Julledigheten såhär långt

Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

Post-sidekick-depression

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

Orka, orka

Den här veckan känns lite bättre. Jag och Gustav ser Man tänker sitt och dricker drinkar på Social. Äpple- och honungsdaquirin är ljuvlig, men jag borde kört på en enkel Fidel Castro som final efter den sockerchocken istället för att gå vidare på Gustavs sliskförslag som smakade som en grogg på Nettos persiko-iste.
Jag börjar kurser igen, finner min plats på universitetet igen, och hetsar däremellan med projektplanen inför doktorandansökan som ska vara inne om några veckor.
Jag är glad, lycklig, men när tröttheten slår till är den inte smygande, den slår ner och förlamar mig.
Jag tycker att livet är roligt igen, kan inte min kropp bara hänga med på drinkkvällar och långa föreläsningar om skolastiker och semiotik eller artikelpitchar och middagar med vänner?
Det är frustrerande att inte orka, jag bara måste orka.

Uppdatering: Nej, jag vet, man måste inte orka. Inte mer än allt som är primärt just nu. Men det är svårt att låta bli. För mycket som är roligt, engagerande, intressant. Hela tiden, saker som engagerar.

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

Pepp och hets

Sista Brunchrapporten-veckan för denna sommaren och jag håller låda med Henrik Torehammar varje dag 11-13. Däremellan har jag en ungefär lika stressig vecka som den förra.
Lite bloggat, mycket gjort.
Ni lyssnar på mig i radio och läser mina texter vad det lider.
Och glöm för all del inte att fortsätta besvara frågan. Min läsarstatistik vittnar om att det är många som inte gjort det än.

Oroväckande olika associationer

Jag och Gustav satt och frukostpratade och jag nämnde något om att jag köpt hundra frimärken häromdagen och hur underligt sådant är. Alltså, att köpa extremt stora mängder av någonting. Jag storhandlar aldrig, jag är ju ett ensamhushåll. Jag storshoppar aldrig heller. Jag köper helt enkelt aldrig någonting i stora volymer, förutom just den sortens kontorsmaterial som jag köper in på företaget.
Till exempel hundra frimärken.
– När och varför köper man hundra frimärken på en och samma gång om man inte har ett företag? säger jag och börjar i samma stund tänka på inbjudningar till ett stort och romantiskt bröllop där alla får en vacker, personlig pappersinbjudan skickad till sig och kyrkan är full av hundra människor.
- Man kanske stalkar en tjej och behöver hundra brev att lägga bajs i och skicka till henne, säger Gustav.
Man tänker ju olika om relationer, det gör man.

Hetskräkas

Idag är en sån dag då jag har väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas någon som är smartare, snyggare, roligare, mer välläst, mer framgångsrik, yngre, tuffare och mer beläst än en än själv.
Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och - faktiskt mycket värre - tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.

Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.

The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken "visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg", hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Mitt liv som Martha Stewart

Mycket underligt har hunnit hända redan under 2009. Jag fått skribentjobb och sidekickat i direktsänd riksradio, fått några projekt att börja rulla och skrivit krönikor för glatta livet. Jag har förlorat en morfar, men helt hipp som happ blivit nyförälskad med pojkvän och däremellan har jag dessutom hunnit flytta och blivit med mycket osäkert kontrakt men fin kombo.

Men det allra underligaste som hänt under 2009 är fortfarande faktumet att jag börjat laga mat.

Ännu underligare är det att jag faktiskt börjat bjuda folk på maten. Senast som jag gjorde det var nog 2004, möjligen 2005. Det var då som jag senast hade ett riktigt kök och någon som såg till att jag diskade efter mig.

Ikväll bjöd jag således in större delen av de fina i mitt närmaste gäng och ägnade en söndagkväll åt att prata, skratta och diskutera. Men först ägnade jag flera timmar åt att stå i en blommig sommarklänning, med rosett under tuttarna och osedvanligt lång längd för att vara jag (läs: inte fittkort) och kavla ut pajdeg tills kinderna blev rosiga. Maken till kvinnlighetschock har jag inte upplevt på länge. Men jag tror att jag gillade det. I alla fall så länge jag får kompensera med att jag fortfarande, efter flera månaders boende här, inte tagit mig för att sätta upp gardiner i sovrummet än.

Mitt ex har varit här och stoppat in sitt USB-minne i min dator

Helena Bergman är så jävla bra!

Läs till exempel det här och det här.

Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.

Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.

Ikväll

Varje tisdag eftermiddag som Soraya ringer och berättar om innehållet i kvällens Kvällspasset är en liten högtidsstund av pepp. Ikväll blir det bland annat Morgan Alling, reclaima ord och Svenska Kyrkan.

Men innan dess ska jag ha hunnit packa några fler flyttlådor. Jag hade förträngt hur tråkigt det är att flytta.

Peppen

Sitter och förbereder intervjun med lovely Pauline om någon timme och får sms från Soraya som bekräftar att vi har Karolina Ramqvist med oss i Kvällspasset ikväll. Jag gillar den här dagen.

Uppdatering: Nour El-Refai är också med! Och Elaine Bergqvist. Ikväll kommer att bli det bästa.

Att "utmana sig själv": Min fantastiskt spännande måndagkväll

Elin sent: jag åt leverpastej förut. skivad. kunde inte låta bli. men det smakade gris och dött djur. inte som jag minns det från min barndom. jag kände mig smutsig. jag slängde den.

Gustav sent: nääjj du kunde ju gett den till mig. slöseri makes my brain boil.
men det var säkert en bra upptäckt för dig att göra.

Elin sent: ja skönt. nu kan jag släppa den hangupen. lite som att ligga med folk bara för att kunna stryka dem från sin to-do-lista sen.
jag stod inte ut att ha den kvar i mitt kylskåp. var tvungen att våldtäktsduscha kniven med extra mycket diskmedel efteråt också.

Vårtecken

Kroppen: Ligga?
Jag: Nej, sluta nu. Jag redigerar text här. Skärp dig.
Kroppen: Ligga sa du?
Jag: Nej, jobba! Skriva!
Kroppen: Liiiiigga liiiite.
Jag: Tyst!
Kroppen: Kuk! Fitta!
Jag: Sluta.
Kroppen: Knulla knulla knulla.
Jag: Du, the silent treatment is SO on right now.
Kroppen: Du vet att jag vinner.
Jag: LALALALA jag hör ingenting!

Doh

Så har man peppat hela eftermiddagen för att gå på förfest med mina bästa vänner och gå ut och dansa hela natten. Man har stått vid spegeln med ett glas whiskey och provat kläder och målat läpparna och valt ögonskugga. Man har peppdansat lite i sin ensamhet till Britney, strukit den vida röda kjolen och valt matchande underkläder. Man har inhandlat lyxsnacksen till förfesten, dragit på sig de svarta stövlarna, valt jacka och ska precis gå.
I hallen står man färdig, uppsminkad och peppad och i handen håller man en systemkasse med två vinflaskor till sig själv och en vän och precis när man ska öppna ytterdörren så bara glider kassen ur händerna. Man hinner knappt märka det.
Det säger bara kras och så ligger två krossade vinflaskor på golvet och över hallgolvet är det glassplitter och stora pölar av vitt vin som bara fortsätter att rinna ut över hela golvet.
Det finns inget bra sätt att reagera på en sådan situation. Speciellt inte om man är ensam. Det enda jag gjorde var att stirra på påsen.
- Ajdå, sa jag som den stundtals lugna norrlänning som jag är.

Alltså, det ordnade sig ju och efter det kunde kvällen bara bli bättre och bortsett från en svidande ekonomisk förlust såhär i slutet av CSN-månaden har värre saker hänt och folköl funkar ju och kvällen blev helt fantastisk tillslut, men dagen efter man spillt ut vitt vin över hela sitt hallgolv luktar det som om någon urinerat i hela ens lägenhet och den lukten försvinner bannemej inte.