Om man lyckas undvika Metroutdelare och kollektivtrafik finns artikeln även att läsa här.
Skulle man missa den kommer artikeln även i nästa nummer av Studentliv, som skickas hem gratis till alla som läser på högskola/universitet och tar CSN, då tack och lov med en vanlig porträttbild av mig utan nålar i huvet.
Det är underligt det där med sömnen. Under 2006 bloggade jag nästan bara nattetid när jag inte kunde sova (jag undrar vad min läkare och sjukgymnast skulle säga om det, att hora ut sin problem på Internet är nog inte rätt sätt att försöka sova om nätterna). Sen bråkade jag med vårdcentralen. Sedan fick jag kontakt med Akademihälsan. Och så började sömnskolan.
Jag tror att jag tänkte att jag skulle skriva mer om det. Det är ett folkhälsoproblem, det är ett fucking stort problem för unga kvinnor och jag är fortfarande övertygad om att om jag hade varit en medelålders man med en hög position hade jag fått hjälp. Då hade inte upprepade samtal till vårdcentralen, där jag berättade att jag inte hade sovit på nästan två år och höll på att gå in i väggen, slutat med ett tack och hej, det här problemet är inte akut.
Men jag kom liksom av mig. Allt som gällde sömnen blev för privat. Jag var för upptagen med att strukturera om mitt eget liv och mina tankemönster för att orka eller vilja göra någon politisk ansats av det. Jag vet inte om jag är där än.
Ett enda kan jag säga: Det är en sådan nåd att få sova på nätterna så ni fattar inte. De där dåliga nätterna som förr utgjorde nästan alla nätter, alla de där mardrömsnätterna av vridande och panik och oro. Hur de bara kommer ibland. Hur jag nästan alltid kan vakna utvilad. Det är en sådan unnest. Folk säger att jag är gladare och verkar må bättre än någonsin. Det är sant. Man blir tydligen väldigt glad, pigg och smart om man får sova på nätterna. Jag hade nästan glömt hur det kändes.
