10 juni 2007

Ett obstinatbarns bekännelser

Jag och syskonen åker ner till sjön innan middagen med släktfamiljen och den årliga kubbfajten. Sitter på de heta stenarna, pratar om föregående natt och känner på vattnet.
- Man blir ju nästan sugen på att bada, säger jag.
- Ja men det är ju typ skitkallt, man kan ju inte bada i öppen sjö såhär tidigt på sommaren, svarar de.
Det skulle de aldrig ha sagt. Sekunden senare har jag kastat klänningen och vadar ut med rödknottriga ben i fjortongradigt vatten. Tar ett djupt andetag och dyker under ytan, låter kylan omsluta mig.
- Vad säger ni nu då? Hutterskriker jag mellan blåfrusna läppar när jag kommit upp till ytan igen.
- Ja att du är typ dum i huvet, svarar syster medan bror mest är generad över att ha sett mina bröst.

Det är typiskt mig.
- Det är typiskt dig, säger mamma under whiskeysamtalet, du vill alltid ha det du inte kan få. Måste alltid göra det du inte får göra eller det som folk säger åt dig att låta bli. Obotligt obstinat har du alltid varit.
Det är som med spelet. Den obstinata hjärnan älskar det, spelar det till fullo hur mycket mitt hjärta än hatar det. Det enklaste sättet att få mig intresserad eller ens ligga med mig är att inte vara så värst intresserad av mig alls eller bara playa mig.
- Men syrran, låt bli, säger bror när vi sitter i parken på studentkvällen och jag flirtar skamlöst med hans bästa vän. Det är inte bara det att han är yngre och min lillebrors vän, han är dessutom en strulig konstnärskille, player och opålitig. Fantastiskt, tänker jag och lutar mig mot honom.

Jag måste bända gränserna, alltid göra det dåliga, de dumma valen och det som folk säger åt mig att låta bli. Det är som när man köper ett ciggpaket och ler åt varningstexten om en lång och plågsam död. Eller när man ser sitt skuldbesked från CSN och genast söker en ny mumbojumbokurs att ta lån för så man slipper betala tillbaka. Eller fortsätter vältra sig i bekräftelsebehov hos fel människor istället för att uppskatta de bra.

Ingen kan säga åt mig vad jag ska göra, då gör jag ändå bara tvärtom. Konsekvenser i form av hjärtekross, gråtsorg, ofrivilliga celibatperioder, hutlösa skulder, lungcancer och kallbadsförkylningar är sådant vi obstinatbarn helt enkelt får leva med.

2 kommentarer:

anna sa...

Alltså, inte för att bomullstrosor inte är hett (det är svinhett) men jag snokar faktiskt omkring här efter guldbikinis. Det lät modigt värre!

elin sa...

haha mina slitna bomullstrosor som skär in i midjan så jag får mufflor är inte så hett. bild på bikinin kommer mkt eventuellt...