8 december 2009

Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig - go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

21 kommentarer:

Mörten sa...

Jag håller med till 95%. Håller med om att det är helt sjuk med debatter där "feminister" ska kritisera kvinnor som sminkar sig, opererar sig osv. Det viktigaste är just att bredda idealen. Själv väljer jag att inte raka armhålor eller ben för att jag inte orkar och för att visa att det är okej att se ut så. Inte för att det är ett facit på hur en god feminist ska se ut.

Däremot, om jag får välja, så vill jag hellre att kvinnor tillåts bry sig mindre om utseendet än att män börjar bry sig mer. För att konsumtion av kläder och skönhetesprodukter sällan är särskilt etisk, och för att det är skönt när man känner att utseende egentligen är rätt oviktigt.

Julia sa...

That's what SHE said.

Eh, alltså, ja. Bra. Mycket bra.

Anonym sa...

Håller HELT med Mörten. Orka bry sig om vad folk har på sig.

Kristoffer Viita sa...

Det är väl klart att "alla får göra vad de vill". Men måste man verkligen? Jag kan känna att jag inte riktigt orkar mer än att vara välrakad plus lite produkter för ansiktet. Alltså, måste mannen bli objekt för att kvinnan ska kunna bli subjekt?
Och en till grej: oavsett vem som gör det, Man/kvinna, så har jag svårt att se skönhetsoperationer i någon annan kontext än just som ett uttryck för att passa ett normativt ideal.

JennyG sa...

Idag när jag lämnade mina barn på dagis fick dottern direkt komplimanger för att hon var så fin (hon hade KJOL på sig, istället för jeans som hon brukar). Sonen blev lite avundsjuk och knäppte snabbt upp jackan för att visa att han också hade fina kläder och ett halsband som han gjort själv. Han fick också beröm av fröknarna, men han fick be om det själv. Till flickor öser vi bekräftelse utifrån utseendet/klädseln, eftersom det är så jävla normalt att göra så. Till pojkar gör vi det inte. Vi uppmärksammar dem inte normalt på det sättet, bekräftar dem på andra sätt.

Mina barn är tvillingar - och det är helt sant att detta hände just imorse (men det kunde varit vilken dag som helst, för så här är det. Alltid.)

Mattias S sa...

Jag tycker du har många bra poänger men jag tycker inte alls om att du definierar snygg som omvårdad. Snygg som att man följer just idealet.
Man kan vara snygg på många olika sätt, och att du genomgående använder snygg som du gör gillar jag inte riktigt. Inte alls faktiskt.

Helena/LipGloss Bitch sa...

Vilket gott inlägg Elin! Jag blir så peppad. Själv hamnar jag gärna i försvarsställning och börjar automatiskt förklara mig när jag blir kritiserad för att jag väljer att lägga tid på att blogga om smink. Det är ju jävligt kul att måla läpparna, räcker liksom bra med det.

Jack sa...

Elin skrev:

"Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha"

Jag känner att det är svårt att frikoppla sådana projekt/initiativ (hittar inte riktigt rätt ord) från vad heterosexuella kvinnor (väldigt generaliserat) finner attraktivt. Män som är snygga, fysiskt manliga och framgångsrika i grundutförandet kan visserligen med viss framgång flörta med feminina uttryck (tänker på alltfrån Motley Crue till pojkband och fåfänga fotbollsspelare).

Med mer "vanliga" män känns det lite svårare.

När miljoner tonårstjejer (och en och annan feminististkt orienterad kvinnlig recensent som tycker det är fint att män också får bli objekt på film) ylar över 17-åriga muskelpaketet Taylor Lautner så tycker jag nog att man ändå får ett hyfsat empiriskt svar på vad det är för manlighet som väcker hundra miljoner kvinnors primitiva drifter till liv; stark, snygg, ung,symmetrisk, frisk, kapabel, potent och aggressiv.

Jag tror att män, särskilt unga män, jobbar en hel del med sitt utseende men att en skillnad kanske kan vara att man jobbar mer specifikt med sin kropp snarare än än kläder, smink och annan utsmyckning av densamma. Som jag minns min tonårstid lade killarna klart mer tid i joggingspåret och på gymmet för att skulptera fram en högkvalitetskropp än vad tjejerna gjorde (de tränade också, men inte lika frenetiskt och målmedvetet, det var mer en hälsogrej för dem, snarare än en "skulptera kroppen"- grej)

Det viktiga är, som jag ser det, att inte fördöma hur olika män väljer att uttrycka sin manlighet, identitet, sina attraktiva sidor etc. Men att hålla tummarna för en generell mainstremrörelse mot kjolar, smink och rakade ben på män är nog att hoppas på för mycket.

Oskar sa...

Har inte läst så mycket av det du skrivit innan, annat än på twitter. Du imponerar stort. Du är en strålande skribent och jag tycker väldigt mycket om det du står för.

Ullah sa...

Håller med Mattias S. Skönhet = smink och rakade armhålor?

Robin sa...

En lavin av nya manliga krämer, parfymer, ögonskugga eller mer manlig plastikkirurgi - som du verkar vilja se, som du tycker vore frigörande - skulle drivas mer av de företag som vill sälja, vill bygga en ny bransch med dyra produkter. Mer av detta än av något enormt behov bland män att ta till smink för att bli förskönade. Och samma sak gäller naturligtvis för kvinnor: floden av skönhetstidningar som aldrig möter någon kritik i mainstreammedia, "ekologiskt smink" etc står framförallt för en inkörd bransch med en massa varumärken som måste sälja hårt - och som gör det genom att vädja till ett behov som de samtidigt ser till aldrig kan bli permanent uppfyllt.

Anonym sa...

Själv skulle jag vilja se fler människor som vågar vara fula.

Anonym sa...

Själv skulle jag vilja se fler människor som vågar vara fula.

Malin sa...

Ja men nog måste det ju få finnas en rätt att slappna av i förhållande till utseendet också. Jag lutar mer åt det. För mig har det alltid varit viktigare att som kvinna få uppleva samma frihet att ha håriga tår och otvättat hår som män får. Att smink ska vara lika oviktigt för mig som för en man. Men jag håller helt med dig om att det är bakvänt och konstigt att kritisera kvinnor som lägger ner tid på skönhet och smink och operationer. Och det finns ju alltid en sida hos oss människor som skönhetsobjekt i varandras ögon eller åtminstone en fysisk självpresentation med kläder och attribut. Men som Liv Strömquist sa; skönhet och kläder ska bara vara som en stor utklädnadslåda där alla (män som kvinnor som övriga) kan plocka vad de vill.

Robin sa...

Håller helt med Malin, det sista vi behöver idag är mer framviskade eller öppet utbasunerade bud om att "du måste vara snygg för att få göra det här/ träna på det här gymmet/ kunna klara det här jobbet/ klä dig i det du vill/ träffa en fin partner". Smink används ofta på ett konformerande sätt, och sen är det ju en norm för tjejer.

Det är en jäkla skillnad på att tycka att det är spännande och lustfyllt med mejk och att känna det som ett krav, där man inte riktigt vågar visa sig på jobbet eller för sina vänner utan smink. Och naturligtvis kan de här känslorna finnas hos samm person, samma dag.

J sa...

Ja skönhet (hur subjektiv, partikulär eller icke-stereotyp den än är) är ju alltid kopplat till normer/ideal i någon mening, även om man givetvis kan föredra en pluralitet framför t.ex. enstaka och könsbundna ideal, och prioritera rörlighet hos både skönhetsbegrepp/-ideal och individers relationer till dessa som Elin verkar vara inne på. Däremot är det ju lika problematiskt att försöka frikoppla skönhet och snygghet från existensen av ideal och normer som att se normering och idealfixering som enskilt behäftat med utseendeområdet.

ania sa...

yes, det här inlägget fick mig att vilja ställa mig på skrivbordet och skrika YES! YES YES YES!!!!

men Malin, är med på ditt spår också. det bästa av allt vore väl om vi fick se ut precis hur i helvete vi vill? håriga tår, mysbralla, slängande pattar och nån urtvättad tischa (jag på söndagar) eller lilla svarta, rött läppstift och strumpbyxor (jag på lördagar). whatever makes us happy liksom?! whatever jag KÄNNER för. det är väl det.

Robin sa...

Mode och "att vara snygg" är per definition intersubjektivt, det går inte att helt tvinga igenom sina egna personliga lagar för hur man "blir snygg" om man inte får några i omvärlden att förstå det uttryck man visar upp, förstå det åtminstone till hälften. Om man 1985 var den ende dödsmetallaren i hela bygden så måste man nog efter en tid antingen fly eller göra sin stil begriplig.

Och om man inte verkligen tänker marschera runt och göra ett statement hela tiden - det stjäl väldigt mycket kraft att göra det i ett fientligt sammanhang - så betyder det att man får stämma av sin look litet mot vad omvärlden, de "vanliga" människor man samspelar med, kan ta till sig. Att bara säga "det är min mänskliga rättighet att bli älskad för att jag vågar se ut så här" eller "varför gillar ni tuffa killar som lirar hockey när ni säger att ni är feminister?" brukar inte vara så oerhört effektivt.

Malin sa...

ania - ja! Men jag vill inte bara att vi ska få se ut som vill utan som vi... gör? Jag menar att skönhet ska få bli ett större begrepp som särskilt för oss kvinns innefattar sånt som finns där naturligt och som vi i nuläget måste avlägsna för att anses vackra. Men jag är helt för att man ska få "klä ut sig", vaxa benen, glamma upp sig, ha ögonskugga, strumpbyxor och glitter när man känner för det, oavsett kön. Som Elin säger är det normerna som är problemet inte ögonskuggan.

Mattias S sa...

Och normen som säger att rakat = snyggt, sminkat = snyggt osv.
Det är inte bara könsnormen som jag tycker är problematisk, skönetsnormen i sig är det.
Och den tycker jag Elin bara förstärker här.

Jack sa...

Det går en intressant artikelserie om manlighet i sydsvenskan just nu. Alla avsnitt (finns på sajten tror jag) är rekommenderad läsning
men just denna del handlade om manlighet och utseende. Inte jätte-ögonöppnande eller så men ändå lite relaterat till diskussionen om skönhetsideal.

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article601113/Sa-tycker-Malmos-man-om-mansideal.html