Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Ett erkännande

Katrine Kielos skriver väldigt bra idag om filmen baserad på självhjälpsboken He's just not that into you. Så eftersom förra årets synder inte längre räknas är det väl dags för ett erkännande från min sida.

Jag ska berätta om vad som hände den där dagen i september när jag kom tillbaka från Norrland, nydumpad och söndergråten. Den dagen då jag gick in på Stadsbiblioteket och skulle låna lite böcker inför min bo-hemma-hos-mamma-eskapism från mitt liv. Där stod den. Dumpa honom! Så vet du att han inte vill ha dig, den svenska översättningen av He's just not that into you, mitt framför mig på faktapockethyllan.

Hela scenariot påminner väldigt mycket om när jag var som mest sjuk i ätstörningar och kunde ägna flera timmar åt att gå omkring inne i livsmedelsbutiker och stirra på mat och godis. Blixtsnabbt kunde jag plocka åt mig någonting och sedan visste jag att det var försent.
Exakt samma sak var det när jag tog Dumpa honom! från hyllan och höll den i en nervös, svettig hand.
Jag maskerade den snabbt under ett par diktsamlingar av Aase Berg och en 400-sidig antologi med akademiska texter om queerteologi. Visste att jag inte kunde ställa tillbaka den. Då skulle ju alla se att jag ens funderat på att läsa den. Tillslut gick jag till låna-själv-disken.
Den registrerades i systemet. Jag visste att det nu för alltid skulle finnas en markering i mitt lånekonto att smarta, förnuftiga, cyniska, självhjälpshatande, feministiska, självständiga Elin lånat en fucking självhjälpsbok om kärlek och relationer.

Sedan gick jag hem och sträckläste boken. Det var en skitbok. En heteronormativ, könsnormativ retardbok som mest gick ut på att hitta den rätte. Som befäste könsroller, som inte ifrågasatte någonting och som var helt igenom cheezy amerikansk. Alla tjejer i boken var dumma i huvudet. Svaren var lika korkade.
Likt förbannat mötte jag upp med vänner och sa att jag hade fått insikter. För det hade jag. Inte så mycket av boken som sådan. Utan mer av exakt det som Katrine Kielos skriver om. Och även om det som jag har skrivit om.
Fuck yes att det var en skitbok, men i en omtolkning och se-mellan-fingrarna-läsning var den stärkande. Utan den hade jag nog inte lagt ner tjejen som jag var lite hooked på under hösten så fort som jag ändå gjorde. Utan den hade jag slösat ännu mer energi på att tolka snarare än att veta. Jag tänker inte gå så långt att jag skriver att den hade en inverkan på faktumet att jag numera befinner mig i en bra relation, men jag utesluter inte möjligheten.
Så okej. Den gjorde gott. Den kan få finnas på mitt bibliotekskonto. Jag står för det.

It's the remix, baby

Ska man läsa föregående inlägg ska man läsa det inklusive kommentarerna för att få helhetsbilden. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska skriva en lång kommentar till det blogginlägget där jag förklarar mig lite tydligare eller om det blir ett uppföljningsinlägg. Det märker ni. Men förklara mig tydligare och motargumentera ska jag, med såna fantastiska kommentarer är det värt att gotta ner sig i ämnet.

Men det får bli senare under kvällen för jag är nyss hemkommen från en lång tågresa och höngri och det hjälper inte att jag skriker på mamma att jag vill ha middag.

Istället ägnar ni kvällen åt att läsa Gustavs Mansförtryck och Kvinnovälde-remix. Jag är sjukt inspirerad av remix-ideén och hur mycket man kan göra av det, imponerad över att någon lägger all denna energi på att motargumentera mot Pär Ström och sist men inte minst är den så jävla bra.

Är det bara jag eller finns det en viss röd tråd i titlarna på mina bokreafynd?

Blandade känslor: Bisexuella kvinnors praktik och politik
Fritt förfall
Luder
Lusta: erotiska berättelser
Porr, horor och feminister
Sexualitetens historia: band 1

Angående den förstnämnda avhandlingen av Malena Gustafson är jag grymt nyfiken på att läsa om den. Minns att jag skumläste den för något år sedan och förhöll mig relativt kritisk till den. Samtidigt finns det något juicy egocentriskt i att läsa en avhandling som handlar om ens egen kategorisering.
Att Gustafson behandlar fördomar som att bisexuella är mer förmögna att ha alternativa relationer, mindre benägna att vara trogna och ses som bekräftelsesökande och egocentriska var något som jag blev mäkta irriterad på. Fortfarande oklart om det kändes som ett tråkigt ämne att behandla eller om det var av självreflexiva insikter.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen "naken", "självutlämnande", "öppen" och "ärlig" också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara "självutlämnande" är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Pocketpreferenser på tågen just nu

Merparten av männen mellan 20-30 år läser Svensk maffia.
Merparten av kvinnorna i samma ålder läser Boven i mitt drama kallas kärlek.

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera "extremism" och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss... och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

You say "tråkig" like it's a bad thing

Eftersom det är roligare att läsa än att supa, men också för att jag gick och blev tråkig - alternativt lite bättre på att ta hand om mig själv - i somras, har jag återigen en lugn fredag. En sån där fredag då jag dansar afrikansk dans (ja, på gymmet alltså, innan någon börjar få föreställningar om mig med bongotrummor och skakande röv hemma i min etta) och imiterar träd som vajar i vinden, känner mig jordad, skakar tuttar och röv och hittar mitt energicentra och det ena med det tredje. När jag är jordad bränner jag av ett bodypumppass också av rena farten innan jag går till Hemköp och därefter hem till en dusch och fredagsrenbäddad säng och lägger mig och läser.
Jag är alltså såhär tråkig på riktigt. Då har jag inte ens kommit till faktumet att jag numera går upp varje morgon klockan halv åtta, även alla de dagar då jag är min egen chef, och promenerar en halvtimme innan min P1-frukost, oavsett väder för det finns bara dåliga kläder och jag har en regntålig jacka. Eller att jag generellt bara dricker alkohol en gång i veckan (fast då oftast med besked å andra sidan...). Eller att jag hade lite panik igår, när jag kollade film med en kompis och inte gick och la mig förrän ett på natten. Eller att jag idag skulle unna mig en fredagsbulle, men på riktigt kände mig lite wild'n'crazy när jag valde en dammsugare istället.

Jag är en medelålders new age-tant fången i en 25-årig singelkvinnas kropp. Det är enbart normer och social kontroll som gör att jag fortfarande väljer Monki framför Gudrun Sjödén. Och nu sitter jag här och kan för mitt liv inte välja vilken av alla påbörjade böcker som jag ska plocka upp:
Johan Kinde - Någon sorts extas
Erlend Loe - Gör vad du vill
Sara Villus - Sex (nästan utläst, men tappade lusten mot slutet, för rastlös tror jag, den är ju bra)
Chantal Mouffe - Om det politiska (jag har läst originalet flera gånger, men tänkte se vad de gjort med den svenska översättningen)
Hanna Östholm - Feminismens idéer
Susan Faludi - Den amerikanska mardrömmen

Om någon inte är ute och löningsfredagsfestar - vad ska jag välja?

Alain de Botton - you did it again, you genius!

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 - Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.

Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.

Jag och min egen kliché (eller: men jag har i alla fall aldrig hennafärgat håret)

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.