15 september 2009

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

7 kommentarer:

Alex sa...

Jag har alltid undrat hur det kommer sig att du skriver i VK?

Elin sa...

De ville ha mig som fristående krönikör på kultursidan helt enkelt.

Alex sa...

Coolt! VKs kultur har blivit mkt bättre det senaste året!

Per sa...

Hmm, jag har inte så mycket att tillföra här. Jag tänkte bara säga att jag tyckte det var hemskt bra och angeläget skrivet.

Jonathan sa...

Mer resurser, så klart. Men mer reformer också. Skolan är ju faktiskt ganska pervers, som system. Ovanpå allt det där kan man ju lägga den bevakning skolsystemet utför (du ska vara på rätt tid vid rätt plats), klassificeringen (IG-MVG), och våldet (jag har läst intressanta artiklar som faktiskt liknar låsta provsituationer vid fysiskt våld). Och framförallt rangordningen (å ena sidan ska alla var lika mycket värda, å andra sidan ska vi dela in elever i vanlig matte - cp-matte, samhällsprogram-byggprogram, förortsskola-elitskola, elev-lärare). Ungefär hälften av dom här sakerna är onödiga ont. Frågan är bara vilka. Timplanslös undervisning visar sig ju drabba elever från hem med liten studievana och behoven av ordning och styrd undervisning varierar ju sjukt mycket beroende på bakgrund och läggning.

Jag skulle nog helst vilja ha nån slag skuggskola vid sidan av skolan. Typ två dagar i veckan med ämnen utan betyg och prov och närvaro. Skriftliga omdömen är en svårare fråga. Individuella handlingsplaner tänker jag är the shit, om elever och lärare har tid att följa upp dem. Alla gånger skolan har försökt gå en universalistisk väg har det ju gått åt helvete (svårt att definiera inlärningskurvor, taxonomier, medicinska definitioner som är fruktsamma för en hel befolkning). Enklare då att gå åt individualismens håll. Så kanske man kan slippa en hel del svepande, byråkratiskt ogenomförbara generaliseringar på köpet.

Vilket i och för sig leder ganska rakt till dina tre sista meningar.

Linnéa sa...

Nu gråter jag.
Du behövs, Elin. Du behövs så otroligt jävla mycket. Glöm aldrig det.

Elin sa...

Per: Tack!
Jonathan: Jag tycker att skolpolitik är så oerhört svårt och avundas ingen (typ du) som snart kommer att jobba där. Mitt perspektiv är ett utifrånperspektiv, som är enklare att ta. Men mer individualism i skolan är det som jag förespråkar och för att se individen och dennes utveckling behövs resurser.
Och vilja, för den delen.
Linnea: Fina du. Nu gråter jag också lite av din kommentar.