Kärleken i sig är aldrig hotad

Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.

Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.

Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.

Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.

Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.

Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.

Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.