Just a fucked up girl trying to find som peace of mind.

Jag och frun äter romantisk lördagsmiddag ihop, fastän vi bara är pseudofruar och egentligen bara grannar och vänner och vi har redan konstaterat att ett förhållande mellan oss vore dödsdömt med tanke på bådas förkärlek för att analysera sönder sina relationer. Men romantik får vara romantik med en vän med, med tända ljus och Jens Lekman och samtal om föräldrar, kärleken och feminismen.
Jag tackar för mig och lånar Eternal sunshine of the spotless mind för att se om den. Konstaterar återigen att Michel Gondry är ett geni, att Kirsten Dunst är en av världens hetaste kvinnor, alldeles i synnerhet när hon dansar i linne och trosor, och att det är en fantastisk film.
Likväl storgråter jag mig igenom hela filmen.

För att hålla ledsenheten på avstånd och ignorera faktumet att jag lägger mig själv just så i en kall säng internettar jag och får för mig att rensa ur alla mail ur min inkorg som exploderat av Facebook-messages och spam. Hinner torka tårarna innan jag ser att där, mellan blabla wrote on your wall och special offer enlarge your penis (stickspår: finns det inte oproportioneligt många spam-mail på temat snopp i förhållande till de män som faktiskt förstorar kuken eller käkar viagra? när kommer alla spam om hur man botar sin svampinfektion på bara två dagar, de skulle ju väcka mer intresse), mitt bland dessa skräpmail finns ju ni. Somliga av er. Ni som tar er tid att sätta er och skriva ett mail till adressen ovan, ni som skriver att ni ju egentligen inte känner mig men ni vill ändå säga något, ni som stundtals ursäktar er men alltid boostar mig med fantastiska ord om vad jag skriver och hur jag påverkar och inspirerar.
En natt kan inte vara ensam när inkorgen visar sig innehålla sådana mail från främmande människor som i en helt annan vardag någon helt annanstans tar sig tiden att skriva bara för att berätta för mig att jag berör. Med er i ryggen är det svårt att gråta, svårt att känna sig ensam och svårt att vara hopplös. Ni ger mig så förbannat mycket styrka, i kommentarer och mail.

Jag får en inbillningskänsla av att vara Mia Thörnblom. Du borde bli livscoach säger mannen ibland. Typ som Mia Thörnblom. Jag har skrivit om det förut, ni vet kanske redan vad jag tycker, jag tycker genuint illa om Mia Thörnblom och om alla fucking livscoacher.
Jag provoceras av faktumet att Mia Thörnblom tjänar fett på en bok om att få bättre självkänsla med tips om att Lista tre saker hos dig själv som varit bra under dagen. Jag tror inte man behöver vara vare sig ett geni eller Mia Thörnblom för att räkna ut att jag förmodligen mår bättre och får bättre självkänsla om jag går och lägger mig och tänker på att det finns människor som mailar mig bara för att berätta att jag stärker och inspirerar, att jag valde en nykter lördagkväll för jag hade behov av det och att jag är bra på att ta tag i saker och strukturera snarare än att fokusera på faktumet att jag blivit för tjock för alla mina cheaps, börjar få vinterdålig hy igen och kanske kommer dö ensam och oälskad.
Eller Stephan Einhorn som kränger skitmånga böcker på temat att man ska vara snäll mot varandra. Grattis eller nåt. Jag kan gå ut till vilket dagis som helst och fråga barnen vilken den viktigaste egenskapen är och nästan varenda unge kommer att svara att man ska vara snäll. De får inte fett med royalties för att hålla en föreläsning på temat däremot.
Eller Paulo Coelho som jag av någon outgrundlig anledning läst varenda bok av och varje gång avslutar läsningen med att vara upprört trött på hans sätt att tro sig besitta någon form av livsvisdom som han har ett behov av att basunera ut i multisäljande böcker.
Vad är detta behov av vägledning? Varför tror vi inte på vår egen förmåga att ha svaren till vad som gör oss lyckliga, starka och får oss att må bra? Eller hinner vi helt enkelt inte?

Jag ska skriva en livscoachingbok. Den kommer att innehålla en enda sida. På den kommer det att stå:
Hitta svaren själv. Bara du vet hur du kan må bra.
Lite som i Life of Brian när Brian försöker få folkmassan att förstå att de ska söka svaret själva, tänka själva och att han och religionen inte har deras lösningar. Livscoachingen är vår sekulariserade religion, lika destruktiv i sin kraft att få folk att lämna över sina lösningar i någon annans händer.
Mia Thörnblom vet inte mer än vad du vet om livet och lyckan och definitivt inte mer än vad du vet om dig själv. Och om jag inspirerar, motiverar, stärker gör jag det enbart genom att vräka ut mig själv på Internet precis som jag är, utan någon tanke på att hjälpa någon annan, och den jag är är som Clementine i Eternal sunshine uttrycker det:
- Just a fucked up girl trying to find some peace of mind.

Och nu insåg jag att Navid också precis varit och snuddat vid livscoachingämnet och eftersom några mail rört ämnet dementerar jag en gång för alla: Nej, jag är inte Navid Modiris flickvän.
Länkar vi till varandra beror det på att vi gillar vad den andra skriver, skriver vi liknande saker ibland beror det på att vi är två grymma skribenter eller helt enkelt lyssnat för mycket på Kent under vår gymnasietid båda två. Så, gå och stalka hans riktiga flickvän istället eller släpp det helt enkelt.