Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om
social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.
Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex.
här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.
Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.
Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.
På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.
Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.
Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.
Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.
Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar - pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av "skogsarbetarminnen" från 1940-talet.
