Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan. Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.
Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade "experter" med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.
Har hamnat i ett mixat tillstånd av slöhet och förvirrad stress. Har ingenting att säga till er idag. Men däremot vill jag absolut bjuda på en länk. Vi som aldrig sa sexist-Hanna skriver så jävla bra om ätstörningar och tabu. Läs!
Någon gång vill jag träffa Niklas Hellgren och sitta och diskutera med honom i så många timmar att vi glömmer vad klockan var när vi började. Jag vill höra honom blanda privat och teoretiskt, såsom få behärskar så lysande som Niklas. Jag vill insupa hans klokheter, nicka och le. Helst av allt skulle jag vilja ha honom som terapeut, både för mig själv och som relationsterapeut.
Inatt när jag inte kunde sova och låg med hjärtklappning, 26 år imorgon-ångest och framtidsoro tänkte jag på Isabelle Ståhls inlägg. Jag tror inte heller på att vara så jävla tacksam, men jag har likaledes svårt att släppa tanken på att man kan kontrollera allt. Att jobb försvinner fast man varit bra på dem. Att man blir dumpad fast man gjort sig själv till oumbärlig och älskvärd. Att det i slutändan faktiskt inte bara handlar om en själv och ens ansträngningar, utan andra omständigheter också. Gustav skriver så jävla bra om social fobi och jag hoppas att det blir startskottet för fler personliga inlägg om rädslor och nojor. Vi har ju alla dem, i någon utsträckning (se Gustavs klockrena jämförelse med ätstörningar/"normal" tjocknoja). Det vore väldigt fint om folk började skriva om dem.
Jaha, här har man ramlat omkring i Slottsskogen i dagarna tre och innan dess jobbat alldeles för mycket och bara uppfattat lite hintar på Twitter om vad en viss åklagare sagt. I min blogroll hittar ni enmassa läsvärda inlägg på ämnet. Samtidigt pågår diskussionen kring Katrin Zytomierska och Marie Plosjö och inte minst verkar diverse bloggbrudars kommentarsfält vara fyllda av bitterballar och kvinnohat just nu. Helena Bergman, Isabelle Ståhl och Isobel H-K till exempel. Framförallt verkar bitterballarnas konspirationsteori om den feministiska sammansvärjningen om att hålla varandras rygg och hålla med varandra i alla lägen, ha blomstrat ut i kommentarsfälten. Kommenteraren Thomas går exempelvis hårt åt både Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson i Isobels kommentarsfält och påpekar hur jävla mycket polare vi media/bloggbrudar alla verkar vara. Det är intressant, och på många sätt ganska roande, det här med bitterballarnas ständiga underdogpositionering och frekventa rädsla för den feministiska konspirationen. I Thomas värld kanske jag, Isobel, Julia Skott, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, Isabelle Ståhl och Helena Bergman inte gör annat än ses över några mediacocktails och prata ihop oss i vårt gemensamma manshat och pusha varandra till krönikörsplatser (vilket i och för sig låter som ett drömscenario, om vi nu inte alla hade en heltidsvardag att ägna oss åt också).
Nu har jag inte träffat alla jag läser och ännu mindre druckit cocktails och gjort upp feministiska världsövertagarplaner med dem. Jag tycker föga lika i alla frågor som ovanstående brudar. Jag och en av mina absoluta hjältinnor Soraya håller inte med varandra om allt. Jag och Anna Svensson har aldrig diskuterat, men skulle säkert hitta en massa skiljelinjer att debattera mot varandra i. Jag håller inte med Julia Skott i hennes kritik av Deeped och min kritik mot Lisa Magnussons Tuva Novotny-artikel dinns ju väl dokumenterad. Som några exempel.
Men däremot vet jag att det fanns en tjej som var jag som för lite mer än ett år sedan var fullständigt livrädd. För mediageggan, för offentlighet, för att skriva och säga vad jag ville och för vad folk skulle tycka om mig. Jag grät av hatmail, jag tog åt mig av all kritik – även den minst konstruktiva av typen ”jävla feministhora”. Mest av allt var jag skitskraj för om min förkärlek för att prata sex, för att vara dirty och skriva om mitt sexliv och mina fyllor skulle förstöra all form av intellektuell och tänkande legitimitet som jag hade kunnat tänkas ha. Jag blev ju varnad för det en massa gånger, företrädelsevis av män. Nu får du bestämma dig. Ska du vara utlämnande eller rationell. Ska du vara slampa eller intellektuell. Jag ville bara vara allt. Jag ville kunna vara jag. Jag ville kunna vara råargumenterande, skitsmart, rolig, snuskig, barnslig, slampig och allt det andra som jag är utan att få annat än konstruktiv kritik. Lite mer än ett år senare är jag väldigt sällan rädd längre. Jag raderar osakliga kommentarer, jag suckar åt stalkermäns mail, jag diskuterar och jag vägrar ge upp. När jag krisar, och det gör jag för jämnan, har jag en backup.
Det är tack vare alla ovanstående och länkade kvinnor, samt ett flertal onämnda men inte glömda, som jag orkar ha den styrkan. För att de vågar. För att de är smarta, argumenterande, ibland kontroversiella, men så jävla modiga. Det är ingen feministisk konspiration och jag tror inte på systerskap som princip eller att boosta andra bara på grund av deras kön. Men jag vet att det finns en jävla massa kvinnor som också sitter och raderar de där hatkommentarerna eller underliga mailen, som ständigt blir ifrågasatta varför de ska ha den plats som de uppnått, som också försöker få vara allt. Tack vare dem försöker jag inte passa in i den där trånga mallen, jag försöker istället att spräcka sömmarna. Jag håller aldrig med dem av princip, jag diskuterar mer än gärna våra olika åsikter. Men när kritiken växer i min inkorg, när jag börjar ifrågasätta mig själv eller behöver inspiration är det dem som jag tänker på. Tack underbara ni. Den här är till er.
Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.
Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.
Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That's why they don't get what they want.
Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)
Sedan första gången jag låg på spikmattan och märkte att det kändes exakt som att skära sig, sedan alla de gånger som jag reagerat på det inre kaoset med att lägga mig på de vassa plastpiggarna och efter all min irritation över att folk köper spikmattor till höger och vänster men försöker bota självskadebeteende utan att förstå eller vilja se bakomliggande mekanismer. Så länge, kanske ännu längre, har jag tänkt skriva det där inlägget med jämförelser mellan spikmattans mekanismer och det som händer i en när man skär sig själv. Sen har jag inte vågat. Nöjt mig med att diskutera det. Men Julia däremot. Hon vågade.
Eftersom Sleepless och Deeped har skrivit så förbannat bra bloggposter om depression måste jag skriva någonting mer efter det här inlägget om samhällets ansvar och människors farliga tystnad. Det är, precis som Gabriel skriver i en av kommentarerna till mitt inlägg; Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.
Jag tänker inte förneka biologisk och genetisk inverkan på psykisk ohälsa hos somliga. Depression och sömnstörningar är två problem som påverkas av serotonin och melotonin. För mig är det en stor trygghet och lättnad att veta att mina anlag finns med mig. Som Sleepless skriver: Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.
Många, som skulle ha mått mycket bättre och känt sig tryggare om vi levt i ett samhälle med större trygghet och lägre krav, behöver kanske inte SSRI. De behöver stöd, kunskap, vila och samtal. De reagerar på ett samhälle som jag beskriver i föregående inlägg. Till dem ges ändå SSRI för att det är en billigare lösning. Men vi är många som inte upplever den där personlighetsbedövningen som det brukar talas om, när vi knaprar pillren. Tvärtom är de en krycka som stöttar upp oss för att orka vara oss själva. När jag började äta igen, för första gången sedan tonårsdepressionerna, var det mycket motvilligt. Min läkare föreslog det redan under våren, när jag kom till henne med mina djupa sömnproblem. Citalopram gör det lättare att sova. Jag vägrade. Ville inte bli en antidepressiv-knaprare igen. Jag mådde ju egentligen bra. SSRI skulle ges till dem som var på riktigt dåliga och inte de som bara hade svårt att sova och hade en och annan panikångestattack. Under den sommaren blev det sämre. Så dåligt att jag tillslut bröt ihop och åkte hem till mamma. I samråd med henne bad jag om SSRI igen. Det var det bästa som hänt mig på många år. Långsamt blev jag jag igen. Den där människan som jag formats till. Jag orkade vara utåtriktad, jag hade energi, jag ville återigen träffa människor. Jag hade lust att skriva igen, att jobba igen, jag tyckte om mig själv och livet igen. Jag blev inte överdrivet glad och glättig (utom möjligen under de första månaderna av biverkningar). Jag blev bara mig själv igen. Precis som Kristina Lugn sa i Allvarligt talat förra sommaren: Ångesten är inte jag. Den är en ockupationsmakt som vill ta över mitt land.
Hur man reagerar på SSRI är alltid invidiuellt. Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser. Det är en växelverkan. Jag vet att i ett annat samhällsklimat skulle jag inte känna av oron så mycket som jag gör. Om det var mindre tabubelagt och farligt att prata om skulle jag ha lättare att hantera och acceptera de dåliga dagarna. Men anlagen bär jag med mig i vilket fall. Jag är tacksam över att det finns medicin som gör det lättare för mig att vara jag. Som hjälper mig att strida mot ockupationsmakten.
Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang). Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.
Uppdatering: Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.
Isobel, du är en av få riktigt vettiga och kloka människor i den här världen. Du bevisar det gång på gång. Idag i den här texten om arbetsmoralism. Tack.
Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling. Läs hela texten här.
En av de bästa grejerna med att blogga är att andra begåvade människor fyller i med intressanta texter på sitt håll. Tanja (missa inte gästblogginlägget hon hänvisar till, viktigt viktigt) och Helena till exempel.
Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också. Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.
Själv sitter jag på balkongen med laptopen i knät. Följer twitterflöden om Pirate Bay-domen, undrar varför en av mina romankaraktärer har valt att göra någonting helt annat än vad jag hade planerat och huruvida det är bra eller dåligt och hurrar över att jag för första gången fått prata med en fantastiskt fin och bra gynekolog i Göteborg. Min förra sysslade med ironiska skämt. Är det någon i ens liv man vill slippa ironi från så är det ens gynekolog.
Uppdatering: Lisa Magnusson skriver dagens bästa om Pirate Bay och internet.
Jag har knappt skrivit någonting om vare sig FRA eller Ipred, eftersom det finns en uppsjö med duktigare, mer insatta och mer välargumenterande bloggare som gör det. Men hade jag skrivit någonting hade det nog varit i Julias stil, men hälften så bra och välskrivet.
Frilansskribent, språkvetare och föreläsare.
Skrivit/skriver för bland annat Expressen, Aftonbladet, Nöjesguiden, Bang, Språktidningen och Ord&Bild och sidekickat i Kvällspasset och Brunchrapporten i P3.
Krönikör i Borås Tidning och Västerbottens-Kuriren och skriver om populärkultur i Rocky. Veckokrönikör i P4 Sjuhärad Direkt.
Föreläser om psykisk ohälsa bland unga med fokus på ätstörningar och självskadebeteende.
