En utomjordings kärlekstörst

Solen går upp på scenen och det känns först inte, det känns inte alls, jag är uttråkad och irriterad på Uddevalla-dialekten gapande i örat, bitter för att jag är vuxen och för att det inte känns. Och sen slår det till. Det känns. Det slår och bankar på allt det hårda, försvaret, skyddet. Korsande mellan Pojken med hålet i handen, Kevlarsjäl och Den döda vinkeln och det bankar och slår, så vackraste Jocke Berg; hit me baby one more time.
Det känns fortfarande. Jag är en övervintrad popfarmor av nostalgi och vemod, minnen och fraser som sitter i skallen, citerande viskade till mig eller någon annan genom ensamma nätter eller rader i brev. Det slår till och det slår igen och det når mig, känslorna, jag älskar det.

- Du älskar ju din ångest. Du tycker ditt vemod är vackert, sa mannen och fnös och baby, det var väl bara en av alla saker du aldrig förstod med mig, aldrig hade kunnat förstå förmodligen för det handlar inte om att älska sin ångest eller försköna vemodet.
Det handlar om att älska det sköra, det bräckliga i orden, i människan, i känslorna som väller över som de gör när våra fasader rasar och huden brister, vi blir till aska och reser oss igen och runt såren är huden tjockare och näven knuten i en annan vinkel.
Det handlar om att tycka att det vackraste som finns är just den där bräckligheten, hur mycket galenskap som ryms inom vår skenbart kontrollerade tillvaro och hur vi försöker fånga den där känslan utan att aldrig riktigt lyckas, mer än i små nanosekunder. Det bottenlösa behovet av tröst, bekräftelse och konstant känslomässig näring som man kan blotta och bekänna eller förneka och gå under av.

Det handlar om att älska människan just som hon är när grabbarna grus-killarna i för tighta tröjor över pumpade muskler sluter ögonen och sjunger med i varje rad av Kevlarsjäl, som tonårsparet som förlorar sig i varandras ögon under Utan dina andetag, som en hel sporthall i en sorglig, svensk småstad en dimmig marskväll kan ställa sig upp och i allsång sjunga att älskling vi ska alla en gång dö, som tonårsbrudarna med svart hår och kajal som sitter på läktaren efter konserten och gråter öppet med tårar rinnande och kropparna skakande; jag möter deras ögon med en tår i min ögongrop och ett ömt leende i mungipan – jag vet hur det känns.

Det handlar om en kärlek, en benhård religion som säger att varje dag i ditt liv är ett nytt blad i den där stora romanen med arbetstiteln Ditt Liv som måste fyllas till bredden med känslostormar, sorg, kärlek, dramatik, irrationalitet och magkänsla för den dagen du skriver den där jävla romanens handling som enbart baserad på ränteamorteringar, att göra-listor, home make-overs, havregrynsgröt och TV-repriser, den dagen är du fucked på riktigt min vän.
En religion som säger att det aldrig kan vara de pillerknaprande, storgråtande, neurotiska, diagnostiserade, magsårsmisshandlade, sömnlösa, missbrukande, sorgsna människorna som är galna i den här världen. De är dem som lever livet konstant smånöjda och tillfredsställda så länge pengarna rullar in och stambytet blir gjort i tid som är de som är sjuka i huvet på riktigt.
En stolthet över det sköra. Vemodet och styrkan som kommer ur det, som man kan stå på en konsert åtta år senare och vara gråtmilt nostalgisk men bara rörd och i inget behov av räddning alls.

Det är inte vemodet i sig som är vackert. Det vackra är det sköra, det bräckliga i människan. Hur vi lever våra liv i skenkontrollbarhet som gång på gång raseras när murarna spricker och vi är emotionella, icke-rationella, sorgsna, vilsna, sårbara och totalt ologiska. Det vackraste är hur sjukt små vi faktiskt är och hur det är just det som gör oss så ofantligt stora.