Fylleblogg blaha emo blaha ensam och så vidare

De där kvällarna då man efter fjärde ölen säger till sin vän att antingen fortsätter jag dricka nu eller så kommer jag börja grina. Och då man sedemera börjar grina (no shit!) så fort någon frågar hur man mår och lipar satan över jävligt reella saker som att man kommer vara ensam i hela sitt liv och inte pallar att åka hem till en kall, tom säng och äta knäckebröd och vara ENSAM och vännen säger att vad som än händer och hur du än mår kommer vi alltid att älska dig och det vet du va och då grinar man ännu mer för att det är fucking amazing att få höra.
Och då man grinar grinar grinar och sen torkar tårarna och försöker ha roligt men ser allting i en dimma där man själv är i en liten ensambubbla med ljud och människor utanför och man försöker så jävla hårt att vara den där glada, sociala, nätverkande, knullbara utan att riktigt orka eller nå fram. De där kvällarna då man tillslut blir sittande på en stol utan vetskap om hur man ska ta sig hem eller någonstans överhuvudtaget, bara att man är skitliten och fan inte orkar resa sig på något sätt eller alls. De jävla kvällarna då man tillslut somnar mot sin expojkväns axel på spårvagnen, fastän man skulle vara så jävla snygg och lyckad framför honom, och det är i alla fall some kind of trygghet och tröst i exakt tjugo minuter innan spårvagnen stannar in och man säger hejdå.
De där kvällarna då det bästa man kan göra är att sätta sig och fylleblogga ,efter knäckebröd och före ensamsömn för det är liksom det bästa sättet att hålla ensamheten borta och så sorgligt är det faktiskt ibland fy fan.

Såhär ser jag ut under dåliga dagar

Angående Kom ut ikväll har jag dessutom börjat vräka ur mig i hennes kommentatorsfält. Idag angående hennes inlägg om att man inte tappar matlusten när man är ledsen:
det där är en fucking myt. eller att man blir sådär snyggt lidande-smal av att vara ledsen. jag ser mest tjock och trött ut när jag är ledsen. typ som leif GW persson, minus skägget (än så länge iaf, det är väl bara det som fattas).

Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.