Alltså jag vet inte. Jag känner mig ganska oinspirerad just nu. Har ni tålamod med mig om jag skriver tråkigt, mindre glödande, mindre självutfläkande och oinspirerat ett tag? Eller inte skriver alls? För ett år sen skrev jag så det glödde, jag skrev för att överleva, jag skrev för att det var det enda jag kunde göra.
Då när livet var i 180 och tumlades om tusen gånger om, då när allt var uppbrott, nystart, nya konturer eller bara gamla som jag glömt att jag hade. Då när åtta timmar om dagen var på ett dödstråkigt arbete och kvällarna var lika delar frustration, längtan och magpirr. Ibland riktat magpirr, ibland bara lite allmän yra över livet. Och helgerna; jag hittade mitt gäng, jag hittade tillbaka till alkoholen, jag hittade flirtögon och rak ryggrad. Och nätterna; gråt, sorg och ibland förväntan, förhoppning.
Förra året skrev jag för att överleva.
Idag är bara vardag och en vardag skriver jag essä om Butlers välriktade kritik mot homoäktenskapsdiskussionen och försöker reda ut det här med genus och könsskillnader.
En vardag äter jag havregrynsgröt med rivet äpple och kanel och sedan tar jag promenaden förbi Apoteket vid Mariaplan för att köpa fitt-tvål (informationen delges enbart eftersom en vän jag mötte på stan sa så; jag är på väg till Apoteket för att köpa fitt-tvål och jag fnissar fortfarande när jag tänker på det för det är så jäkla skönt med sådana tjejer och jag vill själv vara en sån. Inget hymlande, smusslande eller tystande sådär som vi fått lära oss att vi ska tala om våra könsorgan och deras funktioner, såsom man tvingades gömma bindorna för att ingen skulle se att man hade mens och aldrig får klia sig offentligt i skrevet sådär som män gör allt som oftast trots att svampinfektionen kliar en till vansinne därnere. Jag älskar när tjejer bara skiter i det där för det är vad vi borde göra, därmed inte sagt att vi behöver stå och rafsa oss på muttan medan vi väntar på bussen men ni fattar vad jag menar).
Därefter en sväng till affärn och suckar åt att jag är så förbaskat pank, men struntar i oron och tar solskenspromenaden hem med Feist i lurarna och höstäpple i munnen istället. Mannen kommer förbi efter en dag på praktiken, slumrar på min säng medan jag lagar mat och nynnar Buena vista social club innan vi äter och pratar om dagen.
Sedan det sista på essän, en hel del facebookande, kvällens nyheter och grönt te fastän jag inte tycker om te alls egentligen.
Jag är bara lugn och nöjd, lite skönt nollställd. Hoppar inte på en massa provokationer. Reagerar på saker jag hör, läser och ser gör jag men orkar inte riktigt knyta några nävar.
Jag som hällde i mig svart kaffe och hatade te, kallade tedrickandet en social konstruktion eftersom det bara dricks i någon slags myskontext, en projicerad bild av när man ska dricka te eller som ursäkt till liggande, omöjligt att tycka om när det bara är smaksatt vatten egentligen. Jag som alltid svor och gapade, gick upp i alla mina känslor till hundra procent, kände så mycket hela tiden.
Just nu är jag bara lugn och fin, tänker att allting ordnar sig, kryper upp i soffan med teblask och rostmackor, lägger mig vid halv elva och läser en god bok.
Just nu är jag bara en jävla temänniska. Jag hoppas att ni har överseende med det.
Tack för oss!
14 timmar sedan
2 kommentarer:
Du skriver fantastiskt. När du skrev för att överleva älskade jag det, få kan skriva om livets akuthet som du. Jag älskade det och trodde aldrig att jag skulle uppskatta en nervarvning, en nerkylning. Men, men, här sitter jag och älskar din nya tesörplande stil. Ibland måste det får vara så. Tack.
gem; tack, vad fint skrivet.
Skicka en kommentar