ögonblicksbilder

när jag var yngre var jag galen i att dokumentera. kanske är jag det fortfarande. det analytiska draget går aldrig riktigt ur mig. varje nyårsafton skrev jag upp alla årets minnesvärda datum i en egen årskrönika i pappersdagboken. sen klistrade jag in foton, biljetter, kvitton och annat som hörde till. det här var när jag bodde på landet, hade en relativt liten bekantskapskrets och var en tönt. att sammanfatta sitt års händelser då var ingen större utmaning, I tell you. men nu däremot. jag kastar ut 2006-pusselbitarna och försöker forma en slags enhet men allting är splittrade intryck och något som ligger alldeles för nära i tiden för att man ska kunna få något samlat grepp om det. efterkonstruktionerna väntar fortfarande på att bli gjorda och distansen, skratten åt vem jag var då och allt konstigt som jag hade för mig och vilka skumma vändningar mitt liv tog ligger fortfarande några år fram i tiden (tack och lov).

idag köpte jag brännskivor (och skrattade högt inombords åt den sjukt långa kön in till systembolaget i nordstan. you suckers! komma på att man ska ha nyårsalkohol vid tvåtiden dagen innan! sen tackade jag fina kollegor som sagt åt mig att gå några dagar innan för annars hade jag själv stått där och svurit åt min dåliga framförhållning). nu har jag bränt 2006-skivorna och jag tror att det är enda sättet att sammanfatta och minnas just nu. ögonblicksbilderna finns, sammanhanget kommer att låta vänta på sig. jag kan säga följande såhär långt: jag vet att jag har förändrats och utvecklats i en mer rasande fart än jag gjort sedan tonåren det här året. jag har varit förvirrad, fucked up och helt inne i mig själv när jag omvärderat mig själv och min livsplan. framförallt under denna skruvade höst har jag många gånger varit en helt uthärdligt självupptagen människa. egocentreringen har många gånger varit total. trots det har människor funnits där och outtröttligt lyssnat, hängt, sms:at, mailat, fikat, ölat och kramat. ni har varit fantastiska. under nästa år tänker jag landa och trots min aversion mot nyårslöften lovar jag ändå att ha ambitionen att återigen bli en riktigt bra lyssnare och backa upp er som ni backat upp mig. tack för att ni orkat. tack för att ni är ni.

här kommer minnena:
håkan hellström - klubbland. bortsett från att den gick varm på blandskivorna under senvåren och hösten så var det den där dagen i slutet av sommaren. vi hade precis gjort slut, jag hade fortfarande några dagar kvar innan jag skulle flytta hem till min egen lägenhet. vi lever i ett undantagstillstånd där båda vet att kärleken är över, men inte riktigt kan koppla det till hjärtat än. vi lagar mat och lyssnar på p3. vi sjunger med och tillsammans, utan att tänka texten, gapar vi och det slutet har just börjat mellan dig och mig för att sedan stoppa oss själva. förlägna leenden, ett ojdå det där blev ju lite konstigt. vi har precis påbörjat världens tyngsta resa av gråt, ält och svartsjuka. men det vet vi inte än, vi bara anar i den textraden.
looptroop - hurricane george. när jag började jobba och kroppen skulle ställa in sig på att stiga upp sex varje morgon var det looptroop i spelaren på vägen till bussen som fick mig att orka. se på soluppgången och vänta på buss 760 vid prinsgatan med hurricane george i lurarna got me going. också minns jag en sen spelning på roskilde då jag egentligen skulle gå till tältet eller träffa någon men slutar med att jag står i herrns armar och dansar och inser att hade jag missat detta hade jag missat en av roskildes bästa spelningar.
morrissey - you have killed me. saxat från ett kravallstängsel längst fram på morrissey:
- guud vad snygg han är
- jaa eller liksom inte snygg, men karisman han är så...sexig
- ja precis! sexig! fast han är så himla gammal!
- jaa jag vet! typ george clooney!
- fast sexigare än george clooney ändå. men åh den här låten känner jag igen!
- ja jag med den är bra YOU HAVE KILLED MEE YOU HAVE KILLED MEE
- vad bra han är! och snygg!
- skitsnygg!
note to self: drick inte en tetra vin strax innan om du vill behålla någon slags indiecredd på en morrissey-konsert. förlåt alla som blev bortknuffade och tvingades lyssna på två urblåsta brudars gafflande hela konserten.
snoop dogg ft b-real - vato. ibland vill man inte gråta eller älta. man vill bara få pepp och kanalisera all sin frustration och ilska. hösten 2006 var det snoops rappande om att skjuta bråkande niggas som blev min räddning i besvikelser, ångest, sörjande och svartsjuka. tack.
justin timberlake - what goes around.../...comes around och nelly furtado - say it right. om gud finns är han en fetneger (lillebrors uttryck kommer tillrätta här) i baggies som heter timbaland. alla de tunga kvällar, nätter, dagar som dessa låtar gått på repeat och gett mig någon slags tröst med stråkar och beats är oräkneliga. hur har jag någonsin överlevt depp och hjärtesorg utan timbaland? jag vet inte, men jag vill aldrig vara utan igen.
common ft kanye west - the food. sen eftermiddag på ett studentrum i masthugget. jag som slöläser tidningar på en säng. be på i bakgrunden. något som fångar mig. och fortsätter fånga om och om igen. han som en gång spelade låten för mig har tröttnat, jag kommer nog aldrig att tröttna.
lady saw - man is the least. trött och frustrerad på jobbet. understimulerad av tråkiga uppgifter, trött på att vara trevlig och upprepa samma saker i telefonen. mp3-spelaren på, höja volymen och basen och någonstans ute bland hyllorna börjar höfterna vicka och leendet sprida sig i kroppen. det är omöjligt att låta bli.
kanye west - the new workout plan. efter någon timme av trängsel och köande där allsång till la bamba och d.:s fantastiskt smidiga kommentar om att det är alla jävla danskar som tränger på (vilket leder till mer än en förbannad blick från en förolämpad danska) kommer vi längst fram på kanye-konserten. jag har inte varit så pepp sen en kentkonsert och bara den väntande stråkkvartetten därframme ger mig gåshud. sen är det bara dans, skrik och rockafella-tecknet i skyn. fantastiskt.
shakira ft wyclef jean - hips dont lie. det var våren då jag dansade den koreografin och kom ut från träningen och kroppen bara skrek mera. jag kan fortfarande varenda steg utantill (det är här jag erkänner att det förekom en hel del jazzdansande till låten hemma i lägenheten också). också tänker jag de där första dagarna då jag jobbade med j. vi hade närmat oss varandra med prat om festivaler, franz ferdinand, morrissey och napoleon dynamite. men det är när hon höjer volymen på radion och säger den här är ju så himla bra när de spelar shakira på p3 som jag fattar att den här tjejen är en keeper, något mer än en sommarvikariatkollega. folk som förstått värdet i att blanda belle & sebastian-bootlegs med MTV-salsa kan man inte bara släppa.och det gjorde jag inte heller.
architecture in helsinki - whirlwhind. säg ett slottsskogshäng, en förfest eller en grillning som det inte förekom minst en låt med aih? det här var mitt crew våren 2006 och aih kommer alltid påminna om dem och oss och alla häng.
gnarls barkley - smiling faces. tänk en solig, het förmiddag på roskilde. på töntcampingen längst bort har ett gäng på sex personer placerat sig i gången med festivalfrukost och bandare. någon spelar den här låten, alla frågar vad det är trots att den spelats varje dag och kväll under de gångna dagarna eftersom festivalminnet är av en guldfisks karaktär. någon knäcker en ljummen öl, de rödbrända töntarna i skitigt hår börjar sittdansa som de lyckliga idioterna de faktiskt är. livet när det är som bäst koncenterat i ett ögonblick.

också alla de andra tjugo låtarna som jag besparar er och behåller för mig själv. nu ska det nya året firas in och det kan sluta hursomhelst. jag landar alltid med fötterna i vilket fall, det är en lärdom jag tar med mig in i 2007.

what´s love but a second hand emotion?

när alla andra barn är ute och dricker sprit och möter gamla gymnasiespöken på juldagen sitter jag nerbäddad i soffan med en babyblå filt omkring mig bredvid pappa. nördar loss framför harry potter och sagan om de två tornen, äter choklad och pratar om religion och livet och människan. jag lovar att det slog alla krogkvällar någonsin.
och nu försöker jag att inte tänka på tiden men stirrar på klockan och räknar sex timmar kvar mellan betongväggarna av kärlek och sällskap. jag försöker att inte tänka framåt men ser en sömnlös natt på ett tåg, släpa in väskan och tröttheten och de där äckelkänslorna man får av tåg rakt in på jobbet. vara trevlig och serviceminded och sen hem till en tom lägenhet, tomt kylskåp, tom inuti.

jag är inte klar här. inte på långa vägar. jag har just landat och var det inte igår jag drog väskan uppför trapporna och möttes av ljus och kramar? jag slungades in i vinterdrömmar om kravlöshet och skratt, nu slungas jag tillbaka. vardag; vi kommer inte överens så bra nuförtiden. det är inte vardagen i sig som jag har något emot och förr om åren, då jag förvisso stannat till mitten av januari, har jag längtat tillbaka. saknat tomma rum, möjligheterna att bestämma över sig själv utan någon som ligger på och vill veta allt om var och när och hur och varför, tentor och uppstartsföreläsningar och sällskap med bara den jag älskar. vardagen nu är insomnia, paniknätter utan någon annans andetag bredvid mig, understimulans och frustration på ett jobb jag vill lämna, oförmåga att ta hand om mig själv, osäkerhet över mig själv och framtiden, tvekanden över sms om samvaro för jag vill inte vara den som klampar in i något parliv av tu man hand-middagar, filmmys och skedliggande, spriten som en tillflykt för att slippa nagelfara min existens för en stund. och denna jävla ensamhet.

i retrospektivet finns inget annat än jävlighet med göteborg och kanske är det jag och hela stan som tröttnat på varandra och borde göra slut fortare än jag tänkt mig. bryta banden och säga adjö medan vi fortfarande har fina minnen att blicka tillbaka på. kanske behöver jag bara ett recept på stilnoct och orken att rensa upp de sista slaggprodukterna av min hjärtesorg. jag vet att det har vänt och att det blir ljusare igen men fram till dess behöver jag någonting annat än stress och havregrynsgröt. mjukare kanter, fler kramar, rum som är fyllda med skratt och andras röster än tvn som står på som bakgrundsljud för att slippa tystnad. sen tänker jag på det pappa sa igår om tron på människans styrka, människan är alltid som starkast i hennes svagaste stunder och alltid så mycket starkare än vad hon själv tror och att jag klarar mig om jag samlar de ljusa stunderna som något att se tillbaka på och hämta kraft från istället för något som smärtsamt kontrasterar under gråtnätterna och att jag får räkna tiden i små etapper för att orka. jag tänker på sms:et som ramlade ner i min inkorg klockan halv tre inatt när det gjorde som ondast och att första anhalten är den kommande helgen.

jag sa hejdå till morfar med en kram och han gav mig alla texter jag någonsin skrivit i ett vitt kuvert eftersom han rensat ur sina lådor i väntan på döden. jag mötte högstadiespöken och kramades med herr c. mormor oroade sig över min hälsa, vikt, rastlöshet och att jag tvingas jobba i mellandagarna, jag bitchade med mamma, brottades med bror, åt hysteriska mängder mat, fick min dåliga självbild påtalad när jag klagade över tjockismagen, suckade över farmor, promenerade genom småstadens tomma gator, somnade in med systers andetag i sängen bredvid som lugnande ljudvägg, hade familjeråd med föräldrarna som bestämde våren tillsammans med mig och gapade med känsla med i what´s love got to do with it?
who needs a heart when a heart can be broken, jamen precis och jag är klar här och vi har alltid nyårsafton och sen kommer allt det andra så jag okejar livet som bob hansson skulle ha sagt.

alla familjer är psykotiska

en dag om året lägger man den obstinata, förbannade miljövänstervegetarianqueerfeministen åt sidan och bara uthärdar och jag har precis fixat den dagen ett år till. nej farmor jag har fortfarande inget körkort och ja farmor jag äter fortfarande bara grönsaker och nej farmor jag kommer inte flytta tillbaka till jämtland och nej mormor jag kommer inte flytta tillbaka när du frågar fyra timmar senare heller, även om jag är arbetslös och urblottad, och nej farmor det är slut med herrn och ja mormor självklart fortsätter jag arbeta istället för att läsa en flummig skrivarkurs för vad tror jag egentligen att jag ska bli någon författare eller? och däremellan håller jag tyst, räknar till tio och smyger in en prilla (julafton 2006 var för övrigt julen då elin för första och sista gången snusade lössnus. vilken jävla tripp.) när fasters man svär över miljönissar som bråkar om nån jävla växthuseffekt, hela släkten går igång i ilska över de som kritiserar skolavslutningar i kyrkan och mormor anser att jag och syster ska hjälpa till i köket medan lillebror ska sitta och se på tv. jävla norén-släkt men man fixar det och någonstans älskar man dem och när man inte gör det tänker man på öl och nyårsfest och vettiga diskussioner och besök från amsterdam och att livet i göteborg kommande vecka kontrasterat mot detta inte är så dumt.

och sen kommer alltid julaftons kväll. familjen ensamma, julklappsutdelning och mammas förstörda blick när den enda materiella julklapp jag får är en parfym. en axe-parfym. jag som är glad över utsläppsrätt och amnesty-medlemsskap, vet att misstaget med axeparfymen kommer bli ett stående julskämt i likhet med runktomten (en historia som borde berättas men inte nu för det blir för långt och det är snart juldagsmorgon). lillebrors traditionsenliga nya singstar i julklapp, denna gång i legends-version. ps2 åker fram och sen väntar hemmasnickrade versioner av this charming man, parklife, son of a preacher man, papa don´t preach, heard it trough the grapevine, ring of fire, what a wonderful world och alla de andra. mamman och pappan går till kyrkan, lillebror med sina filmvetarpoäng suckar över att hot shots visas på TVn för att i nästa sekund, tillsammans med sin storasyster ligga i små skrattpölar med tårar i ögonen. natten avslutas med syskonfighter över sällskapsspel, där mamman och pappan sedan ansluter framåt halv två-tiden. det studsar skällsord jag inte vågar skriva och jag fetvinner på master of television två gånger på raken och lillebror kastar saker på mig och kallar mig fetneger vilket är milt i sammanhanget.

tv:n talar om etiopien som förklarar krig och oroligheter på västbanken men med en vägg av skratt, samhörighet och kärlek är jag immun. ni har talat om arbetarklassfattigdom, socialbidragsberättigande, dysfunktionalitet och oförmåga till konfliktlösning, tecknat mönster och påpekat de DNA-bundna anlagen för ångest och oro som rinner i våra ådror. well, inatt kan ni ta era kategoriseringar och diagnoser och köra upp dem per rectum. ställ er istället på den frostade trottoaren i gathörnet och se in genom det enda fönster som det fortfarande lyser från och ni ser:
fem oroliga, neurotiska, smågalna människor som fightats mot sig själva, varandra och världen men för några timmar hittar ett skydd mot svärtan och ondskan hos varandra. som ser sig själva i varandras ögon och som känner varandras ömma punkter men kan sticka i dem så att de känns som en smekning (lillasysters kommentarer om mina hamsterkinder var kvällens beef. jag vet att de där kilona jag gick upp när jag slutade självhata satte sig på röven, som förvandlades från platt indieröv till dancehallröv samt på kinderna som ser ut att ha ett vinterförråd av nötter instoppat i sig men min mamma säger att jag är söt så screw you). man kan kalla det kärlek eller lycka eller bara några timmar av ro från allt som gör ont. det är fint i vilket fall.

önskningar

jag uppfyller julklappsönskningar på löpande band. fuck platt-tv, spa-helger och mp3-spelare. jag ville ha en plan inför våren, få ett positivt antagningsbesked och allt rätades ut innan julen. jag ville komma hem och känna lukten av gran och hyacint, jag fick det. jag ville vakna utvilad under ett duntäcke med Disney-motiv från andra klass och bara dra mig, det har jag gjort. jag ville att morfar skulle leva och idag har jag hållit hans varma hand. jag ville skratta mig magkrampig, vara mig själv när jag mår som bäst och de senaste dagarna har jag tagit igen flera månaders spända käkar och klump i halsen. jag ville ha lite egoboost, närhet och famn, det slog in.

min familj med bråken/lovebombing/nattliga samtal och playa hating på en nivå som ingen av mina vänner kommer upp i. insikten om att de människor som både gjort mig till den bitch jag är och som gett mig all denna självdistans är dessa fyra. högt i tak, gliringar och bitchfighting. julklappsbingo och sällskapsspel med släktingar. 50-årskalas igår. undvika en högstadieperson, skvallra med mamma om bybor, träffa människor från förr och träffa den där herrn som jag mår så bra av att träffa men gör alldeles för sällan (jäkla avstånd). en av de där människorna som alltid får mig att känna mig som den grymma, roliga människa jag är och dessutom en av de mest fysiska människor jag känner. för det är ju så: fysisk närhet är ett grundläggande behov. bebisar kräver närhet lika mycket som mat. om apor får välja mellan mat i taggtråd eller en varm famn utan mat väljer de famnen framför maten. det är ett behov och det slutar inte kräva tillfredsställelse bara för att man lever ensam.
det är inte liggandet jag pratar om (fotot på mig i bakgrunden av ett enormt fallos-ljus till trots). det är hudnärhet, ett sätt att bli sedd, lugna kroppen. det är vad jag fick igår; en arm runt mina axlar, en kind mot min, långa kramar och en varm hand på mitt lår. ett par leende ögon som såg in i mina länge. inget amoröst. bara närhet. enklare än så kan det inte bli, men det räckte långt. ett par breda, vackra axlar, sniffa lite mansdoft, få komplimanger av någon med mörk röst. jag har saknat det. och det är lätt att dra en queerfeministisk kritik mot resonemanget och trampa på en öm pretto-tå för vadå elin, skulle det inte räcka med kramarna av dina kvinnliga vänner och kollegor, börjar du inte bli lite könsbiologisk här? men orka. jag har ett primärt behov av en bred axel att luta huvudet mot, känna lukten av en man och falla ner i en stark famn ibland. att teoretisera sönder det med queerfeministiska glasögon vore ungefär lika relevant som att analysera min skitnödighet istället för att bara gå på toa.

jag bockar av mina önskningar på julklappslistan och det är så svårt att skriva sånt här utan att låta pretentiös eller antikonsumtionsmoralistisk men vad fan, de saker i livet som räknas är ju gratis. klyschor är oftast klyschor för att de är sanna ord som behöver upprepas och jag skriver detta mot en ljudvägg av skratt och rop om att jag måste komma och styra upp TP-vinsten åt min familj i släktens TP-fight. det blir inte mycket vackrare än såhär, mina vänner.

play on playa

när man sätter sig på tåget och evesdroppar en konversation som innehåller frasen min kusin hon var ihop med en neger en gång hon. då vet man att man är på väg hem till norrland.
tolv timmar sittande på nattåg, kollegorna som stirrade på mig när jag berättade om restiden, tillade att det gick fortare för christer fuglesang att ta sig utanför atmosfären än för mig att ta mig hem till mamma och pappa över jul. hey, man vänjer sig. jag sover exakt lika många timmar sittande på tåget som jag gör hemma i min egen säng och de timmarna som jag inte sov fördrev jag lätt.

först fick jag sällskap av k. som bjöd på tjejsnack och choklad. det var fint och brudigt och jag tänkte att någonstans därunder har jag nog någon stereotypt kvinnlig emotionell sida ändå. sen läste jag senaste numret av rocky och tänkte på att det inte är så många dagar kvar men till vad och vad det har med rocky att göra, well thats for me to know and you to find out bitches.
sen hör jag en röst som säger mitt namn och jag stirrar på ett ansikte lite för länge och försöker placera det innan jag inser att det är en klasskompis från högstadiet. några minuter senare har hon bänkat sig bredvid mig och berättar allt om sitt liv som reklamare och platsen i kommunfullmäktige för folkpartiet och vad alla från klassen gör nuförtiden och jag får anstränga mig hårt för att finpolera ytan av mitt liv för att få det att framstå snyggt. man färdas tillbaka i tiden. till allt man inte vill tänka på. till personen man inte vill kännas vid men som bar samma ryggrad som man själv gör. det hade kunnat bli riktigt jobbigt, det blev lite jobbigt, men det gick över ganska fort. jag har inget behov av att springa ifrån mig själv längre. man kan kalla det att sluta fred med sig själv. hey åttaåringen, det var okej att du var rädd för allt, så blyg att du aldrig vågade gå på kalas, sämst i världen på gympan och tröståt framför eftermiddagssåpor varje dag efter skolan. hey fjortonåringen, det var okej att du var pinsammast i hela världen för det var alla när de var fjorton och jag förlåter dig till och med för den fula blonderingen och kombinationen limegröna byxor och orange jumper, det var okej att du hade ett extremt bekräftelsebehov och ditt sätt att bli olyckligt kär i varenda kille som överhuvudtaget tilltalade dig, det var så det var - tillslut blev du ju älskad i alla fall. hey sextonåringen, det var okej att du karvade upp dina handleder, skrev skunkdagböcker om dina suicidala funderingar, betedde dig som en idiot mot alla som försökte komma dig inpå livet, inte orkade gå i skolan och knaprade lyckopiller. hey artonåringen, det var okej att du var världens argaste flata och trodde att världen gick i svartvita färger och du hade svaren på allt och att du aldrig hade någon integritet överhuvudtaget. jag har inget behov av att bevisa något längre, allra minst den stora förändringen. vad jag är idag hade jag inte varit om jag inte först varit allt det andra.

vad ångesten anbelangar ägnade jag resterande vakna timmar på tåget åt att lyssna på nas hiphop is dead och finna svaren. det är tråkigt att säga bra saker om något som alla redan sagt tusen bra saker om och jag vill inte vara den som hoppar på hyllningståget bara för att man ska och jag kan egentligen säga så mycket som inte varje rescensent redan har sagt. samtidigt tycker jag att jag kommer undan lite genom att nu har erkänt min fabless för nick lachey-ballader, kallat hela den nuvarande indiescenen för tråkig jävla konstskolepop och åter avfärdat anthony and the johnsons som en ledsen transa med jobbig röst som bölar framför ett ostämt piano. och faktum kvarstår: jag har inte varit såhär nere med en hiphopskiva sedan commons be, jag har inte fått sådan gåshud av en hiphoplåt som jag får av nas ft jay-z - black republican sen jag lyssnade på kanye west ft mos def - two words en hel natt. varje gång jag hör introt med hela stråkorkestern och jay-z som skriker this is magic for you baby får jag tiny orgasms.
så jag vände mig till nas och co med hela ångesten och fick svar:
jag: nu känns det lite jobbigt att åka hem. träffa släkt och gamla bybor och vara den personen jag en gång var som nittio procent av min nuvarande bekantskapskrets inte känner till och ha något att leva upp till som jag inte vet om jag kan.
nas: can´t turn your back on your hoods, to much love from them
jag: jag har ont i hjärtat och under huden. det här känns fan. jag vet att det var tvunget att ta slut och allt det där men tanken på att någon annan får skedligga och snusa i hans nacke är så tung. vad ska jag göra?
nas: whut nigga?! break that down, how fresh you are. gotta get your papes on and play on playa
jag: men vad ska jag göra i vår då?
nas: get blazed and tell y´all stories

nu ligger jag i soffan. mamma spelar jeff buckley och bråkar med syster om hur granen ska pimpas detta år. jag har sovit hela dagen och vaknat ur ljuva drömmar om någon speciell. göteborg är åttio mil bort and it´s all good.

because art imitates life and life imitates TV

man vänder ett blad och sen vänder man tillbaka och vissa sidor måste man sätta ett hundöra på. komma tillbaka till. oavsett man vill eller inte. i säsongsavslutningen av O.C., när ryan håller marissa i sina armar när hon dör, tänker jag på d. och alla de gånger jag påtalade hans likhet med ryan. han som protesterade och påstod att han var mer seth, men för mig var han alltid ryan. den där som räddar. jag är så fånig, så bölsentimental men jag måste ändå skriva till honom att du kommer alltid att vara min ryan atwood. populärkulturell sentimentalitet är den finaste formen av sentimentalitet.

lillasyster sitter och får mig julstressad över msn. jag hittade något slags lugn i hagakyrkan igår på julkonserten med crewet och lillebror. finast var tolkningen av bred dina vida vingar. min favoritpsalm som barn. den jag tänkte på när jag inte kunde sova och mörkret var för stort och allting utanför fyra aprikosrosa flickrumsväggar med dörren på glänt skrämde. att det fanns nån som tog hand om mig, nån som förlät mig och som lät mig vila i sin nåd (jag förstod inte riktigt vad det betydde, men jag tyckte om hur det lät. att få vila hos någon.). jag försökte hitta tillbaka till den känslan igår. men det är inte samma sak när man är vuxen och är skolad av cynism, självständighet och kritiskt tänkande. vadå, vila hos vem? en snubbe som levde för 2000 år sen? varför ska jag be om ursäkt för mina synder? vad räknas som synder? och så vidare och så vidare.

och när lillasyster julpeppar tänker jag på julafton och stressen och släkten. mammas släkt där ingenting ligger under ytan utan alla konflikter vädras med skrik och bråk. jag kan deala med det, jag är bara glad att morfar lever. pappas släkt, där allting ligger under ytan och aldrig får pratas om, där allting mäts i prestationer och hur det ser ut utåt sett är en annan sak. för ett år sedan satt jag på jullunchen med uppsatt hår, pennkjol, välartad pojkvän i slip-over bredvid mig och pratade om D-uppsats och forskarutbildning. i år kommer jag ensam i rött, hemmaklippt hår, blek och utarbetad och har ingenting om min framtid att säga helt enkelt eftersom jag inte vet någonting. också ska jag tejpa leendet utanpå munnens osäkra krökning och besvara frågor om var fjåsen håller hus (fjås=jämtländska för fästman och nej, han var inte min fästman det är bara min hemby och släkt som lider av amish-syndrom) och förklara att det är slut med den välartade unga mannen från grannbyn som räddade mig undan den där ohyggliga tonårsfasen då jag hade flickvän i ren förvirring (samt bita mig i tungan från att säga något om att haha jag vet att ni har sån fet jävla ångest nu för att jag ska träffa en brud igen. tough luck släkten; det var aldrig nån fas, det var jag som stod för den jag är och det gör jag fortfarande). det kommer frågor om körkortet (underliggande pik: du måste ju ta körkort!), om jag fortfarande inte äter kött, forskarutbildning som skulle ta släkten till en högre akademisk nivå och inte minst framtiden.
kusinerna kommer att sitta där med sina heterosexuella lyckliga parförhållanden och stabila ekonomier och mitt i allt är jag. vad svarar jag? hur förklarar man för en släkt där allting ligger under ytan och ingenting någonsin blir sagt att jo jag vet hur det ser ut. singel, arbetslöshet, karriär som inte blev som jag tänkt mig riktigt än. det är vad ni ser. vad ni inte ser är hur jag lever och är lycklig, hur jag lägger pusselbitar för att forma mig själv och att det finns en frihet i att inte ha någon väg att följa. ni hör inte vad jag hör; hur livet skrattar i varje gammalt sår och ni vet inte min fullständiga kapacitet att äntligen ta hand om mig själv.
istället biter jag ihop och när jag och mamma satt oss i bilen lägger vi in en varsin prilla, ser på varandra och konstaterar att nu är det ett helt år kvar till nästa gång.

och några julklappar måste ändå bli köpta, det fick jag veta av syster. jag funderade på utsläppsrätter till både far- och morföräldrar men insåg sedan att folk för det första blir besvikna på sådana julklappar. först blir man besviken, för när man väntar sig ett paket kan ingen människa bli glad över ett värdebrev från svenska naturskyddsföreningen hur mycket man än försöker. sen får man dåligt samvete över att man blir besviken, att man inte står över konsumtionshetsen mer än så. för det andra har jag föga lust att ägna julaftonskvällen åt att 1. förklara för min mormor vad en utsläppsrätt är för nåt. samt 2. försöka argumentera emot henne när hon avfärdar global uppvärmning som ett påhitt och istället propagerar för att naturkatastrofer och dylikt är ett uttryck för Guds vrede över människornas synder. I rest my case.

nanosekund

jag måste rätta mig själv. det är inte bristen på intryck som skapar det här vaacumet, det är lika mycket överdosen. jag är humanist, inte naturvetare, men jag tror mig ändå kunna hävda att det måste finnas något samband mellan en låg serotoninhalt och alldeles för lite kött mellan vener och omvärld. man tar in allt. allt når en. en ofrivillig timme i city och du är ett vrak för det skrikande barnet som slåss med sin äldre bror, kvinnan som glömmer kundkorg och krockar med dig, den tunga parfymdoften som fastnar i imman på sjuans spårvagn, gratistidningar upptryckta i ansiktet, mannen framför i kön som rycker på ett konstigt sätt och köper tre kebabpizzor till priset av två, högtalarrösten som vräker ur sig priser, mannen på spårvagnen som sitter för nära och dealar hasch i sin gamla ericssontelefon, tonårstjejerna i joggingbyxor som röker röda prince under busskurens tak. allting stannar, inget rinner av och varje sinnesintryck blir något att värja sig mot. kanske är det det som gör att folk bedriver vansinnesdåd. man ser aldrig i ögonen vem som är galen. helt plötsligt bara spricker venerna av alla skränande intryck också förlorar någon det.

än så länge befinner jag mig på rätt sida om galenskapen och det finns tack och lov några frizoner där jag kan andas och som hindrar mig från att gå bananas med ett järnrör i nordstans julklappshandel. det finns hem där man kan sitta i en soffa och i flera timmar bara vara; ärlighet och skratt, koder och interna skämt som uppstår när man kommit förbi varandras gränskontroller. mixa det med svart kaffe och en lussekrans, det räcker så. det finns någon som kallas vän och som en gång tilläts komma in under min hud och därför ser vad som pågår därunder när min blick börjar slira och det blir sådär svårt att andas. någon som vet att det som krävs är en minuts hård kram, ett bröst att vila pannan mot tills allt det innanför har stillats. sen är jag tillbaka. det finns inkommande mail i jobbmailen, denna livlina, som påminner om kött och blod och en hälsning som avslutas med ett jag älskar dig och tänker på dig. kom ihåg att jag alltid är stolt över dig - vad du än gör och hur du än mår och ursäkta, jag skulle behöva gråta en stund i kopierummet om det går bra. jag har en biljett i översta skrivbordslådan som luktar hyacint, romglögg och nybryggt kaffe, som låter av skratt och hemkaraoke, som smakar hemgjord falafel och julmust. nine days and counting...

och det bästa med att bli äldre är ändå att man skaffat sig manualer för att deala med saker och ting. ibland står man fortfarande handfallen, men så har jag fortfarande många manualer kvar att samla på mig, och ibland glömmer man checka sina egna instruktioner först. men det är skönt att veta att de finns där. det näst bästa är att glappet mellan den man är och den man försöker vara minskar. när jag skrattar beror det på att jag är glad. när förlorar min blick någonstans och har svårt att se dig i ögonen beror det på att jag är ledsen. det är inte svårare än så, det behöver det heller inte vara.

det här är inte en blank sida. det här är en nanosekunds inspelning av en konstant pågående monolog innanför mitt pannben. ursäkta men den här hjärnan levererades utan off-knapp, kan jag få reklamera?

feminismen fuckade upp mitt sexliv

jag är nere och sen uppe på fem, helgens intryck kan räknas på ena handens fingrar och jag förbannar mig själv för både det ena och det andra och framförallt har min kropp lagt korten på bordet i vår avtalsrörelse och kräver helt andra saker än vad jag ger den. men intryck är ändå intryck och jag har tvingat mig själv att lämna fosterställningen till förmån för underjorden och ingen människa är illegal-fest fredag natt, reagge och en lång och fin diskussion med v. om arbetarklass-arvet och omöjliga klassresor och ett var det så han såg ut? jag måste varit jävligt full på den festen då han var så snygg! för att i ett mindre nyktert tillstånd uttrycka små pip om I want him. natten slutade med ett bisarrt samtal med herr d. på en nattspårvagn från gamlestaden. jag vågar inte ens titta på tjuvlyssnat.se för jag vet att hälften kommer ligga ute där.

och lördagen med pimp my ex och jag som bara panikade och alla kläder var fula, men solen sken och jag blev serverad sushi av en galen japansk liten kvinna som var hämtad ur manga så det var okej ändå. och sen ta några öl på kellys som slutade som det alltid slutade, timmarna flyger iväg under samtal om oskuldsförlorande och fransktalande pingviner och när man äntligen tagit sig på spårvagnen på väg hem ringer någon och förklarar att det finns skäl till att åka till majorna på fest och man springer på sina pilska små ben som skriker av trötthet till en annan spårvagn och sen hänga i en hall och få allting upplagt av sina vänner och göra sitt bästa för att verka sådär smart och trevlig som man vill vara men sällan är när det verkligen gäller utan istället blir allt tunghäfta och undvikande med blick och gaah vad jag tycker illa om mig själv idag. sen irra runt i majorna innan det slår fel och huvudet inte orkar mer och man kastar in handduken och förbannar sig själv för att man är världens sämsta singel som aldrig orkar följa upp, jobba för det, ha tålamod och allt det där. när valet står mellan att flaxa med ögonfransarna i timmar för att kanske kanske get some när man egentligen bara vill sova jämfört med att bara åka hem, dricka två liter vatten, googla jake gyllenhaal-bilder, onanera och sova väljer jag alltid det bekväma. dessutom fick jag höra under fredagen att jag är alldeles för kräsen och jag vet, jag börjar också bli trött på apatin och att vara stiffa bruden som nobbar och är otrevlig för att det finns ett ton av misstänksamhet mot varje man som närmar sig gällande både tjejsmak (hur många tjejer måste han inte ha raggat på innan mig?) och våldtäktsscenarion ("feminismen fuckade upp mitt sexliv". nytt namn på mina memoarer). och sen orkar jag ändå inte få tummen ur gällande de få människor jag faktiskt vill ha, men wtf jag är vinterdeppig och vill sova dygnet runt och min energi räcker knappt till att stiga upp på morgonen så den räcker definitivt inte till att spela en massa flirtspel. jag behöver anställa någon som gör sånt åt mig. sen kan jag håva in de bra grejerna.

idag skiner solen igen. en kvarts solljus på ena armen räcker för att få i dig all D-vitamin du behöver för dagen, det har jag lärt mig av Anders och Måns. jag ska adventsfika och få mina bakfyllecrawings gällande kaffe och socker tillfredsställda och sen är det måndag men det orkar jag inte riktigt tänka på just nu.

du är paris hilton du också

hur jag kämpar med gråten i halsen i det kvava scanningsrummet med apparaten som aldrig fungerar och när dokumentkontrollanten för femte gången påpekar något om suddiga laboratorielistor ler jag fortfarande och säger javisst. hur trummen tycks mot örat på kaffekoppen medan andra handens pekfinger smular sönder tigerkakan mot servetten och fokus ligger enbart på känslan i fingrarna för att inte flippa i fikarummet. hur jag står i en dörrkarm och lyssnar på utbildning om nya rutindokument utan att höra och någonstans vet att det måste skina igenom. det måste synas på mig att klumpen sitter i halsen och galenskapen trummar i bröstet och att jag när som helst kommer att börja skrika.
och sen hem och rasa ihop, fosterställningen, tårarna.

vi kan kalla det en ond cirkel:
brist på dagsljus leder till sömnstörningar leder till ångest leder till apati. sömnstörningar leder till brist på aptit leder till bristsjukdomar leder till sömnstörningar leder till ångest leder till apati. apati leder till brist på social kontakt leder till ångest leder till sömnstörningar leder tillbaka till apatin.

jag sjunker in i någon insikt om att allting inte är okej, det har det inte varit på ett tag nu och om man skrapar lite på överlevnadsstrategitänket kommer en ilsken svärm av svärta att välla fram. någonstans förbanna den här positiviteten, bita ihop-tänket som satt sig som ett tuggummi mot ryggraden och trycker till mot kotorna så fort självömkandet tar fart eller klumpen i halsen vill något mer. och om inte annat; det där i-landssamvetet. du har tak över huvudet och mat för dagen, du är frisk och din familj lever så håll käften med din oro och din ångest nu väser den så fort det börjar skrapa under huden. i gråten med handen på mobilen som vet att styra upp saker-tjejen snart kommer vara tillbaka och vara pepp på umgänge, jaga bort bittertankar och längtan efter någotvadsomhelst, kan jag inte låta bli att längta tillbaka till tonårsångesten. för att den bara fick finnas där. den fick spelrum. det var manic street preachers och kent i stereon, skärsår, olycklig kärlek, bitterhet, avundsjuka, tusen desperata och självömkande sms, självhat, självmordsfunderingar, psykofarma, långa internetdagböcker om ångesten, hitta själsfränder på skunk och vägra stiga upp på mornarna, skita i jobb, skola, allting. allting var ångesten, ångesten var allting. den fick ta all plats den ville.
hade det varit idag hade jag sedan länge sjukskrivit mig från jobbet, haft minst tre recept att komma med till apoteket och sagt upp alla bekantskaper i rasande mail om hur dåligt jag mådde.
varför inte nu? varför positiviteten som ett förband på svärtan? när blev jag sån? man kan beskylla nietzche-läsandet, hippievännen, mammas avsmittande religiositet, musiksmaken eller vad som helst. i slutet av linjen vet jag att det det handlar om måste vara den där känslan av omhändertagande. den där rösten som lenar i orosskriken, som dämpar gråten, som viskar hey darling. det är okej. var lite ledsen. var mycket ledsen om du måste för livet är svårt och jävligt och vissa perioder är lite jävligare än andra. men du vet att det här inte är du. du är inte ångesten, du är inte svärtan. du är fucking paris, det är vad de kallar dig du är skratt och kaxighet, du är ömhet och hjärtat till vänster. du är puls och energi, du är styrka och ett jävlar anamma. du fixar det. det ordnar sig. glöm inte det. du är så mycket mer än ångest.
förmågan att ta hand om sig själv när det för första gången på många år inte finns någon annan där som gör det åt dig. att ensam fightas mot saknad, ensamhet, tänk om-tankar, nattens oro, gråt. man lär sig. och när man inte orkar finns människor där som backar upp, knuffar på i rätt riktning. riktigt ensam fightas jag ju aldrig.

brist på intryck leder till brist på uttryck. det här är mest en blank sida. jag kommer tillbaka någon dag. det vet jag. det vet ni.

här kommer lyckan för hundar som oss

jag och e. pratade om att fånga dagen. att det är väldigt svårt att tänka så när man har två vagnar med journaler att returnera och en kväll av tv och uppvärmd mat på kokplattor i ensam lägenhet. vad är det jag ska fånga? sen pratade vi om att umgås med kreativa människor, politiska människor, människor som kommit någon vart och gör det de brinner för och om inte har de i alla fall tiden och orken att göra det vid sidan av. det är avundsjuka, ren och bitter avundsjuka. och lite hetsigt flås i nacken, för de där människorna börjar bli ganska många och jag har lådor av texter, omdömen och en minnesbalk full med kommentarer om min begåvning men var är jag nu? de är där och här är jag. kvar liksom. och för att hitta tillbaka till någon annan känsla, någon annan talang än den om att vara snabbast på att knappa in personnummer och faxa akuta papper, försöker jag minnas när jag var lycklig:
jag var lycklig varje fredag i skolan för då fick vi skriva i en tankebok, varje jul när jag slog in årets samlade alster till familj och släkt som julklapp och jag läste igenom allt jag skrivit och var stolt, när jag skrev pjäser som vi satte upp, när jag skrev nätterna igenom och bara fick ur mig all smuts som låg gömd överallt, när jag ägnade ett projektarbete åt en diktsamling, när jag läste Kreativt skrivande och allting bara var ord och texter och inspiration i ett helt jävla år, när jag fick stipendium på studentdagen för mitt skrivande, när de ringde från tidningen och ville att jag skulle bli kolumnist åt dem, när jag fick fria händer att skriva vad jag ville och se det publicerat, när de ringde från juryn för Lilla augustpriset och sa att jag var nominerad, när jag satt på buss 58 mot bergsjön och plötsligt hade en hel debutroman klar i huvudet, när jag försakade mängder av tid i flera år åt att sitta vid tangentbordet och slåss med cencorn och begränsningarna.
och
jag var lycklig på C- och D-kursen i lingvistik. aha-upplevelser, pulverkaffe, rapé-dosor staplade bredvid travarna av böcker till bakgrundsöversikten. semantiska fält, ägna 100 sidor åt begreppet pimp betydelseförändring och ytterligare 200 sidor åt begreppet morals nutida användning i media och veta att det är exakt det här jag vill göra, exakt det här jag vill skriva om och slå sig för bröstet när allting blir bra. djupdykningar i feministisk språkforskning, språkfilosofi, krångla in sig själv i tusen frågeställningar som leder till ännu fler frågeställningar och stimuleras av tanken på att det inte finns något entydigt svar.
och
jag var lycklig de där bra stunderna i ung vänster, studentkåren och kvinnojouren. nätterna med olaglig affischering och överväga tanken på att affischera över ingången till muf:s tillhåll, förstamajtala med lars ohly, feministiskt självförsvar, göteborgsdemonstrationer, studiecirklar, fikabråk, långa diskussioner, samförstånd, en osynlig men påtaglig gemensam känsla av ett jävlar anamma. nu förändrar vi världen.
och
jag var lycklig under dansklasserna, dansuppvisningarna. rytmen, känslan, man nailar hela justin timberlake-koreografin fast man är så utled på att försöka sätta det där hatsteget (alltid ett hatsteg man måste fightas med) och så trött att man bara lägga sig på golvet och det är fantastiskt och man glömmer allting annat och ser sig själv i spegeln eller i andras ögon och vet att man ser så förbannat bra ut och det går inte att sluta dansa.

så det fanns där. det finns där. allt handlar om att återvända tillbaka dit. jag börjar ikväll med två sidors jämförelse av vår tids feminism och mellankrigstidens kvinnokamp till genushistorian. och det gnistrar någonstans, fortfarande.

den vuxna till barnet

jag var så sjukt vuxen hela veckan, intei de goda termerna som ansvarskänsla, känna sig själv, få saker gjorda i tid och allt det där som är godsakerna i vuxenlivspåsen (och som jag fortfarande är riktigt jävla dålig på) utan mest allt det tråkiga som får folk att påpeka att man börjar bli lillgammal. som att tacka nej till en shoppingtur med kollegan på lönedagen med hänvisning till att jag vill hem och betala räkningar och lägga undan pengar först så jag ser hur mycket pengar jag har att röra mig med den här månaden. som att bryta upp från en middag genom att på allvar säga nä, det är ju en dag imorgon också. som att diskutera fondkonton, försäkringar, abonnemangskostnader och sådant och tycka att det är ganska trevligt. som att tycka att man unnar sig något när man äter två apelsiner på raken framför tv:n.

således var det oerhört befriande att imorse, framför julkalendern, äta alla chokladbitar i chokladjulkalendern jag inhandlat redan den första december. det vuxna, om det nu finns något vuxet i att överhuvudtaget äga en julkalender vid 23 års ålder, hade varit att spara dagens bit till eftermiddagskaffet varje dag. det var oerhört omoget, dålig och ganska äckligt att mula i sig alla 24 luckor klockan 07:15 på morgonen. samtidigt var det för att betänka hur gött det är att vara vuxen. inte längre någon mamma som hökar över en och säger när man ska gå och lägga sig, att man inte får se mcgyver (jag fick se mcgyver sist av alla mina kompisar) eller att man bara får öppna dagens lucka i kalendern. nu är jag vuxen, jag får öppna vilka luckor som jag vill och jag har egna pengar att imorgon införskaffa en ny för tio ynka kronor om jag så skulle vilja.

sen såg jag och k. little miss sunshine och jag fick ont i hjärtat av den lilla flickan för att hon, bortsett från glasögonen, var så lik mig som liten. i slutscenen vet jag inte om hade tårar i ögonen av det rörande, det sorgliga igenkännandet eller av skratt. jag ville krama henne och jag ville krama åttaåringen i mig och jag ville säga att du är bäst i hela världen och lova mig att alltid äta så mycket glass du vill. tänker på den runda magen och någonstans veta att man aldrig kommer bli en beuty queen men inte kunna sluta drömma om det. och sen tänker jag på brevet jag skrev som liten till mig själv i vuxen ålder som jag hittade i en gammal mellanstadiedagbok och jag var tvungen att läsa om det igen:
19/6 1994
Hej vuxna jag! Jag hoppas innerligt att jag har kvar dagboken nu när jag är gammal. Det skulle vara kul att läsa i den då. Jag hoppas även att jag inte är så tjock som jag är nu utan är ganska fin och att jag har en bra (och helst snygg) kille som inte slår mig. Och att jag blivit kysst och av med oskulden. Dessutom hoppas jag att jag har ett bra yrke som ger mig god lön och kanske nåt barn (en dotter). Helst av allt hoppas jag att jag är ihop med Peter Jöback nu eller nån av killarna i Take That. Men det är nog att hoppas för mycket. Det var allt.
Elin

tioåriga elin. jag vet inte riktigt var jag ska börja. jag blir så ledsen över dina framtidsdrömmar. enligt din prioriteringslista är det viktigaste att jag idag är smal och "ganska fin". jag gick ner de där kilona du alltid hoppades att jag skulle gå ner, men jag blev inte så mycket gladare eller mindre nojig för det. kanske lite bättre självförtroende, kanske lite lättare att hitta jeans som passar, kanske får jag lite fler komplimanger. men jag nojar mig inte mindre än vad du gjorde då.
jag är inte bara ganska fin, jag är skitsnygg btw.
och sen hoppas du att jag har en bra kille som inte slår mig. vad menar du? räcker det med att jag hittar en man som inte misshandlar mig för att han ska duga? och varför tänker en tioåring ens i såna termer som kvinnomisshandel? är det sånt som har gjort att jag blivit en sån bitterfittsfeminist idag och att jag gråter över våldtäktsartiklar. för att jag redan då var så medveten och cynisk om världens (kvinnors) tillstånd. tioåriga elin, du har fortfarande en massa helvetiska tonår av olycklig kärlek och besvikelser framför dig. du har också en insikt om att du inte bara vill ha en kille utan kanske också en tjej liggande i framtiden. du kommer att hitta de där bra människorna som inte slår dig utan behandlar dig som det guld du är värd men de kommer inte att lösa din issues, det kommer du vara tvungen att göra själv. och sen kommer ni inte vara kära i varandra längre och det kommer göra ont så in i helvete, men så är det. och tillslut kommer du att tycka så mycket om dig själv att du vet att bara de bästa är goda nog för dig och att du annars hellre är själv. du kommer att ha skaffat dig en jäkla kravlista gällande de där killarna som inte bara innefattar utebliven misshandel utan även humor, musiksmak, intellekt, förmågan att lyssna, spontanitet, kreativitet och förmågan att visa uppskattning för dig precis som du är. snyggheten står knappast inom parantes längre, den är ett krav och innefattar vackra ögon, snygga löst sittande jeans, vackra händer och bra stil. du kommer också ha lärt dig att du inte kommunicerar speciellt bra med män överhuvudtaget men har rätt bra skills gällande tjejer. och ja elin, oroa dig inte, du kommer både bli upphånglad och av med oskulden.
tillslut är jag väldigt ledsen att behöva meddela dig om att när killarna i klassen pekade på din okej-affisch och sa peter bögpack hade de en poäng. det blir aldrig jag och peter och det är fortfarande en stor sorg och take that har gjort comeback men jag vet inte, jag tror faktiskt inte de kvalar in på min kravlista numera. elin, en dag kommer du vara vuxen och livet kommer fortfarande vara skrämmande och förvirrande men du kommer veta en hel massa saker om dig själv och tillåta dig själv att äta alla luckor i chokladkalendern redan första dagen. jag tror att det blir bra, tror inte du?