drug, jag erhöll ett humaniorastipendium även denna höst och jag blir kvar i Göteborg under våren och inte vill bli utkastad ur min studentlägenhet hoppade jag på en sån där 15 hp-kurs på avancerad nivå på Institutionen för Idé- och lärdomshistoria.
Detta också för att en kurs med namnet Kvinnliga tänkare: Feministisk teori, politisk agitation och idéhistoriska perspektiv faktiskt inte går att motstå. Nu lär det bli genushistoriskt nördande med jämna mellanrum igen här ett tag.

Idag har jag hittat min hittills största favorit av de antifeministiska författarna, nämligen K.A. Wieth-Knudsen; en liten förbittad dansk som i sin bok Feminismen från 1924 gör upp med den feministiska teoribildning som då kommit att få alltmer inflytande. Wieth-Knudsen har ungefär samma utgångstanke i sin bok som Pär Ström har i Mansförtryck och kvinnovälde från 2007:
1. Feminismen har gått för långt och fått för stort inflytande.
2. Det är egentligen män som det är synd om.
Wieth-Knudsen publicerade Feminismen då många av den liberala kvinnorättsrörelsens krav hade blivit uppfyllda. Kvinnor hade fått rösträtt och tillskrivits medborgarskap, de var inte längre lika ekonomiskt beroende av män, i Sverige hade kvinnor dessutom fått rätten att ta ut skilsmässa (förmyndarskapet över barnen låg dock fortfarande på mannen vilket gjorde att kvinnan riskerade att förlora sina barn om hon tog ut skilsmässa, vilket är intressant om man betänker hur männen idag får strida för umgängesrätt till sina barn, något som Pär Ström också tar upp i sin bok). Feminismen hade vunnit många segrar.
Wieth-Knudsen ville i sin bok påvisa hur kvinnorörelsen gått alldeles för långt och inte tog hänsyn till de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor, där män var högre stående i avseenden gällande såväl intelligens, känsloliv som moral.

Under kapitlet Intellekt hävdar alltså Wieth-Knudsen att kvinnor alltid är dummare än män. Detta gör han genom att ställa upp en liten grafisk tabell föreställande det danska folkets intellekt på en skala från idiot till geni. Han har sedan två grafiska linjer som ska påvisa skillnaderna mellan män och kvinnor. Dessa har han sammanställt utifrån alla 24-åriga kvinnor och 30-åriga män i hela Danmark. Mer information om hans källor ges inte, eftersom han troligtvis inte har några.
På alla punkter mellan idiot och geni ligger männen avsevärt högre än kvinnorna i intellekt. Vid punkten talang, som föregår geni, har kvinnornas grafiska linje försvunnit helt. Det finns nämligen inga kvinnliga talanger och genier.
Efter fyra sidors matematisk, obegriplig genomgång gör Wieth-Knudsen själv följande sammanfattning av sin undersökning:
"Mannen och kvinnan äro varandra intellektuellt jämställda blott i närheten av den intellektuella nollpunkten. Det finns nämligen ungefär lika många manliga som kvinnliga idioter."
Jag hade önskat att jag kunde beema fram K.A. till sommaren 2008 i Sverige. Det hade varit fantastiskt att se hans debattartikel i Aftonbladet kring Heliga familjen-debatten:
K.A. Wieth-Knudsen: Jämställda relationer finns visst, Maria Sveland! Så länge båda två är idioter!

Under kapitel 2, gällande kvinnors känsloliv gör inte bara Wieth-Knudsen upp med likhetsfeministerna, han börjar basha särartsfeministerna också. Att hänvisa till biologism och hävda en typisk kvinnlighet som borde upphöjas och behövs i det offentliga livet innebar i början av 1900-talet inte att du var en kvoteringskåt mediasosse eller riskerade att bli bannlyst av Tiina Rosenberg. Att hävda särart och varva det med likhetsargument var, för de liberala feministerna, helt enkelt en ibland nödvändig strategi för att komma in i det offentliga livet och kräva medborgerliga rättigheter.
Bland annat hävdade man kvinnans känsloliv som en orsak, enligt the good old dikotomi som knöt mannen till det rationella tänkandet och kvinnan till det emotionella. (Vilket vi fortfarande ser i kvoteringsdiskussioner, som utgår ifrån att kvinnor har ”andra värden än män” att bidra med. Ni vet intuition, känslobaserat arbete och allt det där).
Det här förkastar Wieth-Knudsen. I sann Ronnie Sandahl-anda menar han istället att de snälla grabbarna bara utnyttjas av kvinnor och deras våpiga känsloliv. Wieth-Knudsen har nog aldrig sagt hora, likt förbannat får han inte brudarna han vill ha.
Det blir här nämligen rätt tydligt att Wieth-Knudsen har en del personlig erfarenhet i bagaget. Även om det inte skrivs rakt ut, är exemplet så tydligt att Wieth-Knudsen omöjligen kan skriva om det utan att ha blivit rejält sårad själv. Precis som, i mitt tycke, Anna Ekelunds text i F-ordet, gör den personliga erfarenheten texten en rejäl otjänst. Såhär argumenterar Wieth-Knudsen till exempel för att kvinnor har ett mindre utvecklat, men mer impulsivt, känsloliv än män:
"Att människor i allmänhet överskatta kvinnan på det emotionella livets område är förklarligt, ty man växlar härvidlag yttre sken med inre verklighet, ytlighet med djup….Ni skall resa bort, er käresta är otröstlig, er frånvaro kommer att vålla henne bekymmer dag som natt, och hon kommer helt säkert att dö, om ni inte kommer igen, som ni sagt, när de sex månader äro gångna, som er resa och ert arbete i bägges intresse komma att räcka.
Ni biter samman tänderna och tänker som så: om en man eljest icke har någon anledning att resa hem igen snarast möjligt, så måste han i alla fall göra det för att icke kränka en till synes så djup och äkta lidelse. Men när ni kommer tillbaka, befinner hon sig i nio fall av tio vara tämligen avkyld och har i regel tröstat sig med en annan."
Ouch.

När vi då kommer till kapitlet Moralen blir det helt obegripligt igen. Wieth-Knudsen har ställt upp en hel sida lång matematisk tabell för att påvisa hur kvinnors moral är sämre än män. Här är ett kort utdrag:
"Om vi uttrycker graden av den typiskt manliga karaktärens tillräknelighet med talet 0,85 med avvikelser uppåt till 1,0 och nedåt till 0,70, så kan kvinnans typiska svängningspunkt uttryckas med talet 0,70 med avvikelser i de gynnsammaste undantagsfall till 0,85 samt i ogynnsammaste fall intill 0,55 (halv tillräknelighet i etiska frågor)."
Say again?
Han har också en liten statistik över hur många moraliska kvinnor som kan tänkas finnas:
"Det finns många heroiska och ädla kvinnonaturer. Med ”många” menar jag emellertid statistiskt uttryckt 1 på 10 000, motsvarande heroiska och geniala män, alltså i Danmark bara omkring 150 st. sådana kvinnor. Jag har dock bara träffat ett enda exemplar av dessa teoretiska 150 kvinnor."
Återigen kan lite källkritik vara på sin plats här.

Han ger sig dessutom in på sexualpolitik och den ökade frihet som kvinnor fått när det gäller att röra sig i det offentliga rummet:
"I min barndom kunde ingen anständig kvinna tänka sig att vara ute på gatan i Köpenhamn efter klockan 10 e.m. Nu springa kvinnor, även tillhörande de lägsta åldersklasserna, omkring på gatorna överallt och vid alla tider på dygnet utan sällskap eller tillsammans med en väninna. Och resultatet: I min ungdom fanns ungefär 500 offentliga och ett par tusen hemligt prostituerade, nu finns det, enligt en mängd iakttagares vittnesbörd, omkring 20 000 hemligt prostituerade bara i Köpenhamn."
Inte nog med att källkritiken brister, att kvinnors omkringrännande på gatorna skulle få dem att börja hora är ungefär lika logisk som att man har svårare att få igenom en våldtäktsdom om man haft kort kjol och varit onykter.

Här börjar också Pär Ström-andan ta fart på riktigt. Det är nämligen när det kommer till moral som män på riktigt blir offer för feministerna. Kvinnans frigörelse har lett till att samhället uppluckras, moralen faller och männen får skulden. Det är egentligen männen som blir alltmer överkörda av kvinnorna, eftersom de är låsta av sin fördummande ridderlighet som tvingar dem att se upp till kvinnor.
Såhär avslutar Wieth-Knudsen sitt resonemang:
"Ingen kan förneka att kvinnans s.k. frigörelse har lett till utsvävningar och skilsmässoskandaler, vars motstycken vi blott känna från det gamla Roms värsta förfallsperiod. Inför sådant söker man från feministiskt håll, sin sista tillflykt i följande påstående: Det är ju alltid mannens skuld."
Såhär skriver Pär Ström i inledningen Mansförtryck och kvinnovälde:
"Väldigt många män är idag hjärtligt trötta på att tvingas knäa under en medfödd skuld på grund av en könstillhörighet vi inte valt. Med den här boken hoppas jag kunna ge en röst åt de män som känner en oerhörd frustration över de orättvisa anklagelserna, de återkommande förolämpningarna och det feministiska samhällets mansfientlighet."
Jag tror att det var exakt det som även Wieth-Knudsen ville göra med sin bok också, Pär Ström. Han lyckades heller inget vidare.
Och precis som jag skrattar högt åt Wieth-Knudsens argumentationer för kvinnors bristande intellekt, känsloliv och moral, lär man om 90 år himla med ögonen åt Heliga familjen-debatten, regeringsbråk över frågan kring könsneutrala äktenskap och använda Pär Ströms bok som exemplifierande referenslitteratur gällande mindre lyckad antifeministisk kritik.

Källa: utdrag ur K.A. Wieth-Knudsen Feminismen i Hanna Östholms antologi Feminismen idéer, 2006.

Semantiklärarinnan, live and uncut

Förresten, kommer ni ihåg semantiklärarinnan?
Yeah well, igår var jag bjuden på fest med highschool/collegefilmstema vilket äntligen gav mig en chans att få gestalta min egen porrfilmsgestalt (jaja, vi drömmer alla om olika saker här i livet. förf. anm.).
Det var lågklackade skor, hög pennkjol, skjortblus instoppad under kjolen, glasögon med svarta bågar och penna bakom örat (när den hängde sig kvar eller överhuvudtaget syntes).
Det underligaste var att det visade sig att lärarinnan var mitt mest gångbara alter ego någonsin. Det vill säga hon var den som jag på något sätt inte behövde gå in för att gestalta, låtsas vara eller som bara var en yttre utklädnad. Jag blev semantiklärinnan.
Redan på förfesten såg jag på mina vänner med glasögonen på nästippen och ingav, enligt dem, en sådan myndig uppsyn att folk slutade säga emot mig. Jag framlade privatlivsteorier med uppstramad rygg och glasögonen nonchalant viftande i handens grepp för att understryka relevansen av det totalt irrelevanta och ickevetenskapliga som jag framhöll som evidens.
Jag suckade åt min vän, klädd som Britney i Hit me baby one more time-videon, och kallade henne för klassens slampa. Mina vänner började tillslut räcka upp handen när de ville tala.
Lärarinnans outfit gav mig helt enkelt möjligheten att vara precis en sådan dominant besserwisser som jag ju är, men i alla fall försöker dölja litegrann.

Tanken bakom semantiklärarinnan var också att hon skulle vara extremt frigid och bitter och ha ägnat all sin tid åt att läsa språkfilosofi, snarare än att ha knullat. Hon skulle stå och moralisera på dansgolvet över de förtappade ungdomarna, fram tills att någon frigjorde henne med satslära i praktiken. Men det visade sig räcka med några drinkar, bästa sällskapet och ett fördjävla fint dansgolv för att semantiklärarinnan, redan efter några timmar, sågs dansa så våldsamt att glasögonen for i golvet och gled över dansgolvet, blyertspennan tappades ner i tårtan och klassens slampa blev uppdansad i en tryckare.

High five på den

Onsdag eftermiddag. Jag går från seminariet i feministisk filosofi på Humanisten nerför Avenyn. Regnet duggar, väskan tynger. Stövlarnas klapprande mot asfalten och anteckningarna och samtalen fortfarande snurrande i huvudet. Jag är lycklig.
Torsdag kväll, går runt inne på Kings head bland kompisgängen. Pratar sex och manlighet med några killkompisar, tar en öl för mycket, glömmer CSN-strul och osäker inkomst i vår, pratar och skrattar, glömmer, skjuter bort. Lamporna tänds. Jag är lycklig.
Fredag kväll, jag går över den halvöde Hjalmar Brantingsplatsen i novembermörker. Hukar för blåsten och regnet, på väg till blåbärspaj och te efter träning. Kupar huvan över ansiktet, sträcker på ryggen, höjer musiken i öronen. Jag är lycklig.
Lördag dag, storstädar, ordnar playlists, nynnar och diskar. Hämtar tvätten, pratar med mamma, säger att allting är osäkert men det ordnar sig nog och vi skrattar med samma sarkasm och svarta humor över pengarnas och novembers jävlighet. Jag är lycklig.
Söndag eftermiddag, vaknar i överhettad lägenhet efter några timmars till sömn efter att nattsällskapet lämnat lägenheten. Vaknar upp i ett minnestrassel av jelloshots, vänskapskramar, sms, hångel och dans till tomma ölburkar och tjutande billarm utanför fönstren. Huvudet snurrar och kroppen värker. Jag är lycklig.

Hur länge nu? Flera månader nu. Hur många gånger har jag tänkt tanken? Nästan varje dag. Hur många gånger har jag vågat uttala den? Aldrig. För lyckan, välmåendet är privat och hemligt, på ett helt annat sätt än den andra sidan av måendet. Det mörka är till för att delas, lyckan är privat. När man börjar reflektera över den kan det lika gärna försvinna. Det enda man säkert vet med livet är att det förr eller senare blir jävligt pissigt igen.

Men det bör ändå skrivas, att det är underligt. Att ha blivit en sådan människa som vaknar upp varje morgon och känner sig glad. Att ha blivit någon som på riktigt tänker att allting ordnar sig. Att ha skaffat sig styrkan att säga ja och säga nej, välja bort och välja till. Det är underligt att varje dag gå runt och känna sig fördjävla glad och nöjd och tycka om sig själv i alla lägen.
Därför är det viktigt att skriva. Att det faktiskt är så. Att det är värt en high five på mig själv. För att jag fått mig själv att må såhär bra, med mig själv och livet. Fuck prestationer och relationer. Jag tog mig hit själv. High five på den, Elin. Det gjorde du bra.

Sen var jag långsam igen

Jag läste Bo Rothsteins hattext mot bloggosfären på förmiddagsrasten på jobbet. Tänkte hela dagen på hur jag skulle formulera ett inlägg om det hela. Sedan kommer jag hem och ägnar flera timmar åt att räkna ut hur många kronor jag har kvar till att fribeloppet för mitt CSN överträds och är så upptagen med att paniksvettas, läsa gamla lönespecifikationer och gråta till Money Over Bullshit att jag inte har tid.
Sedan gör man det där oerhört inkonsekventa som man alltid gör när man blir trött på sin krassa ekonomi och dåliga framtidsutsikter i kombination med en ilska över samhället. Dricker öl med andra ord.
Jag hade en oerhört idealistisk och ambitiös tanke om att dra till Kings head, möta upp en massa folk och efter en öl tacka för mig vid niotiden och gå hem och blogga om Bo Rothstein.
I min illusion såg jag den ordentliga Elin som dricker sin öl långsamt och sedan säger tack och hej, jag har ett viktigt blogginlägg att skriva.
När ljuset i lokalen tändes klockan ett och bartender uppmanade oss kvarvarande att gå hem och sova var jag inne på en femte eller sjätte öl. Mycket var jag sugen på. Att blogga om Bo Rothstein var definitivt inte en av de sakerna.

Nu har väldigt många hunnit före och skrivit kloka saker.
En sammanfattning av det som jag hade tänkt skriva är följande:
Det är uppenbart att Bo Rothstein missuppfattat något i sin förhoppning om bloggosfären som ett demokratiseringsprojekt. Han klagar över en informell ton, påhopp och en diskussionsnivå som inte alls följer de gängse, artiga formerna av debatt som är dominerande i såväl gammelmedia, som i det akademiska samtalet. Han upprörs över hur tonen ger utrymme för såväl personpåhopp som åsikter som inte följer den hegemoniska politiska agendan.
Jag tänker inte uttrycka mig om de exempel som han tar upp, eftersom jag inte läst inläggen och inte kan se till kontexten i sin helhet. Jenny Westerstrands inlägg är det som jag har läst och jag tänker att det snarare handlar om att Rothsteins akademikerego uppenbarligen inte fixar att bli kallad för pajas, än att Jenny Westerstrand är en dålig och osaklig debattör.
En av de starkaste poängerna med bloggosfären är ju just den icke-redigerade, motståndslösa textens kraft. Demokratiseringsprocessen består just i faktumet att de gängse språkliga normerna, uttryckssätten och debatttonen inte behöver följas. Vem som helst är fri att skriva vad som helst. Naturligtvis leder det till osaklig debatt och personpåhopp i en hel del lägen, men det är också en del i friheten. Bloggandet luckrar upp gränserna för vem som har tillräckligt god utbildning, rätt kontakter och rätt sorters språk för att få uttrycka sig i en debatt.

Det Bo Rothstein eftersökte var förmodligen en demokratiseringsprocess som följde de finkulturella normerna och var anpassad efter det akademiska språkets normeringar och dess diskussionston. Jag förstår att han blev besviken.

Den här gången var det jag som var den långsamma

Det här med mitt och Gustavs hets- och simultanskrivande om böcker och genusdebatt startade ju med F-ordet. Nu blev det lite samma sak med Pittstim. Igår publicerade Gustav ett så jävla bra inlägg om Pittstim innan jag hann lägga upp mitt.
Läs det.

Det finns ingen genushimmel

Det här med ”gamla” och ”nya” mannen. Den gammelmodiga vs den moderna och jämställda. Jag har nu ögnat igenom Pittstim och ett genomgående tema i boken är just de förtappade männen som var sexister och som sedan blev genusmedvetna. Och sen får sagan ett lyckligt slut. Eller?

Det har så länge funnits en dominerande diskurs inom feminismen, som jag verkligen ser i den manlighetsdebatt som finns just nu. Den om ett före och efter. Den om det lyckliga slutet.
Den som säger att man först vandrar runt som en förtappad individ i någon slags patriarkalisk twilight zone av sexism och ojämställdhet som man av en eller annan anledning är oförmögen att se. Just metaforer kring seendet är väldigt populärt. I feminismen, framförallt på 90-talet, pratades det mycket om de där feministiska glasögonen. Först var allting suddigt, en konstant dimma av oförståelse. Sedan tar man på sig de feministiska glasögonen och helt plötsligt ser man ojämnställdheten, man förstår världen på ett annat sätt.
Samma sak med flera av skribenterna i Pittstim. Man såg inte klart i denna twilight zone av könsroller och uppfostrat beteende. Sedan drabbas man av någon form av gudomlig insikt och tada – man ser och förstår.

Det är mycket möjligt att det för många har funnits någon period eller ögonblick i livet då man fick någon form av genusuppenbarelse och att detta förändrat synsätt och tankebanor på många. Det är naturligtvis positivt. Men det är ju vad som händer sen som är det intressanta.
För nej, du kommer inte att bjudas på några hyllningskörer eller gräddtårtor för att du kallar dig feminist. Du kommer inte att få något guldmedlemskap till feministernas förlovade land av kärlek och gemenskap för att du blir genusmedveten. Det finns ingen genushimmel där du kan springa runt på små moln med Tiina Rosenberg. Du har inte uppnått Nirvana för att du blivit medveten om dina könsbundna mönster.
Fuck no. Du är inte klar. Det är nu det börjar.
Feminist är ingen liten guldstjärna som man sätter på sin jacka för att visa att man minsann har fått ett fint betyg i genusskolan. Genusmedvetande är ingen kurs man läser som man sedan får ett diplom för och kan kalla sig färdig. Man blir nämligen aldrig färdig.
Genusmedvetande är egentligen bara ett livslångt arbete i ifrågasättande. Att konstant se sig själv som agent kontra sega jävla strukturer. Att analysera och fundera, bråka med sig själv och sina medmänniskor och samhället. Man får ingen tårta och inga diplom och man blir aldrig upplyst. Bara lite mer grubblande.

Arbetsnamnet på det här inlägget var "I will not surrender to the dark side of the force", men det är ju faktiskt väldigt fånigt av mig att skriva så

Jag har tackat nej till ett erbjudande från Aftonbladet Wendela. De erbjöd mig att flytta över bloggen till dem och bli en Aftonbladetblogg som det lobbas för på Wendelasidorna.

Missförstå mig rätt. Jag säljer gärna ut mig själv och mina ideal, inom rimliga gränser, och i grunden tror jag på att vara bred och försöka nå så många som möjligt. Men att blogga på Aftonbladet Wendela utan att ens få betalt för det kändes som en premiss som jag inte kunde ställa upp på. Jag säljer bara mig själv om det känns rätt. Nu stannar jag hellre här utan en Wendelalogga hängande över mina texter.

Och han tränar som en karl ska

När någon lämnade en kommentar om att Horace minsann tränar på Friskis visste jag inte om jag skulle tro på det. Nu skickade min vän Magnus precis över den här bilden.

Han kan det där med vadstretching, Horace.

Jag försöker hinna med i kommentatorsdiskussionerna och svara på mail. Men sen kommer de där mailen om "vad är det för fel på män som tränar?", "är inte alla feminister lesbiska?" eller "varför vill du att män ska gråta, kan de inte få vara glada?".

Och då blir jag ganska trött, stänger av datorn och kollar Weeds istället.

I dagens Metro

Idag pratar jag sömnproblem, underbara Akademihälsans fina hjälp och brings sexy back till alla måndagströtta kollektivresenärer med akupunkturbilder på öron och britsar.
Om man lyckas undvika Metroutdelare och kollektivtrafik finns artikeln även att läsa här.
Skulle man missa den kommer artikeln även i nästa nummer av Studentliv, som skickas hem gratis till alla som läser på högskola/universitet och tar CSN, då tack och lov med en vanlig porträttbild av mig utan nålar i huvet.

Det är underligt det där med sömnen. Under 2006 bloggade jag nästan bara nattetid när jag inte kunde sova (jag undrar vad min läkare och sjukgymnast skulle säga om det, att hora ut sin problem på Internet är nog inte rätt sätt att försöka sova om nätterna). Sen bråkade jag med vårdcentralen. Sedan fick jag kontakt med Akademihälsan. Och så började sömnskolan.
Jag tror att jag tänkte att jag skulle skriva mer om det. Det är ett folkhälsoproblem, det är ett fucking stort problem för unga kvinnor och jag är fortfarande övertygad om att om jag hade varit en medelålders man med en hög position hade jag fått hjälp. Då hade inte upprepade samtal till vårdcentralen, där jag berättade att jag inte hade sovit på nästan två år och höll på att gå in i väggen, slutat med ett tack och hej, det här problemet är inte akut.
Men jag kom liksom av mig. Allt som gällde sömnen blev för privat. Jag var för upptagen med att strukturera om mitt eget liv och mina tankemönster för att orka eller vilja göra någon politisk ansats av det. Jag vet inte om jag är där än.

Ett enda kan jag säga: Det är en sådan nåd att få sova på nätterna så ni fattar inte. De där dåliga nätterna som förr utgjorde nästan alla nätter, alla de där mardrömsnätterna av vridande och panik och oro. Hur de bara kommer ibland. Hur jag nästan alltid kan vakna utvilad. Det är en sådan unnest. Folk säger att jag är gladare och verkar må bättre än någonsin. Det är sant. Man blir tydligen väldigt glad, pigg och smart om man får sova på nätterna. Jag hade nästan glömt hur det kändes.

Manlighetsdebatt? You ain't seen nothing yet

Jag undrar dock hur länge det kommer vara intressant att diskutera hur manligheten förändras, alltså på det här antingen eller-sättet., skriver Kristoffer Viita i kommentarerna till inlägget om debattartikeln.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg för oss som varit intresserade av att diskutera manlighet, mansroller och maskulinitet jävligt länge och nu känner oss frustrerade över att saker går så låååångsamt, att det här med manlighet inte varit på tapeten särskilt länge.
Det är ganska nyligen som vi faktiskt började intressera oss det minsta för normen och de som har makten istället för att enbart se på hur kvinnor skulle förändras, ta plats och hur kvinnor påverkades av ett ojämställt samhälle. Jämfört med all genusforskning med fokus på kvinnor, är mansforskning ett relativt nytt ämne. Debattböcker som Med uppenbar känsla för stil och Pittstim gavs inte ut för femton år sedan och det diskussionsunderlag gällande manlighet som fanns befann sig i periferin och diskuterades väldigt lite i media.

Jag tänker mig att debatten kring manlighet befinner sig ungefär på samma ställe som diskussionerna kring kvinnlighet och feminism var i mitten av 90-talet. Då feminister fortfarande var fula, hade hängpattar och hatade män. De där kvinnorna som var snygga, tog plats i media och vek ut sig var korkade bimbos. Tänk på litteratur som Bimbobakslaget. Jag betvivlar att den boken hade kommit ut idag. Den där polariseringen mellan smart och ful feminist och dum, men snygg bimbobrud har liksom suddats ut i kanterna. Fragmenterats i många fler variationer. Man vänder inte längre debatten mot varandra på samma sätt. Vi har gått vidare från de där polerna.
Jag tror att samma sak kommer att hända med machomannen och mjukismannen. Vi kommer att dra in många fler aspekter, även i den stora debatten och inte bara i forskningen. Klassaspekter, queerteori och protestmaskulinitet är bara några av de vinklar som kommer att luckra upp och fragmentera, göra debatten vidare och gå från för eller emot, till att handla om så mycket mer än så. Det kommer att sippra in, även i de större och mer allmänna diskurserna och vi kommer att gå vidare. Det går framåt. Det måste jag tro att det gör.

Horace, my man foreverman

I pappersupplagan av Aftonbladet har man haft klipp-och-klistra-roligt med bilder.
Förutom samma bild på Bond som förekommer i nätupplagan har man klippt ihop en bild av Gynning med en bild på en muskulös, avklädd Bond med undertexten Carolina Gynning gillar Bond.
Sen är det samma suddiga bild på mig som i nätupplagan. Men man har även kilat in en liten bild på Horace Engdahl. Motiveringen återfinns i den enkla undertexten som lyder Man som gillar böcker.
Jamen såklart!
De måste haft trubbel på Aftonbladet när de funderade ut vilken man som skulle illustrera mitt ideal.
- Amen vafaan, den här tjejen vill ju liksom ha nån som gillar böcker? Okej hörni, tänk jävligt hårt nu. Kan ni komma på en kändiskille som gilllar böcker?
- Vänta nu...öh...men alltså, han den där snubben som tillkännager det där Nobelpriset i litteratur då?
- Ja, det är ju böcker!
- Han gillar säkert böcker jättemycket!
- Han har säkert en jättestor bokhylla!
- Vi kör på det!

Följdaktligen illustrerar Aftonbladet att Carolina Gynning helst vill frottera sig med en muskulös, barbröstad, solbränd hunk medan Elin Grelsson helst kryper intill Horaces blekmjuka kropp om natten.
- Läs något för mig Horace, viskar hon ömt.
Och det gör han såklart. För han gillar ju böcker.

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Tänk på döden

Varför läser man om döden?
Varför frossar vi i svärtan, sorgen, vemodet och ensamheten?
Navid skriver i förordet till min bloggbok om vemodet. Det stora vita ljuset, tigern, som är den älskade och hatade blandningen av sorg.
Som att spegla sig i lysrörsreflekterade fönster ut mot natten på ett tåg i en medelstor, svensk gammal bruksstad med samma skriande desperata skyltar om bästa pizzan i stan och extrapris på Åhléns. Som att promenera över Västra Kyrkogårdens tomma grusknastrande gångar med fallna löv och Göteborgsdimma strax innan novembermörkret faller. Som att lyssna på en ensam Damien Rice-röst i lägenhet, om och om igen, strax innan man stoppar om sig själv och blåser ut ett kvarlevande värmeljus.
Den känslan.
Varför dras man till den?
Varför frossar vi i mordhistorier, källarbarn, skräckfilmer, våldtäktsoffer och inte minst döden. Varför älskar vi döden?

Kanske för att den påminner oss om vad vi har och om hur hårt vi måste hålla i det. Hur det som vi fötts med och det som byggts upp i ljus och kärlek är exakt så skevt och lättförgängligt som vi vill blunda inför att det är. För att påminna oss, inte minst, om vår egen skyddslöshet och dödlighet. Och famla lite häftigare, hålla lite hårdare i det ljusa. Det som alltid är förgängligt, men som existerar i nuet.

Ni är så många, såväl människor som kommer mig nära, som människor som bara läst bloggen eller romanutkastet, ni säger samma sak, fast med olika ord:
Varför detta vemod?
John Ajvide Lindqvist säger det väldigt bra på sitt seminarium på Bokmässan, Barbara Voors skriver om det i sin roman Mina döttrars systrar.
– Jag är en väldigt lycklig och glad människa. Jag får ur mig allt det andra i mina böcker.

Även om man inte skriver, jag tror att det är så man gör. Påminnelsen om hur skört allting är är det som på riktigt gör oss kapabla till att vara lyckliga, om så bara i nuet.
Vi älskar att läsa om döden, om sorgen, vi älskar vemodet för att det slår an någonting i oss.
Vemodet blir en garderob i den förväntade glättigheten att gömma sig, den blir på något sätt en oas att få ro i. Vemodet är vilande, det ställer inga krav. Vi älskar döden för att den är en påminnelse. Kanske blir vi tyngda, kanske ser vi klarare av det. Jag tror på det sistnämnda.

Jag vill tro att Anders Paulruds fantastiska roman Fjärilen i min hjärna, som han skrev strax innan han dog, Isabel Coixets mästerliga Ett liv utan mig och SVT:s nya serie Himlen kan vänta får mig att se klarare. Mötet med döden, när det inte går att blunda. Jag tror att vi behöver det. Jag tror att Himlen kan vänta är en av de absolut viktigaste TV-satsningar som har gjorts. Den är, till skillnad från så mycket annat som rör döden, gjord med en sådan respekt och ett allvar. Inte ett uns av sentimentalt klet eller fascination. Bara raka berättelser om människor som riskerar att dö, mitt i livet.
Det är en fucking klysha att snacka perspektiv. Men jag tror på de perspektiven, precis som jag tror på vikten av vemod. För att påminna oss om att vi faktiskt lever och att det är gott.

Erotiskt tema?

Till alla er som undrat varför man ska lägga till sina gamla högstadieklasskompisar som vänner på Facebook. Svaret är enkelt. Man kan få nys om sådana här evenemang:

Snöskoter provkörning av samtliga märken inkl wolwerine.Alla är välkommna.
En kanon dag för alla skoter älskare...

Information om evenemang
Kategori: Fest - Fest med ett erotiskt tema
Nätverk: Global
Tid och plats
Datum: den 7 februari 2009
Tid: 10:00 - 23:55
Plats: snösäkra Storåbränna.
Beskrivning
Polaris.
Arctic.
Ski-doo.
Lynx.
Yamaha.
Woverine.
Alla är på plats för låna ut just din dröm maskin.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Om två minuter börjar UR-programmet Hiphopskola på ettan

Fy fan vad förkyld jag är.

Dold anarkist i kontorslandskapet

Exakt hur mycket lyxliv jag lever den här hösten blir ibland väldigt tydligt. Till exempel när jag mottar följande förmiddagsmail från min kontorsanställda vän:

"känner för att skrika o slänga saker omkring mig här. kissa i krukväxterna o hoppa på lunchrumsbordet tills det faller i bitar. springa ett varv runt korridoren med en sprayburk o sjunga nån anarkistsång. skicka ett gruppmail till alla med oändliga rader av snusk o förolämpningar. storma ut genom dörren o aldrig komma tillbaka.

istället måste jag snällt komma hit tidigttidigt varje morgon o sedan sitta på min stol o le sött hela dagen. döda mig."

Någon slags ljusglimt i den här mörka novembermånaden

Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I'm back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Mellan Khemiri och Kelis

Jag har en vän som ett tag hade den klassiska bilden av Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres möte med Che Geuvara uppsatt på väggen. Ibland brukade hon peka på den och säga:
- Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha varit med vid det mötet och samtala med dem.
Jag kan tänka mig att det finns dem som kommer att tänka på mötet mellan Obama och Springsteen på samma sätt. Som det The Boss-fan som jag är blir jag själv lite tårögd.
Men det som på riktigt gör mig tårögd och får hjärtat att bulta är Jonas Hassen Khemiris möte med Nas (och Kelis, som också sitter med i rummet). Jag kom helt av mig och glömde allt jag skulle göra nu under eftermiddagen när jag istället fastnade i Khemiris idolbeundran av Nas.

Han låter exakt som jag skulle ha gjort om jag fick träffa Nas. Vi skulle ha suttit där och pratat i munnen på varandra om One love och The world is yours och hur varje textrad som Nas har skrivit får oss att tro att den är skriven just för mig. Där Khemiri tappade orden skulle jag ha fyllt i om Play on playas livräddande funktion för mitt brustna hjärta och hur jag inleder mina skrivardagar med att lyssna på Represent.
Jag skulle ha pratat med Kelis om femme och slampighet, styrka och intellekt kombinerat med världens tightaste röv och jag och Nas skulle ha delat en spliff och pratat mänsklighet och universialism. Sen skulle jag ha drabbats av mitt livs största kåtslag, mellan Khemiri och Kelis och troligtvis börjat gråta av ren idolfånighet. Jag skulle också ha fått ett signerat ex av Illmatic och en I kissed a girl and I liked it-kyss av Kelis.
Det hade varit fantastiskt. Jag borde ha varit där.

Fuck ert mansideal. Här är mitt.

Men vad är det här nudå? Är det inte ömma slag eller Boris Belucic testosteronstinna muskelberg så är det Malin Wollins glatt påhejande av äkta män som inte pratar känslor också nu Carolina Gynning som menar att män ska vara som James Bond: "Tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor."
Att debattartikeln i själva verket är dåligt förklädd egocentriskt vurmande för Gynning som ny Bondbrud är en sak. Men jag blir så trött på det här crapet.

Och ont ska fördrivas med samma språk så jag skiter i att komma dragande med heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet och femtioelva andra brukliga genusteoretiska ord för att dekonstruera den här skitdiskursen. Jag säger såhär istället:
Alla ni med ert tjat om idealmän med muskler och undertryckta känslor ska fanimej inte få patent på idealmannen. Machosnubben med känslomässiga problem som inte kan stava till dammsugare ska inte tillåtas få någon renässans. För vi är jävligt många som känner oss sjukt okåta på den typen av män, som tycker att det där idealet kan få ligga nergrävt någonstans och aldrig synas igen. Det handlar inte bara om politik, jämställdhet och uppluckrande av genusordningar och kön. Det är inte bara min hjärna som snackar. Det är bannemej fittan också.

Ligg du vaken och vänta på dina Bond-män som behandlar dig som skit och som är sådär härligt mystiska och briserar av oförmåga att uttrycka sina känslor, Gynning. Ta era slag, Gyllenhammar och Zandén. Men försök inte pådyvla era ideal till norm, sluta ta upp mediautrymme med era våta drömmar. Om ni ändå gör det tänker jag göra samma sak.
Jag ska tjata sönder media om nördmännen, mesarna, känslosnubbarna, lipsillarna.
Ge mig en halvdegig kropp, smal och senig som luktar lite småsvettigt efter en lång kväll av LANande. Ge mig Star Trek-referenser och reciterade dikter. Ge mig tårar, kärleksbrev, hemmaodlad basilika och en bokhylla sprängfylld av intressant litteratur. Ge mig långa hemmakvällar med rödvin och känslosam singer/songwriter-musik med introspektiva diskussioner och långa utläggningar om känslor och tankar. Ge mig någon som tvättar mina trosor och håller mitt hår när jag kräks, som vet vilken glass som är min favorit och ringer när de sagt att de ska ringa. Ge mig öppen osäkerhet och kroppsnojor, rädsla för att bli misshandlad en sen natt på stan och uttalad oro för att inte räcka till. Ge mig en någon som hellre cyklar av miljöskäl än skryter om sin nya bil och hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Ge mig dem som inte kan ett skit om hur man hemmafixar eller lagar en trasig motor, men kan namedroppa minst tio Bergman-filmer och äger mängder med vinylskivor. Ge mig någon som ser sig själv och mig som människor, inte kön.
Det är på riktigt det absolut jävla sexigaste jag vet, oavsett om det är män eller kvinnor. Det är mitt människoideal och således även mitt mansideal. Så länge ni tjatar tänker jag göra detsamma.

Spårvagnen

Huvudvärk och ensamhet och Ensam mamma söker och visst är det ensamt, man drar filten högre över sin ensamma, värkande skalle visst, den där bakfylleångesten man har sina söndagskvällar.
Men fuck that shit. Minns detta: Skratten på Kings Head där någon ber alla slå vad om huruvida jag kan vara tyst i tio minuter, snälla bara få tyst på henne och jag och S. drar våra allra sämsta skämt och skrattar så vi gråter. Drinkarna på Skål, vännen jag inte träffat på alltför länge, förtroliga samtal och skratt. Lördagspromenad i solskenet vid Röda Sten, gräl och försoning och delad chokladmuffin. Kväll och natt med lösmustascher och calimocho på finvin och samtal med främmande människor på spårvagn och fester och kärlek kärlek kärlek, att bli omhållen av finaste vännen som talar sans med en och vakna upp till solsken och pizza på Mitt andra hem med äldsta barndomsvännen och ingen huvudvärk, ingen ensamhet, ingen tomhet när man fylls, när man vet att någonstans runt i Göteborg åker en spårvagn omkring med texten "jag har klittat den här stolen" på ett par av stolsryggarna efter en färd från Mildvädersgatan till Brunnsparken. Fnittra in långsamt, ensamt, fyllt och lyckligt.

Och jag läser det här inlägget och det är det bästa som jag läst på mycket länge. Tack Isabelle för tipset om ditt gamla inlägg.

Ikväll ska jag träffa Nerd life deluxe-Gustav för första gången

elin Says: October 31st, 2008 at 3:55 pm
Om jag försöker ta dig på pattarna - sätt gränser för mig.

grovt initiativ Says: October 31st, 2008 at 4:14 pm
hahaha nä först ska jag filma det och ha som utpressningsmaterial. eller bara straight ta youtube.