We take the pills to find eachother

Eftersom Sleepless och Deeped har skrivit så förbannat bra bloggposter om depression måste jag skriva någonting mer efter det här inlägget om samhällets ansvar och människors farliga tystnad.
Det är, precis som Gabriel skriver i en av kommentarerna till mitt inlägg; Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.

Jag tänker inte förneka biologisk och genetisk inverkan på psykisk ohälsa hos somliga. Depression och sömnstörningar är två problem som påverkas av serotonin och melotonin. För mig är det en stor trygghet och lättnad att veta att mina anlag finns med mig. Som Sleepless skriver:
Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Många, som skulle ha mått mycket bättre och känt sig tryggare om vi levt i ett samhälle med större trygghet och lägre krav, behöver kanske inte SSRI. De behöver stöd, kunskap, vila och samtal. De reagerar på ett samhälle som jag beskriver i föregående inlägg. Till dem ges ändå SSRI för att det är en billigare lösning.
Men vi är många som inte upplever den där personlighetsbedövningen som det brukar talas om, när vi knaprar pillren. Tvärtom är de en krycka som stöttar upp oss för att orka vara oss själva.
När jag började äta igen, för första gången sedan tonårsdepressionerna, var det mycket motvilligt. Min läkare föreslog det redan under våren, när jag kom till henne med mina djupa sömnproblem. Citalopram gör det lättare att sova. Jag vägrade. Ville inte bli en antidepressiv-knaprare igen. Jag mådde ju egentligen bra. SSRI skulle ges till dem som var på riktigt dåliga och inte de som bara hade svårt att sova och hade en och annan panikångestattack.
Under den sommaren blev det sämre. Så dåligt att jag tillslut bröt ihop och åkte hem till mamma. I samråd med henne bad jag om SSRI igen.
Det var det bästa som hänt mig på många år. Långsamt blev jag jag igen. Den där människan som jag formats till. Jag orkade vara utåtriktad, jag hade energi, jag ville återigen träffa människor. Jag hade lust att skriva igen, att jobba igen, jag tyckte om mig själv och livet igen.
Jag blev inte överdrivet glad och glättig (utom möjligen under de första månaderna av biverkningar). Jag blev bara mig själv igen. Precis som Kristina Lugn sa i Allvarligt talat förra sommaren: Ångesten är inte jag. Den är en ockupationsmakt som vill ta över mitt land.

Hur man reagerar på SSRI är alltid invidiuellt. Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det är en växelverkan. Jag vet att i ett annat samhällsklimat skulle jag inte känna av oron så mycket som jag gör. Om det var mindre tabubelagt och farligt att prata om skulle jag ha lättare att hantera och acceptera de dåliga dagarna. Men anlagen bär jag med mig i vilket fall. Jag är tacksam över att det finns medicin som gör det lättare för mig att vara jag. Som hjälper mig att strida mot ockupationsmakten.

Din poesi är hämtad från hemliga platser

Ångesten är en ockupationsmakt som hindrar mig från att leva i mitt land. Det har den ingen rätt till. Varje gång den återvänder måste jag upplysa den om att det faktiskt inte är jag som ska dra åt helvete, utan den.

ur Allvarligt talat med Kristina Lugn.

Hej Kristina Lugn
Jag har en förfrågan. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli min universella moster.
Det är min starkaste övertygelse om att släktskap begränsas om man gör det till en fråga om genetik och biologi. Jag tror att släktskap kan handla om så mycket mer än så.
Du som pratar och skriver så mycket om det där som jag också pratar och skriver så mycket om; det där om att människan är fri och aldrig instängd i sig själv, att våga bryta gränser och skapa vem man vill vara. Tror inte du också att vi begränsar vårt släktskap om vi menar att det måste vara uppbyggt av genetiska band?
Jag vill adoptera dig som min universella moster. Jag kan inte göra det i en reell, laglig mening. Staten har redan bestämt vem som får kallas släkting och inte. Barn kan man få adoptera i somliga fall, fastän det är svårt, men barn varken vill eller behöver jag. Det är en moster som jag behöver. Jag tänker att jag skiter i vad staten säger om vem som får kallas moster och inte och hur man får adoptera eller skaffa sig släktingar. Jag vill ha dig som min universella moster.

Titeln universell moster är inte så betungande som det kanske låter.
Du behöver till exempel aldrig baka några bullar eller bjuda på hemlagad husmanskost. Kärlek i form av hemlagad mat och sju sorters kakor har jag fått så mycket av att jag numera låter mormors medskickade bullar ligga i frysen så länge att jag hinner köpa flera paket av Pågens kanelgifflar innan jag ens kommer mig för att röra mormors bullar.
Du behöver heller inte ge mig några presenter, skicka några pengar eller ens komma ihåg min födelsedag. Kärlek i form av presenter och uppvaktningar har jag fått i överflöd och får fortfarande. Känn inte att du behöver köpa det där fula halssmycket i äkta silver på Guldfynd till mig, oroa dig inte för ifall du kommer att glömma min födelsedag och lägg inte onödig tid på att skicka ett födelsedagskort med målade blommor på med en ursäkt och tvåhundra kronor när du likt förbannat glömde den.
Jag behöver inga råd och ingen vägledning, känn aldrig att du behöver tala om för mig vad jag borde göra eller hålla mig ifrån. Råd och vägledning har jag väldigt svårt att ta, jag lyssnar ändå inte till någon annan än mig själv och får någonting liknande epilepsianfall av hyperallergi om någon försöker tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag bör leva mitt liv. Jag tycker illa om livscoacher och psykologer som berättat för mig varför jag är som jag är har jag redan haft nog av i mitt liv.

Med titeln universell moster avser jag egentligen bara att du fungerar som en förebild för mig. En källa av visdom, inspiration och kloka tankar som jag hämtar kraft ur. Den innebär också att jag känner ett mentalt släktskap med dig, vilket naturligtvis är befängt när vi inte känner varandra. Men jag känner dig genom dina ord och dina ord är mina ord, ibland behöver jag höra dem från någon annan för att kunna känna dem själv.
När jag lyssnat mig igenom alla avsnitt av Allvarligt talat i min mp3-spelare på jobbet idag har jag ett litet anteckningsblock bredvid mig som är fullklottrad av alla dina tankar. Jag har även hunnit springa på toaletten två gånger, för det blir så obekvämt om man helt plötsligt börjar gråta inför sina kollegor. Med dig som universell moster kommer jag aldrig att glömma att människan är så mycket större än sin förtvivlan, mänsklighet är en egenskap som måste utövas, att det är farligt att älska men ännu farligare att omfamna sin ensamhet eller att de viktigaste hushållsredskapen är känslostyrka och tankekraft.
Alla de där nötta orden, omstöpta i dina former, lyssnar jag till när de kommer från dig. Jag tror att det är en sådan uppgift en universell moster möjligen kan ha. Att bli lyssnad till.

Jag har redan adopterad en universell faster. Hon heter Bodil Malmsten. Nu vill jag ha en moster på mitt släktträd. Tills dess att du besvarat min förfrågan fortsätter jag att kasta mentala molotovcocktails mot den ockupationsmakt som idag anföll igen. I stereon hör jag din röst;
- Det enda jag säkert vet om ångest är att den alltid går över
och jag lyssnar.

Fotnot: För teoretiska hänvisningar gällande begreppet universellt släktskap har jag idag, p.g.a. ockupationsmaktens inflytande över det teoretiska tänkandet, inga källor att komma med eller ork att leta upp dem. Någon får gärna bidra om ni vet.