17 juni 2007

Den svenska sjukvården (lick my P.U.S.S.Y. muthafuckas!)

Det är på onsdagen som jag skickar ett mail till flickan i Amsterdam om sömnen. Eller rättare sagt frånvaron av den. Exakt hur illa det har varit det senaste året, exakt hur illa det är nu när jag klockan tre på morgonen gör situps för att bli av med rastlösheten i kroppen och sedan dricker ren sprit för att bli av med rastlösheten i skallen. Hur man slutar fungera helt som människa; går på ren rutin med dimmigt synfält, äter inte, tränar inte, orkar inte umgås, orkar ingenting. Hur det påverkar psyket; man orkar ingenting, vill ingenting och alla små, små saker växer till enorma problem och depressionen hotar att suga ner en när som helst.
Hon skriver att det här går ju inte Elin, du måste söka hjälp, du kan inte leva såhär. Det vet jag ju själv redan, egentligen.

Så tar jag steget, hur mycket jag än hatar läkare och sjukvård, jag tar steget och ringer till vårdcentralen. Får en telefontid två timmar senare. Tanten i luren ringer upp och är otrevlig, trött. Jag förklarar exakt hur illa det är, svajar lite på rösten. Hon säger att det här är inget som kan generera i en akuttid. Istället letar hon upp en av läkarna på vårdcentralen, säger hans namn. Uppger att hon kommer att ge mitt nummer till honom.
- Så får vi väl se om han nappar på att hjälpa dig med dina problem, säger hon sedan kort och trött.
Det är här man ska bli förbannad, slå bakåt. Det här är vården som jag betalar skatt för, vården som jag har rätt till men så sällan ber om. Mina problem i behov av vård är inget paketerbjudande en läkare kan välja att nappa på eller inte. Det är min rättighet att få träffa honom så snart som möjligt. Det är naturligtvis vad jag borde ha sagt. Om jag hade mått bra. Om jag inte hade varit genomtrött, genomledsen, sömnlöshetsfuckad.
– Men om han inte gör det då? Frågar jag bara med gråten i halsen.
– Vi kan väl vänta och se om han hör av sig först, svarar hon kort och lägger på.
Inte ringer han. Inte har han ringt på hela veckan. Det inser jag ju också att han inte kommer att göra. Går emot mina politiska principer och börjar leta privata vårdalternativ istället. Hittar en helt fantastisk läkargrupp inriktad på just sömnproblem och ångestrelaterade sjukdomar. Läkare, sjukgymnaster, psykologer i ett samarbete för att utarbeta en personlig vårdplan. Helt perfekt. Ringer dem, kan få en tid samma vecka.
– Har du någon privat eller företagsbunden vårdförsäkring? Undrar kvinnan i luren.
– Eh nej va? Svarar jag och hade lika gärna kunnat svara på frågan om jag hade tre arslen, så irrelevant och konstig känns frågan.
– Jaha, nä okej. Ett första besök här kostar då 400 kr och en behandling hos oss går på uppemot 10 000 kronor ungefär, säger hon.
- Okej, tack då, svarar jag med samma gråt i halsen.

Det är det där de brukar säga. Om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag börjar förstå vad det innebär nu. Jag är ändå inte på väg mot utbrändhet, behöver inte slåss med försäkringskassan och behovet av en psykolog, ja det har jag kanske men att ens försöka hitta en billig sådan finns inte ens på min världskarta just nu.
Allt jag vill ha är ett recept på tabletter som jag vet fungerar, som ger mig några timmars sömn och hjälper mig upp över ytan. Kanske en remiss till en sjukgymnast eller ett besök hos någon som lyssnar. Det är allt. Istället blir det nödlösningen just nu; hustla piller hos bekanta i samma sits som jag sådär som man absolut inte får göra. Just nu finns inget annat alternativ, jag måste börja sova för att orka kämpa för min rätt att få vård för faktumet att jag inte sover mer än ett par timmar varje natt. Ett moment 22 säger ni. Välkommen till den svenska sjukvården säger jag.

6 kommentarer:

kaia sa...

Alltså om det är så illa i Göteborg, sätt dig på tåget och kom hit! Jag har världens bästa doktor. Landstingsansluten och allt är han också. Jobbigt iofs att åka så långt för att hitta en bra doktor, men maila om du är intresserad så hookar jag upp dig.

Anonym sa...

Börja med hasch. Piller blir man sjuk av.

Susanna sa...

Men åh va arg jag blir! Håll ut där inne och ring igen, ring igen, ring igen. Orka sista biten nu, och ansträng dig inte det minsta för att låta trevlig. Go you.

TINA ELINE MAGDALENA sa...

fan, elin.
första gången jag hittade en liten liten kraft i mig att ringa fick jag ett mothugg utav bara helvete. jag hade börjat grina innan första tonen i telefonen ens hade formats. jag gav upp efter det försöket.
sen tog det några år och jag insåg att det inte höll att hålla på som jag gjorde. jag fick napp på vårdcentralen på engång. så det går, det ska gå!! gbg kan ju inte vara värre en sthlm tycker man.
och nej, man behöver inte vara trevlig när man inte är "frisk" och panikar. vem är bygd att vara det?
det är jobbigt och det ska egentligen inte behöva vara så jobbigt. men det går. det löser sig. även om det ibland känns långt ifrån och att bita ihop till käkarna låst sig kan behövas så löser det sig.

elin sa...

tack för tips och pepp vänner!

Linnah sa...

nu har ju inte jag insomnia, tvärtom hypersomnia i mitt fall, men jag har istället mött svensk sjukvård när den är som allra bäst i andra ärenden. för 3 år sedan sa det pang i mitt knä (så här i efterhand var det bara ett symptom på något som varit i många år, men det var först då jag tog det på allvar) med följden att mitt ben satt fast. rakt. varken mer eller mindre. med vissa knep lossade det. sen var allt som hette springa/hoppa/sporta ett minne blott. fyra veckor senare var jag hos en läkare - som kände på mig och sa att jag hade en muskelbristning i LÅRET. skulle bli bra på 4-6 veckor. 1 år senare försökte jag spela volleyboll. det gick två gånger. sen var det kört igen. men eftersom förra läkaren inte brydde sig mer så sket jag i det här med läkarvård. de skulle ändå inte ta mig på allvar. men så ett halvår senare hade jag en flickvän som insåg att det inte var hållbart, och hon i sin tur hade en terapeut som varit lagad för både det ena och det andra och kände till en fantastisk läkare som var expert på idrottsskadade knän. så efter mycket övertalning gick jag till husläkaren, fick remiss ställd till just experten, hamnade i en härva fram och tillbaka för att jag var skriven på fel adress och följdaktligen inte fick använda stockholms vård och skatteverket tyckte att jag var jobbig och läkarna också. till slut kom min remiss till rätt sjukhus, men då hade jag inga röntgenplåtar som sa vad det var och de kunde inte garantera att jag skulle få rätt läkare. men som i ett trollslag så ringde de, gav mig tid hos rätt läkare UTAN röntgenplåtar (veckan efter ringde någon annan och erbjöd mig magnetröntgen på den andra remissen jag fått för att jag skulle få den första remissen att gälla... men det behövde jag inte då eftersom jag redan fått tid) och vips var jag där! de röntgade mig i en VANLIG röntgenmaskin - och kunde på vanliga röntgenbilder konstatera att jag hade värsta utväxten på benet (den ser ut som en kattklo i dimensionerna 20x5x5 mm!) som satte sig in i muskeln så fort jag rörde mig. efter ytterligare ett par månader fick jag operationstid, det krävdes en liten enkel operation för att ta bort min "lårmuskelbristning" som plågat mig i vid det laget över 2 år (eller egentligen i närmare 10 år, men jag har alltid fått höra att ont i knät är för att jag är överviktig, med följden att jag inte berättat för nån att jag känt av det). tänk så lätt det går om man får prata med rätt person. (dessutom fick jag ett jävligt coolt ärr. som jag så klart tänker få ut pengar för, av försäkringen som jag betalt på hela livet men aldrig utnyttjat.)

nästa gång ville jag göra ett blodprov för att se om jag hade herpesantikroppar i blodet eller ej, och gick till den nya vårdcentralen - och fick höra av läkaren att DET GÅR INTE och att SÅNT GÖR MAN INTE. eftersom jag är envis som en åsna lät jag ilskan dölja den lätt desperata darrande rösten, och till slut gav läkaren upp (hon blängde på mig väldigt mycket), frågade sin kollega, och gav mig sen en remiss till labbet. 2 veckor senare fick jag mycket riktigt ett brev på posten med ett besked - och därmed beviset på att jag hade rätt i att det gick.

det här blev typ världens längst kommentar, men vad jag egentligen ville säga var: var arg! stå på dig! bläng på dem! trakassera dem! till slut är de så trötta på dig att de kommer ge med sig bara för att bli av med dig! det är DU som har rätten på sin sida, de är bara lata jävlar utan känsla för service och vad det egentligen är de får, förvisso för lite men ändock, betalt för. det är DU som vet vad du behöver, ingen annan! (okej, läkaren kanske också vet, men får du inte prata med vederbörande så kan den ju aldrig bekräfta för dig att du har rätt!)

kämpa på!