Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Det har aldrig funnits en feminism

Imorgon håller ABF Göteborg seminarium under titeln Feminismens framtid, med bl.a. Johanna Palmström och Petra Östergren.
Jag blir alltid lite trött när feminismen betecknas som ett enhetligt begrepp, om det så bara är i en slagkraftig, överpretentiös seminarietitel. Precis som jag blir matt av alla dem som menar att den feministiska rörelsen idag är alldeles för fragmenterad och differentierad, jämfört med…ja, närdå?

Som om det någonsin existerat en enhetlig feministisk rörelse. Som om inte feminismen och genusdiskussioner alltid varit uppbyggda av just fragmentariska rörelser, inifråndiskussioner, hänsyn till andra maktaspekter och krockfrågor.
Det har alltid diskuterats kring kvinnoemancipationens omöjlighet, Simone de Beauvoir ägnar många sidor i Det andra könet åt att diskutera hur kollektivet kvinnor är en omöjlighet, ens i en gemensam kamp. Kvinnor är differentierade, alltså blir också feminismen det.
Att avsäga sig systerskap och ifrågasätta kollektivistiska rörelser på basis av könsförtryck existerade långt innan Iris Marion Young, Donna Haraways Situated knowledges och hela den poststrukturalistiska ingången med kritik mot identitetsbaserad politik.

Jag levde länge i illusionen om att rösträttsfrågan i alla fall var något som enade alla kvinnor, över nationsgränser och att det dessutom var en fråga som även engagerade män.
Jo förvisso, men enbart de övre klasserna och de liberala. De män som engagerade sig i frågan, exempelvis John Stuart Mill, gjorde det främst för att de drevs av tanken att om de kvinnor i deras egna klasser skulle få rösträtt skulle arbetarpöbelsmassan hållas borta från rösträtten och de högre klassernas makt utökas än mer.

Intersektionalitetsbegrepp är nytt och lider av barnsjukdomar, men det innebär inte att det inte är applicerbart på historien. För den socialistiska rörelsens kvinnor handlade en stor del av det argumenterande och politiska arbetet snarare om att fjärma sig från den kvinnliga kollektivismen och hävda de liberala kvinnornas förtryck över dem, än att ingå i en kvinnokamp. Bland de socialistiska kvinnorna var feminist ett skällsord och användes i Sverige för första gången 1903 vid ett socialdemokratiskt riksmöte. Feministerna var de högställda kvinnorna, suffragetterna som hade råd att engagera sig i frågor kring högre utbildning och familjejuridik. Frågor som i vilket fall som helst inte gagnade arbetarklassens kvinnor.
När den Internationella kvinnodagen utökades och även de socialistiska kvinnorna ville fira den var man tvungen att gång på gång bedyra för arbetarrörelsens manliga makt att man inte hade någonting med de liberala feministernas firande att göra.
”Det finns inget systerskap”, skrev Clara Zetkin i början av 1900-talet och intygade att den socialistiska kvinnorörelsens kamp naturligtvis utgick ifrån klasskampen och de ekonomiska förhållandena som bas, medan de familjerättsliga frågor som de liberala kvinnorna var engagerade i bara var en överbyggnad.
”Vad har den svenska öfverklasskvinnorörelsen givit oss?”, undrar Kata Dahlström under samma tid och konstaterar i slutet av sin text att det endast är arvslagen som även kommit arbetarklasskvinnorna till gagn, på samma sätt som debatten kring kvotering till styrelser och downshiftingförslag knappast hjälper en offentliganställd undersköterska.

Ser vi till den genusteoretiska epistemologin är det också tydligt att den är eurocentrisk. Som Oyeronke Oyewumi, professor i sociologi vid Stony Brook University, konstaterar i en artikel från Kvinnovetenskaplig tidskrift från 2005, är den feministiska epistemologin grundad i de frågor som varit intressanta för västvärldens kvinnor och fortfarande är. Mycket av den genusvetenskapliga teoribildningen vilar t.ex. på kärnfamiljsbegreppet och kvinnan som mannens egendom i äktenskapet och förutsätter därför en kärnfamiljsnorm. För att begreppsliggöra feministiska kategorier, måste förståelsen för den eurocentriska familjenormen ligga till grund. Något som inte är applicerbart för en hel del andra samhällen.

Det har aldrig funnits en feministisk kollektivism och tur är väl det. Likaså vilar en feministisk framtid på en ännu större differentiering där fler aspekter tas in, där maktanalyser på fler grunder än kön blir grundläggande och där rörelser kan verka såväl mot varandra, som med varandra. Att blunda för andra former av makthierarkier och förtryck är att blunda för såväl historien som nutiden. Det har aldrig funnits en feminism och det kommer det heller aldrig att finnas.