Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig - go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.