Min viktigaste feministiska strategi.

Jag har aldrig trott något annat än att jag ska göra karriär. Jag har aldrig velat något annat än att förändra världen. Jag har aldrig haft andra planer än att skriva romaner, artiklar och forska. - Att uttrycka mig är det jag andas, lever för, om jag inte får göra det trivs jag inte med mitt liv, säger jag till en vän som inte förstår varför det inte bara räcker för mig att ha ett schysst jobb, okej lön, fina vänner, ett fint förhållande och kanske några barn i framtiden.
Aldrig tillräckligt för mig. Alltid denna strävan. Måste komma någonvart. Det handlar mindre om status och pengar, desto mer om just det där omättliga behovet av att få läsa och skriva. Analysera världen, förstå den genom språk och forskning. Det enda jag kan, det enda jag vill. Jag bara måste.

Jag minns hur jag grät ett år på bokmässan. Hur vi stod i Incontro bar, jag och dåvarande pojkvännen, såg alla vackra, lyckade människor tala med varandra om litteratur och samtid som jag i alla fall inbillar mig att det är det de talar om över drinkar på Incontro efter dagens seminarier och montersvettande. Vi åkte hem och jag grät. Det var då jag fått för mig att jag också skulle, borde, kunde nöja mig. Läste sjukvårdsdokumentation och skulle arbeta administrativt inom vården. Det var väl helt okej.
Jag grät för att det inte var okej. För att jag ville diskutera litteraturen och samtiden i Incontro bar. För att varje andetag bara önskade något annat; vara en av dem. För att jag varje dag i anatomistudierna och på datalektionerna önskade mig något annat. Längtade efter hörsalar, seminarium, uppsatskritik och opponering. Längtade efter textkritik, litteraturstudier och analyser. Jag grät över att det var så förbannat jobbigt den insikten; jag kan inte nöja mig, aldrig. Får jag inte skriva och forska så dör jag.
En månad senare hoppade jag av och ett par månader senare satt jag och glödde vid tangentbordet och skrev en C-uppsats i lingvistik som enligt min handledare var det snabbaste någon skrivit en C-uppsats under hans 30 år i den akademiska världen. Jag var hemma igen.

Med all denna strävan. Denna vetskap; jag måste få göra det här annars dör jag. Denna insikt; jag måste i alla fall få försöka förändra världen med mitt språk och mina analyser innan jag dör. Vad kommer? En jäkla massa stress. Och ångest. Och konstant springande ikapp, blickande bredvid, framåt, bakåt. Så mycket prioriteringar och så svårt att göra.
Det här det här med York, jag vet ni blev besvikna när jag skrev att jag inte åker. Och någon kommenterar; en man hade åkt. Love sex money skriver; det finns en poäng, en man hade nog armbågat sig fram och skitit i vilket och bara åkt.

Från universitetsbiblioteket åker jag med böcker om att konstruera klass och kön i min tygpåse. Teorier och studier om klass och kön som ska bli ett PM från mig. Det är exakt det här jag menar. Om jag inte får konstruera mina egna analyser, sätta min egen situation i teoretiska sammanhang och göra begreppen större, ja då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv för det är det enda jag vill göra.
Jag tänker på kön och klass. Om jag hade pengar hade 5000 kr i resa till York inte varit någonting. Om jag inte varit uppfostrad att veta min plats och inte ta för mig så förbannat mycket utan låta de bättre, högre klasserna ta plats hade jag kanske vågat. Om jag inte varit kvinna och inte vetat hur man kräver sin plats, slår sig för bröstet och säger att man är bra och cool och klart man ska åka för karriären framförallt istället för att genererat niga och säga tack, men nej tack då hade jag nog åkt.
Jag tänker på de män som jag sett springa förbi mig. Som bara vågar. Som kanske inte är så bra på det de gör alla gånger, som kanske inte alltid har de rätt svaren. Men de vågar, de tar plats, de gör alla platser till sina.
En feministisk strategi är att göra likadant. Nu jävlar liksom karriären och andas uttryckandet och aldrig låta någon annan komma före för att jag lämnar plats igen. Vässa armbågar, ta de där lånen och bara dra. Leka pondus bland skrämmande etablerade forskare i York och sedan jäklar superromanen och genusstudier och disputation och EU och riksdagen och journalistiken here I come, liksom.

Jag var på väg i alla fall. Till York. Sedan pratade jag med mamma, ett sista samtal av tvekan.
Hon sa inte alls det där som jag trodde hon skulle säga för att alla andra sagt det. Det där om att du måste åka Elin och vilken chans och tänk om du missar den. Hon sa;
- Har du tänkt på konsekvenserna?
Klart jag tänkt på konsekvenser som i fett med creddpoäng, ett steg närmare forskarkarriär, er beundran och jubelrop över att jag åkte, stoltheten över mig själv för att jag vågade, allt det där. Men det var inte de konsekvenserna hon pratade om.
Hon menade faktumet att jag redan är genomstressad, ofokuserad, för att jag som vanligt gör tusen saker samtidigt. Faktumet att York blir ännu en sak att stressas av, ha ångest över, tänka på under sömnlösa nätter. Det räcker med att säga flygresa till London så börjar jag hyperventilera. Hon menade det där om att jag faktiskt hade lovat att sätta skrivandet i första hand denna hösten och ändå är jag uppe i minst fem saker till samtidigt. Att det kommer bli ett helvete av massor av extra-arbete som tar tid från skrivandet och pluggandet för att betala tillbaka pengarna för Yorkresan.
- Kommer du ihåg vad du lovade?, sa hon, skrivandet framför allt annat denna höst.
Sedan påminde hon mig om den hösten då jag jobbade som journalist, läste sista året på gymnasiet och jobbade med en diktsamling samtidigt och slutade med en tvåmånaderssjukskrivning då jag mest ägnade mig åt att kolla igenom alla avsnitt av Vänner, äta nudlar och gråta av utmattning. Eller den hösten då jag jobbade deltid, läste en kurs på lingvistikens avancerade nivå och svenska A samtidigt och jag tillslut svimmade av stress.
Eller den våren då jag försökte skriva en B- och en D-uppsats samtidigt och under tiden knaprade både Cipramil och diverse sömntabletter för att det var enda sättet att klara tillvaron. Hur jag varje gång lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Jag förstår hennes poäng. Jag förstår hennes poäng när hon säger att jag bara är 24 år och tids nog händer det, i små små steg. Rusar jag på springer jag in i väggen, det vet jag ju.
Jag vill inte vara hon som aldrig sover på nätterna och går med konstant värk i kroppen eller hon som bara beklagar sig under fikasessioner med vänner för hon är åh så stressad och pressad och hur ska hon hinna för att sedan titta på klockan och säga att hon måste hem. Jag vill inte vara flickvännen med en kalender som får honom att sucka och säga jaja, vi ses väl om tre veckor då ungefär. Jag vill vara hon som uttrycker, analyserar, progresserar och förändrar världen. I min egen takt, utan jämförelsenoja och samtidigt hinna må bra.

Min viktigaste feministiska strategi handlar inte om armbågar eller status. Den handlar inte om att springa ikapp männen och försöka ta deras platser. Den handlar om att ta hand om sig själv och våga ifrågasätta sina egna och andras krav. Det finns ingen medicin mot kalenderbitande karriärkvinnors självutbrännande. Bara ifrågasättande av sig själv och mönsterbrytning hjälper.
I höst åker jag inte till York, det blir någon annan gång. I höst nöjer jag mig med att återigen lämna in ansökan till forskarutbildning, läsa lite genus och ägna många, långa dagar och nätter framför tangentbordet i min lägenhet i Worddokumentet märkt Skrivprojekt. Min viktigaste feministiska strategi är att må bra. Jag vill må bra nu.