19 september 2007

Min viktigaste feministiska strategi.

Jag har aldrig trott något annat än att jag ska göra karriär. Jag har aldrig velat något annat än att förändra världen. Jag har aldrig haft andra planer än att skriva romaner, artiklar och forska. - Att uttrycka mig är det jag andas, lever för, om jag inte får göra det trivs jag inte med mitt liv, säger jag till en vän som inte förstår varför det inte bara räcker för mig att ha ett schysst jobb, okej lön, fina vänner, ett fint förhållande och kanske några barn i framtiden.
Aldrig tillräckligt för mig. Alltid denna strävan. Måste komma någonvart. Det handlar mindre om status och pengar, desto mer om just det där omättliga behovet av att få läsa och skriva. Analysera världen, förstå den genom språk och forskning. Det enda jag kan, det enda jag vill. Jag bara måste.

Jag minns hur jag grät ett år på bokmässan. Hur vi stod i Incontro bar, jag och dåvarande pojkvännen, såg alla vackra, lyckade människor tala med varandra om litteratur och samtid som jag i alla fall inbillar mig att det är det de talar om över drinkar på Incontro efter dagens seminarier och montersvettande. Vi åkte hem och jag grät. Det var då jag fått för mig att jag också skulle, borde, kunde nöja mig. Läste sjukvårdsdokumentation och skulle arbeta administrativt inom vården. Det var väl helt okej.
Jag grät för att det inte var okej. För att jag ville diskutera litteraturen och samtiden i Incontro bar. För att varje andetag bara önskade något annat; vara en av dem. För att jag varje dag i anatomistudierna och på datalektionerna önskade mig något annat. Längtade efter hörsalar, seminarium, uppsatskritik och opponering. Längtade efter textkritik, litteraturstudier och analyser. Jag grät över att det var så förbannat jobbigt den insikten; jag kan inte nöja mig, aldrig. Får jag inte skriva och forska så dör jag.
En månad senare hoppade jag av och ett par månader senare satt jag och glödde vid tangentbordet och skrev en C-uppsats i lingvistik som enligt min handledare var det snabbaste någon skrivit en C-uppsats under hans 30 år i den akademiska världen. Jag var hemma igen.

Med all denna strävan. Denna vetskap; jag måste få göra det här annars dör jag. Denna insikt; jag måste i alla fall få försöka förändra världen med mitt språk och mina analyser innan jag dör. Vad kommer? En jäkla massa stress. Och ångest. Och konstant springande ikapp, blickande bredvid, framåt, bakåt. Så mycket prioriteringar och så svårt att göra.
Det här det här med York, jag vet ni blev besvikna när jag skrev att jag inte åker. Och någon kommenterar; en man hade åkt. Love sex money skriver; det finns en poäng, en man hade nog armbågat sig fram och skitit i vilket och bara åkt.

Från universitetsbiblioteket åker jag med böcker om att konstruera klass och kön i min tygpåse. Teorier och studier om klass och kön som ska bli ett PM från mig. Det är exakt det här jag menar. Om jag inte får konstruera mina egna analyser, sätta min egen situation i teoretiska sammanhang och göra begreppen större, ja då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv för det är det enda jag vill göra.
Jag tänker på kön och klass. Om jag hade pengar hade 5000 kr i resa till York inte varit någonting. Om jag inte varit uppfostrad att veta min plats och inte ta för mig så förbannat mycket utan låta de bättre, högre klasserna ta plats hade jag kanske vågat. Om jag inte varit kvinna och inte vetat hur man kräver sin plats, slår sig för bröstet och säger att man är bra och cool och klart man ska åka för karriären framförallt istället för att genererat niga och säga tack, men nej tack då hade jag nog åkt.
Jag tänker på de män som jag sett springa förbi mig. Som bara vågar. Som kanske inte är så bra på det de gör alla gånger, som kanske inte alltid har de rätt svaren. Men de vågar, de tar plats, de gör alla platser till sina.
En feministisk strategi är att göra likadant. Nu jävlar liksom karriären och andas uttryckandet och aldrig låta någon annan komma före för att jag lämnar plats igen. Vässa armbågar, ta de där lånen och bara dra. Leka pondus bland skrämmande etablerade forskare i York och sedan jäklar superromanen och genusstudier och disputation och EU och riksdagen och journalistiken here I come, liksom.

Jag var på väg i alla fall. Till York. Sedan pratade jag med mamma, ett sista samtal av tvekan.
Hon sa inte alls det där som jag trodde hon skulle säga för att alla andra sagt det. Det där om att du måste åka Elin och vilken chans och tänk om du missar den. Hon sa;
- Har du tänkt på konsekvenserna?
Klart jag tänkt på konsekvenser som i fett med creddpoäng, ett steg närmare forskarkarriär, er beundran och jubelrop över att jag åkte, stoltheten över mig själv för att jag vågade, allt det där. Men det var inte de konsekvenserna hon pratade om.
Hon menade faktumet att jag redan är genomstressad, ofokuserad, för att jag som vanligt gör tusen saker samtidigt. Faktumet att York blir ännu en sak att stressas av, ha ångest över, tänka på under sömnlösa nätter. Det räcker med att säga flygresa till London så börjar jag hyperventilera. Hon menade det där om att jag faktiskt hade lovat att sätta skrivandet i första hand denna hösten och ändå är jag uppe i minst fem saker till samtidigt. Att det kommer bli ett helvete av massor av extra-arbete som tar tid från skrivandet och pluggandet för att betala tillbaka pengarna för Yorkresan.
- Kommer du ihåg vad du lovade?, sa hon, skrivandet framför allt annat denna höst.
Sedan påminde hon mig om den hösten då jag jobbade som journalist, läste sista året på gymnasiet och jobbade med en diktsamling samtidigt och slutade med en tvåmånaderssjukskrivning då jag mest ägnade mig åt att kolla igenom alla avsnitt av Vänner, äta nudlar och gråta av utmattning. Eller den hösten då jag jobbade deltid, läste en kurs på lingvistikens avancerade nivå och svenska A samtidigt och jag tillslut svimmade av stress.
Eller den våren då jag försökte skriva en B- och en D-uppsats samtidigt och under tiden knaprade både Cipramil och diverse sömntabletter för att det var enda sättet att klara tillvaron. Hur jag varje gång lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Jag förstår hennes poäng. Jag förstår hennes poäng när hon säger att jag bara är 24 år och tids nog händer det, i små små steg. Rusar jag på springer jag in i väggen, det vet jag ju.
Jag vill inte vara hon som aldrig sover på nätterna och går med konstant värk i kroppen eller hon som bara beklagar sig under fikasessioner med vänner för hon är åh så stressad och pressad och hur ska hon hinna för att sedan titta på klockan och säga att hon måste hem. Jag vill inte vara flickvännen med en kalender som får honom att sucka och säga jaja, vi ses väl om tre veckor då ungefär. Jag vill vara hon som uttrycker, analyserar, progresserar och förändrar världen. I min egen takt, utan jämförelsenoja och samtidigt hinna må bra.

Min viktigaste feministiska strategi handlar inte om armbågar eller status. Den handlar inte om att springa ikapp männen och försöka ta deras platser. Den handlar om att ta hand om sig själv och våga ifrågasätta sina egna och andras krav. Det finns ingen medicin mot kalenderbitande karriärkvinnors självutbrännande. Bara ifrågasättande av sig själv och mönsterbrytning hjälper.
I höst åker jag inte till York, det blir någon annan gång. I höst nöjer jag mig med att återigen lämna in ansökan till forskarutbildning, läsa lite genus och ägna många, långa dagar och nätter framför tangentbordet i min lägenhet i Worddokumentet märkt Skrivprojekt. Min viktigaste feministiska strategi är att må bra. Jag vill må bra nu.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Yay!!! Nu blev jag inspirerad - att ifrågasätta egna och andras krav snarare än visa-att-kvinnor-minsann-kan!

(Och klok mor!)

Anonym sa...

Elin. Du är den mest ambitiösa, drivna människa jag känner, och ibland är jag imponerad och ibland är jag orolig. Du tar på dig så himla mycket och jag blir utmattad av att bara läsa om det. Iallafall. Jag förstår verkligen att du inte kan nöja dig. Det kan inte jag heller. I mitt fall är det inte den akademiska världen som lockar, det är nåt helt annat. Har inte riktigt listat ut vad än, men jag tror det har något att göra med det jag gör just nu... Jag tror det är bra att inte nöja sig, men det är också jävligt bra att inte dö av stress. Förra året svimmade jag också av stress och det var fan inte kul, så jag försöker lugna ner mig. Glad att du kör på samma linje, vi är för bra för att vara långtidssjukskrivna och rastlösa men orklösa. Verkligen.

Anonym sa...

nu blev allt så glasklart! ELIN. det allra allra viktigaste såklart(!) är att man själv ska må bra. gör man inte det, kan man inte förändra någonting - troligtvis iallafall inte på det viset man skulle ha kunnat göra det på om man mådde bra. du SKA ha som prio ett att vara rädd om dig, och ta hand om dig och göra allt för att må BRA! brinnande och så jävla kloka kvinnor som dig elin, det finns det alldeles alldeles för få av. er ska världen vara rädda om :)

massa massa cyberkramar!

ps. jag hoppas jag inte fick dig att känna dig dålig över att du inte åkte, och för att jag skrev att en man kanske hade åkt. det jag menade var att jag hoppades att du inte gav vika, just för att vi tjejer är så bra på det - att komma på exemplariska anledningar till att inte göra saker vi vill, men där männen inte tvivlar en sekund, utan bara gör det utan att blinka. okej, nu blev det rörigt, jag tappade bort mig, men jag hoppas du förstår ändå hur jag tänker, och hur mycket jag hejjar på dig! ds.

ps igen. har du nån koll på vilken som leder mellan fiddy och kanye? hehe, hittar inga siffror nånstans :D

Anonym sa...

åh, nu blir jag alldeles rörd och stolt i hjärtat över att du kan vara så klok och mogen.

Anonym sa...

ano; tack, vad bra. och ja, mamman är osedvanligt klok ibland.

kaia; ja du känner till mitt sätt att springa på och ta på mig för mkt sedan innan ju. du har precis rätt i att vi är alldeles för bra för att vara långtidssjukskrivna.

elin-fanet; tack tack. jag kände mig inte dålig, du fick mig att tänka efter och det var bra. KANYE VANN yes yes yes!

lsm; åh tack.

Anonym sa...

kommentarer känns så överflödiga, för dina ord brukar välta omkull och bygga upp saker i mig som jag inte kan formulera själv. och sedan alla verbala människor som kommenterar; de noterar vettigt och berömmer ivrigt. ville bara säga: not från mig; you're still the best och beröm beröm beröm för att du är du och att du skriver oss andra levande.

Anna sa...

jag försöker det nu Elin, att ta den där platsen utan att låta självideal och prestation föräta mig. nu när jag satt stopp för dem och det som dränerat mig på energi så vill jag kanalisera all min kraft till något som förändrar och bygger upp. med ett tilltygat självförtroende försöker jag vara den som hoppar på, slänger sig utför och bara förlitar sig på att greja det, sådär självklart. men det är fan inte lätt. och så ska man ju som sagt må bra också.

Anonym sa...

ja, för det viktigaste är ändå att veta att du kunde ha åkt, att möjligheten var högst reell!

Anonym sa...

jojo; tack fantastiskt mkt för fina ord
panso; ja det är just det där med att hinna må bra också. men jag tror på dig.
c; ja precis, tanken som räknas :=)