21 december 2009

Första julen utan dig


Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.

Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.

När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.

I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.

7 kommentarer:

anna sa...

Så vackert. Nu gråter jag lite på jobbet. Inte första gången det sker på grund av/tack vare din blogg!

Julia sa...

Vad fint. Jag är glad att du hade din morfar.

kallskänkan sa...

väldigt väldigt fint beskrivet

chall sa...

Fint skrivet Elin, Det är sådana där minnen och uppelvelser som är underbara. Morfar och du verkar ha haft en djup och underbar relation med många vackra minnen.

Jag tänker ofta på min mormor som dog för ett par år sen... vi hade många fantastiska stunder tillsammans. Nu är jag så glad över mina minnen och stolt över henne.

God Jul!

Anonym sa...

jättefint skrivet, saknar min morfar också, kände igen mig massor.

Cam

Emelie sa...

Ett mycket vackert och rörande porträtt. Jag känner igen min egen morfar i det. Han har alltid varit alla barns favorit för att han talar deras språk och behandlar dem som jämlikar.

Péter sa...

Himla fint. Så vart man rörd mitt i morgontvätten...

God jul!