Det finns inget diplom för den som hittat klittan

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några "kvinnliga förebilder" som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som "socialkonstruktivism blir essentialism!" och "identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden". Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren - om än kort och få en "hej älskling"-kram och signerad bok av Louise.

Antingen är du bög eller så håller du käften - om bromance, sismance och relationsbegrepp

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Hårda konfekter

Här är min Madonnatext i dagens Expressen.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That's why they don't get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)

Ett decentraliserat Pride

Trots att jag lämnade Jämtland i förtid hann jag skriva en debattartikel till båda lokaltidningarna innan jag stack. Det är inte bara Stockholm, utan även mindre orter som Östersund, som numera stoltserar med en Pridefestival och Pridetåg. Och frågan är om det inte är det viktigaste av allt. Att decentralisera Pride och befästa den i småstäderna, på andra orter, i närheten av människor.
Bli mer än något som flimrar förbi i media, då med foton på de mest spektakulära kreationerna i Stockholms Pridetåg.

Jag önskar att jag hade kunnat gå med i Östersunds tåg på lördag. Det hade känts oerhört mycket viktigare än den Stockholmsbaserade, som jag aldrig har gått i.
Nu blev det i alla fall en debattartikel om det hela.
Läs den här eller här.

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Queermamman och bloggenen

Jag och mamma har ett strålande samtal, dagen innan jag åker upp till begravning. Om hur min heterosexualitet fortfarande förutsätts. Om hur mamma parerat frågan om jag har pojkvän med att svara att jag verkar träffa någon just nu, men det där växlar ju och ibland träffar jag män och ibland kvinnor.
Jag är stolt över att ha en mamma som inte bara ger ett icke-komplext svar. Jag är stolt över hur hon också flikar in att jag också träffar tjejer.
Jag är ledsen över att det finns människor som ser min komma ut-process på gymnasiet som en övergående fas, men jag är stolt över att ha en mamma som ifrågasätter huruvida det skulle betecknas som en fas och som inte förstår varför det skulle vara konstigt att ha en bisexuell dotter.

Fast bäst är ändå när jag får det här smset strax efter att vi har lagt på:
"Är det okej att jag bloggar om att du är bisexuell?"

Fotnot: Det bästa hade ju förstås varit om jag pratat mer med mamma om faktumet att jag och pojkvännen har ett öppet förhållande och att jag hånglade med en tjej så sent som i lördags. Det hade kunnat bli en intressant konversation med den bekanta om hon dessutom hade sagt något om det.

Queerkid

Jag och en av mina chefer stod och pratade barnkläder när vi inventerade journaler idag. Hon har en son på tre år som älskar glitter och paljetter och vi pratade om faktumet att det fanimej är helt sjukt att uppdelningen av barnkläder/möbler/leksaker fortfarande är kvar på en sådan rå könsskillnadsnivå att man knappt tror att det är sant.

Det är som om det är ett område som feminismen och genusdiskussioner har släppt fullständigt. Som om man i några år tyckte att det var intressant, sedan märkte att ingenting hände och därför la ner det. Genuspedagogik existerar väl fortfarande på en del dagis, men det här med att gå på klädföretag verkar alla ha gett upp.
Trots att kids borde vara den mest prioriterade gruppen av alla att förhindra könsindoktrinering från tidiga år.
- Jag förstår inte varför det ens är av intresse att definiera honom som pojke, sa min chef och konstaterade att han väl på något sätt snappat upp på dagis att han var en pojke, men att han ibland hellre var tjej, ibland bebis, ibland en katt och ibland en daggmask, likt förbannat.
- Är det några som är omedvetna om att det finns två kön och att det har en utstakad roll utifrån vad de fötts som så är det barn, sa hon, så varför tvinga dem att bli medvetna om det vid så tidig ålder?
Jag stod mest och tänkte på att vi fortfarande inte uppnått acceptans kring att folk går runt och definierar sig som daggmaskar när de känner för det.

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Gud är subjektiv

Moderaterna, Centern och Folkpartiet föreslog igår att äktenskap för alla ska gälla från och med 1 maj. Det här är det bästa förslaget som hittills lagt i frågan.
Det är viktigt att framhålla att endast de präster som vill ska viga homosexuella par. Lika lite som staten kan gå in och tvinga en företrädare för ett religiöst samfund att viga homosexuella par, mot dennes vilja, kan jag tänka mig att de samkönade par som önskar gifta sig vill vigas av någon som anser att deras kärlek går emot den kristna tron. Jag anser alltså, till skillnad från RFSU, att motionen är rätt ute när man lägger in en klausul som gör det möjligt för enskilda präster eller hela samfund att vägra viga samkönade par.

Kristdemokraterna reserverar sig, naturligtvis och kritiserar förslaget. ”Ingen ska tvingas att viga homosexuella”, skriver Göran Hägglund och Stefan Attefall på Newsmill.
Vilket alltså är helt sant, men så är inte heller fallet i den här motionen. Staten och kyrkan är skilda från varandra, men Svenska Kyrkan har utrett sin syn homosexualitet sedan många år och det finns en majoritet i Kyrkomötet som vill att homosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan.

Det finns någonting beklämmande i argumentationen kring religionsfrihet i debatten kring det samkönade äktenskapets vara eller icke vara. Med tanke på att det i motionen just trycks på att staten inte avser att tvinga vare sig enskilda präster eller samfund att förrätta samkönade vigslar och att majoriteten i Kyrkomötet ställer sig positiva till samkönad vigsel, är det svårt att finna konflikten i religionsfriheten.
Det finns dessutom en annan definition av religionsfrihet också. Den om att varje enskild individ har rätt till sin tro. Det innebär att jag har rätt att tro att jag är älskad av Gud som den jag är och att jag har rätt till att tro på min Gud. Det innebär att jag har rätt till att tro på en Gud som inte dömer mig och ser min bisexuella läggning som en synd, utan en Gud som är skapad av och för kärlek och där människan är älskad hur hon än må vara. Det innebär också att jag samsas i kyrkbänkarna med människor som anser att min sexuella läggning är en synd eller en sjukdom som måste botas eller stävjas.

Den amerikanska queerteologen Kathy Ruby skriver i sin artikel Subjectivity and Belief hur den kristna tron inte kan undgå den individualisering och fragmentering som resten av det västerländska samhället redan är en del av. I och med en sekularisering och en mer fragmenterad omvärld, där stater och kyrkor skiljs åt, måste också kyrkan öppna upp för fler tolkningar och omfatta fler subjektiva trosinriktningar.

Det är förvisso ingenting nytt. Inom den befrielseteologiska agendan, som omfattar såväl antirasistiska-, feministiska- och queerteoretiska läsningar, har kravet på att upplösa den objektiva tolkningen av den kristna Guden alltid stått i centrum. Befrielseteologin syftar till att synliggöra alternativa Bibeltolkningar, på ett sådant sätt att både förtrycket mot den utsatta gruppen och kritik mot den så kallade ”objektiva” Bibeltolkningen framträder.
Queerteologin har länge kämpat med att hävda Bibelläsningens subjektivism och kritisera den hegemoniska Bibeltolkningens förtryck av HBT-relaterade grupper.

Debatten kring äktenskap för alla har handlat så mycket om att det hotar dem som tolkar Bibeln och den kristna tron som att äktenskapet ska vara reserverat för man och kvinna.
Väldigt lite har sagts om alla de, som i befrielseteologins namn, har kämpat för att påvisa den kristna trons korrelation med queer och HBT-frigörelse. Alla de som skrivit avhandlingar, diskuterat, föreläst, predikat och debatterat för att de har rätt till samma tro som de som menar att de lever i synd. Alla de som blivit stoppade i kyrkogången när de velat ta nattvard, blivit pratade om och utsatta för hot, spottade på och blivit ovälkomnade, enbart på grund av att den tidigare så fasta hegemoniska tolkningen av Bibeln säger att de lever i synd.
Bibeln är skriven av människor. Det är människors tolkningar av Gud. Således kan tolkningarna göras om och göras nya och läsas på mängder av olika sätt i evinnerlighet.
För alla oss som gjort andra Bibeltolkningar, för alla oss som delar samma Gud som dem som menar att vi lever i synd, men som ändå inte tror på att deras syn på Gud är den objektiva och sanna, är beslutet om samkönade vigslar ett erkännande.

Såhär skrev jag för något år sedan i min avhandlingsanalys av den mest kända svenska queerteologiska avhandlingen; Hatar Gud bögar? av Lars Gårdfeldt:
Är det rätt väg att gå att söka erkännande hos en hegemonisk teologi, som innehåller uteslutande mekanismer och normeringar, genom att skapa andra tolkningar?
Begreppet erkännande är problematiskt och framförallt i den här kontexten. Det de uteslutna och de som utesluter har gemensamt är en religiös tro och en gemenskap i sin tro. Det är i gemenskapen och i tron som uteslutningen sker. Möjligheter till motstånd kan därför ses som problematiska. Det man gör motstånd mot är en teologisk grund som bidrar till osynliggörande, förtryck och stigmatisering av ens erfarenheter. Trots att man delar samma tro är det möjligt för makten inom tron att osynliggöra och förtrycka i just religionens namn.

Det är just det som kyrkan som samfund, såväl som grupper och individer inom kyrkan, måste slåss med och alltid har gjort. Kvinnliga präster vid sidan om kvinnoprästmotståndare, homosexuella bredvid dem som menar att homosexualitet är en synd. Jag måste dela en Gud, en helig skrift och Jesus tillsammans med människor som har åsikter som i mitt tycke går helt emot den Gud jag tror på och den Jesus som vägleder mig.
You give love a bad name!, skulle jag vilja skrika till dem och påpeka gång på gång hur Jesus såg till de svaga, de utstötta och de annorlunda. Hur Jesus i själva verket är en av de starkaste queerikonerna vi har, eftersom han såg till dem som befann sig bortom normerna och makten och gav dem samma människovärde och kärlek som alla andra. Hur Gud i grunden handlar om kärlek och mänsklighet, att faktumet att man lever – hur man än lever – är tillräckligt för att man ska bli älskad och välsignad.
Men det spelar ingen roll. Sida vid sida, men ändå så långt ifrån varandra, delar vi kyrkbänkar och Biblar. Jag måste acceptera och fortsätta slåss för en befrielseteologisk agenda. Det finns inga konsensusbeslut i trons namn. Men rätt att tro har vi alla.

För mer läsning: Lars Gårdfeldts Hatar Gud bögar?
Kathy Rudys Subjectivity and Belief i Queer Theology: Rethinking the Western Body
Karin Långström Vinges blogg som innehåller mängder med bra information och argumentation kring HBT och Svenska Kyrkan

Lite kuriosa: I Bibeln finns bland annat en text om Ruth och Noomi, två änkor som förklarar sin kärlek för varandra, som av många befrielseteologer inriktade på en queer läsning av Bibeln kommit att ses som ett uttryck för samkönad kärlek. Dessa kärlekstexter används ofta på heterosexuella bröllop, då det är en av få kärlekstexter i Bibeln som inte fokuserar på mannens överordning och kvinnans underordning, vilket oftast är fallet när heterosexuella relationer omskrivs i Bibeln. Homosarna har således invaderat de kyrkliga äktenskapen sedan länge.

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

Grelsson goes grannland

Det är inte bara i Sverige som det finns folk som missuppfattat en hel del gällande feminism och jämställdhet.
De finns i Norge också.
Det är heller inte bara i Sverige som de får medialt utrymme med debattartiklar.
Det får de i Norge med, t.ex. i Aftenposten, där denna debattartikel publicerades förra söndagen.
Det är inte bara i Sverige som det blir bloggdebatt efter sådana artiklar.
Det blir det i Norge med.
Men till skillnad från i Sverige, pratas det väldigt lite om queerbegreppet och queerteori, utanför de akademiska kretsarna. Queerbevegelsen har slagit föga rot i samhällsdebatten, som den i alla fall i lite högre grad verkar ha gjort i Sverige.
Den mesta bloggdebatt kom därför att handla om inledningen till Arnt Folgerös artikel, den om hur män inte ens kan ge komplimanger till kvinnor längre utan att riskera att bli anklagade för sexuella trakasserier. Hans påståenden kring queerbevegelsens inflytande och vad den egentligen ville, har lämnats betydligt mer därhän.

Min norska stalker-kommentator (hans definition, inte min) Hjorthen påkallade därför förstärkning ifrån Sverige och bad mig skriva någonting om queerteori, utifrån Folgerös påståenden.
Har du lyst?, undrade Hjorthen.
Hell yeah att jag hade lyst. Inte nog med äran, att få debattera i norsk genusdebatt är ju hur roligt som helst.

Mitt gästblogginlägg hittar ni här.

Nu återstår det att se hur många norskar som klarar av att läsa min akademikerinfluerade svenska.
Ni som är inne på queerteori får gärna komma med synpunkter, fylla i luckor och kritisera om något inte stämmer eller fattas. Att på ett relativt enkelt och kortfattat sätt försöka skriva om queer är ungefär lika enkelt som att på en A4 sammanfatta Bibelns innehåll för mig.

Fotnot: Notera också att Hjorten hittat ännu en bild på mig där jag bara visar halva ansiktet. Bildserier som jag har gruvlig ångest över efter att ha läst det här inlägget på Mitt eget jävla Narnia.

Erotiskt tema?

Till alla er som undrat varför man ska lägga till sina gamla högstadieklasskompisar som vänner på Facebook. Svaret är enkelt. Man kan få nys om sådana här evenemang:

Snöskoter provkörning av samtliga märken inkl wolwerine.Alla är välkommna.
En kanon dag för alla skoter älskare...

Information om evenemang
Kategori: Fest - Fest med ett erotiskt tema
Nätverk: Global
Tid och plats
Datum: den 7 februari 2009
Tid: 10:00 - 23:55
Plats: snösäkra Storåbränna.
Beskrivning
Polaris.
Arctic.
Ski-doo.
Lynx.
Yamaha.
Woverine.
Alla är på plats för låna ut just din dröm maskin.

Komma ut

En av de saker som jag tänkte på under gårdagen var det här med komma ut-processer.
Jag tror att det finns få människor inte, någon gång under sitt liv, kommer ut.
- Nä vadå, är det någon hetero som säger då, jag är ju hetero och jag behöver inte komma ut.
Jag tycker att det är lite tråkigt och väldigt förutsägbart att begreppet komma ut blivit helt förknippat med sexuell orientering. Inte bara på grund av det uppenbara: Normeringen av den heterosexuella orienteringen genom att alla förutsätts vara heterosexuell tills någonting annat påstås, åberopas eller visas. Jag tycker att det är tråkigt, också på grund av att det är ett bra och användbart begrepp på den där processen som de flesta av oss faktiskt gör.

Att komma ut handlar ju egentligen om att närma sig någonting inom en själv. Någonting som man mer och mer inser existerar och som är en del av en själv. Ofta någonting som inte förutsätts av andra och som kanske bryter mot normer inom en grupp eller ett större sammanhang på ett eller annat sätt. Ändå inser man att det är en del av en själv och man bär på en önskan att bli accepterad och älskad för även den delen av sitt jag.
Man kan komma ut på väldigt många fler sätt än som icke-heterosexuell.

Kommer ut gör man ju också hela livet. Bara för att jag för första gången berättade att jag var icke-straight när jag var i sextonårsåldern, innebär det ju inte att jag inte måste komma ut igen och igen, fortfarande. I olika sammanhang. Lika viktigt, för den som är av åsikten att identiteten alltid är flytande, är det att det är helt okej att komma ut igen fast som någonting annat. Eller kliva in i garderoben igen om man så skulle vilja.
I vissa sammanhang tycker jag också att det är helt okej att välja att stanna i garderoben. När man faktiskt varken orkar eller har lust med att komma ut. En kursare på genusvetenskapen beskrev det som att man får ha skyddsrum. I vissa kontexter och sociala sammanhang är det ganska skönt att sitta i skyddsrummet och förutsättas vara heterosexuell. Att få vara Elin utan kommateringen med bisexuell efter.

Men om man med komma ut menar de där första stapplande stegen ut ur garderoben, när man tillslut har närmat sig den delen av sig själv så mycket att man gläntar på dörren och sticker ner ett par tår, har jag gjort några sådana resor i mitt liv.
Den första öppningen, den klassiska, var just när jag började berätta för de närmaste vännerna att personen jag var kär i var en tjej och något år senare berättade för mina föräldrar att jag nu hade flickvän.
Den andra öppningen, om än ganska fånig och inte alls jämförbar, var att komma ut med bloggandet. Jag minns att jag leende, under releasefesten för bloggboken, beskrev det som ett jävligare projekt än att komma ut som icke-straight. Det var inte jämförbart, samtidigt i allra högsta grad jämförbart utifrån att jag kom ut med en bok med ytterst personliga texter och sa att det var jag som skrivit de här texterna, alla de här tankarna och känslorna är en del av mig.
Den tredje öppningen pågår just nu. Så sent som i maj satt återigen mina närmaste vänner och ställde de där frågorna;
- Men alltså, tror du på Gud?
- Är du religiös?
Jag fingrade nervöst på min kjol och försökte förgäves undkomma frågorna, genom fånigt misslyckade försök att börja prata om hur solen fick kakfyllningen i Ballerinakexen att smälta. Tillslut sa jag bara att nä, ni får fråga vad ni vill om mitt sexliv och mina sexuella preferenser, men det här med huruvida jag tror på Gud eller inte vill jag inte prata om.
Häromdagen skrev jag rakt ut till mina vänner att ja vid det här laget har ni förstått att jag är troende.
Jag har öppnat dörren och satt ner några tår, utan att riktigt veta om fötterna kommer att bära. Kanske kommer jag att nöja mig med de där tårna. Men jävlar vad spännande det alltid, trots allt, är. (Och jo, jag svär fortfarande värre än en folkilsk gammgubbe, överanvändandet av svordomar är liksom också en del av min identitet).

Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.

Mellan kristen litteratur och Året runt ligger ett queer-engagemang inkilat

Jag har sovit ensam i mina föräldrars lägenhet inatt och på förmiddagen ringer mamma och berättar att pappa är på väg in till stan, från torpet.
- Ja så om du har haft nattligt besök är det dags att du slänger ut honom eller henne, skämtar mamma.
Och hjärtat hoppar till lite och jag lägger på luren och är stolt och glad över en fånig liten, lingvistisk företeelse som i den bästa av världar inte skulle spela roll men som spelar väldigt stor roll i den här normativa skitvärlden av uppdelningar mellan kön och sexualitet som vi lever i.
Honom eller henne.
Bara sådär. Utan extra betoning på henne, utan att normera någonting av det med rösten, bara som världens naturligaste sak.

I den bästa av världar skulle jag inte behöva bli så glad av en sådan liten sak, men jag blir exakt så glad. Precis lika glad som jag blev när jag berättade att jag var involverad med Den mörkhåriga.
- Jo, jag förstod det, sa mamma, det syntes på bilderna på er två.
Precis lika glad som jag blev när mamma hade sett fler bilder på Den mörkhåriga och höll långa monologer om hur vacker hon var och juridik läser hon och framhöll Den mörkhåriga som mitt bästa framtidsalternativ. Alltid utan att gå in på det här med marginalisering av homosexualitet, svårigheter att få gifta oss, skaffa barn eller någonting sådant. Klart jag skulle bli Den mörkhårigas diplomathustru.

Precis lika glad som när brorsan sett bilder på Den mörkhåriga och sa way to go syrran och fick läsa de första blogginläggen som LSM skrev om mig och skrev wow, fan vad fint det här verkar!

Precis lika glad som jag blev när jag var hemma i våras och jag visade LSM:s Jesusscarf på datorn för mamma och min mamma, med sin oerhörda svaghet för kristet kitch, bad mig fråga LSM om hon kunde köpa en till henne också. Så kom det sig att LSM sprang runt under påskhelgen och köpte Jesusscarfar till min mamma, som hon aldrig träffat och när mamma frågade hur mycket hon var skyldig LSM svarade hon, den insmickrande gentlekvinnan, att mamma kunde få den gratis eftersom hon fött och uppfostrat en sådan fantastisk dotter.
- Jaha, men då får hon faktiskt köpa med sig lite taxfreewhiskey åt mig också, jag var också med!, sa pappa medan mamma bara fnittrade förtjust över LSM och frågade om hennes mailadress så att mamma kunde skicka foton på sig själv i Jesusscarfen till LSM.
- Akta dej, snart är ni två generationer kvinnor som mailar med den där kvinnan, sa pappa.
- Är det inte snarare du som ska vara orolig?, sa jag.
- Ja just fan, sa pappa.

Exakt så glad blir jag när jag hittar nummer av QX i läskorgen på toaletten, bland kristen litteratur och Året runt, och exakt så glad blir jag av mammas Pride-engagemang och prat om heteronormativitet och pappas ständiga lugn kring vem jag är involverad med och vilket kön de än må ha, så länge jag är lycklig.

Fast allra, allra finast är det att sitta på verandan till torpet och skiva nykokt potatis bredvid mormor som rensar surströmmingen och i ena stunden fnyser åt att äta färdigfiléad strömming är som att kyssa sin egen faster och i nästa stund vänder sig till mig.
- Du den där trevliga flickan som du var tillsammans med på gymnasiet, har du någon kontakt med henne fortfarande?

Den här världen är inte den bästa av världar, kön och sexualitet spelar roll. Men jag är så otroligt stolt och lycklig över att åtminstone få leva i en familj där det inte gör det.

The power of the P.U.S.S.Y.

En gång när jag var sjutton sa jag till en uppenbart straight tjej att hon var vacker. Hon gick året över mig på samma gymnasieskola, hade rött, långt självlockigt hår, stora blå ögon och var alltid perfekt sminkad. Och jo, naturligtvis hade hon fantastiska bröst också. Jag brukade spana efter henne i korridorerna, sukta efter henne i matsalen, smygstirra på henne genom lektionssalsfönster och trånglo på hennes bild i skolkatalogen. Men det var klart att jag visste att hon var straight. Det var ju uppenbart.
Ändå kunde jag inte låta bli. Om inte annat för att hon skulle få en fin komplimang. Och kanske för att jag någonstans långt därinne under erkännandets mekanismer hade ett litet nanohopp om att hon inte var sådär straight som hon verkade. Men mest bara för grejens skull. Att ge det en chans, att ge en vacker men straight tjej en komplimang liksom.
På skolans intranät skickade jag ett privat mail till henne.
Hej. Jag ville bara säga att jag tycker att du är vacker.
Precis så skrev jag. Varken mer eller mindre. Sedan dröjde det. Många dagar. Jag glömde bort det där mailet. Kanske låtsades jag som att jag aldrig varit så korkad att jag ens skickat det. Men så, någon månad senare, fick jag svar.
Vem fan är du din äckliga jävla flata?! Dra åt helvete! Löd svaret.
Sedan flirtade jag aldrig med en uppenbart straight tjej igen.

Jag tänker ofta på hur jävla illa det är att jag som icke-straight tjej begåvats med en så dåligt funtad gaydar att jag går igång på typiskt straighta tjejer. Att jag verkligen inte tänder på de typiska lesbiska attributen det minsta. Jag tror att jag hade haft ett betydligt roligare och mer vitalt kärleksliv på den lesbiska sidan av mig själv om jag känt någon form av dragning till kängor, anarkafeminism, peircings och Ani Difranco-skivor. Det händer väl någon gång att jag gillar en brud med de attributen, men det är ju inte det jag rent typiskt går igång på. Istället är jag, som bekant, galet svag för söta dofter, långt självfall och rödmålade läppar. Alltså jo jag vet att jag dels kör fördomsgrejen rakt av här men som jag brukar försvara mina generaliseringar kring gayvärlden och feminism med; jag tillhör ju kulturen själv och har därmed belägg för mina fördomar. Och jo jag vet också att jag ju begåvats med en bunt sjukt heta brudar av exakt min smak de senaste åren. Men likväl, att gå ut och ragga på flatklubb i den här staden är fanimej inte det lättaste för mig. Flatorna gillar inte mig alls, jag ser ju straight ut. Och jag tänder inte på deras stereotyp.

Och nu sitter jag här och tänker på det där om att fitta är det nya kuk och inser att jag brudcravar. Just nu, alltså shit vad jag brudcravar. Det kan tänkas att det har någonting med Nefbesöket på Beat i helgen att göra. Att stå på dansgolvet där är att inombords skrika tack gode gud för att du gjorde mig till halvlebba åtminstone. Ungefär där när killen med det desperata leendet simmar in i synen, trots att man redan vänt honom ryggen minst fem gånger. Eller när man blir fasthållen och tvångsjuckad bakifrån. Eller när en hel bunt killar ställer sig i dansring runt en som ett gäng överkåta hyenor. Jag försöker inte könsstereotypisera här och säger inte att tjejer alltid beter sig bättre eller att det inte kan gå till så på flatklubb. Men just där och då började jag längta efter och leka med tanken på att någon gång få flirta med en tjej på ett dansgolv. Eller ha det där ölsmakande hånglet med en flicka. Eller vakna upp bakfull till sötdoftande lakan och nakna bröst.

Fitta är det nya kuk. I helgen vill jag ha mjukaste läpparna mot mina och trassligt hår att förirra mina händer i. Nyckelben och blodvarm nacke att kyssa och dra in sötdoft i näsborrarna och viska i fina små öron. Vill smeka över kurvad svank och bröstrundningar. Kyssa fjunmage och upp på insidan av blekmjuka lår. Cencur där. Någon mutta får det vara.
Fast det är det ju inte. Jag kan flicklängta ihjäl mig hela helgen. Den kommer ändå sluta i två scenarion. I det första blir det väl en stunds fyllekuken-i-fyllefittan och sedan jag som ligger vaken och tänker på den där Rocky-stripen om att ”engångsligg har man för att ha något att prata med sina kompisar om när man fikar”. Alternativt åker jag hem, fyllefacebookar, smsar Amsterdam och julflingen innan jag gråtrunkar mig själv till sömns.

Jag tänder inte på flatstereotypen. Och jag vågar knappt flirta med inte uppenbara flator. Allt jag har är flicklängtan och mitt envetna inombordsväsande om att det ju faktiskt inte kan finnas några straighta tjejer, bara tjejer som inte legat med mig än. Men i helvete heller att jag skulle våga testa den tesen i praktiken.

En queerfeministisk guide till Eddie Murphy

Om man inte tittar på hysteriskt mycket dålig TV och film när man är sjuk går man under. Man kommer ju till en gräns då man inte orkar böla över CSN-besked och försöka göra något vettigt, trots influensan, utan bara ger upp och inser att tillvaron just nu är och får vara kass TV, sömn och dålig mat.
De senaste dagarna har Eddie Murphy stått högt i tak hos flera av de större kanalerna. Min teori är att Eddie Murphy-komedier är ungefär vad man klarar av efter champagnefyllor och överätning. Således har jag under de senaste dagarna bl.a. matats med tre Murphy-komedier. Döm om min förvåning när jag började se ett mönster i alla tre, nämligen dess feministiska budskap. För en lekman inom genusområdet kan budskapen ibland gå obemärkt förbi, i synnerhet i två av fallen. Jag bjuder därför på en feministisk analys av tre Eddie Murphy-filmer:

1. Den galna professorn 2 (The nutty professor 2).
En film som fullkomligt dryper av queera läckage, könsparodi och ifrågasättande av kroppens naturlighet. Först har vi professorn himself som även har någon annans person i sin kropp. Här ifrågasätter Murphy alltså huruvida kroppen och människan fungerar som en enhet och om vi kan bestämma människan utifrån kroppen. Vidare gör ju Murphy flera kvinnoroller. Det är mycket läppstift, hängtuttar, snusktantsbeteende – allting överdrivet till komik och parodi vilket syftar till att ifrågasätta kvinnorollen och visa på hur dess attribut bestämmer rollen. Genom att både spela man och kvinna visar Murphy på könets obestämdhet och behov av kontext för att kunna bestämmas.
Jag skulle kunna fortsätta länge men nöjer mig med att konstatera: Den galna professorn 2 – en jävligt queer film.

2. Dagispapporna (Daddy daycare)
Detta får ses som den mest uppenbart feministiska filmen. Den handlar om två karriäristmän i reklambranchen som en dag får sparken. De har inte längre råd att betala sitt svindyra dagis utan börjar istället ta hand om sina söner själva. Efter ett tag växer barnaskaran och slutligen har de startat ett helt hemmadagis, till föreståndaren för det svindyra hemska dagiset (naturligtvis spelad av Angelica Houston) stora förtret. De, till skillnad från henne, ser barnens behov och låter dem utvecklas som de vill och lyssnar till dem vilket gör dem till ett populärt dagis. När de sedan vill öppna ett större dagis räcker inte pengarna till och i samma veva får Murphy ett jobberbjudande om att komma tillbaka till reklambranchen. Han och hans kollega tackar ja, till barnens stora sorg, men upptäcker naturligtvis att de vantrivs och längtar tillbaka till barnomsorgen. Allting slutar med att de öppnar ett jättestort dagis, pussar på sina söner och inser att de har hittat rätt i livet.
Denna film tros vara listad som Annica Dahlströms absoluta hatfilm. Hela filmen handlar om hur män mår bra av och är duktiga på att ta hand om barn och att fler män borde släppa sina karriärer för att engagera sig som hemmapappor eller inom barnomsorgen. Rekommenderas varmt till alla karriärsnubbar som inte anser sig ha råd eller tid att vara pappalediga.

3. En prins i New York (Coming to America)
En absolut barndomsklassiker som är som årgångsvin – den blir bara bättre. Det var dock inte förrän nu som jag upptäckte det uppenbara feministiska temat i filmen. Vi har Akeem som lever i en strängt patriarkal kultur där det är helt okej med daterape på sina baderskor och där han förväntas gifta sig med en utvald brud som fostrats till att tjäna honom genom hela sitt liv. Eftersom Akeem vill ha en brud med lite självständighet och intellekt drar han till New York där han låtsas vara fattig och börjar jobba på en hamburgerkedja för att hitta någon som älskar honom som han är. Han träffar Lisa, som dock redan är upptagen med en svinig kille som drar postkolonialistiska rasistskämt om Akeems afrikanska ursprung och som styr över Lisa, menar att kvinnor behöver bossas med och bestämmer sig för att de ska gifta sig utan hennes vetskap. Lisa har också en pappa som bestämmer över vilka män hon får dejta och gifta sig med utifrån deras sociala status och rikedom.
Vi vet alla hur det går, Akeem och Lisa blir kära, Akeem visar sig vara prins, det blir lite förvecklingar och tårar i ett regnigt New York och sen ändrar pappa kungen reglerna i landet så att Akeem får gifta sig med sin Lisa.
Filmen är ett tämligen lyckat och smart försök att påvisa de patriarkala strukturernas sammanlänkande, oavsett kultur och del av världen. Akeem lämnar sin uppenbart mansdominerade miljö och åker till frihetens land – USA för att finna de självständiga kvinnorna, men finner att även här förekommer samma patriarkala mönster som i hans hemland, om än mer i det fördolda. Man kan tänka sig att Gudrun Schyman hade sett den här filmen både en och annan gång när hon skrev sitt klassiska taliban-tal.

För den som har fler tips på feministiska Murphy-filmer tar jag tacksamt emot dem. Jag har liksom fått upp ångan nu och lär vara sjuk någon dag till.

Kärleken i sig är aldrig hotad

Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.

Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.

Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.

Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.

Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.

Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.

Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.