Horace, my man foreverman

I pappersupplagan av Aftonbladet har man haft klipp-och-klistra-roligt med bilder.
Förutom samma bild på Bond som förekommer i nätupplagan har man klippt ihop en bild av Gynning med en bild på en muskulös, avklädd Bond med undertexten Carolina Gynning gillar Bond.
Sen är det samma suddiga bild på mig som i nätupplagan. Men man har även kilat in en liten bild på Horace Engdahl. Motiveringen återfinns i den enkla undertexten som lyder Man som gillar böcker.
Jamen såklart!
De måste haft trubbel på Aftonbladet när de funderade ut vilken man som skulle illustrera mitt ideal.
- Amen vafaan, den här tjejen vill ju liksom ha nån som gillar böcker? Okej hörni, tänk jävligt hårt nu. Kan ni komma på en kändiskille som gilllar böcker?
- Vänta nu...öh...men alltså, han den där snubben som tillkännager det där Nobelpriset i litteratur då?
- Ja, det är ju böcker!
- Han gillar säkert böcker jättemycket!
- Han har säkert en jättestor bokhylla!
- Vi kör på det!

Följdaktligen illustrerar Aftonbladet att Carolina Gynning helst vill frottera sig med en muskulös, barbröstad, solbränd hunk medan Elin Grelsson helst kryper intill Horaces blekmjuka kropp om natten.
- Läs något för mig Horace, viskar hon ömt.
Och det gör han såklart. För han gillar ju böcker.

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Fuck ert mansideal. Här är mitt.

Men vad är det här nudå? Är det inte ömma slag eller Boris Belucic testosteronstinna muskelberg så är det Malin Wollins glatt påhejande av äkta män som inte pratar känslor också nu Carolina Gynning som menar att män ska vara som James Bond: "Tysta, starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor."
Att debattartikeln i själva verket är dåligt förklädd egocentriskt vurmande för Gynning som ny Bondbrud är en sak. Men jag blir så trött på det här crapet.

Och ont ska fördrivas med samma språk så jag skiter i att komma dragande med heteronormativitet, hegemonisk maskulinitet och femtioelva andra brukliga genusteoretiska ord för att dekonstruera den här skitdiskursen. Jag säger såhär istället:
Alla ni med ert tjat om idealmän med muskler och undertryckta känslor ska fanimej inte få patent på idealmannen. Machosnubben med känslomässiga problem som inte kan stava till dammsugare ska inte tillåtas få någon renässans. För vi är jävligt många som känner oss sjukt okåta på den typen av män, som tycker att det där idealet kan få ligga nergrävt någonstans och aldrig synas igen. Det handlar inte bara om politik, jämställdhet och uppluckrande av genusordningar och kön. Det är inte bara min hjärna som snackar. Det är bannemej fittan också.

Ligg du vaken och vänta på dina Bond-män som behandlar dig som skit och som är sådär härligt mystiska och briserar av oförmåga att uttrycka sina känslor, Gynning. Ta era slag, Gyllenhammar och Zandén. Men försök inte pådyvla era ideal till norm, sluta ta upp mediautrymme med era våta drömmar. Om ni ändå gör det tänker jag göra samma sak.
Jag ska tjata sönder media om nördmännen, mesarna, känslosnubbarna, lipsillarna.
Ge mig en halvdegig kropp, smal och senig som luktar lite småsvettigt efter en lång kväll av LANande. Ge mig Star Trek-referenser och reciterade dikter. Ge mig tårar, kärleksbrev, hemmaodlad basilika och en bokhylla sprängfylld av intressant litteratur. Ge mig långa hemmakvällar med rödvin och känslosam singer/songwriter-musik med introspektiva diskussioner och långa utläggningar om känslor och tankar. Ge mig någon som tvättar mina trosor och håller mitt hår när jag kräks, som vet vilken glass som är min favorit och ringer när de sagt att de ska ringa. Ge mig öppen osäkerhet och kroppsnojor, rädsla för att bli misshandlad en sen natt på stan och uttalad oro för att inte räcka till. Ge mig en någon som hellre cyklar av miljöskäl än skryter om sin nya bil och hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler. Ge mig dem som inte kan ett skit om hur man hemmafixar eller lagar en trasig motor, men kan namedroppa minst tio Bergman-filmer och äger mängder med vinylskivor. Ge mig någon som ser sig själv och mig som människor, inte kön.
Det är på riktigt det absolut jävla sexigaste jag vet, oavsett om det är män eller kvinnor. Det är mitt människoideal och således även mitt mansideal. Så länge ni tjatar tänker jag göra detsamma.