Elin vs Telia. David vs Goliath.

Jomen alltså, man inleder veckan med tandvärk som sedan kombineras med förkylning som sedan kombineras med nackspärr och spice it up med diverse bråk om räkningar med Telia, som anser att jag skrivit upp mig för ytterligare arton månaders bindningstid för ett bredband som jag inte använder och som jag tydligen lyckats säga ja till då jag i själva verket ville säga upp det (kvinnan i telefonen sa: vill du flytta med bredbandet till din nya lägenhet? jag sa: ja jag måste väl det, de månader som är kvar på nuvarande bindningstiden, trots att jag har bredband som ingår i hyran på min nya lägenhet, så att inte nya hyresgästen i min förra lägenhet kan surfa på mitt bredband. kvinnan sa: då gör jag ett nytt ärendenummer. jag sa: okej och det okejet ledde tydligen till arton månader till med ett svindyrt adsl-bredband som jag inte använder).

Så jag och frugan bokade en resa till Amsterdam. Om tre veckor.
K: Men alltså, vad vet vi om Amsterdam egentligen?
Jag: De har knark, öl och man kan köpa ostsufflé ur en automat när man är fyllehungrig. Vad mer behöver vi veta?

Angående Telia grät jag i en kvart (ständigt dessa tårar). Sen pratade jag med mannen. Sen pratade jag med mamma. Sen bestämde jag mig för att inte ge upp.
Jag hatar att vara en smart konsument. En medveten konsument. Jag har inte valt det, jag vill inte vara det. Jag vill lägga min tid på roliga och intressanta saker; skriva, umgås med människor, träna, läsa, plugga. Ja, ni vet. Allt som är roligare och mer intressant än att studera försäljningsknep, lusläsa avtal, misstro varenda människa som försöker sälja något till dig, prisjämföra och allt det där. Jag har inte valt att vara en konsument bland tusen erbjudanden.
Jag vill inte ha alla fattiga kids som ringer om kvällarna och nervöst eller invant försöker sälja mig nya abonnemang. Jag vill kunna gå runt på stan utan att bli påhoppad med frågor om min elleverantör. Jag vill inte tänka ut hur mycket ören som jag tjänar på det ena eller det andra. Jag vill inte behöva misstro varenda människa som försäkrar mig om att jag borde lägga till en försäkring eller att just denna mobiltelefon är den bästa för mig.
Jag är inte intresserad.
Jag vill ha el i min lägenhet, en fungerande telefon och ett hyfsat bredband till ett vettigt pris. Punkt där.
Men är du inte intresserad är du ett pucko. Då är du en förlorare. För det är upp till den enskilda individen att vara en Medveten konsument, att sätta sig in i alla snår av abonnemang och avbetalningsplaner. Kolla räntor, eluträkningar, avtal och sånt. Det är jag som är förloraren när jag inte är intresserad, när jag bara okejar i telefonen för att jag hellre vill ner till hagabion och sätta mig och skriva än prata med Teliatanter, istället för att hejda mig och säga okej, men vad innebär det nya ärendenumret?. Jag förlorar så sjukt mycket pengar på att vara en icke-intresserad konsument. Det suger.
Är man dessutom lat och icke-intresserad protesterar och reklamerar man sällan. Företagen vet ju det, precis som de vet hur lite tid och ansträngning folk är villiga att lägga på att verkligen kolla upp det där avtalet, den där mobiltelefonen eller priset innan de skriver på. De säljer oss en massa skit, lurar oss och sen står vi där och tänker jaja, jag får väl leva med det här då.
Jag orkar nästan aldrig protestera. De säger att garantin inte täcker, jag tänker okej. De säger att felet inte är deras fel, jag tänker okej. Nu sa de att jag valt arton månaders bindningstid till och att abonnemanget är obrytbart - som om det rör sig om någon magisk pakt - jag pressade tillbaka tårarna och sa okej (jag förde ett jävla liv först bör tilläggas, men hon i telefonen var uppriktigt trevlig och ung och jag kände sympati för henne efter mina timmar i telefonen med upprörda människor på mitt förra jobb).
Men den här gången tänker jag inte vara latsnäll konsument. Jag tänker inte rycka på axlarna och okeja faktumet att jag ska hosta upp 700 kr i kvartalet i ett år till för ett bredband som jag försökte säga upp i maj redan. Den här gången tänker jag vara mitt allra jobbigaste, gnälligaste pensionärsjag med ruter i mig. En sån där härlig gammal kruttant som aldrig ger sig i en 24-årig kropp. Klagbrev, konsumentverket, fucking Sverker Olofsson. Klart jag hellre lägger tiden på att skriva, läsa eller dricka rödvin, men samtidigt tänker jag sätta en punkt. Telia; ni gjorde fel. Ni lurade mig. Man lurar inte Elin.
Och som en queen Elizabeth sätter jag mig vid datorn och författar ett mycket argt, långt och välformulerat mail med järnblicken på skärmen som säger Telia, I will not be defeated.

Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.

Man säger amen det är ju höst men det låter ju så förbannat tråkigt och oorginellt. Bättre då att djupanalysera de senaste veckorna, försöka tolka alla de starka morgondrömmar om StenaLine-färjor och skenande hästar och gå in i varje känsla.
- Ibland kan det vara bra att inte överanalysera, sa V.
- Det är alltid bra att analysera, svarade jag och låtsasfrugan i en mun och när de andra gått hem från min lägenhet av rödvin och alla diskussionerna, fortsatte vi att grubbelprata tillsammans i flera timmar.

Jag och frugan har två motton:
Analysera allting!
Bli aldrig nöjd.
Nöjda människor är så tråkigt. De som inte tycker att saker väl är så värst toppen, men inte heller sådär riktigt dåliga. De gillar läget, tänker att det går an. Jobbet är okej, partnern är snäll mot en och man har lagom mycket stimulerande fritid. Det är inte bäst, men man nöjer sig.
Jag vägrar nöja mig. Aldrig. Jag vill ha blodig lycka eller djupaste svärta, framgång eller platt fall. Ge mig allt och lite mer och känslor i varenda stund. Jag tänker aldrig bli en sådan som nöjer sig, som bara blir lite lagom nöjd.

På spårvagnen på väg hem från träning piskar svartregn mot fönsterrutor i kupolen av lysrörsbelysning där vi tror att vi är skyddade. Det är verkligen höst. Det är verkligen snart november. Jag lyssnar på Sömnen på repeat, tänker på alla vänner omkring mig; också de tappraste och inte bara jag som pendlar mellan skör, euforisk eller bara smågnällig, kastar in handduken och säger att hösten vunnit. Energin som saknas, meningslösheten som gröper hål.
Amen det är ju höst.

Faktiskt. Det är inte svårare än så. Man kan börja välja sina strider lite nu. Ge sig själv lite lösare tyglar. Inte vara perfekt och akademiskt smart, analytisk och finkänslig ut i fingertopparna. Kanske bara vara en skön brud för ett tag.
I november finns ingen anledning att spela glad och hålla käften. I november piskar svartregn mot rutorna och mörkerseendet har ännu inte hunnit tränas upp. Man måste kämpa lite hårdare för att se ljuset.
Man kan bjucka sig själv på att bara ha ambitionen att vara sig själv i november. Vafan, det är väl svårt nog att vara sig själv utan att kompromissa alltför mycket.
I november tänker jag inte kompromissa. I november håller jag inte käften och jag vägrar spela glad. Men likaså kanske jag nöjer mig ett tag. Med att sitta hemma, skriva roman, vara en typ B-människa som inte orkar spela med i A-samhällets regler och stiga upp i tid på mornarna. Med att prestera halvkasst på träningen, inte orka ta alla konflikter, inte kunna vara så motherfucking smart och analytisk hela dagarna. De nätter då hjärnspöken anfaller eller de mornar som bara är ett svart hål kan jag lakoniskt konstatera att det ju ändå bara är känslor och de försvinner med tiden. Lyssna på den där positiva jävlar anamma-rösten om vem jag egentligen är, och som alltjämt bor i svärtan numera.
Det är november snart. Det blir det alltid på något vis. Men lika säkert som dess återkomst är att man fixar månaden på något vis. Jag klarar mig genom november genom att tillåta mig själv att bara vara sköna bruden-jaget för ett tag. Hur gör du?

Inget hålla handen-par (men det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna)

Om mitt förra inlägg kan jag säga mycket och fortsätta utläggningen i en halv evighet och jag är glad för alla kommentarer och diskussioner jag hamnat i som hjälpt mig att utveckla mitt resonemang, för ni vet när jag skriver här är det alltid utan ambitioner att låta pretentiös, journalistisk, betänkande eller analyserande. Det är bara keeping it real, direkt från hjärtat och i ett annat lager av mig själv är jag alltid mer nyanserad, lite mer betänkande, ni vet.
En av mina främsta och skarpaste kritiker tyckte över en msn-konversation att jag generaliserade grovt kring männen och missade helt det där med att män också söker bekräftelse. Jag förklarade att jag visst tror att män söker bekräftelse, att vi alla är upplärda i det och att det handlar om sociala normer kring hur man gör det som drabbar båda könen och sen drog jag väl till med någonting marxistiskt om kapitalets vinster när folk går runt och känner sig fula och otillräckliga gentemot det andra könet och måste köpa en massa grejer för att känna sig bättre och reklamens och medias stereotypa utopibilder av Mannen och Kvinnan.
- Men varför skriver du ingenting om det istället? Nyanserade saker om samhället och de sociala normerna?, undrade han.
- Amen orka skriva något pretentiöst om hela samhället!, svarade jag och sedan ursäktade jag mig med att jag måste bajsa för att slippa diskutera en stund och hinna tänka efter, för så dålig argumenterare är jag alltså att jag ibland bara skriker amen orka! och springer och bajsar istället för att ge ett vettigt svar på tal (jag ser ett mardrömsscenario av en direktsänd partiledardebatt i SVT framför mig och lovar återigen mig själv att aldrig ge mig in i politiken).
Men sedan sa jag någonting om att jag skrev ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom jag ju ändå har blivit uppfostrad till kvinna och det jag vet om manlighet är empiri ur mitt perspektiv eller sånt jag läst mig till, men upplevt det har jag ju aldrig. ­
- Skriv något själv om manlighet och manlig bekräftelse istället, skrev jag, så lägger jag upp det som en gästblogg.
Så det ska han göra. Se där, bara ännu en anledning att stick around Saker under huden.

Sedan är jag medveten om att jag - gud bevare! - ju faktiskt lät riktigt jävla straight i förra inlägget. Men det är jag ju inte. Och en av alla de ljuva sakerna med att swing both ways är ju att man får ganska mycket perspektiv på det här med kön. Jag tror jag skrev ganska mycket om mitt förhållningssätt gentemot tjejer här. Nämligen att jag, förutom några olyckliga historier på gymnasiet, aldrig cravat bekräftelse hos tjejer på samma sätt som jag ibland cravat bekräftelse hos män. Aldrig heller sett tjejer som objekt på samma sätt som jag ibland sett män, utifrån att männen ibland bara varit Bekräftelsen, Räddningen, Statusen eller Domaren och ingenting mer än just det.
Brudarna däremot, har alltid varit människor jag varit nyfiken på eller bara sugen på att ligga med. Men ibland - i de stunder som också är mina svaga - har de fungerat för mig på samma sätt som jag fungerat för vissa män. Jag har vetat att jag så lätt kunnat få deras bekräftelse, vetat var jag har dem, känt mig sådär riktigt beundrad av dem och hur jag med små bekräftanden tillbaka kunnat se till att de stannar där. Jag är inte stolt, jag skäms men det är intressant att jag kunnat skapa det beteendet med flickor. Jag förlorar mig själv i ännu längre resonemang om jag fortsätter. Jag lämnar över stafettpinnen där helt enkelt och hoppas att någon (Love sex money?) tar över och att ni fortsätter diskutera med mig.

Och det här med att jag propagerar för att skippa bekräftelsejakten, aldrig hamna där igen. Ja, det är ju lätt för mig att säga just nu. Lätt att säga när man är upp över öronen förälskad och dagligen får små kärleksförklaringar från den man är kär i.
Jag skriver inte så mycket om mannen längre, även om jag är frestad ibland, inte bara av respekt för honom men också för mig själv, att det finns någon slags gräns i mig där jag vet att detta är vi två, inte för alla. Jag skriver heller inte så mycket för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, allting är ändå bara känsla, allting är ändå internt nyförälskat just nu.

Men skulle jag ha skrivit något eller skriva något nu skulle det kanske handla om en kväll med Kents Tillbaka till samtiden i stereon, så oerhört opassande just då och så oerhört opassande att slut-ordet far mellan oss i luften med klumpen i halsen när Ensammast i Sverige spelas, sådär så han tillslut skonar oss och stänger av. En sådan kväll då han samlar sina saker, jag gråter och jag säger att jag kan inte tänka, för hjärtat gör så ont för så många klicheér består min vokabulär av när jag bara talar direkt ur känslan.
Kanske skulle det handla om min stolthet och glädje över att ha ett hjärta som alltid fortsätter kämpa så länge det gör så ont att jag inte kan tänka när slut-ordet far i luften. Man kan kalla mig dum, naiv kanske, men jag ger inte upp saker som känns och oavsett vad, det här gör just det. Känns.
Jag skulle skriva om att jag är stolt och glad över mitt hjärta för annars skulle jag inte kunna skriva om det andra heller; det där förälskade, magiska universumet som jag varken vill eller kan bjuda in er till i skrift. Jag skulle kunna skriva om stearinljus, te och biobesök eller höstpromenader. Jag skulle kunna skriva om kärleks-sms, även om de bara är av typen Visste du att Orup inte har något luktsinne? Så han måste fråga sin fru om han luktar svett. Puss med svaret Nej fy vad sjukt. Stackarn. Puss puss.
Jag skulle kunna försöka, men aldrig lyckas, beskriva spontankyssar vid Röda sten och betraktandet av fågeln som torkar sina vingar sådär länge på kobben för att sedan dyka ner igen så fort han är torr, men som vi sedan fortsätter prata om.
Eller för den delen våra försök att bli ett sånt par som håller handen, trots att jag hatar att hålla hand, är ingen hålla hand-tjej, känner mig bunden och ofri. Vi försöker och tråcklar och fånar oss, går förbi ett par som alldeles naturligt och ledigt håller varandras händer och utbrister men hur gör de? och skrattar tillsammans och vi är väl just så, inget hålla handen-par, men vi kämpar ju i alla fall.

Aldrig skulle jag kunna beskriva magin i könsordsfnissandet i väntan på att tevattnet ska koka upp, eller andetagen på hans bröstkorg till ljudet av Feist, eller hans låtsasfranska då jag tror att han reciterar franska kärleksdikter för mig eller hur jag lägger benen i hans knä och håller långa tankeutläggningar som han lyssnar på utan avbrott. Aldrig kommer jag att kunna förklara känslan i hans fingertoppar över ryggen, låren eller hur det är att ligga nyknullad i hans säng och lyssna på Winnerbäcks gamla dänga Kom änglar och vara varmlyckligast inombords.

Aldrig kan jag bjuda in er till ett universum som bara är känsla, som bara är vårt, jag kan skriva om det, men aldrig på riktigt. Jag vet bara att när någon ser på dig med vackrastögon som ditt hjärta vägrar sluta kämpa för och människan säger att som allra vackrast är du när du är naken och svettig med en inlagd prilla under läppen och skrattar ditt största, norrländska gapflabb från magen, då är det inte bekräftelse. Då är det bara äkta jävla kärlek.

En liten manual för ökad frihet, jämlikhet och systerskap (om praktiken vore så enkel som teorin dvs)

Jag var ute i lördags. På en sånadäringa konstnärsfest. En sån som tar fram mina allra värsta jämförelsenojdrag för jag känner mig aldrig så white trash, arbetarklass, fel och ful som i de sammanhangen och jag stryker längs med väggarna genomsöndrad av fulhet. Jag såg ett gammalt ragg från en annan konstnärsfest, jag minns att han sa att jag var sjukt sexig, jag minns att ville gå hem med honom av bara den anledningen och ingen annan. Jag och min vän skrattade på dansgolvet åt förra gången då vi var ute som singlar och vi lovade varandra att inte hetsa ragg och ligg men sedan likt förbannat stod med snurrande huvuden och hökblickar på allt som rörde sig. Jag som kontrade med att vi förvisso inte gjorde det nu och vad skönt det var, men å andra sidan mobilstirrade vi rätt frekvent för att kolla om pojkvänner skrivit något och det var väl inte så independent woman det heller.

Sedan åkte jag hem och tänkte på det där med bekräftelse kontra respekt.
Som tjej fostras man in i ett bekräftelsetänk. Man fostrar in i en strävan efter att bli okejad av en manlig blick. Man ska banta, raka benen, sminka sig, man ska ha lagom mycket erfarenhet av sex, skratta på rätt ställen, låta honom ta ordet, vara sval, inte dricka för mycket, se upp till honom, ta lagom mycket plats, framhäva sina bästa sidor, vara stolt över sig själv, lukta gott, vara smart men inte för smart och gud vet allt. Men genom våra liv får vi veta en sak med allt vi gör: Vi gör det för att bli godkända av en manlig blick.
Inte konstigt att jag skrivit tusen kärleksbrev till snubbar jag bara velat ha lite, kollat på killars ishockeymatcher trots att det var skittråkigt, fyllehånglat med random dude jag inte ens tyckt sett särskilt bra ut, låtit mig playas, sabbat begynnande killkompisrelationer för jag var tvungen att ta reda på om de var attraherade av mig också, jämförelsenojat, snackat skit om andra tjejer, sms-tolkat, vänt ut och in på relationer och analyserat sönder och allt det andra som jag gjort.

Vi gör det för att det är så invant. Bekräftelsejakten. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i äkta kärlek och roligt flirtande och raggande på lika villkor och allt sånt är ju bara skoj och härligt nödvändigt i livet. Och man inser inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. Det ultimata bekräftandet.
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag som feminist ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Han: Du är sjukt sexig
Jag: Åhh men gud tack *håller om honom tillbaka*
Vad jag borde sagt: Tack så mycket, det var snällt, men du jag vill nog hänga med mina tjejkompisar ikväll istället för att stå och fyllehångla med dig, för det är mycket roligare och jag har både bredband och dildo hemma så tack men nej tack.

Han: Du är så vacker Elin och speciell, jag är lite på fel ställe i livet just nu bara. Men stanna i mitt liv så får vi se vad som händer.
Jag: Åhh tack, nejmen gud jag förstår och klart jag stannar och väntar tills det känns rätt för dig!
Vad jag borde sagt: Jo jag vet att jag är vacker och speciell och just därför har jag inte tid och lust att ödsla energi på att fortsätta vänta på dig. Du sätter mig i ett underläge nu som jag fan inte tänker acceptera, hejdå.

Han: Alltså jo, hon är ju snyggare än dig men du har i alla fall större bröst, så mycket kan jag ge dig.
Jag: Hehe, ja det var härligt att höra.
Vad jag borde sagt: Är det meningen att jag ska vara tacksam nu? Vem har gett dig rätten att säga så? Vem tror du att du är som kan sitta och bedöma två kvinnor och ställa dem mot varandra? Du kan ta dina lousy, patriarkala komplimanger och köra upp dem per rectum.

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.
Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.
Vad jag borde sagt: Jo, jag vet, men hon är ju inte mer än människa hon heller och säkert fin på sitt sätt och att sitta här och döma ut brudar är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen feministisk förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på Sticky yadayada.
Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!
Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*
Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!
Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.
Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now?

Hon: Alltså och sen skrev han såhär i ett sms, vad menade han då? Vad vill han nu? Tänker han att vi ska fortsätta ses eller var det en diss?
Hon: Jamen kolla det här sms:et då, vad betyder det här? Liksom han var fin när vi sågs i fredags men han verkar ju inte vilja ses igen och jag orkar inte gå och vänta längre.
Jag: Och sen sa han att han tyckte jag var grym, men jag vet samtidigt inte, liksom vad menade han då? På vilket sätt grym?
Vad någon av oss borde sagt: Alltså ärligt talat tjejer, nu har vi suttit här i två timmar och pratat om vad de vill och vad de menar. Är det inte dags att vi ställer oss frågan vad vi egentligen vill och om de är värda all den här energin, för ärligt talat – vi är väl smartare och mer intressanta än att sitta och försöka tolka randomsnubbars ord i timtal eller hur? Så himla intressanta är de ju inte och vill vi ha dem anyway?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle. Jag har gjort det för att slippa konfrontera mig själv och bygga upp mig själv, lättare att förlora sig själv i andras tolkningar av en.

Fy fan tjejer. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är och hur lätt man trillar dit i tolkningsältandet, destruktivitetsraggandet, överkompromissandet och skitsnacket om andra brudar. Men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och kvinnosolidaritet och allt det där? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men brudar, nu ställer vi oss på scenen och drar en lambada istället, säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar fett med respekt.

Sköra människor of the world unite! (baby, I´m the worrying kind)

Det är bara en sådan vecka då man anar november i mörkret och graderna som sjunker, precis som serotoninet gör och med det kommer mörkret och runt om mig rasar andra människor i trassligt kaos och jag låter trött, genomledsen kanske i telefonen och han undrar om jag är skör.
Jag smakar på ordet och inser att det är precis så det är. För att det är en sådan vecka och serotoninet lämnar skallen, rinner ut i armarna som blir kraftlösa, trötta och huden blir tunn, liksom skör.
- Du kanske är en skör människa?, säger han, fast ändå hård.
- Stark, rättar jag honom, skör men stark.
- Det är en fin kombination, konstaterar han och det sticker till i hjärtat för jag vet att han har rätt och jag är glad att han kan se det.

Det är något med oss som är sköra. Som en hemlig pakt av samförstånd eller bara insikter som nog inte kan nås av människor som aldrig varit där. I svärtan, på riktigt. Det är mamma som säger det;
- Man måste varit där själv, känt så själv, för att kunna förstå.
Vi som är sköra men ändå starka. Vi som har svärtan som ständig följeslagare, sådär som Elling beskriver det. Vi som vet hur det känns när det gör så ont inuti att vi tror att vi kommer att sluta andas för sådan smärta kan man inte bära, vi som hyperventilerat oss igenom sömnlösa nätter, vi som säger högt till oss själva fem gånger att spisplattan är avstängd och likt förbannat sitter hela vägen på bussen och tror oss veta att lägenheten kommer att börja brinna, vi som är rädda för konstiga saker som för mycket människor, att vi är fulast i världen, en kanelbulle som kommer förvandla oss till överviktiga fettmonster eller bara livet och allt som det innebär. Vi som skadat oss själva med berått mod och nickar åt varandras likformade ärr som om det vore en hemlig kod. Vi som behöver våra hemliga, mentala rum att rymma in i. Vi som tror att livet kan kontrolleras, måste kontrolleras, för att vi inte ska gå under. Vi som gråter över världens all ondska och sorger, lägger andras tyngd på våra axlar för att vi inte kan låta bli att låta den smyga in. Vi som har dagar, veckor då serotoninet rinner ut i kraftlösa armar och gör det förbannat svårt att se någon mening i att stiga upp på morgonen. Vi som bär fladdriga fågelhjärtan av ständig oro någonstans, svåra att tysta.

Vi med våra rädslor, våra nojor, vår svärta. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att det finns en hemlig pakt, en kod kanske, där vi behöver nicka till varandra när någon konstaterar att höstdeppen är här eller jag var tvungen att lämna festen för paniken nådde mig eller veta varför någon undviker kanelbullar just då. I samförståndet nicka, säga jag vet och jag vet också att man klarar sig igenom det och det ger en större perspektiv, även om inte just då, just då bara svart.
För vi är inga knäppskallar. Vi är inte konstiga. Kanske är vi symtom för en värld av galenskap, kanske har vi inget annat än en kronisk sjukdom som sitter mer i själen än i kroppen. Vi är sköra för att världen och livet är skört, men vi är starka också just så, ibland tillsammans.

Precis som vi behöver de andra människorna. De som nästan alltid svarar bra när man frågar hur de mår och faktiskt menar det. De som kanske fnyser åt mentala rum, tipsar om varm mjölk mot insomnian och tvingar en ur sängen dagarna då det är svårt. De som bara ser enkelheten och där vårat trassel riskerar att flätas in i varandra och få oss att sjunka djupare kan de trassla ut det istället. Eller åtminstone ge distans till allt trassel för en stund.

Människor undrar ibland om jag inte hellre skulle leva utan skörheten, svärtan. Numera svarar jag alltid nej. Aldrig. Jag har skämts för den, varit rädd för den, sett mig själv som konstig och onormal och hemsk. Likaså har jag knutit destruktiva band till människor genom den, sådär som vi sköra ibland bara drar ner varandra istället för att hålla varandra över ytan.
Det är klart att jag skulle vilja kunna lägga huvudet på kudden och bara somna, inte ha dagar då det är meningslöst att kliva ur sängen eller gråten sitter i halsen och riskerar att bryta ut av minsta droppe i det ytspända glaset, inte ha en bakgrund av skattebetalarbelastade landstingstimmar hos birkenstocktanter, ha sluppit vetskapen om hur det känns när det gör så ont att man nästan slutar att andas, slippa leva med kontrollneurotismen väntande runt hörnet och avväga varje kanelbulle och inte bära likformade ärr på min högra arm.
Men det vore inte jag. Rädslan och skammen för skörheten är farligare än det sköra i sig själv och all svärta ger nya perspektiv, gör det ljusa ljusare kanske. I alla sköra bor en insikt om livets svårigheter, men också en lycka över dess enkelhet. I det sköra bor ett jävlar anamma, en styrka, den vill jag aldrig sudda ut och sluta vara stolt över.

Sluta tramsblogga nu Elin och skriv något om våldtäkt istället.

Amen okej då. Tanken var att jag skulle ta upp stafettpinnen från LSM:s briljanta inlägg, skriva något om det positivt överraskande att domen för Stureplansprofilerna blev fyra års fängelse var men också det där som jag tänkte på när rättegången pågick som bäst; medias och samhällets stigmatisering av Stureplansknullandet.

Nu blir det bara ett mishmash av alltihopa istället, jag vet inte om ni kommer att hänga med eller om jag kommer att göra mig förstådd men alright, vi kör:
Det som störde mig när våldtäktsrättegången pågick var inte bara faktumet att jag äcklades av männen och inte en enda procent i mig hade så mycket tilltro till rättsväsendet att jag faktiskt trodde att de skulle bli dömda, det var också sättet de hänvisade till sin oskyldighet genom att det bara var sånt sex man hade, hårt sex liksom fastän det var uppenbart att kvinnan protesterat på ett sätt som inte tillhörde sexet. Genast gick media igång och skrev spaltmetrar om den sortens hårda, icke-korrekta sex som försiggår kring Stureplan, som om det vore något extraordinärt för de kretsarna.

Don Kulick har skrivit och forskat en hel del om den svenska Goda sexualiteten. Det normgivande, korrekta knullandet. Det här är Bra sex: Två personer, man och kvinna, som har vanligt, kukenifittanvanillasex utan uppenbara maktskiljelinjer. De ska helst ha någon form av relation och om inte ska de i alla fall ha lärt känna varandra lite innan.
Det är den goda och normgivande sexualiteten. Det var den som kvällspressen använde som referenspunkt när de förfasades över sexlekarna i Stureplanskretsarna, det är den sexualiteten som barnmorskor, sociologer och socialarbetare refererar till när de bekymrar sig över kidsens knullvanor eller för den delen Marie-Louise Ekholm när hon moraliserar över knullkompisar.

Den normativa sexualiteten är naturligtvis bara förtryckande bull. Här kommer istället lite råfakta:
1. Folk ligger lite hursomhelst. De har kk-relationer, s/m-ligg, samkönade knull, gruppsex, rollspel, analsex och allt möjligt. Att folk börjar utforska och definiera sin egen sexualitet är positivt.
2. Det finns många tjejer som faktiskt inte bara går med på det. De gillar det. De sätter sina egna villkor. De är inga offer. Sedan kan man referera hur mycket man vill till porrens påverkan, maktstrukturers inflytande över sexualiteten osv. men då måste man ta i beräkningen att – gud bevare – det finns ju faktiskt en hel del samkönade knull som innehåller icke-korrekta inslag också och hur löser vi det då? Och hur mycket hänsyn ska man ta till jämlikhetsdiskursen när det kommer till sin sexualitet och ska man avstå från inkorrekta genusligg för jämställdhetens skull trots att man vill ha det?
3. Om du är tjej och gillar det eller ligger runt eller är allmänt sexuellt utlevande på något sätt är risken betydligt större att du inte tas på allvar om du blir våldtagen.
4. En våldtäkt är lika mycket en våldtäkt om det sker i ett heterosexuellt vanillaligg som i vad Aftonbladet refererar till som hårt sex. Chanserna att det uppmärksammas är dock mindre.
5. En fällande dom i vad som var en uppenbar grov våldtäkt är en liten promille av alla våldtäktsfall som aldrig ger en fällande dom, aldrig ens hamnar i åtalssituation eller ens anmäls.

Och här tar jag över stafettpinnen efter LSM och undrar var gränsen går. Vad är en våldtäkt? Med dagens lagstiftning behöver inte gärningsmannen ha försäkrat sig om offrets medtycke, däremot måste offret kunna visa på sitt nekande och motstånd (läs mer hos Zaida). Och hur många har inte haft ett ligg där man vetat att nej, våldtäkt var det inte, men helt okej kändes det inte heller. Någonstans där vi går över gränsen för vad vi själva egentligen vill eller känner för, någonstans där det är enklare att vara tyst och ställa upp än vara besvärlig och säga nej. Det händer i vanligt vanillahetero liksom i andra former. Våldtäkt är det inte, men man sviker sig själv någonstans.

En fällande våldtäktsdom i ett uppenbart fall. Men vänner, diskussionen har förhoppningsvis bara börjat. Om var gränsen går, om hur vi uttalar vårt medtycke, om vilket ansvar man har, om vad som är sexualitet och varför vissa former är mer okej än andra, om hur lagstiftningen ska se ut, om hur vi ser till att alla har rätten att ligga precis som de vill och låta bli precis när de vill. Vi ska aldrig sluta diskutera, okej?

Saker under huden gör det igen!

Avslöjar maskulinitetens dolda queera läckage det vill säga.

Idag tänkte jag ägna inlägget åt fotboll. Fotboll är en sport som utförs och gillas av väldigt många män. Därmed inte sagt att inte väldigt många kvinnor inte gillar att spela och kolla fotboll också och det finns säkert en hel bunt av inter/transsexuella som också uppskattar en härlig match. Plus alla andra som inte vill definiera sig som något kön om man nu ska tro på kön överhuvudtaget. Skitsamma, nu tappade jag bort mig, det jag skulle komma fram till är att man generellt kan säga att väldigt många män gillar att spela fotboll och idag känner jag för att vara generaliserande igen. Vad beror nu detta faktum på?
Man kan ju lätt se till fördelar som snygga vader och rumpor, a lot of pussy och heta fruar som förlåter dig trots att du knullat barnflickan och som gladeligen flänger runt i världen beroende på vilket lag du ämnar spela i för tillfället och aldrig ens skulle knysta något om jämställd arbetsfördelning och pappaledighet och inte minst vilka mängder casch man kan håva in om man är bra. Fotbollslivet är ju trots allt lite av ett big pimpin-liv om vi betänker fotbollslivet i topp-eliten och kanske inte korpenligorna.
Men saker under huden kan idag avslöja de tre riktiga orsakerna till mäns fotbollsspelarintresse. Jag väljer att göra det genom en gestaltning av en av våra mest kända fotbollsspelare (läs: den enda sedan VM 94 då jag väl förmodligen kunde hela laguppställningen, som jag faktiskt kan namnet på) nämligen Zlatan.

1. Zlatan sju år gammal i syfte att få uppmärksamhet och lite omtänksamhet och tycka synd om-känsla:
- Asså mamma, jag mår inge bra. Jag har lite ont i kroppen och magen känns konstig.
Zlatans utarbetade Rosengårdsmorsa:
- Nä Zlatan, sluta nu. Iväg och lek med dig istället.

Zlatan nästan 20 år senare:
- Naaaj alltså jag känner väl av lite i ljumsken på träningen sådär.
Lagerbäck:
- ZLATAN vad är det du säger har du lite ont i ljumsken? Jamen då ska vi kalla in läkare och massörer och expertutlåtanden och pyssla om dig serru.
Ett helt samlat pressuppbåd:
- Hur är det med ljumsken Zlatan? Har du ont Zlatan? Hur känns det nu Zlatan?
Förstasidan på Aftonbladet Sport:
Zlatan har problem med ljumsken!

Alltså, fotboll: Det bästa sättet för en man att ha världens minsta krämpor och ändå få maximalt med uppmärksamhet och omtänksamhet för dem.

2. Zlatan sju år, fälld på skolgården, reser sig och försöker låta bli att grimasera av smärtan:
- Azzå va fan grabbar det gör inte ont jao, det är ingen fara för fan. Nä för fan jag golar inte för fröken, aldrig!
Zlatan, nästan 20 år senare, fälld på fotbollsplanen, ligger kvar.
- Asså shiiiit guuu vad ont det gör, guu kolla hur jag ligger här och VRIIIIDER mig i smärtor hallå hej domaren såg du vad han gjorde? Domaren, han var dum mot mig, säg åt honom!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att slippa tyst och sammanbiten-stereotypen och både leva ut sina smärtor och kunna tala om det utan att vara en tjallare.

3. Den klassiska alltså. Zlatan, sju år tänker om sin kompis:
- Fan han är sån himla fin kille. Jäklar vad jag skulle vilja krama om honom och visa att jag gillar honom. Men det kan man ju inte göra, jag är ingen bög för fan.

Zlatan, nästan 20 år senare, precis gjort mål, tänker:
- YÄÄÄÄZZZ, jag får ligga underst i böghögen! Hoppas nån nyper mig lite i rumpan också, mysiiiigt!

Alltså, fotboll: Ett sätt för mannen att få ha härlig kroppskontakt och visa sin kärlek för andra män utan att bli stämplad som omanlig eller homosexuell.

There you have it people. Saker under huden hade svaren, as always.

Just a fucked up girl trying to find som peace of mind.

Jag och frun äter romantisk lördagsmiddag ihop, fastän vi bara är pseudofruar och egentligen bara grannar och vänner och vi har redan konstaterat att ett förhållande mellan oss vore dödsdömt med tanke på bådas förkärlek för att analysera sönder sina relationer. Men romantik får vara romantik med en vän med, med tända ljus och Jens Lekman och samtal om föräldrar, kärleken och feminismen.
Jag tackar för mig och lånar Eternal sunshine of the spotless mind för att se om den. Konstaterar återigen att Michel Gondry är ett geni, att Kirsten Dunst är en av världens hetaste kvinnor, alldeles i synnerhet när hon dansar i linne och trosor, och att det är en fantastisk film.
Likväl storgråter jag mig igenom hela filmen.

För att hålla ledsenheten på avstånd och ignorera faktumet att jag lägger mig själv just så i en kall säng internettar jag och får för mig att rensa ur alla mail ur min inkorg som exploderat av Facebook-messages och spam. Hinner torka tårarna innan jag ser att där, mellan blabla wrote on your wall och special offer enlarge your penis (stickspår: finns det inte oproportioneligt många spam-mail på temat snopp i förhållande till de män som faktiskt förstorar kuken eller käkar viagra? när kommer alla spam om hur man botar sin svampinfektion på bara två dagar, de skulle ju väcka mer intresse), mitt bland dessa skräpmail finns ju ni. Somliga av er. Ni som tar er tid att sätta er och skriva ett mail till adressen ovan, ni som skriver att ni ju egentligen inte känner mig men ni vill ändå säga något, ni som stundtals ursäktar er men alltid boostar mig med fantastiska ord om vad jag skriver och hur jag påverkar och inspirerar.
En natt kan inte vara ensam när inkorgen visar sig innehålla sådana mail från främmande människor som i en helt annan vardag någon helt annanstans tar sig tiden att skriva bara för att berätta för mig att jag berör. Med er i ryggen är det svårt att gråta, svårt att känna sig ensam och svårt att vara hopplös. Ni ger mig så förbannat mycket styrka, i kommentarer och mail.

Jag får en inbillningskänsla av att vara Mia Thörnblom. Du borde bli livscoach säger mannen ibland. Typ som Mia Thörnblom. Jag har skrivit om det förut, ni vet kanske redan vad jag tycker, jag tycker genuint illa om Mia Thörnblom och om alla fucking livscoacher.
Jag provoceras av faktumet att Mia Thörnblom tjänar fett på en bok om att få bättre självkänsla med tips om att Lista tre saker hos dig själv som varit bra under dagen. Jag tror inte man behöver vara vare sig ett geni eller Mia Thörnblom för att räkna ut att jag förmodligen mår bättre och får bättre självkänsla om jag går och lägger mig och tänker på att det finns människor som mailar mig bara för att berätta att jag stärker och inspirerar, att jag valde en nykter lördagkväll för jag hade behov av det och att jag är bra på att ta tag i saker och strukturera snarare än att fokusera på faktumet att jag blivit för tjock för alla mina cheaps, börjar få vinterdålig hy igen och kanske kommer dö ensam och oälskad.
Eller Stephan Einhorn som kränger skitmånga böcker på temat att man ska vara snäll mot varandra. Grattis eller nåt. Jag kan gå ut till vilket dagis som helst och fråga barnen vilken den viktigaste egenskapen är och nästan varenda unge kommer att svara att man ska vara snäll. De får inte fett med royalties för att hålla en föreläsning på temat däremot.
Eller Paulo Coelho som jag av någon outgrundlig anledning läst varenda bok av och varje gång avslutar läsningen med att vara upprört trött på hans sätt att tro sig besitta någon form av livsvisdom som han har ett behov av att basunera ut i multisäljande böcker.
Vad är detta behov av vägledning? Varför tror vi inte på vår egen förmåga att ha svaren till vad som gör oss lyckliga, starka och får oss att må bra? Eller hinner vi helt enkelt inte?

Jag ska skriva en livscoachingbok. Den kommer att innehålla en enda sida. På den kommer det att stå:
Hitta svaren själv. Bara du vet hur du kan må bra.
Lite som i Life of Brian när Brian försöker få folkmassan att förstå att de ska söka svaret själva, tänka själva och att han och religionen inte har deras lösningar. Livscoachingen är vår sekulariserade religion, lika destruktiv i sin kraft att få folk att lämna över sina lösningar i någon annans händer.
Mia Thörnblom vet inte mer än vad du vet om livet och lyckan och definitivt inte mer än vad du vet om dig själv. Och om jag inspirerar, motiverar, stärker gör jag det enbart genom att vräka ut mig själv på Internet precis som jag är, utan någon tanke på att hjälpa någon annan, och den jag är är som Clementine i Eternal sunshine uttrycker det:
- Just a fucked up girl trying to find some peace of mind.

Och nu insåg jag att Navid också precis varit och snuddat vid livscoachingämnet och eftersom några mail rört ämnet dementerar jag en gång för alla: Nej, jag är inte Navid Modiris flickvän.
Länkar vi till varandra beror det på att vi gillar vad den andra skriver, skriver vi liknande saker ibland beror det på att vi är två grymma skribenter eller helt enkelt lyssnat för mycket på Kent under vår gymnasietid båda två. Så, gå och stalka hans riktiga flickvän istället eller släpp det helt enkelt.

Skavsår.

Det finns en spänningsvidd som är svår att ta på och ännu svårare att hantera och jag vill falla tillbaka till det trygga livet ibland för liksom det här, jag vet inte vad jag ska kalla det ännu men det är inte trygghet. Mellan oss en spänningsvidd, ett universum ifrån oss och två världar som ska mötas, krocka ibland och det är så svårt när jag säger något roligt och du inte förstår, precis som du skrattar åt en sketch och jag bara suckar. Precis som jag inte kan vara tyst ifrån klagandet när du spelar så dålig musik och du tråkar mig när jag springer hem för att ladda hem Tillbaka till samtiden.
Det finns ett universum och du är en värld som jag någonstans placerat mig själv i utan karta, precis som du inte hittar bland mina strukturer och jag blir så förbannat rädd för allt som kan gå fel, ska gå fel, kommer att gå fel för relationer byggs aldrig på Sean Paul-hits eller Göteborgs rapé och någonstans måste vi skava, krocka med varandra sådär som när du är den som lämnar sängen för soffan den här natten och jag vill diskutera någonting men du svarar med att namedroppa vilka fisksorter du tycker bäst om.

Precis som det ligger och gror under oss, i våra båda okända terränger; allt som blir skavsår som blöder bara ibland. Sådär som när du frågar mig om framtiden och jag svarar att jag inte tänker på framtiden för jag vill ändå inte hamna där, såsom du som drömmer fem år framåt med bebisarna och jobbet och vardagen jag aldrig kommer vilja ha. Såsom jag pratar stipendium, hiphopklubb, roman och doktorandtjänst och du alltid sticker små hål i luftslotten och säger att jag kanske inte ska hoppas för mycket och jag vill förklara för dig att mina drömmar är lika mycket värda som dina drömmar, mina drömmar sker i nuet för det är den enda verklighet som jag kan leva i och kanske händer inte allt jag vill ska hända just nu, men då har jag i alla fall levt till fullo och hamnar jag under en spårvagn imorgon kan jag i alla fall veta att jag försökte och vad säger att dina fem år framåt-drömmar kommer att slå in allihop anyway och precis såsom jag lever just nu; fri och självständig, kreativ och med händerna fulla av alla världens möjligheter så vill jag också leva om fem år, det är det enda jag kan säga men det säger jag inte.

För idag är ingen dag då vi låter skavsåren blöda. Idag är bara en dag då jag öppnar sovrumsdörren på glänt för att låta dig förstå att jag är vaken och hur jag hör hur du lämnar datorn, du kryper ner intill mig och jag kysser dig krävande och drar av dig din tröja. Idag är en dag då vi plåstrar om våra skavsårsärr och jag sitter i linne och trosor och äter ugnsvarma baugetter med röd pesto vid ditt köksbord och du spelar något i stereon som jag faktiskt tycker är bra, fastän det inte är Sean Paul-hits och jag säger att det är bra, ja skitbra till och med sådär så att du ropar äntligen! och tar mig i din famn av lättnad efter de senaste dagarnas hårdnackade dissningar av allt du lyssnar på i stereon, antar jag. Idag är bara en dag då skavsåren är omlindade och nästan inte känns, som när jag knäpper de där jeansen som egentligen blivit för små efter alla ölkvällar och chokladmoffande och hinner bara nästanknäppa innan du drar ner mig i sängen igen sådär så att jag flicktjuter fånigt och mitt halsband rasslar innan du kysser mig igen.

Idag är skavsåren nästan läkta, skorpor på ytan av huden som vi väljer att inte se och en annan dag kan vi vandra i varandras världar så att de svider ont igen, men inte idag baby för idag är en dag då spänningsvidden inte söndrar mig utan bara gör mig hel på något vänster.

And she may cry (and she may rise).

Veckan var en vecka av fantastisk läsning av Butler och queerteori, seminarium med fem timmars glödande inspiration och på kvällen en diskussion med exmannen om identitet, kön och sexualitet där socialkonstruktivisten mötte poststrukturalisten i olika teoretiska utgångspunkter men någonstans samma slutsatser i grunden. Veckan var skrivande, planering, rastlöshet; all denna rastlöshet i känslan av att vilja göra allt precis just nu och känna kapaciteten att göra det men inte riktigt veta hur. Veckan var någonstans skavande, någonstans något som väntar på att brista.

Sådär som det gör. Fortfarande. För det jag vill skriva är ju om kärleken, det jag vill skriva är om queerteorin, det jag vill skriva är om frugans förmåga att hålla mig uppe med solsken, deeptalks, kanelbullar eller bara hennes sätt att öppna mitt fönster och kvittra över solskenet för att i nästa stund fräsa men håll käften ungjävlar åt de lekande barnen nedanför på ett fantastiskt svartsynt sätt, det jag vill skriva är om att bli bjuden på fiskpinnar med pulvermos och youtube-klipp efter jobbet men jag skriver bara om det som känns och kanske är det min största tillgång och min största svaghet.

För det jag skriver om är känslan på jobbet, någonstans mellan andra koppen svart kaffe och dokumentförstöraren, när du vet att något håller på att brista men du gör som människor gör när något håller på att brista; du ler större än någonsin, är gladare och mer tillmötesgående än någonsin förr för det är våra superhjältesmasker som räddar oss från att bli galenskapsstämplade, diagnostiserade, inspärrade. Mellan den som brister och gråter högt och offentligt eller börjar tro på troll och den som öppnar post och diskuterar världsläget skiljer ibland bara en nanomillimeter av socialiserad självkontroll.

Självkontroll lär man sig, precis som man lär sig att klappa sig själv på axeln och säga att det inte är så farligt och det ordnar sig och imorgon har jag ett inbokat träningspass och tänk, vad mycket trevligt man kan hitta på och vad lycklig man ska vara som har tak över huvudet anyway. För det är så man gör, biter ihop, som man lärt sig att göra och man går varken isönder eller börjar tro på troll för man tar en insomningstablett och tänker att imorgon är en annan dag istället.
Eller. Eller så finns det nätter då man sitter ensam i ett vitkaklat badrum och gråter och är bara ensam. Eller så finns det dagar då man återfinner Damien Rice i musikbiblioteket, spelar återigen 9 crimes och Elephant på repeat och ber om ett paket cigg på affären och kedjeröker genom fönstret fast man egentligen slutat att röka. Det finns kvällar då man ser scenen i Spiderman 2 igen och önskar armar att lyfta, hålla, men samtidigt veta att just nu, just här får ingen lyfta, hålla. Det finns dagar utan insikter och självkontroll, det finns dagar då man bara är utlämnad till sig själv, såsom man alltid egentligen är men väljer att inte tro på för att det är enklast så.

Det är inte enkelt och det blir bara svårare. Ju sämre du blir på att anpassa dig, ju sämre du blir på att tro på något annat än dina drömmar och den du är, desto ensammare blir du kanske.
Från tonårsförvirringens tvekande till ett självklart jag, förvisso ett jag i konstant förändring och influens, en flytande massa av tankar, kärlek och behov, men i ryggraden en stålfjäder av vilja och säkerhet på vad man faktiskt tror på och står för. En stolthet i vad man är, en styrka i vad man byggt upp sig själv till. En säkerhet i vem man är och vad man behöver, just nu och just här.

Kompromisslösheten och förhoppningen i att just nu och för resten av livet alltid gå sina egna vägar, göra sina egna val och vägra anpassa sig, känslan i att aldrig sluta kräva allt av livet och aldrig nöja sig med mindre. Den gör dig stundtals lycklig. Den gör dig stundtals bara olycklig och förbannat ensam. Kanske handlar bara allting om min panikartade livsdamp och evig ånger över allt som inte blev som det skulle eller borde vart och allt som kommer i framtiden som inte blir som jag vill och allting just nu för den delen också och när jag sitter där i fönstret fräser jag som frugan för några dagar sedan, men riktar blicken uppåt istället, skriker;
- Kom igen, var det här allt liksom? Livet? You can do better than this, skärp dig!

Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game - what the fuck, I gotta spell it out?)

Går hem i solskenet efter en timmes afrikansk dans, bara för att frigöra kroppen från hjärnan en timme. När hjärnan jobbar nonstop hela dagarna med sina analyser och läsningar behöver man just det; totalt fokus på bara kroppen.
Har tio artiklar att läsa, frugan ska komma ner med bullar och mitt i allt dimper Bang ner i postfacket och allting blir uppskjutet en timme. Kärleksnumret kommer precis den veckan då jag fördjupar mig i queerteorier. Det är så svårt det där med kärleken. Men jag ska återkomma om det när jag formulerat mig.

Det jag tänker på idag är hur jag ännu en gång slås av att Sanna Berg måste vara min universella syster. Först skrev hon artikeln om arbetarklasstillhörighet och nu en artikel om hennes kärlek till hiphop och hur den funkar ihop med en feministisk livssyn. Jag måste adoptera henne som syster pronto (om nu inte kärlek och släktskap var styrt av staten och dess hegemoniska normer som säger att man inte får adoptera systrar till höger och vänster det vill säga).

Jag vet att jag skrivit om det förut mer eller mindre, kanske aldrig i klarspråk, men så mycket av den jag är just nu, idag, är jag p.g.a. att jag upptäckte hiphopen. Upptäckte, som i att det fanns mer än mitt Ung vänster-lyssnande på Looptroop det vill säga eller den svenska hiphop jag lyssnade på när alla andra också gjorde det.
Tänk om jag lyssnat på Snoop dogg istället för Kent när jag gick igenom mina tonårsdepressioner har jag sagt många gånger. Jag menar det bara nästan, jag hade förmodligen inte kunnat lyssna på annat än Kent just då och Jocke Berg-texterna räddade mitt liv många gånger, men det finns en viktig poäng när jag säger det.
För om det var popmusiken som räddade mitt liv är det hiphopen som har stärkt och definierat det.

Många har diskuterat med mig om mitt hiphoplyssnande, om hur det fungerar ihop med mina feministiska övertygelser. Hur jag i ena stunden kan prata och skriva feministiska upprop för att i nästa citera hiphoplyrik. Hur jag i vissa frågor kan ha en sådant extremt feministisk diskurs, såsom kritiken och diskussionen kring biologiska barn och moderskapsplikten, samtidigt som jag lyssnar på texter med stenåldersbeskrivningar av kvinnor som totala objekt, viljelösa kuksugare och horor.
För det första finns det ingenting som säger att bara för att man är feminist, bara för att man har valt att fördjupa sig i ämnet och gärna diskuterar det och propagerar i vissa eller många frågor i det behöver man vara feminist i alla lägen. Jag bär mina feministiska glasögon på näsan allt som oftast. Ibland tar jag av dem och är bara Elin. Jag tror man måste unna sig det, lära sig det unnandet, för att inte gå under. Elin har en röv som älskar att dansa, en skalle som gillar att nodda, ett hjärta som älskar musik. Vad feministiska övertygelserna sedan tycker om saken får ibland komma i andra hand.
För det andra tror jag lika mycket på pk-läckage som på queera läckage. Om man arbetar politiskt, har en massa engagemang och åsikter, älskar att analysera och bli upprörd och konstant filtrerar världen och samhället genom sina politiska filter behöver man läckage för att – återigen – inte gå under. En del kollar på Top model, medan jag aldrig klarar mer än fem minuter för att hjärnan skriker så mycket objektifiering, kvinnosyn, tävlingsmoment och drar igång hela analysmaskineriet. Andra fixar romantiska komedier utan genusglasögonen på. Jag pallar hiphopen, den är mitt pk-läckage.

För det tredje har inget gett mig så mycket styrka som hiphopen och dess texter. Jag tror på att göra språk till sitt eget, på att omgöra subjekt och positioner, på att ta makten över ord och språk. Inte minst är jag väldigt intresserad av att göra det, det är ett spännande projekt.
När vi, under min studiecirkeltid på Kvinnojouren, diskuterade Fanny Ambjörnssons I en klass för sig var alla församlade så hysteriskt upprörda över att tjejerna i ena gruppen kallade varandra för hora. Hora kunde aldrig bli ett ord man tog tillbaka, såsom bögarna gjort med sitt skällsord. Det var fruktansvärt och sorgligt att tjejerna använde ett sånt ord till varandra.
Där satt jag och suckade tyst över inte bara ett genomgående medelklassperspektiv och oförmågan att sätta sig in i deras situation, utan också denna snäva syn på språket och dess möjligheter.
Good morning you skanky hoe, flinade jag mot närmaste kollegan ibland när jag kom till jobbet på morgonen och slampa har jag kallat många av dem jag älskar, aldrig i en negativ kontext eller klang. Vi skapar själv våra ord och våra positioner kring språket, jag gör samma sak med hiphopen.
Den dagen då jag var ratad, sårad och sönderfuckad av alldeles för mycket snurr på ett och samma dygn spelade jag Snoops Vato på repeat. Jag hann göra det många gånger därefter, riktat till olika människor som ratat mig. Det fanns en sån enorm styrka i att vägra falla in i självömkan och istället dundra på med basen och väsa run muthafucka run. En metaforisk och symbolisk innebörd som på inget sätt innebar att jag planerade att gå bonanza med vapen i Högsbohöjd, bara att jag vägrade vara ett offer för det var fan inte jag som förlorat. Dissar man mig får man skit tillbaka, helt enkelt.

När jag fastnar i uppsats eller roman sätter jag allt som oftast på If I can´t do it från 50 cents Get rich or die tryin, den enda av hans skivor jag orkat lyssna på eller funnit något intresse i. I skivan finns allt jag älskar med hiphopen; strävan, ilska, hämndbegär och nu ska jag allt visa er-känsla. If I can´t do it, homie it can´t be done, nynnar jag och fortsätter skriva, för bara jag är så jäkla bra att jag kan skriva den här superuppsatsen, fantastiska romanen och alltså måste det bli gjort.

En vinternatt räddade Nas Hiphop is dead mig till fullo. Idag kan jag inte längre lyssna på skivan, trots att den är fantastisk, för den bär alldeles för mycket känsla av vem jag var just då med sig. När Nas och Snoop rappade om att playa vidare och spruta brudar i ansiktet handlade det inte för mig om patriarkala hiphopsnubbars behov av att objektifiera kvinnor och bete sig som as.
Det var en symbolisk text om mig, om att jag inte skulle ge upp. Om att jag var fresh och så jävla bra och jag var en player som skulle playa vidare och fuck em today, forget em tomorrow som The Game någon månad senare uppmanade mig att göra.

Däremellan har jag stärkts och definierat mig genom texter av Jay-Z, Lupe Fiasco,Kanye West, Mos def, Ghostface killah, Common, Talib Kweli, Jurassic 5, Gang starr, Dead prez, T.I., The Roots, Q-tip, Timbaland, Dizzie Rascal, Lazee och många fler av alla dessa hiphopmän. Också kvinnorna. Alla dessa fantastiska coola kvinnor som jag inte hittar någon motsvarighet till i popvärlden, precis som Sanna Berg skriver om. Foxy Brown, Lil´kim, Missy Elliot, Lady Sovereign för att nämna några.

Jay-Z sa i en intervju en gång att hiphop älskas och förstås runt om i världen för att den handlar om en strävan. Strävan efter respekt, pengar, beundran, men också en strävan efter att definiera sig själv och bli respekterad just så. Ingen musik har fått mig att vare sig respektera mig själv eller definiera min strävan såsom hiphop har gjort. För fem år sedan lyssnade jag på Beskyddaren på repeat och lät Jocke Berg tala för mina känslor om att försöka vara vacker, intellektuell och spirituell men misslyckas, att känna sig vanställd och skelögd och önska att någon som kan tala för en och beskydda en. Det var väl det jag behövde just då.
Fem år senare går jag hem och scrollar mellan Jurrassic five som undrar vad mitt bidrag i livet och världen är – agera istället för att snacka, Talib Kweli som spottar ur sig att vi ska lyssna för han kommer att banka på våra trumhinnor, Lil´Kim som förklarar att vi borde fatta att hon är grymmaste bruden i gamet fram till Kanye West som förklarar att han har ett sånt fett ego att han skulle kunna stå i ett par speedos och fortfarande vara en fucking hero.
Går hem i ett par svettiga mjukisbyxor, smutsigt hår, har alldeles för många artiklar att läsa därhemma och känner mig fördjävla vardagssunkig och trött. Men det spelar ingen roll, jag är likt förbannat en fucking hero, jag kommer fortsätta sträva och jag ska ta över världen en dag. Utan hiphopen hade den känslan inte varit möjlig.

Jag dricker te just nu, ha överseende är ni snälla.

Alltså jag vet inte. Jag känner mig ganska oinspirerad just nu. Har ni tålamod med mig om jag skriver tråkigt, mindre glödande, mindre självutfläkande och oinspirerat ett tag? Eller inte skriver alls? För ett år sen skrev jag så det glödde, jag skrev för att överleva, jag skrev för att det var det enda jag kunde göra.
Då när livet var i 180 och tumlades om tusen gånger om, då när allt var uppbrott, nystart, nya konturer eller bara gamla som jag glömt att jag hade. Då när åtta timmar om dagen var på ett dödstråkigt arbete och kvällarna var lika delar frustration, längtan och magpirr. Ibland riktat magpirr, ibland bara lite allmän yra över livet. Och helgerna; jag hittade mitt gäng, jag hittade tillbaka till alkoholen, jag hittade flirtögon och rak ryggrad. Och nätterna; gråt, sorg och ibland förväntan, förhoppning.
Förra året skrev jag för att överleva.

Idag är bara vardag och en vardag skriver jag essä om Butlers välriktade kritik mot homoäktenskapsdiskussionen och försöker reda ut det här med genus och könsskillnader.
En vardag äter jag havregrynsgröt med rivet äpple och kanel och sedan tar jag promenaden förbi Apoteket vid Mariaplan för att köpa fitt-tvål (informationen delges enbart eftersom en vän jag mötte på stan sa så; jag är på väg till Apoteket för att köpa fitt-tvål och jag fnissar fortfarande när jag tänker på det för det är så jäkla skönt med sådana tjejer och jag vill själv vara en sån. Inget hymlande, smusslande eller tystande sådär som vi fått lära oss att vi ska tala om våra könsorgan och deras funktioner, såsom man tvingades gömma bindorna för att ingen skulle se att man hade mens och aldrig får klia sig offentligt i skrevet sådär som män gör allt som oftast trots att svampinfektionen kliar en till vansinne därnere. Jag älskar när tjejer bara skiter i det där för det är vad vi borde göra, därmed inte sagt att vi behöver stå och rafsa oss på muttan medan vi väntar på bussen men ni fattar vad jag menar).
Därefter en sväng till affärn och suckar åt att jag är så förbaskat pank, men struntar i oron och tar solskenspromenaden hem med Feist i lurarna och höstäpple i munnen istället. Mannen kommer förbi efter en dag på praktiken, slumrar på min säng medan jag lagar mat och nynnar Buena vista social club innan vi äter och pratar om dagen.

Sedan det sista på essän, en hel del facebookande, kvällens nyheter och grönt te fastän jag inte tycker om te alls egentligen.
Jag är bara lugn och nöjd, lite skönt nollställd. Hoppar inte på en massa provokationer. Reagerar på saker jag hör, läser och ser gör jag men orkar inte riktigt knyta några nävar.
Jag som hällde i mig svart kaffe och hatade te, kallade tedrickandet en social konstruktion eftersom det bara dricks i någon slags myskontext, en projicerad bild av när man ska dricka te eller som ursäkt till liggande, omöjligt att tycka om när det bara är smaksatt vatten egentligen. Jag som alltid svor och gapade, gick upp i alla mina känslor till hundra procent, kände så mycket hela tiden.

Just nu är jag bara lugn och fin, tänker att allting ordnar sig, kryper upp i soffan med teblask och rostmackor, lägger mig vid halv elva och läser en god bok.
Just nu är jag bara en jävla temänniska. Jag hoppas att ni har överseende med det.

Fina lilla Krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Märker ni hur vi håller på att bli vuxna?
Jag märker det hela tiden nu, någon slags panikartad klappning i bröstet när jag hör om nästa graviditet, nyanlända bebis, bostadsrättsköp och vuxenjobb (såna man får när man pluggat och drivit runt i flera år och tillslut examineras och börjar inom det område man pluggat ni vet). Alla bara växer upp, växer in i framtiden och de som inte kommit dit planerar det ändå.
Jag planerar inte alls. Nu ljög jag. Jag planerar framtiden som i karriären men resten inte alls. Jag planerar så långt som att jag vet att jag måste ta tag i enveckasdiskberget idag om jag vill ha något att äta på ikväll, planerar att kanske äta mat och inte bara rostbröd till middag, planerar att tvinga mig själv att läsa hundra sidor Butler inför morgondagens PM-skrivande istället för att slökolla TV. Sen facebookar jag bort dagen och planerar inget mer.

Min första kärlek har blivit pappa. Nu har både min första kärlek och min onda bästis fått barn. (Om onda bästisen kanske jag skriver en annan dag, till dess hoppas jag ni förstår vad jag menar för jag misstänker att alla haft en sådan vän någon gång. En sån relation man inte mått bra av men varit för liten, för feg, för undergiven för att kunna bryta med. Min onda bästis var min bästis i nio år, med inslag av svek, bråk och mobbning däremellan). Två människor som definierade min mellanstadietid. Min första kärlek och jag gick på skilda skolor, hejade på varandra ibland och skickade kärleksbrev till varandra. En gång var vi på bio. Jag hade orange jumper, så mycket parfym att pappa tvingade mig att gå tio varv runt huset för att fläkta av mig lite innan vi satte oss i bilen och jag hade köpt skumbananer som godis. Sen kom jag på att det var skämmit med skumbananer, vad skulle det ge för signaler liksom, och tog aldrig fram påsen. I retroperspektiv undrar jag mer vad jag var för slags tolvåring som tyckte det var skämmit med bananformat godis och tänkte sådant i signaler, det var liksom inte sex in the air direkt. Vi pussades lite och såg Jumanji, sen gjorde han slut men då hade jag redan börjat sjuan och förälskat mig i Daniel i nian.
Nu bor första kärleken i ett hus på norrländska landsbygden, är hippie och har precis fått sitt första barn. Vi har blivit vuxna på helt olika håll i livet.

Jag undrar om någon annan får panikartad hjärtklappning i bröstet över vuxenheten. Om det bara är jag som inte längtar bostadsrätt och bebis. Som lovar sig själv att börja diska dagligen för att slippa berg men ändå föredrar slökollande på TV framför att diska middagen. Som fortfarande anser att rostmackor är en helt okej middag ändå. Som struntar i om det är vardag och går ut och dricker öl. Som slöar, fikar och slösar pengar. Som sätter sig själv och sin självständighet främst. Och som fortfarande älskar det livet. Sedan tänker jag att det kanske bara är jag och Martin Kellerman som tänker så. Sedan tänker jag att jag blev vuxen väldigt fort. När andra åkte på backpackingresor till Asien, ströjobbade, slöade och knullade runt levde jag vid 20 års ålder städade sambolivet med parkvällar, måltidsplanering, karriärdrag och framtidsdrömmar. Jag slår fortfarande bakut mot det livet, om än inte med samma kraft som för ett år sedan.

Sedan tänker jag att det finns många olika sätt att bli vuxen på. Två kvällar i rad dricker jag mig aldrig bortom salongsberusning, nekar mer och är fullständigt nöjd. Glad och härjig är jag ändå. En solig lördag peppar jag havsutflykt, ligger på en brygga och lyssnar på mannens och vänners samtal i bakgrund av vågskvalp och är fullkomligt nöjd och lugn. En natt då vi återigen stör varandras sömn och puttar varandra till irriterad vakenhet tar jag lugnt kudden och lägger mig på hans soffa istället. Drar filten över näsan mot kylan i vardagsrummet, störs bara lite av ryggens obekväma ställning och somnar in i tanken att tror man på kärleken löser man problemen och en natt på en soffa är en okej natt om det ger oss båda ostörd sömn och lite mera kärleksfullhet när vi vaknar. På morgonen kryper jag ner i duntäcke och famn igen, han frågar vad jag drömt och jag biter tungan i svaret men är lycklig av drömmen och kan inte låta bli.
- Jag drömde om en kinesisk liten flicka. Det kanske är min framtida dotter, säger jag och vuxenheten bor i mig, på något sätt, mitt eget sätt.

This is how my heart behaves

Kanske är det helt enkelt så att man måste våga rasera murar men behålla konturerna. Släppa på överdriven stolthet, hårdhet; allt som egentligen handlar om rädsla. För att bli ömtålig.
– Blöjtuff, du är bara blöjtuff, minns jag pappa sa förra gången jag gick in i en relation och fladdrade och slogs just så. Sådär som ghettokidskillarna han tog hand om, den spelade tuffheten för att dölja rädslan, inte tuff på riktigt inte alls. Men ömtåligheten, vem behöver den? Inte i den här världen, här är ömtåligheten ingen styrka. Lika lite som impulsstyrda känslomänniskor är de som klarar sig bäst.

Jag lägger ner mina analytiska vapen en smula, tummar lite på försvaret, släpper lite på den hårda garden. Det betyder inte att jag inte behåller mina konturer.
Jag unnar mig den där sortens ögonkast som kan vara i halva evigheter eller bara någon minut, vad vet man just då. Jag unnar mig flickfnissigheten. Jag unnar mig att säga till honom att jag saknar honom när vi är många mil ifrån varandra. Jag unnar mig att lita på honom, på hans kärlek, unnar mig försöken att inte oroa mig och noja. Jag unnar mig att vara ihopkrupen i hans famn. Jag unnar mig tända ljus och John Legend i stereon och den där sortens romantik jag trodde jag för alltid skulle kräkas på (notera; i Az yets och Ranelids tappning spyr jag fortfarande). Jag unnar mig att låta någon komma mig nära, fastän det kan komma att göra ont, fast det gör ont att släppa in människor i ens liv. Jag unnar mig Solomon Burke och Dirty Dancing-romantiserande. Jag unnar mig till och med att tänka lite framåt, fast det är så känsligt just där, för att det gör ont men för att jag ändå inte kan låta bli.

Jag kan unna mig nu, jag vet det när jag samtidigt är människan som säger med klaraste ögonen att han aldrig ska försöka förändra mig på något sätt för jag tycker om mig själv och vill vara såhär, jag tycker om min svärta och mitt vemod också och ingen ska få försöka sudda ut de svarta kontrasterna lika lite som jag behöver hans räddning eller hans omhändertagande.
- Jag älskar när du säger såna saker, säger han och jag vet att han har har fattat och jag vet att det är rätt. Just nu. Just här. Jag unnar mig sårbarheten, för jag är stark nog att tackla den och är det något som kan ge sårbarheten en dimension av extra styrka är det väl just kärleken.

ps. Jag sätter här punkt, åtminstone på ett långt tag, för kärleksbloggande av detta slag. Vad som rör mina känslor och min relation hör till mig, ibland oss, och inte alla i min bekantskapskrets och en massa okända och hans ögon på denna bloggen ger honom en inblick, ett försprång som inte är rättvist.

Here comes the fear again (I never promised you a rosegarden)

Jag minns den dagen då hon tillslut sa att det var över, ofrånkomligt slut.
Hur jag la fram 25 tabletter i panikartad sorg. Visste att jag inte ville dö, såklart jag inte ville dö. Jag ville bara få henne tillbaka och i min irrationella sorgskalle var det ett sätt att vinna henne tillbaka; att nästan dö för hennes kärleks skull. Jag tog dem aldrig, bara lät dem ligga på vad som varit vår gemensamma säng, sådär så att hon skulle hitta dem och förstå hur nära det hade varit. Lika väl minns jag den eftermiddagen strax därefter då jag hittade privata mailkonversationer mellan henne och den nya. Ja det var hemskt och integritetskränkande av mig, jag skyller allt på att den svarta sjukan tagit över mig totalt. Minns hur slaget träffade magen, jag rusade ut, rusade hem till min nya andrahandslägenhet på andra sidan stan där jag stängde in mig med gråten och rakbladen och i förvirringen lyckades jag skicka sms till bästa vännen som på en gång åkte dit. Minns hur jag låg på badrumsgolvet, hur hon ringde och ringde på min dörr.
- Jag går inte förrän du släpper in mig! skrek hon genom brevinkastet och jag öppnade och föll gråtande i hennes armar med blodspår på armarna, fläckade hennes kofta, snyftade in i hennes hår.
Jag minns de veckorna då jag levde på saffranspannkaka och gick ner fyra kilo, hur dagarna var ett liggande på min gamla flicksäng eftersom jag inte förmådde vara ensam i min lägenhet. Hur mamma kom in ibland, strök mig över håret, sa;
- Lilla gumman. Gör det verkligen så ont?
Hon hade ingen aning om hur ont det gjorde. Precis som mamma inte visste om de nätter då jag skulle sova i min lägenhet och istället gick och satte mig utanför hennes lägenhet. Satt där på trottoaren med tårarna rinnande, blickande upp mot lägenheten där vi båda bott. Där hon satt och pratade med den nya, alldeles säkert. Hur jag tänkte att om jag satt där tillräckligt länge och grät tillräckligt hjärtskärande skulle hon komma ut. Hon skulle ta mig i sina armar, kyssa mig och lova att hon ångrat sig på riktigt nu, det var ju mig hon älskade. Klart det var vi två, klart vi skulle flytta till Umeå som bestämt, klart hon skulle fortsätta ta hand om mig och vara den enda i världen som förstod mig. Jag klarade mig inte på egen hand, det visste hon ju.

Jag minns den dagen på jobbet. Det var ändå flera månader sedan vi gjort slut, men de månaderna hade vi fortsatt att leva lite som par, om än med inslag av prat om flirtande och hånglande med andra. Jag tänkte att kanske var det ändå bara en paus, vi två. Vi kanske inte kunde leva tillsammans just nu, älska varandra just nu, men vi behövde nog bara leka av oss lite med andra, jag behövde leka av mig lite, bygga upp mig själv på egen hand, men bara tillfälligt ju.
Mailet i inkorgen; kyssen besvarades, jag är kär. Hur jag då visste att det var slut på riktigt, för alltid. Hur jag gick in i fikarummet med personaltelefonen, ringde mamma och grät, gick hem tidigare från jobbet och grät.
Jag minns de veckorna då jag ringde på nätterna för att få veta om de låg med varandra, för att få höra hans röst, minns mängderna av skickade sms, minns hur allt som jag varit, som jag byggt upp raserades i tanken på hans kärlek till henne. Minns hur jag slog mina knän i svartsjukeraseri så de blev blå och hur det gjorde så ont att jag trodde jag skulle sluta andas.
- Hur kan det göra så ont? undrade mamma
- Vet inte, sa jag, det bara gör det.

Två gånger har kärleken drabbat mig på riktigt. Inte lite flingigt, olyckligt eller kort utan verkligen på riktigt. Båda gångerna har jag haft så dödligt ont i hjärtat att jag inte förstod hur jag skulle komma ur det när kärleken tog slut.
Två gånger har den riktiga kärleken drabbat mig och varit fantastisk och underbar och samtidigt så destruktiv för någonstans i den har jag glömt vem jag varit på egen hand. Glömt hur mina konturer ser ut. Två gånger har kärleken drabbat mig med galen sorg, svartsjuka och eviga mängder tårar.

Tredje gången går jag in i ett förhållande och är bättre rustad, mer vuxen. Jag behåller mina konturer, har svårare att anpassa mig och kompromissa, kärlekar lite mer sansat och inte fastklamrande. Jag tror inte honom som en välgörare som kan göra mitt liv bra, jag vill inte att han förändrar mig på något sätt för jag är bra och stark precis som jag är, jag hänger inte upp mitt liv och min lycka på honom på något sätt och tar vår lycka med en sund nypa salt och för vad det är, just nu.
Likväl, det är ju kärlek det handlar om.
Newsflash: Kärleken är inte bara underbar och välgörande. Den är shitty jävla skrämmande också. Att vara singel, med all sin stormighet och strul som mitt år som singel var, eller att flingdejta lite är förvisso jobbigt och energikrävande men inte ens hälften så läskigt som detta.

Och under mitt fånleende när han skriver över msn att han saknar mig och jag är härlig och fin. Under mitt fnissande i telefonluren och längtan efter hans bröstkorg. Under mitt kvittrande att livet är vackert och underbart, sådär så vännen suckar och säger att det märks att jag är kär. Under mitt lugn och kärlekspirr i kroppen i hans sällskap. Under sättet han får mig att bli lugn, glad och nöjd i mig själv.
Där bor ju rädslan. För vad som händer, för hur jag ändå – om det så sker med små, försiktiga steg denna gång jämfört med förut – släpper in honom i mitt liv och i mitt hjärta. För den dagen då jag ofrånkomligt kommer att ligga där och gråta och undra hur jag ska hitta ut ur kärlekssmärtan. Hur tämjer man sin rädsla? Hur vågar man släppa in, vågar älska och vara kär när man vet hur ont det kommer att göra sen när kärleken rycks ifrån en? Jag försöker verkligen lära mig, men är inte säker på om jag ännu lärt mig hur man gör.

Min längtan, det sekundära föräldraskapet. (Ja nu barnbloggar hon IGEN)

Jomen för att jag och syster sitter där i soffan och tittar på världshistoriens sämsta TV-film på femman och är, som vanligt, världshistoriens bästa bitchsystrar av sarkasm och skratt ihop och jag säger:
- Jag vill också ha ett sånt stort stort hus ute på landet, helst amerikanska södern och sitta där i hammocken på verandan och dricka lemonad och ha massor av barn som springer omkring nedanför.
Syster går in och påpekar, naturligtvis påpekar, att du ska väl inte ha barn eller och vad är det där för konstig dröm du har, du som är citymänniska?
Jag som svarar att fick jag leva mitt liv på ett helt annat sätt, helt utan logik placera mig någonhelst annanstans, då skulle jag flytta till amerikanska södern. Äta amerikansk, fet och sockrad mat, gå upp 20 kilo, få hängpattar och jätteröv och inte tycka att det gjorde någonting utan att jag var tjock på ett härligt, vackert sätt, helt utan bantningspanik eller GI-nojor. Jag skulle bo i mitt stora hus där solen alltid sken och adoptera massor av övergivna barn som jag skulle ta hand om. Vara obegränsad kärleks-big mama med jättefamnen och älska alla mina ungar över allt annat. Steka amerikanska pannkakor med massor av lönnsirap och sylt till dem under helgmornar och se dem leka på den stora gården medan jag satt där med min lemonad och såg på och läsa godnattsagor för dem alla i min enorma säng på kvällen. Och varje söndag skulle jag ta med dem till kyrkan där det var sådär som det borde vara i kyrkan om inte det lutherska arvet av skuld, tristess och pisstråkiga, deppiga psalmer låg över oss i Sverige. Sång, glädje, dans och livsbejakande i galna gospelhymner och där skulle jag stå och svänga med jätteröven och sjunga högst och mest falskt av alla.
Så ser drömmen ut alltså och det är en av drömmarna som kommer att arkiveras under fliken Nä, ge dig, It aint gonna happen, tillsammans med drömmen om att bli världens vackraste bög och gifta mig med Peter Jöback, bli världskänd kvinnlig rappare med grymmaste texterna och flowet och drömmen om att bli dansare och göra succé med egna dansuppsättningar.

Men syster påminde mig om något. Hur jag som barn tydligen också haft en liknande dröm. Mina adoptions/fostermammadrömmar. Jag minns det också. Jag drömde sällan, nästan aldrig, om biologiska mamma pappa barn-livet. Jag drömde om att vara den härliga, kärleksfulla mamman som tog hand om barnen vars föräldrar lämnat dem, som inte hade någon. Minns hur jag tänkte att jag skulle överta föräldragården, ha hela huset fullt med ungar som jag skulle ta hand om på egen hand och göra lyckliga. Varken man eller kvinna (förvisso var jag ju inte så överdrivet insiktsfull gällande min sexualitet vid nio-tio års ålder) fanns med i bilden. Bara jag och mina övergivna barn.

Någonting som slår mig när jag läser Katrin och Alex-barnbråket är hur hon flera gånger upprepar att okej, adopterar vi kan jag tänka mig fyra barn. Eller folk som kommenterar och säger att adoptera då, för det verkar ju vara graviditet och förlossning du har svårast för. Och hur det hela tiden kommer bort, avfärdas som skämt, inget reellt alternativ ju också fortsätter det tjatas om bristningar och amningstuttar. Precis som i de böcker jag läst som handlar om ämnet, någon kan inte få barn, framstår adoption som nödalternativet, det man absolut aldrig skulle ta till om man verkligen, verkligen inte kan få biologiska barn. Precis som alla barnlösa par som kämpar år ut och år in med komplicerade, dyra och påfrestande behandlingar för att de till varje pris ska ha det där biologiska barnet.
Varken jag eller tioåriga Elin fattar. Jag är inte särskilt insatt i adoption, mer än att det ju är en lång och krävande process för att få adoptera, men är det verkligen det det handlar om? Då är ju IVF-behandling minst lika dyrt och krävande. Eller är det tanken på det dubbla ansvaret; inte bara uppfostra ett barn, utan även ett barn som kommer att tampas med frågor kring sitt ursprung, sina båda kulturer, att ha blivit övergiven som nyfödd osv? Eller är det helt enkelt så att människor så gärna vill ha sina egna gener överförda till en ny generation, se spår av sig själva i någon annans ansikte?

För mig har aldrig adoption varit ett sekundärt föräldraskap, har aldrig förstått det tänket. Att föräldrar till adoptivbarn blir några slags andra klassens föräldrar, de som misslyckades med att få normen –biologiska barn. I själva verket är det betydligt svårare och mer krävande att bli adoptivförälder. Vilket omoget blockmongo som helst kan råka ut för en trasig kondom, för att adoptera krävs utredning och godkännande. Och att få ta hand om ett barn som blivit övergivet och ge det möjligheter till en annan tillvaro med obegränsad kärlek, kämpa för att stödja barnet i dess identitetskamp och ursprungsfrågor, är inte det ett väldigt vackert föräldraskap? Är det inte i själva verket en väldigt fin och stor tanke; att dels inte sätta fler barn till en överbefolkad jord, dels ta hand om någon som biologiskt är någon annans?
Och ja, jag förstår storheten i att se sina egna drag i en ny människas ansikte, att veta att ens gener förs vidare (i och för sig ger jag inte så mycket för mina gener av psykisk sjukdom i släkten och avstår gladeligen från att sprida dem vidare till nästa stackare), men storheten ligger väl snarare i att veta att det finns en eller några människor som präglats av din uppfostran, din kärlek och sätt att behandla dem snarare än om man bär samma sorts näsa eller hudfärg.

Det är som om det äntligen slår mig att jag ju visst vill ha barn. Att jag kommer att komma till en punkt då karriären kommer kännas som tom strävan om det inte fylls med något mer. Men att jag skyr det biologiska moderskapet och alltid burit samma paniknejlivrädsla för att bli gravid och föda barn. Lika starka har nog mina drömmar om adoption alltid varit. Från de övergivna barnen vid tio års ålder fram till de senaste åren då jag inte kan släppa kärleksögonen från adopterade barn på bussar eller i parker. När jag knappt ser på andra barn knyter det sig i magen av längtan när jag ser adoptivbarnen. Skamset har jag försökt vara tyst om det (utom på fyllan, aldrig på fyllan då jag istället säger korkade saker om att utländska barn ju är mycket sötare). För det handlar inte om att de är sötare, ingen sådan bakochframvänd rasism av överdrivet förhärligande av andra kulturer och människor med annat ursprung som jag varit rädd för att det handlat om. Det handlar om att när jag ser biologiska barn ser jag en framtid jag inte vill ha, men som förväntas av mig. När jag ser adoptivbarn ser jag min längtan.

Får jag välja en framtid väljer jag en framtid då jag breakar allt vad karriär heter när längtan blir för stor. Då jag skickar in de där adoptionspapprena, även om jag gör det på egen hand (förmodligen på egen hand, möjligheterna att hitta en man som frivilligt avstår sitt biologiska faderskap känns jäkligt små och även om lagstiftningen i Sverige tillåter homoadoption gör ju som bekant andra länders lagstiftning fortfarande inte det).I framtiden står jag en lördagmorgon och steker massor med pannkakor till mina älskade adoptivungar i ett kök av skällande terriers, morgonspattiga barn och hur mycket kärlek som helst. Varken samhällets eller logikens dröm, bara min.