Du är Tony Manero du också (kan man få höra Toto ällär?)

Är du ute ikväll? Full?, skriver mamma i ett fredagskvällsms som hon alltid gjorde förr. Oftast fick hon svaret ja. En gång fick hon svaret jag är fulL OCH JAG HAR JÄTTEKUK MEN ska jag ligha med nittonåring liksom snygg men så ung?.
Det var kanske inte det svaret hon ville ha och det där med att min T9 väljer kuk framför kul slutar aldrig att roa med konstiga fylle-sms (en annan variant var när min Amsterdamsflicka skulle på flatklubb med sin gamla brud och jag skriver hoppas ni får kuk till henne).
Hursomhelst och ursäkta stickspåret, den här fredagen svarar jag nej jag ligger hemma och läser och dricker biodynamiskt odlad juice. Det är liksom där jag hamnat. Graden av tråkighet och aversion mot alkoholhaltiga aktiviteter har liksom skjutit i höjden.

Så kommer en lördag då jag hänger med på en helt fantastisk förfest på en balkong och dricker drinkar och campari och jag har min nya smashing klänning och är sådär snygg som man bara är någon gång varannan månad och vi pratar kroppsbehåring, Lionel Richie och jag tror kanske att Jennys Steve Irving-imitation slår hennes Lisebergskanins-imitation, vilket inte säger er någonting men herregud vad jag skrattade.

Sedan går vi ut. Och allting blir bara skittråkigt och misspepp och jag minns exakt varför jag inte går ut längre. Gud alla ni som går ut varje helg och varannan veckodag, hur orkar ni? Hur orkar ni med alla pretentiösa eller helt fantasilösa DJ:s som spelar samma jävla electrokorrekta tråkdunk eller radar upp samma indielåtar man redan tröttnat på eller som bara spelar musik som ingen vill dansa till men likt förbannat gör för det är det som bjuds? Hur orkar ni med trängsel och toalettköer och hur orkar ni med långa blickar och kvart i fem-ragg som ni egentligen inte vill ha? Hur pallar ni med att stå i era hörn i era snygga märkeskläder och attityder och vara sanslöst korrekta och hoppas på att få posera framför Djungeltrummanfotografen en hel kväll?
Det här är vad jag vill ha: Glada, avslappnade, opretentiösa människor som lyckodansar och dricker till musik som anpassas lagom mycket efter vad människor dansar till och som skiter fullständigt i korrekthet eller vad som anses som fin musik. Roliga fyllesamtal med nya människor och en trevlig stämning. Nya idéer, innovation och lite inspiration. Opretentiös ass-shaking och härjande. När fick jag det senast i Göteborg? Jag minns inte ens.

Men jag minns en tid för inte så längesedan då jag likt förbannat, trots allt detta, gick ut varje helg. För att det var det enda jag kunde göra, det enda som var roligt och meningsfullt. Jag tänker på Saturday night fever, en av de bästa scenerna. Den där Tony ber om förskott på lönen för att han ska ut med polarna till dansstället. Chefen som svarar att han får lön på måndag för annars gör han av med allt på helgen.
- Tony, you gotta start saving up money and think about your future!
Tony som svarar;
- What future? Fuck the future! Tonight is my future!
Det var precis så just då. När jag satt på lågavlönade kontorsjobbet som jag var skitless på och sedan gick hem och åt gröt framför Förkväll innan jag la mig och väntade på sömnen som aldrig kom. När mina drömmar var en flopp och framtiden helt oviss och dyster och jag hade ingen aning om vem jag skulle bli och vad jag skulle vara. Då när jag var ful, glåmig och konstant skittrött på en spårvagn hem till sunklägenheten i miljonprojektsområdet. Då var helgerna min räddning, det enda som fanns. Då när jag svidade om till klänningar och sminket, tog klirrkassar och dansade hela natten oavsett musik och flirtade, log och köttade mig tills jag förhoppningsvis hittade det där kvart i fem-ragget. Det var de kvällarna då jag var någon. Det var dom som var min framtid, ingenting annat.

Jag tänker på alla Tony Maneros. Alla som sitter på sina niotillfem-jobb som de – vi – hatar och som räknar ner dagarna till helgen. Som får svida om, ömsa skinn och hitta sig själva i drinkar, dans och fylleposerande. Det är inte illa alls. Det är ett state of mind där man har fantastiskt roligt och det blir ett sätt att leva. Jag lever inte så längre, jag har inte roligt längre. Jag vill bara bli fylleknäpp och härja med mina vänner, ass-shaka till lite publikfriande musik någon gång ibland. Kan man få höra Toto ällär? Kan jag få ha lite skoj jag med?

Fotnot: Ju mer sakerunderhuden förvandlas från ältblogg till gnällblogg, desto mer behov känner jag av att minröja bort invändningar innan de kommer. Alltså; jag menar naturligtvis inte att man nödvändigtvis måste ha ett tråkigt vardagsliv bara för att man går ut flera gånger i veckan och tycker att det är skoj, liksom bara fatta poängen okej?

Bröst, horor och den tasmanska djävulen (uh uh you can´t tell me NUTHIN´)

Egentligen hade jag tänkt skriva något om kroppsvätskor. Eller om att viktuppgången äntligen nått peaken att det börjar synas på tuttarna, d.v.s. det sista men mest efterlängtade stället. Eller om sms:et jag fick från C. i Tanzania häromdagen, det där han undrade om man fick säga bög till en lesbisk tjej och kallade mig sprutluder med en blinksmiley efter.
Eller hur Jenny dag efter dag räddar mitt liv på jobbet. Vi kan ta det från Star wars-nördande, friskvårdstöntande i gymet/friskvårdsrummet som är ett stort fritids där jag på en gång blir förbannad när jag är sämst i världen på bordtennis och går loss på boxningssäcken istället, samtal om sexleksaker och varför det är så tabubelagt för män att använda dem medan kvinnor kan prata ganska frispråkigt om det (min eftermiddagstrött-analys löd män har ju redan porr och horor, de får fan nöja sig nån gång!) till det hysteriska skrattet efter att Jenny återigen tagit upp det fyllestadie of mine som hon väljer att benämna som Den tasmanska djävulen. Det är efter Paris-fyllan, d.v.s. då jag är snygg, flirtig och ganska charmant och istället gått över i någon slags bonanzafylla. Jag vände mig till almighty Wikipedia för att kolla upp de tasmanska djävularna. Notera följande information; vidrig odör när den blir stressad, ett ytterst högljutt och störande skrikande och ett elakt temperament. Helvete. Det är ju jag klockan tre en fredagnatt på Järntorget.
Jag skulle också kunna skriva om varför jag inte ska åka till London, om mannens försök att få med mig på hippiefestival i helgen och mina independent woman-försök till svar, hur fantastiskt bra Commons The game är, hur jag morgon efter morgon behöver Timbalands Oh Timbaland för att ta mig till jobbet eller mina utrop om saknade luckor i populärkulturbildningen när varken Jenny, André eller Anders känner till Boney M:s Rivers of Babylon.

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting fräckt och roligt, men jag är inte fräck och rolig just nu – jag är nog lite för mycket mig själv igen. Och istället skriver jag, på äkta sakerunderhuden-manér, att jag är så förbannat trött på att vissa saker aldrig går över. Jag och en vän hade ett sådant samtal, om när människor säger åt en att man är någon annan nu och det där var ju längesedan och gå vidare. Hur svårt det är att kunna ta in den informationen när man bär samma ryggrad som personen som gått igenom allt det där. Man kan få distans, växa lite kanske, men ryggraden alltid densamma.
Inom loppet av några dagar sliter jag upp lite sår. Det ena helt oväntat, det andra var jag förberedd på i den mån man kan förbereda sig. Det ena som följer mig alltid som dyker upp en vanlig söndageftermiddag och blir aktuellt igen över ett samtal om Susanna Alakoskis Svinalängorna. Hur mycket pengar Landstinget än pungat ut för att få ordning på mig finns det alltid med en och när det väl slår emot igen är det samma onda krafter i maggropen, samma tungsinthet och obefogade ilska efteråt på helt andra saker för aldrig aldrig säga vad jag egentligen är så arg över. Det andra törnade, svedde lite för nyligen; för lite växtvärk emellan om än med inte samma hårda verkan som det första såret. Samma gråt i halsen efteråt, samma utmattning efter att ha ansträngt mig i flera timmar för att låtsas som om såret inte finns.
Tyngden över axlarna. Hur går man vidare? Skrika och gråta och leva rövare tiotusen gånger om? Kräva förklaringar, förlåt, förståelse. Det kommer inte göra någonting ogjort. Det kommer inte läka några sår eller göra någonting annorlunda. Allt som hänt har hänt. Ryggraden; det otrygga barnets ryggrad, den hjärtesvidande flickans ryggrad är fortfarande min ryggrad och det enda jag kan göra är att sträcka på den och försöka hålla den så. Och ur ett annat perspektiv tillhör ryggraden en människa som själv har gjort fel, delat ur törnar och sårat. Medvetenheten om ett eget svart samvete hjälper också i medvetenheten om att saker händer, människor agerar fel och gör illa och det är mänskligt.

Now that I found him can I keep him?

Mannen som jag fortfarande egentligen inte vill skriva om, men som oundvikligt försatt mig i ett tillstånd där han koloniserat min skalle, ger mig sista kyssarna i dörren, lämnar sin doft i mina kläder och en lapp på bordet om att jag minsann ska med till Urkult. Sedan tar han sommarbilen och puttrar iväg mot föräldrahemmet och hippiefestivalerna för några veckor. Kvar står jag i förundran och tänker att två veckor, på den tiden hinner kanske hjärnan hinna ikapp hjärtat. Det har liksom rusat i förväg, hittat ro och ser självklarheter. Hjärnan står kvar och skriker vaihelvete, får knäppen varje gång någon påpekar denna twist i mitt civilstånd.
Mannen som jag fortfarande egentligen inte vill skriva om är ändå något som jag vill skriva om, kanske för att rekonstruera och låta huvudet hinna ikapp. Så jag skriver:

Tillslut vågade jag lyfta blicken från hjärtat och något jagat inuti slutar jaga. Vad det jagat? Bekräftelse, fyllnad av tomrummet, hans godkännande blick som fortsatte se mot mig, liksom bara bli hel på något sätt.
Jag lappade ihop mig själv bäst jag kunde och bestämde mig för att sluta mula choklad och identifiera mig med Dolly Parton-texter, dricka för mycket och av fel anledningar och fyllebekräftelseflirta och istället började jag bara må bra med mig själv. Sådär som jag egentligen har gjort hela tiden, fast jag inte riktigt sett det; alltid jagat istället. Heliga söndagkvällarna och min egen självständighet och ingen jämförelsenoja, som jag älskade det och började trivas med det.
Och det är naturligtvis då det händer.

Vad händer? Han händer. Hans händer väcker hud och öppnar hjärtan, vackraste blågrönsögonen som ser för länge in i mina, sprider lugn, och skäggkyssarna river hakan, känns på riktigt. Hjärnan inspirerar, attraherar; hans sätt att öppna armarna mot världen medan jag fäktas vilt mot den, ett smittande lugn och en glädje.
Casualdejta är en sak och det är en sak jag kan vid det här laget. Men sen kommer symtomen.
Det första är alltså rodnandet. Jag rodnade som en galning under hela min pubertetstid, men sedan mest i värme och fylla. Helt plötsligt slår röda fläckar ut på kinder och hals och jag förstår inte var de kommer ifrån och varför svettas jag helt plötsligt?
Det andra är kissnödigheten. Denna sanslösa kissnödighet så fort vi är med varandra. Jenny förklarar det på något sätt med centrala nervsystemet, jag hänger inte riktigt med men jag vet att när man gått på toa tre gånger på en timme är det ju något som inte är som det ska.
Det tredje är det mjuka. En annan ton i rösten och leendet och fnissa och beundrande ögon och ingen kaxighet kan vare sig uppbådas eller behövs. Kuttrande flickig kryper jag ihop i hans famn, viskar fina ord i nattmörker med en röst jag inte visste att jag fortfarande hade; allvarsamt leende. Vänner som mestadels sett den andra sidan av mig; den svärtade, sarkastiska och småbitchigt hårda undrar vad jag håller på med, jag är så glad och lugn helt plötsligt.
– Sluta göra mig såhär snäll, säger jag till honom, du sabbar min image här baby.
Det fjärde är det neurotiska. De första veckorna upprepar jag han tycker ändå inte om mig på repeat. Sedan upprepas istället det kommer ändå gå åt helvete. Klara ger mig stränga blicken;
- Det går ju bra Elin. Bara säg att någonting går bra för en gångs skull, men jag bara lägger mig i fosterställning när han dröjer länge med att svara på ett sms.
Sedan börjar neuroserna pysa ut mot hans håll och istället för att sova måste jag tala för jag menade inte att vara en sån där tjej som ställer en massa krav här baby, så go ahead och hångla med vackra hippieflickor på festivaler du bara om du vill.
- Finis, sov vidare. Det är dig jag vill vara med, svarar han.
Det femte är klumpigheten. Jag förlorar all motorisk förmåga och jag tror inte att han tror på mig när jag säger att jag dansat jazzdans för det kan inte vara samma person som inom loppet av tio minuter häller mjöl över hela köksgolvet och sopar ner en ljuslykta i golvet så den går i splitter.
Det sjätte är hjärtklappningen och svindeln. Hur det bara kommer över mig, så fort jag ser honom och lukten, den där lukten som får det att pirra i knävecken och hur varma myror rusar gatlopp uppför ryggens kotor när han rör vid min arm. En halskyss och det blixtrar till i alla vener.
Det sjunde är omprioriteringarna. Hur heliga söndagen med kombinerad städning/diskning och Timbaland-dans blir filtmys framför någon SVT-dokumentär med honom. Hur en sådan lördagkväll då det säkert finns fester att gå på med klänning, klirrkassar och flirtögon; bli sanslöst full och göra dumma grejer att skvallra om på måndagsfikat sådär, istället blir middag, kvällspromenad, Sommarkrysset och sänghäng med honom.

Det är alltså något mycket märkligt som händer. Jag blir tokförälskad när jag minst av allt anade det. Samtidigt sker något ännu märkligare. Han blir förälskad i mig.
- Finaste Elin, du är så bra, viskar han mot min hud och jag tänker att någonstans måste han ha missuppfattat någonting för det här svettiga, svamlande neurosfostret med noll motoriska skills, Anne på Grönkulla-kinder och uppenbara urinvägsproblem är kanske mycket men knappast fin och bra.

Hur det slutar är inte det viktiga. Det sköna är vetskapen; jag kommer att klara ett eventuellt fall. Det gör man. Och man behöver sina perioder av att sluta knarka någon annans blick och börja spegla sig i sin egen. Tvinga sig att se sig själv i ögonen även när man sitter ensam i en ostädad lägenhet och bölar till Damien Rice. Det får en att växa många meter. Sådär så att man kanske vågar växa några meter till i en ny blick.

I thought I didn´t like this city, but I´ve changed

Mannen som jag fortfarande inte vill skriva om nynnar med i Maia Hirasawas Gothenburg i köket medan jag fortfarande försöker vakna (jag svär lite åt faktumet att jag alltid verkar falla för morgonmänniskor och undrar hur länge han kommer vara såpass förälskad i mig att han frivilligt ligger vaken och högläser för mig ur Tage Danielsson-samlingen när jag är insomniaspeedad).
Jag ler åt texten, jag ler när jag tänker på samtalet med Sofia på Kings head i fredags.
Där på Kings head. Då den vintern som var. Jag minns vad jag sa, vad jag skrev.
Sitter jag fortfarande här om ett år, snälla skjut mig.

Göteborg, jag hatade dig så innerligt. Du var alldeles för mycket minnen, du var stillastående och oförmågan att bryta sig loss, du var tristessen och kliandet under huden. Du var dåliga tankar, fylle-sms, ensamma kvällar och framtidsångest. Jag skulle bort, jag skulle vidare. Uppsala, Stockholm; var det inte så jag sa?
Om jag fortfarande sitter här om ett år, snälla skjut mig.

Jag bygger ett bo i hans säng, med våra snusdosor bredvid varandra på nattduksbordet. Jag vet inte vad som händer riktigt eller hur länge det kommer pågå, det är mest en markering. Göteborg levererar fortfarande hjärtpirr och inte bara sorger. Men mest av allt bygger jag ett bo – fortfarande – här. Med alla trygghetsvännerna, som Sofia säger; en mamma-ersättning, något att komma hem till. Dessa trygghetsarmar som tagit emot i alla fall och som lyfter i de bra perioderna, hur våra liv korsas och aldrig följs åt för plötsligt är min framtid lite ljusare och hjärtat lite lättare medan någon annan kämpar med livstrubblet och jävligheter. Vi finns där för varandra. I alla stadier och lägen.
Antagningsenheten välkomnar mig till Genusvetenskap och Stina skvallrar i inkorgen om doktorandanställningen, du har en god chans du vet det fortfarande va?
Just nu, fortfarande; mitt hem.

Det är det där med progressering. Ständig utveckling. Ibland behöver man byta stad. Ibland räcker det bara med att putta sig själv framåt i samma stad. Byta lägenhet, läsa en välbehövlig kurs, säga upp en bekantskap, radera nummer i inkorgen och våga lyfta blicken, se möjligheter istället för minnen.
Vetskapen nu, ja jag sitter där i höst fortfarande på Kings head med alla vännerna. Men skjut mig inte, jag tror jag kommer må bra så.

Hej Timbuktu!

Ja det är jag igen. Du och jag har ju haft våra duster.
Men du vet, jag gillade ju dig skitmycket i början alltså. Shit, vad jag älskade din första skiva och oj vad jag dansade till Jag drar, Strö lite socker på mig och de andra grymma låtarna. För att inte tala om hur skönt det var med en politisk artist som sa en massa smarta vänstergrejer och vågade skriva ett brev till Göran Persson i en hel text.
Men sen kom vi som bekant lite på kant med varandra. Det var ju då där när du skrev Det ordnar sig, abortlåten you know. Har man som tjej varit ofrivilligt gravid blir man lätt förbannad och äcklad när en snubbe berättar att det ordnar sig och vi har ungt blod och måste dra vidare så det här ordnar sig för nu har du fan skrämt skiten ur mig här. Timbuktu, mig veterligen har du aldrig och kommer aldrig att tvingas ta det beslutet att du blöder ut ett begynnande människoliv ur ditt könsorgan. Så bara håll käften med ditt det ordnar sig.
Sen hörde jag det där om att du ritat obscena, sexistiska teckningar i loger bakom scener. Det kändes också jävligt unket hörrödu.

Men okej. Sen har jag släppt dig. Du har liksom bara fått finnas där och rappa på liksom. Fram tills nu. Nu är vi osams igen. Nu har du släppt Lika barn avvika bäst som singel och jag erkänner frivilligt att jag småvickat på höfterna mer än en gång till den, det är ju en svängig låt, ingen tvekan om det. Vad du däremot också lyckats med är konststycket att i en enda text klämma in två av de manstyper som ger mig mest feministiska allergiutslag. Vi talar alltså om:
1. Den pseudofeministiska vänstermannen
Och att du var en sådan har du ju liksom redan bevisat. En som gärna uppträder som PK och heja tjejer liksom och klasskamp och kvinnokamp men klasskampen är ju alltid viktigare, eller hur? Och klart det låter fint att alla ska vara jämlika, men vad är det med er brudar egentligen? Sluta gnäll över oviktiga grejer och lämna plats åt de riktigt viktiga politiska frågorna. Typ legalisera marijuana. Men det där visste jag redan och jag är inte förvånad. Däremot lyckas du i denna låt även med att vara
2. Konstnäääären
Du vet sådär som Lundell och Bergman och alla de andra grabbarna. De som Skapar. De som alltid har en kvinna som står bakom dem och pushar dem och nannar dem och gör allt skitjobb åt dem och ger dem massor med kärlek utan att ens få hälften tillbaka för liksom baby, jag är ju konstnäääär. De vars kvinnor mest finns till som hushållshjälp och bekräftelse av det egna, redan totalt uppblåsta egot, för liksom tack sötaste för att du tvättade mina smutsiga kalsonger men nu måste du gå för jag håller faktiskt på att skapa skitnödig litteratur här och får inte bli störd.

Timbuktu, i Lika barn avvika bäst gestaltar du båda männen så träffande. Jag tror att du ville säga något bra och viktigt med texten. Något om relationer i 2000-talets Sverige kanske. Men vännen, det enda jag hör är unket jävla gubbgnäll.
För först ringer hon alltså fast du är i studion och skaaapar och tjatig är hon och du försöker förklarar att faun baby, jag sitter ju i studiååån och jag sa ju att jag ringer när jag har tid och kommer hem typ på lördag. Timbuktu, det har inte slagit dig att det kanske är shitty jobbigt att ha en pojkvän som man aldrig vet när han ringer eller kommer hem eftersom studiååån alltid ska gå först? Att om man lever i en parrelation kanske känner någon form av rätt att få veta var ens sambo håller hus och när han kan tänkas komma hem?
Sen gnäller hon ännu värre. Jaja, du erkänner att du brukar smita ifrån disken, skiter i att tvätta och inte gör så mycket hemma och sådär men det är ju för att ni – som du så vackert kallar det – lider av prioriteringsdissonans. Åh lilla gubben, du tycker allt att du satt hammaren på spiken i den formuleringen va? Riktigt klurigt av dig. Men jag är hemskt ledsen, det där med att man prioriterar ju olika och hon har högre krav än vad jag har det är liksom världens mest repeterade ursäkter från män som helt enkelt inte vill se vad det handlar om och som tycker det är gött att smita undan. Baby jag är ledsen men prioriteringsdissonans översätts till ojämställt förhållande, inget annat.
Och du suckar och har dig över hennes krav och du påpekar att det som en gång har varit kärlek nu mest blivit en maktkamp. Jag undrar Timbuktu, kan det möjligen vara så att det som en gång var kärlek handlade om hennes kärlek och beundran inför dig. Att hon kanske inte längre är så impad över att ha en pojkvän som sitter instängd i en studio eller är ute på turné. Att den där maktkampen i själva verket handlar om att hon börjar ställa lite krav i förhållandet och du förlorar makten över henne.

En av oss måste gå, sammanfattar du läget med. Ja, så är det nog. Och i min feministiska utopi där är det så tydligt vem som går. Där är det hon som tar sina väskor och skriker;
- Jag drar, kan inte stanna kvar, på klingande skånska och skrattar hela vägen ner på gatan över faktumet att hon dumpade dig genom att citera en av dina största hits.
Sedan träffar hon en underbar, ödmjuk man eller kvinna som ger henne all den uppmärksamhet hon förtjänar och delar disken och smutsiga sockorna lika med henne.
Men det är ju i min utopi det och i verkligheten blir du förmodligen för less på hennes käringgnäll och dumpar henne. Knullar lite groupies innan du återigen blir kär i en av alla de där ögonfransviftande brudarna som liksom tycker du är så himla bra och så himla smart.
- Ingen fara vännen, kom hem när du är klar i studion, kommer hon kvittra när du för första gången på flera dygn ringer henne, jag tvättar dina strumpor så länge sötnos!

Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig

Det är sådär, såna saker man får höra ibland när man sitter lite på två stolar, spelar för två lag eller åtminstone håller på båda lika mycket. Jag är inte en i gänget, aldrig riktigt med. Varken på homosidan eller heterosidan, något konstigt mittemellan. Och även om jag sällan reflekterar över det; aldrig har någon av mina vänner behandlat brudflingsen på något annat sätt i våra kärleksdiskussioner än grabbflingsen, så kommer det små påminnelser ibland. Från heterohåll. Eller från homohåll. Det var sådär, förra våren, jag fick höra att jag inte var välkommen på lesbisk festival. Vafan, jag är ju inte på riktigt, jag ligger ju med fienden fick jag veta. Häromdagen – och det var sagt i upprördhetens hetta och är förlåtet nu men det tog ändå, just då – fick jag höra det där om att jag var en typisk bisexuell tjej. Vi som leker med flickorna, men likt förbannat blir kära i pojkarna.
Och den här gången tog det för jag hann fundera. Om det var sant. Om läggningen, vad nu den ska etiketteras som, det som varit min identitet i över tio år i själva verket är just bara det; en identitetsgrej. Ett sätt att sticka ut, vara lite speciell. När jag i själva verket är en vanlig straight brud som inte bangar för att ligga med en brud då och då. Eller kanske var jag en gång glödande homokämpe, men levt för mycket i ett samhälle där jag tvingades bli politisk och ta strider som jag inte ville ta. Att jag därför stagnerat och sällat mig till den heterosexuella drömmen om det heterosexuella parförhållandet.

Sedan läste jag före detta flickvän K:s blogginlägg och helt plötsligt minns jag. Minns åka tåg ett halvt dygn för att få krypa ner i den sängen, värma fötter mot hennes lår. Minns varm choklad med sojamjölk på hennes balkong och minns lycka i att bo i en kartong utanför småstaden tillsammans. Minns långt hår tvinnat mellan mina fingrar och skedliggande, steka qournschnitzel i hennes gamla fotbollsshorts i väntan på att hon skulle komma hem och svära lite över att hon aldrig diskade. Minns rökning under köksfläkten och strips; vi var ett white trash-par, så normativt som den mallen kunde bli. Minns gången jag blev så arg på henne att jag kastade en hel hushållsost på henne och alla gånger vi grät tillsammans för varandras neuroser och ångest.
Jag minns henne och sedan minns jag de andra också;
Hon den första. Som sved. Som var olycka och tårar och längtan och aldrig inte en chans. Som aldrig skulle få veta men ju likt förbannat fick veta. Hon med doften, tuperade håret och alla rasslande armband kring handlederna som älskade Suede ännu mer än jag gjorde. Hon som hånglade med alla de där popkillarna och som jag hatade dem alla för deras ovärdighet och hur straight hon var och hur lång tid det tog innan jag kunde se henne i ögonen utan att bli muntorr och hjärtbultande.
Hon den andra, den som var mer på riktigt. Winnerbäck-bruden med rosa slingor i håret och den sötaste näsa jag någonsin sett, hon vars pojkvän hon gick fram och tillbaka till och han var såklart min vän också och en gång träffade jag honom på en busshållplats och hade hennes namn skrivet i bläck i min handflata sådär så jag fick stå med knuten näve under hela samtalet. Hon som skrev dikter och drack te och sa att jag var söt och hur vi hånglade framför singersongwritermannen som hade en crush på mig fast jag visste att jag sårade honom. Långt senare skulle hon komma in på Litterär Gestaltning men inte jag och nu tror jag att hon skrivit en roman.
Och sen kom K. och efter henne kom såklart komma över-ligget för ett sådant måste alltid finnas och det var vid den tidpunkt då jag trodde jag var lesbisk innan han från föregående inlägget kom in i bilden och hela släkten prisade honom som Jesus för att han omvänt mig från de där homosarna till en vanlig, härlig straight igen. Komma över-ligget var aldrig mer än just ett komma över-ligg, men hon hade vackra bröst och lockigt hår och jag tror vi hade kul tillsammans just då.
Långt senare skulle hon den mörkhåriga med bruna ögonen komma in i bilden. Hon som jag jobbade med och snabbt blev vän med och som var sådär flicksöt kvinnlig med de snyggaste bröst jag sett. De där dagarna på jobbet då hon bar tight, bredrandig tröja var det liksom alltid något särskilt med. Minns magpirret och svindeln när vi närmade oss varandra i min säng framför någon film, kanske var det Capote men förmodligen är det skitsamma för jag minns bara svindeln ändå.
Också hon med blonda håret och – jag vet inte, känns som jag upprepar mig lite nu – fantastiska urringningen. Som var cool, medial, streetsmart och alldeles för häftig och out of my league. Som var sådär som jag drömt om och ändå alldeles för långt borta. Hur vi stod där på 7-eleven, tredje gången vi sågs och hon viskar till mig att tjejen framför oss i kön har mitt namn skrivet på handen.
- Klart hon har, svarar jag, hon är också en av mina hoes.
- Ahaa, säger den blonda, you got hoes in different area codes.
Och jag tänkte att detta måste vara kvinnan i mitt liv, inte nog med att hon pallar störda humorn som gör att jag kallar henne hora på tredje dejten, hon svarar också med en hiphopreferens.

And so. Poängen med remenissandet var alltså varken att försöka mig på Ulf Lundell-lyrik eller blottlägga min testosterongrabbsfascination för stora tuttar. Poängen var att någonstans bland alla flickorna finns en identitet, ett säkert svar. Det är bara K. som varit min flickvän på riktigt. Men att de andra inte har varit det handlar bara om livets jävlighet; dålig timing, distans, gamla pojkvänner som spökar, kass personkemi eller heterosexualitet. Alla andra hade också kunnat bli sådana flickor som fick mig att räcka fuck you till hela småstaden, hela släkten, alla jag mötte och säga att hey, jag är kär i henne, ni får deala med det bäst ni vill.
Är det någon med kuk som råkar hålla på att leta sig in i mitt hjärta just nu är det slumpen (och om detta ska jag berätta en annan dag kanske. När det kommer till längd och utbroderande är jag redan bloggvärldens svar på Marcel Proust så jag skjuter på det). Blir jag förälskad blir jag det. Svårare än så har det aldrig varit, oavsett kön, och det ska det väl heller inte vara.

Ett år senare (this is got to die)

Det är den solstolen på verandan jag sitter i varje sommar. Gör inte så mycket. Läser lite, lyssnar på musik, pratar med pappa, dricker kaffe, skriver, kanske sover lite. Mest bara tänker jag. Det är i solstolen på verandan som alla tankar hinner komma och jag inser när jag sitter där att det var exakt för ett år sedan, samma stol, det var då jag visste.
Det kommer att ta slut. Det går inte längre. Jag vill inte mer. This is got to die.
Sanningen kom emot mig; hård men skön i allt grubblande sådär som sanningar oftast är. This is got to die, det måste dö nu.
Det skulle dröja, en månad kanske, innan jag satt på hans säng och han sa;
- Det är alltså slut nu?
- Ja det är det, sa jag och grät för sanningen och tårar som forsade hårdhet och skönhet, uppdämd smärta snyftande, snorande in i hans armar som också skakade av gråt.

Ett år sedan. Sanningen var hård och fruktansvärt smärtsam att bära, men också skön och vad visste jag väl då. Ingenting visste jag om att famla i gemensamma sängen efter varm hud och insomniahållande armar, ingenting visste jag om att ringa mitt i natten eller slå händerna mot låren i svartsjukesvartnande så de blåmärktes och ingenting visste jag om alla ställningar och variationer man kan tänka att den man en gång älskade knullar sin nya i för hjärnan är uppenbarligen ibland mer fantasirik när det kommer till andras sexliv än sitt eget. Gud vilken tur att jag inte visste någonting om Rådjursögon och mitt självförtroende som mosades sönder i hennes sköna, självsäkra blick på en nanosekund.
Föga visste jag i vara vänner för evigt-tanken att detta statement också inbegrep återfall och oförmågan att riktigt släppa taget och hur leendet kan tejpas fast när han talar om sina efterkommande ligg och vackra flickor och man kan säga till hans vänner och sina vänner att det är lugnt, vi är som syskon och sen gå hem och gråta ihjäl sig för att man är hans syster och inget mer. Föga visste jag om att skrävla om sina egna efterkommande, svartsjukereagera då din jävel, och att inte alls förstå hans tok-smsande en kväll när man själv förlorat sig i någon annans ögon. Ingenting visste jag om små sentimentala påminnelser som sticker in sig själva i hjärtat, jag tänker fortfarande på dig när jag hör Håkan Hellström och du är fortfarande den snyggaste som finns och ingenting visste jag då om att ångra sig, återfalla igen, bli besviken precis som jag inte visste något om lögner och främlingsskap som gröper hål efter hål i vara vänner forever-tanken utan att man ens vill märka det.
Ingenting visste jag då när han fortfarande var mitt liv, den jag ofrånkomligt älskade på något vänster, om att samma människa kan framkalla en ilska och elakhet hos en som man inte trodde fanns.
- Det där är det elakaste någon någonsin sagt till mig, sa han
- Kanske det men jag är i alla fall ärlig, din fega jävel, svarade jag med ögon som blödde av ilska sådär som jag aldrig kunde tro att mina ögon kunde ilskblöda inför tanken på någon som jag en gång drömde om gemensamma trädgårdar och bebisnamn med.
Ingenting visste jag då om att kippa efter andan, famla efter armar i en dödlig – den måste vara dödlig – smärta i att släppa taget. Han är inte din längre. Du måste släppa taget.

Av vad jag vet nu denna sommar i solstolen visste jag ingenting då och jag tänker nu att det var väl en förbannad tur att jag inget heller visste. Den insikten var liksom tillräcklig just då och hade jag vetat något om denna skärseld hade jag med största sannolikhet ångrat mig för inte en chans i helvetet att jag tänkte utsätta mig för något sådant. Med insikten i fickan närmast hjärtat, jag gjorde ju det, jag visste det; this is got to die.

En narcissists bekännelser

Har man bara en semestervecka på hela sommaren gör man uppenbarligen rätt i att lämna regn-Göteborg för sol-Norrland. Har man bara en semestervecka gäller det att klämma ut de bästa bitarna av svensk sommar i hyperfart och därför blev dagen en orgie i svenneklicheér rörande sommaren. När jag och föräldrarna sitter på verandan till Ernst-torpet ute i skogen och äter sill, färskpotatis, knäckebröd och dricker öl till ljudet av Sommar-signaturen var det omöjligt att inte fnissa.

Lina Sjöbergs sommarprogram från idag var fantastiskt. Alla måste lyssna. Om, nej stryk det jag menar när jag har mitt sommarprogram kommer det låta ungefär sådär. Om skrivande, vikten av humanistisk forskning, akademisk tradition och självförverkligande. Det enda jag är riktigt bra på är att skriva och må dåligt. Återigen fniss för mig själv.
Hon satte diagnos på sig själv som narcissist och någonstans även mig. Mina teorier har växlat kring borderline och manodepressivitet light, men det är kanske narcissist som jag ofrånkomligt är. Det är precis så jag växlar mellan mina bra perioder och de dåliga; de bra då jag är en övermänniska som lägger världen på mina axlar och ska göra allt, kan allt och de dåliga då jag är ett värdelöst litet kräk som inte pallar någonting. Det enda de har gemensamt är att jag i båda perioderna inte har någon riktig koll mig själv egentligen. Huruvida det är bra eller dålig period är också beroende av hur mycket bekräftelse jag får från omvärlden. Dålig självkänsla är nyckelordet.

I början av våren inleddes en bra period. Det som präglar en bra period är att jag drar igång tusen projekt och jag tror alltid att jag ska ro iland allihop. De bra perioderna har oftast också ett stort projekt gällande självförändring/förverkligande. Den början på våren inleddes med att jag försökte sluta snusa och gå ner vikt. Samtidigt. Dessutom hade jag mitt stora projekt Skapa struktur. Det blev en dålig period av alltihop. Strukturerat skrivande och disciplinerad träning blev istället bara gråt, sömn, alkohol, mer nikotin än någonsin och bekräftelsejagande.

Det är en bra period igen nu. Jag har tusen projekt i huvudet. Jag är världsförbättraren, blivande stora romanförfattaren och språkprofessorn. Jag är smart, fantastisk, jag ska förändra världen. Det överhängande projektet handlar nu istället, due to mitt närmande en hippiementalitet, om att sprida kärlek. Någonstans kändes det ju onekligen som ett betydligt enklare projekt än det om att skapa struktur, för även om världen innehåller en enorm portion ondska och lidande finns där ju ändå mer kärlek än struktur i alla fall.
Projekt sprida kärlek inleddes i fredags. Det var då jag gick på jobbet och log stort och gav kramar och var mäkta nöjd med att ha som arbetsuppgift att sitta i receptionen. Här kunde jag sprida min livsglädje och kärlek till varje bitter läkarsekreterare och patient som ringde eller kom förbi. Och jag log och sprang och jag sa tack och trevlig helg och jag skrattade och underhöll kollegor och när de spelade Svenska akademien på radion ställde jag mig bredvid den, sjöng med på låtsasskånska och dansade så den krympta tunikan åkte upp och halva röven blottades. Så härligt. Så enkelt. Var glad och resten av världen blir glada. Le mot världen och världen ler mot dig. Kärlek och gemenskap liksom!
Sen besvarar jag tre samtal på raken. Alla tre där motparten är förbannad, bitter. På sjukvården, på sjukdomen, på livet kanske. Men det är jag som får ta ilskan. Och jag försöker fortsätta le genom telefonluren säger jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag är verkligen ledsen och jag förstår för är det något man vill höra när man är upprörd är ju att någon förstår en och vi narcissister vill ju inget annat än att bli omtyckta om det så är av någon som kallar en inkompetent och vrång så jag bara fortsätter tafatt sprida kärlek över telefonlinjen.
Efter tredje samtalet lägger jag på med upprördsröda fläckar på kinderna, kränkta tårar brännande under ögonlocken och händer som skakar av ilska, snarare än av kärlek.
- Varför la du inte bara på?, undrar en äldre och mer garvad kollega
L. kommer fram och stryker mig över håret. Jag lutar mig mot henne.
- Vad är det för mening med att sprida kärlek till världen när större delen av världen ändå är idioter?, mumlar jag med modet i fotsulorna och projektet som rämnar.
- Lilla söta. Du sprider kärlek bara genom att vara du, svarar hon.

Och jag tackar lyckliga stjärnan för att det finns människor i min tillvaro som är bromsklossarna. Som ser på mig med orosblicken när jag säger att hösten av att ro iland ett enormt skrivprojekt, genusvetarstudier på helfart och projektplanering inför forskarutbildning samtidigt kommer bli en bit av en kaka för jag är kreativa supertjejen som klarar allt, sådär som jag är de bra perioderna. Likväl som de finns där när jag ägnar dagar åt att gotta mig i värdelöshet, en svart framtid och ensamhet och drar mig upp därifrån. Som binder fast mina fötter när jag börjar spinna iväg och får mig att lyfta när jag lagt mig för tungt.

De osynliga veckens förbannelse

- Mamma, gapar jag, jag har hittat celluliter på låren!
Kvävd suck från datorn. Jag som rusar in i underkläderna.
- Men kolla rå!
Jag pekar neurotiskt på gränslandet mellan lår och rumpa.
- Jag ser inga celluliter, Elin.
- Amen kolla, det är ju alldeles gropigt!
- Det där är veck. Folk har sånt.
- Nej men kolla värsta feta låren med GROPAR!
- Men sluta nu…
Mamma ser bedjande på mig.

Jag hatar hur låren rör sig numera. Att de liksom snuddar vid varandra när jag går. Förut fanns där ett avstånd mellan dem, ett skönt hålrum som bekräftade deras smala karaktär. Det finns inte kvar, nu slår de i varandra och svettas mot varandra och jag ser ner på dem, tänker mina lår? Får inte vara, nej får inte se ut såhär, kännas såhär.
Det finns så mycket veck och överflöd att klaga över numera. Man går från 54 kilo till 58-59 och på de kilona finns det en massa nya veck och skrymslen, hålrum som krymper och kinders rundning. Vad som finns ännu mer är neurotiskt cellulitjagande, vecknypande, obehagskänslan i lår som snuddar varandra när man går.
Ska börja banta igen. På måndag. Då jävlar.
Återkommande tanke i obehagskänslan. Sen blir det liksom aldrig riktigt av.

Tänker på ett överviktigt barn, en tjockispubbe-unge. Tänker på hur hon betraktade alla normala, smala tjejers veckjakt.
- Guud, kolla bilringarna, sa de i omklädningsrummet efter gympan och nöp i små, små veck som rymdes mellan tummen och pekfingret.
- Hjälp, kolla fettlåren! Skrek hon med de vältränade pinnlåren och storlek 25-jeansen.
Om överviktiga barnet sa man ingenting. Hon sa heller ingenting. Det är sådär med veck som inte är osynliga, lår som är fettlår på riktigt att de talar man inte om. Det som finns där synligt måste istället tystas ner. De sa ingenting, hon sa ingenting. En överenskommelse; du är ju tjock på riktigt.
Det är jag i underkläder framför spegeln och hon som står bredvid.
- Vad håller du på med? Undrar hon med armarna i kors och tioåringens ögon på mig.
- Förlåt, men jag kan inte låta bli, 58 kilo är inte 54 kilo, svarar jag, och jag ser en massa veck överallt.
- Du har en blivit en sån tjej som vi hatade, förstår du inte det? Kommer du inte ihåg vad dåligt vi mådde över det där normalviktiga fettjagandet? Förstår du inte hur glad jag hade blivit om jag vetat då att jag skulle se ut som du en dag i framtiden?
- Förlåt, svarar jag och vet att hon har rätt.

Marie Carlsson skriver träffande i nyutkomna boken Fettpaniken om veckjagandet, fetnojandet som vår tids största mentala energiläckage. Och det drabbar kvinnor i så mycket större utsträckning än män. I Flesh it out-numret av Bang skriver redaktionen om det här med kroppen och våra nojor och hur det är en ingångspunkt till feminismen, men ses som lägre stående i hierarkin på den feministiska agendan. Jag vet själv. Att prata om kvinnors eviga kalorijagande och viktnojande är så självklart, så basalt och enkelt att det inte längre är en intressant feministisk fråga att ta upp. Dessutom kräver den enorma mängder skärskådning av det egna jaget eftersom de flesta engagerade, coola, insatta brudar jag känner ändå försöker gå ner i vikt och suckar över fettveck och bilringar. Men jag tror att vi missat något. Det är en basal fråga, det är naturligtvis en jävla i-landsfråga och framförallt måste man göra det väldigt personliga och privata – förhållandet till sin egen kropp och ens egna nojor – till något politiskt. Likväl; det mentala energiläckaget är enormt. Det finns så mycket att lägga tankekraften på istället för att jaga de osynliga vecken. Så mycket kraft hos så många smarta tjejer som läggs på fel saker.
Jag kämpar och försöker, vänjer mig långsamt vid obehagskänslan när låren slår emot varandra när jag går.
- För din skull, säger jag och kramar tioåringen, för min egen och för alla andras. Jo, jag försöker ändå.

Fotnot: För att ge lite modebloggskänsla på inlägget: Tioåriga Elin bär en hemvirkad topp som mormor gjort efter beskrivning från Året runt samt en kjol köpt på Röda Korsets secondhand för femtio kronor. Vintage och DIY var inte coolt när man var tio, jag lovar.

Kulturkrockar (eller; citationstecken-gesten är det "nya" svarta)

På nio timmar hinner landskapet förändras. Lövskogen med regnskyarna i stormar utanför den skyddade bubblan av gummi glas och metall (förlåt J. Berg-skadan) blir solskenet över granar, precis som bebyggelse blir ödsligt karga vyer med småsamhällen utspridda som hållpunkter som tar mig närmare målet. På nio timmar färdas jag från en fredagnatt till en lördagnatt. En kulturkrock på ett dygn .

För fredagkvällen inleds redan med after worken. Vi fnissar över ölen som slår så hårt mot huvudet efter en arbetsvecka och sedan skapar jag revival för citationstecken i luften-gesten.
Jag tror att det är när några av kollegorna ska på 7-eleven och som de två smygrökare jag och Lena är fattar vi genast vad som är i görningen.
- De ska på ”7-eleven”, säger jag och två dubbelfingrar åker upp i luften.
Lena som skrattar, till och med hon som är 40-årsåldern vet att den gesten är hopplöst passé och arkiverad tillsammans med ironin i lådan märkt 90-talet. Sedan är det kört. Sedan är allting citationstecken-gesten.
- Väntar du på sms från en ”kompis” eller? Flinar hon när jag tittar på mobilen för femte gången på en kvart.
Vidare därifrån till den där en enda ölen med V. Ett citationstecken i luften är på sin plats även här. Hon ska upp och jobba, börjar klockan sju, jag ska upp till tåget och har inte hunnit packa. Men det blir som det blir med oss två, vi driver på varandra i den där sista ölen som blir ännu en sista öl och jag viftar med citationstecknen i luften och precis som med drickandet går vi som vanligt överstyr.
- Ska ”vi” gå vidare till Kellys? Undrar hon och jag skrattar så jag gråter över ett helt meningslöst citationstecken, de är nästan alltid bäst när de bara är helt fel. Sedan träffar ”vi” (notera det korrekta med citationstecknet här) mannen i baren och fylledrygar oss med fingrarna i luften innan V. vips är uppraggad och jag inser att jag är ensamma kvinnan i baren.
Han skriver att kom till festen eller så kommer jag dit och jag är välkommen på festen som jag springer till i regnet på Linnégatan och jag hinner snabbkolla i fönstrets reflektion hur jag ser ut innan han kommer nerför trapporna och jag är genomdränkt, hemsk och fylletrött men han kommer med famnen och leendet och det är skitsamma. Hans vänner tycker om mig och jag tycker om dem och jag är nära att bli medlurad till Pustervik också innan elvans spårvagn väntar in mig medan vi tar avsked och jag tar tag i det vuxna ansvarsjaget som lurar där, trots mängden alkohol.

Nio timmar på ett tåg. Jag vaknar halv åtta med ett ryck. Skriker först att jag har försovit mig till jobbet, skriker sen att jag har missat tåget. Inser att ingetdera skett men att jag behöver kräkas upp minst fem av de där sju ölen jag drack och så sker däremot.
Nio timmar på ett tåg senare, bredvid mamma i bilen ut till släkten på byn och kalaset. Farfar med öppna famnen, kött och potatis. Kusinen, den två år äldre, som köpt släktgården och renoverat, dammar av gamla biljardbordet. Kvinnorna diskar och männen spelar biljard, dricker whiskey och spelar Johnny Cash. Det är en bild av ett hemma det tar en stund att vänja sig vid, men som jag någonstans älskar. Whiskeyn, countryn, amerikansk hillbillykultur i en norrländsk tappning med biljardköernas stötar med efterföljande manliga vrål i olika tonläge beroende på resultat.
Jag inser var vardagsfeminismen kommer ifrån när mamma släpper disken, kommer fram till mig och väser om att hon blir så trött på machokulturen och varför ska karlarna leka och kvinnorna diska. En kort stund senare har jag och mamma krävt vår rätt till att bli bjudna på whiskey, utmanat farbror och kusin på ett game. Vi lägger in en varsin prilla, tar en klunk av det brännande jag bara dricker för sakens skull och sen fetvinner vi. En stund senare har både fastrarna och 80-åriga, halvdöva farmor blivit involverade under skratt och kärlek .

Ett dygn. Två hem. Två sätt att vara. Samma hjärta.