Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.