28 september 2009

Det smutsigas existensberättigande

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

19 kommentarer:

Grovt Initiativ sa...

hey och wow och tack och befriande skratt på slutet.

Anders sa...

Tack för att du skrev. Och jag fick ju mig också något av ett fniss-slut.

Jag tycker att det din pappa sa är väldigt bra, att stanna i känslan och upplevelsen. Att inte fly eller försöka hitta lösningar, utan bekräfta utan att varken hata eller älska känslan. Det är skitsvårt men när man gör det är det befriande. Det är som att prata om sin ångest med en kompis, fast man pratar om sin ångest med sin ångest, utan att prata.

Eh. Det lät ju inte så givande. Min mamma håller på med en slags terapiform (fast det är mer än så) som handlar om just det. Den bygger förövrigt rent filosofiskt på fenomenologi, hih.

Karin sa...

Åh, ja. Så bra! Du har satt ord på något jag funderat på ett tag, och även försökt göra i verkliga livet. Att "bara" acceptera vissa saker, inte försöka förstå, förklara, och just lösa dom. Men det är svårt ibland! Främst i mötet med andra. Antingen om jag berättar om något, eller om jag är den som lyssnar på någon annan. Det är så lätt att direkt gå till "om du gör såhär då? Om du skulle tänka så?" osv, istället för att bara "ja, så känner du". För, rent konkret, vad ska man säga? Hur ska man bemöta en annans problem på ett accepterande sätt, utan att liksom verka som att man inte bryr sig? Visserligen märks väl sånt, men... Det känns som att det är massa "borden" inblandade, som det ju oftast är... Att när en vän berättar om ett problem "ska" man försöka hjälpa till att hitta en lösning.

Oj, blev längre än jag tänkt. Men, väldigt bra och viktigt inlägg, tack för det!

Elin sa...

Anders: Ja jag minns att du i fredags beskrev kort vad din mamma gjorde och att det var fenomenologi-baserat.

Karin: Ja, jag tycker att det är jättesvårt. Jag faller också in i lösningsorientering så fort jag hör någons problem. Tror det är allmänmänskligt, men i varierande grad, behovet av att ordna och råda och lösa när något inte är okej. Framförallt med dem man älskar såklart.
Men jag tror att jag numera åtminstone försöker fråga rakt ut vad man vill att jag ska göra. Ibland är det råden man vill ha, ibland bara lyssnande, ibland input och ibland bara gråta lite.
Försöker att inte vara rädd för att fråga.

Det Sociala Rummet sa...

På tal om det där med monogami och polygami vill jag bara säga att jag anser att polygami är en fruktansvärd, äcklig och sektliknande företeelse. Jag vet vad jag talar om... det har hänt saker i mitt liv som verkligen gjort att jag vet var jag står i den här frågan.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag tror att jag försökte säga något om detta till Isabelle och han den där killen med relationsspalten i lördags. Att försöka ha öppna spjäll mot både omvärlden och sina egna känslor, utan att nödvändigtvis för den skull gräva ner sig i, eller älta. Bara finnas och låta allting skölja över och genom sig. Jag relaterade det då till mitt skrivande, att jag behöver få uppleva känslor till fullo för att kunna skapa, att jag bara får energi till det verkliga skrivandet genom allt som kommer när jag medvetet håller mig öppen. Det är väldigt obehagligt på ett sätt att vara så sårbar såklart, och bidrar självfallet till alla mina tendenser till bipolaritet light, men jag skulle aldrig vilja leva på något annat sätt.

Inte helt självklart kanske, men det var så jag såg på att föda barn också, och det där med att jag födde helt utan bedövning. Jag vill utsätta mig för saker utan skyddsnät, gå smärtan till mötes och genom att frivilligt dyka in i den också veta att jag kan komma upp. På det sättet blir ju smärta (eller lycka för all del), fysisk eller emotionell, djupt existentiell och transcendental, när man aktivt låter sig föras med av den samtidigt som man vågar lita på att man klarar sig.

Johan Viklund sa...

Bra inlägg, du öppnade mina ögon lite till. Tack.

Kort kommentar om det där med polygami. Jag får en känsla av att problemet är snarast att det blir en sådan grej av det. Det blir så uppmärksammat av omgivningen. Och förmodligen av en själv också. Kanske skulle det funka bättre om man kunde ha en mer avslappnad attityd till det, vilket jag inte tror går, eller åtminstone är väldigt svårt.

Karin - Lillmacho sa...

Där satt jag på en träbänk med en öl i handen och vinden vinande runt oss och ställde just de där frågorna.
Det galnaste med det är att mitt förr-förra terapisamtal handlade om just det, om svartsjukan och hur jag ska hitta ett vettigt förhållningssätt till den. Och svaret var precis det du beskriver. Det som även är svaret på alla de andra känslorna som virvlar i mig, de som gjorde mig så trasig i lördags och söndags, men som nu när de har fått flyta runt och bara vara helt plötsligt inte har samma makt.
Tack för att du orkade förklara då och orkar förklara nu.

Johannka sa...

Det verkar som om du har haft tur med de föräldrar du har. (Och de med dig, förstås.)

Helen sa...

Tack för ett välformulerat inlägg, innehållandes en massa kloka ord. Mycket tänkvärt.

Tanja Suhinina sa...

Jag tänker helt hoppa att kommentera svartsjukan, för jag orkar inte, för det är stort och intressant. Men definierar du dig som monogam eller har du monogam relation/väljer att leva monogamt just nu?
Intressant att tänka på dina tankar runt det annars, för jag har så svårt att känna igen det. Jag fattar grejen med privatpersonligt/politiskt, men för mig har hela polygrejen alltid varit minminmin och politiseringen har känts påtvingad utifrån och ja... intressant på samma sätt som allt är intressant att analysera och sätta i sammanhang, men i slutändan irrelevant. Jag har ju också alltid känt mig obekväm med att föra organiserad kamp eller känna mig som en del av en polygemenskap. Någonting som nästan är roligt symboliskt - "The Ethical Slut" ligger på mitt bord framför mig. Jag köpte den nyligen av renpliktkänsla för att kunna låna ut till folk, men jag känner verkligen noll lust att läsa den.

Elin sa...

Lillmacho: <3

Tanja: Jag definierar mig som mig själv i min typ av relation, that's all. Men jag är ju nyfiken på dina tankar kring svartsjuka.

chall sa...

det där med att bara vara i mitten av sina känslor och se vad som händer lite senare är väldigt bra (iaf för mig också). Det är den där känslan av panik och att man vet hur man ska komma tillbaka till "lugn"läge så snabbt som möjligt. Själv känner jag så när jag är stressad och vill bli perfekt ^^

vad gäller polygami har jag ingen åsikt, jag har alltid varit en monogam person. Svarsjuka däremot, har jag med tiden blivit mer och mer uppfylld av - kanske för att jag blivit sviken av någon som jag litade på till 100% och nu är det lite svårt ibland. Men som allt annat är jag medveten om att ju mer energi jag ger den, desto mer tar den och eftersom det oftast inte är "sant" är det bara destruktivt. Alltså, samma lösning som det där med att gå genom känslan, och lite senare är den inte lika intensiv, jag har inte gjort ngt drastiskt coh allting blir bättre....

klara sa...

Känner igen mig i att tvingas acceptera att man är monogam fast man kanske politiskt kände att ouch det här var ju fail. Tror det är ganska många mono som egentligen skulle må bra av att leva poly och polys som skulle må bra av att leva mono. Det handlar för mig om att accpetera vem man är.

Jag garvade nästan av igenkännande i början av ditt inlägg för jag minns själv vilket nederlag det kändes som på den tiden, och hur skönt det var att acceptera hur man egentligen fungerade :)

Tanja Suhinina sa...

Ååh, det här är så intressant för jag fattar verkligen inte det här med att "ha varit poly och sen bli mono" som politiskt nederlag. Liksom, handlar inte det politiska om att välja att leva hur man vill leva? Och då är det ju aldrig ett nederlag att bestämma sig för att det är så man vill ha det just nu.

Elin sa...

Alltså: Jag är nödvändigtvis inte monogam i min relation. Eller det är jag inte. Däremot kallar jag mig monogam, för att jag inte orkar göra politik av min relation och det blir oundvikligen så när man ställer sig utanför normen. Plus att jag bråkar mycket kring min svartsjuka och bekräftelsebehov vs frihetsbehov och lust till andra. Det är en personlig kamp som jag inte kan föra på en politisk nivå just nu.

Poly-Anders sa...

@Tanja: Känslan av nederlag handlar väl om att man kanske har fått kämpa för att övertyga en oförstående omvärld att poly visst funkar/är okej, och då blir det jobbigt att möta "vad var det jag sa"-andet.

Tanja Suhinina sa...

Jag ser vad du menar, men det är intressant för att jag har så svårt att relatera till hur du ser på politiseringen. Jag tror mitt sätt att hantera läget när jag vill slippa förklara mig (då gäller det iofs inte så mycket politiska/ideologiska diskussioner som att jag vill slippa prata mitt privatliv öht) är att helt enkelt inte prata om mitt privatliv. Det är lite same but different eller different but same. Intressant att höra hur andra upplever det hela, hur som helst.
Sen tycker jag det är intressant att du kallar dig monogam, från den synvinkeln att de normativmonogama ju inte kallar sig monogama. (<- grov förenkling, men du fattar)

Elin sa...

Tanja: Jag fattar och jag skrev otydligt. Jag definierar mig varken som monogam eller polygam snarare och jag vill hålla det privat vad vår deal egentligen består av.