3 juni 2009

Det handlar inte om mig

Såhär skriver kommenteraren Jonny om föregående inlägg:
Va fan journalister har väl fan den högsta arbetslösheten av alla yrken i hela sverige och har väl haft det i typ tjugo år. Kanske du som behövde ha en realitycheck innan du hoppade på din utbildning? Typisk jävla offermentalitet. Utbilda dig till något som ger jobb för fan istället för att skylla dina dåliga val på andra...Det är bara dina kompisar som tycker synd om dig

(Och efter att Julia har påpekat att jag faktiskt inte har någon journalistutbildning)

Men det är ju egentligen oväsentligt om hon har utbildning eller inte. Det är just hennes yrkesinriktning. Den verkar ju inte dra in några pengar. Är det inte dags att omvärdera det valet då?
Jag har själv blivit arbetslös men jag satsar på att starta eget inom ett område som det finns goda förutsättningar att tjäna mycket pengar. Inte blogga eller välja en yrkesväg som smällt upp en fet jävla vägg som nästan är omöjlig att klättra över. Detta är verkligheten. Det gamla sverige är borta och förbi när man kunde glassa sig genom tillvaron. Nu är det realistiska ansvarsfulla val som gäller och inte att leva någon jävla rosaskimmrande "jag vill bli kändis/författare fantasivärld. Ju tidigare ni inser detta desto bättre kommer det gå för er. Dessutom kommer sverige gå samma tidningsdöd till mötes som USA. Så utsikterna är nu ännu sämre. Tyvärr är verkligheten trist. Det tycker jag också.

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är fantastiskt priviligerad just nu. Jag älskar varje dag som jag får jobba med saker som jag älskar och vara min egen chef. Det här är mitt drömliv.
Jag har valt det här själv. För att påminna mig själv och andra om varför hänvisar jag återigen till Sorayas Can't tell me nothing-inlägg.
Men jag blir fruktansvärt trött på de bittra kommentarer som alltid dyker upp när jag diskuterar arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet. Dem om att det är jag som borde komma ner på jorden, jag som borde skaffa mig ett riktigt jobb och sluta drömma, jag som inte har en aning om hur the real people har det. Som om inte jag har en yrkesutbildning i ett bristyrke (läkarsekreterare) och som om jag inte arbetat inom detta område i flera år. Och att jag gjort det, gör det någon skillnad?
Jag säger grattis till dig Jonny, för att du kan anpassa dig till en arbetsmarknad där individer i första hand är anställningsbara och i andra hand individer. Där arbetslinjen består av individuellt ansvar/skuldbeläggande utan samhällsanalys eller arbetslöshetsresurser som saknar det sociala skyddsnätet men bevarat all byråkrati och lagar som bara försvårar på dagens arbetsmarknad (LAS anyone?).
Jag tycker inte synd om mig själv och det är mitt eget val att jag inte haft semester på många år och levt som jag har gjort och jag ångrar ingenting annat än att jag läste en yrkesutbildning som inte passade mig, för att jag kände en samhällshets att anpassa mig efter arbetsmarknaden istället för tvärtom.
Däremot är jag uppriktigt förbannad på Littorin och jag är uppriktigt bekymrad och förbannad över den situation som många i min bekantskapskrets möter den här sommaren och i en nära förestående framtid. Välutbildade, superkompetenta människor med massor av arbetslivserfarenhet som bara vill ha ett jobb, men som i sommar tvingas gå arbetslösa utan möjligheter till A-kassa. Det är inte synd om dem. Men det är inte deras fel att de hamnat där.

Och här är ett annat kanonbra inlägg om arbetslöshet.
Och här är ännu ett.

10 kommentarer:

isabelle sa...

undrar vilket "det gamla sverige" som jonny pratar om, det låter som en ripoff på något som sverigedemokraterna brukar säga. jag kan ledsna på att folk alltid resonerar som jonny om unga aspirerande journalister och tror att vi lever i vad han kallar "jag vill bli kändis/författare fantasivärld". är utled på den där Klipp dig och skaffa dig ett jobb-mentaliteten. hur många gånger har man inte fått höra att man borde sluta med det där tramset med strökurser och frilansjobb och att man borde skaffa sig en RIKTIG utbildning som alla andra ansvarsfulla medborgare, att det är fult att drömma? jag tycker att det är modigt att ha visioner och kämpa för det man verkligen vill istället för att lida och bita ihop och ta det där jobbet med säker inkomst.

anna sa...

herregud vet inte riktigt var jag ska börja. Vi gör såhär.
Yttrandefrihet, kunskapsflöde och integritet, det är vad journalistik handlar om för mig - inte om individen bakom som gjort ett dumt val eller inte. Utan människor som vill och vågar yttra sig skulle vi snart leva kunskapslösa. Det finns alltid någon samhällsnytta bakom de flesta jobb mer eller mindre och det är de som vågar slänga sig ut och leva utanför den trygga normen som oftast har de jobb som påverkar oss den tysta massan mer.

Jag stötte ihop med din blogg för några månader sen och sedan dess har jag varit evigt tacksam. Tack för att få bli upplyst och engagerad i frågor som låg latent inom mig. Forsätt förvalta din kunskap och kall med hjärta och själ.

jonny sa...

För att svara på kommentarerna så är det helt okej att drömma. Men att gnälla på att ersättningen ni får när ni drömmer är låg, är fel.
Fan ni låter som ett gäng konstnärer som tror att ni tjänar ett högre syfte med er konst och att vi, den dumma massan, är skyldiga att underhålla er. Det ni håller på med verkar mer vara en klubb för inbördes beundran. Och mitt inlägg är en av "sveriges befolkning minus er" som sticker in huvudet och skakar på huvudet åt det han ser. VAKNA!

Grovt Initiativ sa...

wow ingen hejd på missförståndet.

jonny be good sa...

Ingen hejd på missförstådda konstnärer

Magnus sa...

Journalister idag, vare sig de är betalda helproffs eller inte, resonerar i högre grad genom att peka på att "det är JAG som säger det här, och därför är det sant" än man gjorde förr (det är inte samma sak som att hänvisa till att man *bevittnat* t ex trakasserier mot flyktingar). De försöker grunda det de skriver/förmedlar i en personlig livs-story eler en häftig självbild, och för läsarna är det ju ibland omöjligt att kontrollera om den storyn är sann, om den är hela sanningen, eller inte. Det här är såklart en reflex av att media idag säljs mer på personer än på nyheter eller driven essäistik, men det leder faktiskt också till att frågor om innehållet snabbt vrids in på att handla om journalistens person.

Om den som sitter och skriver då försöker köra argumentet att "ni borde fatta att jag har rätt, jag har fan blivit tagen på allvar av bloggarna A,B och C och på Expressen och Plaza tycker de också jag är råcool" så är det rätt givet att samtalet kommer t handla ännu mer om, typ, 'vad har just du för orsak att vara så kaxig? Och kan du betala el, hyra och kläder med det du skriver?' (jag diskuterade några gånger med Elin Alvemark på hennes gamla blogg, och det var hur tydligt som helst att hon inte kunde skilja på förttroendet för Elin som privatperson/häftig mediatjej och förtroendet för vad hon skrev, de ståndpunkter hon argumenterade för och hennes (ofta otroligt högljudda, men inte speciellt konsistenta) ) argument. Jag gillar inte 'lunarjournalistik', så är det bara.

Magnus sa...

Ett PS. Jag menar inte att du stämmer in på bilden av en egotrippad, histrionisk journalist/tyckare som i slutändan altid backar upp sina texter med in blanco-hänvisningar till sig själv. Men den här retoriken är jävligt typisk för krönikörer och journalister idag - Liza Marklund, Jan Guillou, Ronnie Sandahl eller Carlos Rojas Ejenyr jobbar alltid med hänvisningar bakåt mot sin image, dvs med självmytologisering, och låter det staga upp sina påståenden - och det tonläget sprider sig såklart till bloggvärlden och annan media. Det är faktiskt många journalister idag som reflexmässigt antar att läsaren alltid ber för sin egen sjuka mor om man kommer med invändningar, så om du t ex kommenterar att vad pernilla Ström skriver om sjukförsäkringar och jobb är svepande eller osant, så blir repliken "Du kanske skulle ta dig i kragen slöfock" (argumentum ad hominem)

jonny be nice sa...

Anna. När du talar om "yttrandefrihet, kunskapsflöde och integritet" och att vi "skulle vi snart leva kunskapslösa" så är det ett kunskapsflöde jag tror att vi skulle må mycket bättre utan. Journalistik handlar bara skapa rädslor, missnöje, hat numera. Ni har förlorat allt förtroende. Fan finns det någon som gillar journalister? Jag har inte träffat en enda. De är, måste jag tyvärr säga, ett jävla pack. Och tro det eller ej: jag är inte sverigedemokrat. Bara en helt vanlig svensson. Det är väl därför ni trycker i den här lilla hörnet på internet och håller på och bekräftar varandra i er helt uppfuckade världsbild: eftersom ingen annan vill ha med er att göra.

Den tjocke konsulten sa...

Jag tror att de förändrade a-kassereglerna driver marknaden för skribenter/journalister mot balans, när det inte längre går att ha kassan sm huvudsaklig försörjningskälla kommer de sämst lämpade att avvika och jobba med någo annat medans de bäst lämpade blir heltidssysselsatta med att skriva. Sund strukturomvandling enligt min mening!

Har du lyckats bli "syndikerad" som krönikör på två olika ställen samt fått in lite ströjobb under dne kortat tid du drivit eget så tycker jag du lyckats bra.

Så länge S-O Littorin inte kan styra vart folk bor och vad de lägger sin tid på att bli duktiga på så tycker jag inte man kan skylla någons arbetslöshet på honom. Staten och samhället kan fungera som "enablers" men skall alla garanteras jobb så måste staten och samhället ges mycket större exekutiv makt över människors liv och då är det hej DDR.

Anonym sa...

helt otroligt att det finns ett sådant jävla bidragstagande bland journalister. Jävla glidare. Och ni tror att ni är så jävla viktiga. Paria. Underbart att eran möjlighet att försörja er på era låtsasjobb kommer försvinna/har försvunnit