Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan. Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.
Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade "experter" med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.
Har hamnat i ett mixat tillstånd av slöhet och förvirrad stress. Har ingenting att säga till er idag. Men däremot vill jag absolut bjuda på en länk. Vi som aldrig sa sexist-Hanna skriver så jävla bra om ätstörningar och tabu. Läs!
Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner. Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill. Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som "tröst" och "ångest" visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.
Inatt när jag inte kunde sova och låg med hjärtklappning, 26 år imorgon-ångest och framtidsoro tänkte jag på Isabelle Ståhls inlägg. Jag tror inte heller på att vara så jävla tacksam, men jag har likaledes svårt att släppa tanken på att man kan kontrollera allt. Att jobb försvinner fast man varit bra på dem. Att man blir dumpad fast man gjort sig själv till oumbärlig och älskvärd. Att det i slutändan faktiskt inte bara handlar om en själv och ens ansträngningar, utan andra omständigheter också. Gustav skriver så jävla bra om social fobi och jag hoppas att det blir startskottet för fler personliga inlägg om rädslor och nojor. Vi har ju alla dem, i någon utsträckning (se Gustavs klockrena jämförelse med ätstörningar/"normal" tjocknoja). Det vore väldigt fint om folk började skriva om dem.
Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.
Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.
Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That's why they don't get what they want.
Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)
Idag gästbloggar jag på 365 saker om att skaffa ett alter ego. Vill man veta mer om mina kan man nog söka på Paris, Fransyskan och Konstnärskvinnan här i bloggen.
Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang). Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.
Uppdatering: Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.
Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?
Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.
Jag har träffat Pär Darell i lite olika sammanhang, genom gemensamma vänner, men det var inte förrän häromdagen som jag kollade upp vad han egentligen gjorde. Att han var konstnär visste jag, men att han var en av de roligaste och mest inspirerande konstnärer som jag sett visste jag inte.
Här finns hans hemsida. Där kan man läsa om konstprojekt som "Jag väljer att ställa ut en luvtröja som tillhör en kille som tränar på samma gym som mig" och "Jag byter kläder med en kille jag aldrig tidigare mött". Helt briljant. Vardagskonst när det är som bäst. Från och med imorgon till den 12 juli kan man dessutom gå på hans utställning Om vi aldrig tidigare har mötts kan vi ses i Göteborg, på Galleri Rotor2, Konsthögskolan Valand.
Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling. Läs hela texten här.
För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som. Och när de enorma självuppoffringar som behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa. Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?
Ulrika Kärnborg har skrivit den essä om självskadebeteende som jag önskar att jag hade skrivit. Helt fantastisk, heltäckande och intressant. Läs!
är jag över att vara en del av ett fantastiskt nummer av Bang med tema humor. Debatten börjar väckas, citat och artiklar återfinns i media, idag bland annat i Expressen och Aftonbladet om Annika Lantz text.
Idag har jag sidekickat för sista gången på ett tag. Återkommer i Brunchrapporten i slutet av juli, men redan på lördag -midsommardagen - vid tiotiden kan man höra mig, Julia Skott och en anonym bloggare prata blogg och bloggande ur alla dess vinklar i Morgonpasset Helg. Det blir hur bra som helst, don't miss.
Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.
En av de bästa grejerna med att blogga är att andra begåvade människor fyller i med intressanta texter på sitt håll. Tanja (missa inte gästblogginlägget hon hänvisar till, viktigt viktigt) och Helena till exempel.
Läs DN Insidan om abort, idag en bra intervju med en väldigt klok tjej om abortbeslut och tiden efteråt. Samt forskning som visar att lättnad är den vanligaste känslan efter en abort och att omgivningen förväntar sig att man ska må dåligt.
Frilansskribent, språkvetare och föreläsare.
Skrivit/skriver för bland annat Expressen, Aftonbladet, Nöjesguiden, Bang, Språktidningen och Ord&Bild och sidekickat i Kvällspasset och Brunchrapporten i P3.
Krönikör i Borås Tidning och Västerbottens-Kuriren och skriver om populärkultur i Rocky. Veckokrönikör i P4 Sjuhärad Direkt.
Föreläser om psykisk ohälsa bland unga med fokus på ätstörningar och självskadebeteende.
