Manual för den moderna människan

För andra veckan i rad blir jag hemskickad tidigare av en kollega.
- Du mår ju inte bra, säger hon där jag sitter i receptionen och stirrar ut i tomma intet efter att ha stressrusat en hel dag med disträskallen och försökt göra rätt.

Jag mår ju inte bra och allting är sådär intensivt att jag inte orkar eller hinner med. Skrivarkursen drar igång med nya uppgifter och Stina från institutionen mailar, säger att måndag kan vi väl ha ett möte och gå igenom din ansökan, var beredd med idéer på hur din ansökan ska förändras och se ut. Det är sista veckan på jobbet och chefen som undrar när jag kan komma in och jobba och chefen från gamla jobbet som ringer och undrar om jag kan börja jobba hos dem nästkommande vecka och det är alltid någon som hör av sig och vill träffas varje dag och det är han som jag är kär i och som jag inte hinner vara den jag vill vara för och det är träning, tvätt och städ och matlagning och ekonomi och budget och allting, allting som rusar, skenar redan nu.
På nätterna gör jag allt annat än att sova. På dagarna värker kroppen konstant, nacken skriker och strålar ut i armarna och magen är konstant uppsvälld.

Det finns en aspekt av det hela och det är naturligtvis den ekonomiska. Jag måste arbeta extra för att kunna studera, jag vill studera på högre takt än helfart för att slippa ta så mycket lån, jag måste konstant oroa mig för ekonomin för att den nästan aldrig går ihop. Det är en stor, orättvis och tung aspekt. Jag tar tillbaka det jag sagt om värdet i att extra-arbeta just nu. När en vän säger att hon kommit fram till att hon nog inte ska arbeta utanför studierna kommer ett sting av missklädsam, jobbig avund över mig. Jag vill också kunna prioritera bort det.
Det finns en annan aspekt av det. Det är den om att Fröken duktig-ränderna aldrig går ur. Oförmågan att vara en människa som någon gång lär av sina misstag och börjar proritera. Desto mer av den gamla vanliga överoptimistiska tron till min egen förmåga att vara den där moderna människan med alla jonglerande bollar. Läsa två helfartskurser samtidigt och prestera bäst, jobba med en projektansökan som ger mig en doktorandanställning, arbeta minst en dag i veckan, träna fyra gånger i veckan och äta hälsosamt, ha ett rikt socialt liv och vara en bra vän, flickvän, dotter och syster, ta hand om hemmet, utvecklas intellektuellt och hänga med i kultur- och nyhetsflöde. Klart jag kan, klart jag vill. Varför skulle det inte gå?

Ja varför? Jag ställer mig frågan när jag sitter där på golvet bland alla osorterade papper och tankar en dödstrött tisdagkväll med trötthetsflimmer, värk i hela kroppen, uppsvälld mage och gråt i halsen. Den här intensiva hösten har ju knappt börjat. Jag behöver en manual för att tampas med min egen duktighetssträvan. Mest av allt kanske en manual för att orka vara en modern människa med många bollar i luften. För jag är ärligt talat inte så bra på att vara det.

Tjugofyraåringen som vägrade bli vuxen

Dra upp persiennerna på vidöppna fönster där höstens första vindar blåser in över tömda ölburkar, pezfigurer, kladdkakeservetter, vinfläckar och smutsiga lakan där trasselhåriga bakfyllda jag och finaste mannen nakenligger nära och sover med varandras spritandedräkt i den andres ansikte.
Därifrån och bakåt:

Jag sover fyra timmar och sedan möter jag upp med finaste vännerna med grattiskramar klockan sju på morgonen på stenafärjan för en dag i Fredrikshavn. Jag är tjugofyra år och den genomgående lyckotanken under en lång fnissdag är hur tacksam jag är över att vara tjugofyra år och barnsligast i världen och ha hittat fyra underbara människor lika barnsliga som jag.
Vingla runt på båten klockan åtta på morgonen när vågorna går höga och hänga på låset till taxfreespriten, köpa pezfigurer och skratta, alltid skratta. Åt vad? Jag vet inte, men alltid med magen, det är det viktiga. På fiket där vi frukosterar pratar vi för högt om Facebook och Compare friends-applicationen. Skriker sexiest och stuck in handcuffs utan en tanke på att engelskan är ett internationellt språk och danskar förstår svenska bättre än vice versa, de danska medelålders män glor ögonen ur sig på oss. Sjunga sjörövarfabbe högt på gatorna, leka, skratta åt leksaker på BR, äta äcklig kinamat, irra runt och leta palmstranden och sluta i ett sunkigt industriområde.

Det är Klara med lika syrlig humor som jag, vi irriterar oss på barn och diskuterar deras brist på konsekvent tänkande och social kompetens. Det är Sofia med den Sofiatypiska exalterade minen när hon håller med om något. Det är Maja och befriande barnsligheten med Pezfigurerna. Det är Linnea och underbara Örebrodialektiska skrattet. Hur kan det inte bli bra i det sällskapet?

Fredrikshavn är en fruktansvärd stad. Stenalineresorna ger mig massiv ångest av Killinggängets Fyra nyanser av brunt-slaget. Samla den värsta sortens människor, låt dem handla sanslösa mängder sprit och sätt en misslyckad musiker som försörjer sig som covertrubadur ensam i baren med en gitarr. Allting är lite sunkigt och sorgligt, det är synd om människorna viskar Strindberg i skallen när jag betraktar grabbarna grus-killarna med mittpådagenfyllan och ansiktsmålningar, white trash-morsan som lastar ölflak på barnvagnen och danska alkisar med ölflaskor i urinstinkande gatuhörn. Det är synd om människorna och ångestklumpen hade kunnat sätta sig i magen, men med fem på nya äventyr-fnissgänget är det omöjligt. Förvandla allting till skratt, oavsett om det är mat så äcklig att vi askar ciggen i den, industriområdet där vi poserar bland taggtråd eller färjan där vi moffar pezgodis och öppnar första ölen.

Och havet är havet, även om det är ton av synd om-människor som reser över det och där står vi vid relingen och leker Titanicscen och pratar om friheten och omöjligheten att ta in allt det stora. Havet, horisonter och möjligheter överallt. Inget sätt att fira sin födelsedag på kan vara bättre än att ha storhetspirr i hela kroppen över oändliga horisonter, klump av lycka i halsen och vännerna som skrattande leker Titanic bredvid.

Men så festen då? Folk ställer in eller dyker inte upp och det blir alldeles lagom med människor och jag yr runt och blir fulla värdinnan på en sekund. Annika kallar mig strålande och glad. Jag kallar mig härjig och skrikig, alldeles särskilt i bakfyllans grådassiga sken.
Presentbordet fylls som en påminnelse om mig, vem jag är och var jag står i livet. Blanda leksaksstämplarna i rosa som jag hittade på BR leksaker med Southern comfort-flaskor, blanda bubbelgum i form av cigaretter med kaffebryggare. Vuxen och barnslig och tonårig på samma gång.
Jag konfronterar nya mannen, inför hela festen, med knäckfrågan om huruvida han läser min blogg eller inte. Får ett skrämset svar om att det var uppenbart att jag inte ville att han skulle läsa den när han frågade om den och han vill inte inkränkta på min integritet. Ironin i att jag vräker ut mitt privatliv över internet och han pratar om integritet.

Folk ställer in eller dyker inte upp men alla är ändå där. Nya mannen, exmannen, Amsterdamsflickan och slutligen dyker även Rådjursögon upp. Ni som läst bloggen ett tag fattar. Typ alla var där.
Och jag skäms inte och ser det inte som ett problem att jag nu är 24 år och fortfarande tjuter av lycka över barnleksaker i present, sjunger sjörövarfabbe offentligt eller tonårspiper av Justin Timberlake-låtar. Det är den sortens barnslighet som är skön och bra.
Men den där naivt barnsliga tron på att alla måste vara ens vänner och att allt kan vara kärlek, hur mycket förstörelse som än finns där emellan hoppas jag snart växa ifrån. Det fungerar inte så, Elin, inte i verkligheten. Den tron vill jag växa ifrån i likhet med min kärlek för fylledramatik och min inbillning om att mitt självförtroende är dåligt och jag hatar min kropp och mitt utseende. Det är det inte, det gör jag inte, det handlar bara om vilken kontext och vilka människor jag utsätter det för. Tills jag fyller 25 hoppas jag ha vuxit lite till, det gör man väl alltid eller hur?

Horisonter

Jag blir tjugofyra år på lördag och först kan vi fnissa en stund åt konstaterandet att min födelsedag i år sammanfaller med firandet av Heterohatets dag. Tro mig, jag har gjort det. Sedan kan också konstateras att är det en vecka som ska vara fylld av bra saker, bra nyheter och sparkar i rätt riktning är det väl veckan innan ens födelsedag.

Från Institutionen för Genusvetenskap anser de att jag haft ett klart genusperspektiv i mina tidigare studier och uppsatser, även om jag aldrig läst renodlad genusvetenskap, och jag glider raka vägen förbi hela grundutbildningen och in på den tvååriga yrkesförberedande masterutbildningen till internationell jämställdhetshandläggare på avancerad studienivå.
Från fakultetsnämnden skickas sammanställningen kring förra årets antagning till forskarutbildning ut. Jag rankas trea på min institution med kommentarer om att jag genomgående visar mycket goda studieresultat, varit engagerad och bedöms trots min unga ålder som mycket väl tänkbar att genomföra en avhandling. Om en månad är det ansökningsdag igen, med minskad konkurrens och en mer taggad jag.
Från Island kommer ett brev ifrån lillasyster. Ett födelsedagsbrev med ord om hur bra jag är, alla vis jag varit den största förebilden på, den inspiration och det stöd jag varit och hur älskad av henne jag är. Syskonhjärtat brister med tårkanalernas översvämning och käraste lillasyster, aldrig så nära som nu fast aldrig så långt ifrån egentligen.
Från Norrland kommer brev från mamma och mormor med pengar och ord om att jag är älskad och saknad och pappa telefonsupportar uppsättningen av mitt väggmonterade bord för jag kan om jag vill, det lovar han och han har rätt, min pappa har alltid rätt.
Från Motala kommer brev från folkhögskolan som välkomnar mig tillbaka i en ny termin och det är med lika delar ångest och jävlar anamma som jag från och med måndag kommer att tvinga mig själv att öppna det där dokumentet märkt Skrivprojekt och jobba med det minst tre timmar om dagen.

Jag blir tjugofyra år på lördag. Dagen firas i Danmark med närmaste tjejcrewet och på kvällen ställer jag till med kalas.
Jag tänker på Allen Ginsbergs dikt Död och berömmelse där han beskriver sin begravning. Fylld med gamla vänner, beundrare, nya och gamla älskare, fans och ovänner ska den vara. Så mycket hybris att jag jämför min 24-årsdag med begravningen av en av litteraturens storheter har jag inte, men jag tänker mig min tjugofjärde födelsedag på samma sätt. På 31 kvadrat ska alldeles för många, rent logistiskt och syreupptagningsmässigt sett, av gamla och nya vänner, älskare, fiender och fans få plats. Jag är lite för mycket kärlek och lite för lite konsekvenstänkande när det kommer till att planera fester. Jag har lovat att bjuda på sprit, hits och mig själv. Klart folk blir sugna på att komma.

Jag blir tjugofyra år på lördag och jag tänker på Nietzche och berget. Minns vad jag skrev. Längsta vandringen i världen ur vinterregn och ensamma insomnianätter, uppbrottssorg, bekräftelsefamlande, eventuell arbetslöshet och total avsaknad av framtidstro. Jag har klättrat, om jag har. Sedan vaknar jag lite mer än ett halvår senare av att solen väcker mig och det är en vecka kvar på jobbet och i min hand ligger hans. Han som kysser över min kropp och säger att jag är den finaste i hela den akademiska världen, ja resten av världen också för den delen.
På toppen av berget tecknar vi en bild av våra framtider. Jag som genuslobbyisten, debattören, kritikerrosade författaren och språkforskaren som sedan ger sig in i politiken och tar Fi med sig in i riksdagen. Som skriver avhandling, föreläser, debatterar och ägnar nätterna åt romanarbete. Han som lågstadieläraren, älskad av barnen med gitarren och leken och tron på barnens kreativa utveckling som stöd för lärandet, som ägnar fritiden åt engagemang i anarkistiska nätverk, illegal väggmålning och punkbandsspelningar på svartklubbar och gårdsfester i Majorna.

Som om min tjugofyraårsdag är avstampet för ett lyckligt liv utan hinder och som om toppen kommer att vara beständig. Så är det ju inte och jo, jag ser dalarna. Men från toppen av berget är blicken mer riktad mot horisonterna än neråt och kanske har jag aldrig trott så mycket på horisonternas möjligheter som just nu.

Om Facebook vore IRL

Jo jag är ju gravt beroende av Facebook numera och när vi igår kväll över ölen insåg att alla samtal någonstans slutade i Facebooksnack tänkte jag på den där Dave Chapelle-sketchen om hur det vore om Internet fanns i verkliga livet. Med irriterande popupfönster, lockande porr, gratis musikutdelning och dejting.

Igår satt jag i receptionen på jobbet och hade en shitty jobbig dag med besökare, journalletande, efterlysningslistor och en evigt ringande telefon. Det var enbart Facebookandet som räddade mig. Om Facebook hade varit verkligheten hade jag istället för åtta timmars kontorsarbete och service mind-leenden istället ägnat dagen åt att heja på gamla vänner, prata med Maja, hångla och dansa med min pojkvän, karatesparka min lillebror, få ett träd som det växte pengar ur, ge bort haschbrownies, skrika ut över världen exakt hur jag mådde och gjorde varannan timme samt urinera över två av mina bästa vänner.

Internet vs verkligheten - fortfarande 1-0.

Frihet vs konformitet (att leva på kärlek och linser är också ett sätt att leva)

Och sen kommer helgen, den första lugna vita helgen då jag ska ladda mina sociala batterier, ta hand om min kropp och min plånbok och jag åker ner till Lilla Bommen, ser Äkta kärlek med Hisingengänget och Maja och det är inspiration tidig helgkväll redan där för fan Maja, kan vi inte starta vårat brudband, hiphopbandet någon gång nudå? Glädje och trötthet och hem till tvätt-tiden och jag och mannen konstaterar att egentid är viktigt, vitalt. Aldrig glömma egentiden man behöver och får ta. Konstaterar vi alltså och en kvart senare ringer han på dörren.
Det är Al Pacinos makalösa skådespeleri och mannen som kan varje replik i En kvinnas doft utantill, det är sättet hans fingrar rör sig i en linje från nacke, över halsen och nyckelbenen; sökande och målsäkert med den sortens fingerberöring jag knappt visste fanns och min gåshudade, kattspinnande kropp kränger sig och hjärtat kränger sig, suckar lyckligt bultande av alla vackra ord och målsäkra, lätta fingrar över kroppen.

Och sen kommer resten av helgen då jag går loss på boxningssäcken och hantlar i egentid när den är som bäst; urladdande träning och sedan pratar jag och Maja, vita helgen eller hur? Ja vita helgen men kanske se Navid Modiri och Gudarna och kanske en öl efter, men bara en?
Harald Treutiger, gängets internskämt som adopterades av Urkultshelgen som var ett enda långt okaaay i olika tonlägen, är för ful för TV och jag måste sms:a, Facebooklänka innan jag själv skrattar ihjäl mig och när Navid från scenen säger sitt okaay skrattar jag lika mycket igen.
En öl över nördiga samtal om Internet och mindre nördiga samtal om vänskap och kärlek och mannen och hans vän dyker upp och väl där är jag redan inne på tredje ölen och sen bär det bara av åt helt motsatt håll än vita helgen. Den avslutas någonstans där när Edvin ringt in oss till The flame på Chapmans torg, sunkkrog i sin sunkigaste bemärkelse och mitt glädjetjut när de spelar Sean Paul och sen kan vi även ha dansat till Red red wine innan de stänger och vi vill bara höra mer. Opretentiöst och lyckligt och sanslöst töntigt men skrattande kommer jag hem till mannens lägenhet och väl där snurrar våra skallar och det är inte riktigt okej att kräkas upp tills inälvorna är på väg ut hos pojkvännen man bara känt i ett par månader.
- Snälla höj musiken, låtsas som om jag inte spyr! skriker jag och sen vänder jag huvudet mot toalettstolen igen.

Vaknar upp med bultande tinningar och övertygande prat med varandra om vi måste blitt drogade också låtsas vi som om de där sju ölen och tequilan inte fanns, bara hände. Räknar pengar som inte längre finns alls, konstaterar att på kärlek och linser kan man väl också leva om man nu måste.
Manu Chao på söndagsslö volym i stereon innan en kopp kaffe blir startskottet mot IKEA. Jag fnissar fjortonårslyckligt för pojkvän med bil har jag aldrig haft förut och när han kör i 120 på motorvägen och samtidigt rappar med i Dead prez får jag lite kåtslag, lyckoslag.
Han säger något om att vara på väg, det känns som om vi är på väg någonstans, en resa, gud vad härrrligt det skulle vara, bara fortsätta mot Malmö. Fågelhjärtat bultar frihetsslag inuti mig, ja Malmö och sen Köpenhamn baby och sen vidare därifrån, kanske Berlin?
Gemensamt ögonkast över snuddandet av tanken. Inget IKEA, inget jobb, ingen vardag. Nu bara drar vi, baby okaaay? E20 mot Malmö eller svänga av mot Kållered och ett vägskäl i bokstavlig och metaforisk betydelse. Frihet eller konformitet. Ansvarslös, romantisk flykt eller vardagens ansvarstagande tillvaro. Svängen går mot IKEA där vi med armarna om varandra prisjämför köksbord och letar ekonomiskt gångbara val av speglar. Frihet vs konformitet. Det är en frihet att välja konformiteten också, att snudda vid tanken är kanske frihet nog.

The things niggas do with pussy sitting on their face

Eller nä, egentligen borde rubriken vara lite mera Grejer tjejer gör när de är nyförälskade, men det var liksom inte det jag mumlade där i regnet igår. Han som sa Timbuktu och jag som höll en 20-minuters föreläsning om mina Timbuktu-issues.

Skitsamma. Poängen är att jag kommer hem från jobbet, ska ut och jogga och somnar på stört på soffan och blir där sovande i två timmar. Vaknar tröttseg och tänker att noway jag kommer se Timbuk när jag har såna issues och är såhär trött, gå och lägga sig ensam i tid jatack. Han säger Timbuktu, kom dit och några timmar senare står jag i ösregn och väntar på honom och hans vänner där vid Lilla Bommen bland gymnasietjutande fejkblondinbrudar med Gina Tricot-toppar och deras fyllebrölande pojkvänner och mellan tänderna väser jag;
- The things niggas do with pussy sitting on their face, som ett annat hiphopfuckat mentalfall och andemeningen är väl vad håller jag på med, bara för att få vara nära honom och sova med honom inatt med. Om Kent definierade mitt liv i ord och citat under högstadiet och gymnasiet är det uppenbart att hiphop och dancehall fyllt det tomrummet nu när jag är 20-nånting. Jag vet inte vad det säger om mig om det säger något. Mindre ångest, ensamhet och självömkande och mer droger, attityd, sex och ohämmad ilska nu kanske? Hehe.

Men sen kommer han och kysser min kind och regnet skitsamma när man kan stå fyra personer under ett paraply och fnissa och konsertens behållning är Mapei, underbara coola Mapei som är en sån där kvinna som jag inte kan bestämma mig för om jag vill vara eller knulla. Enda behållningen som inte räcker för långt och en trött stadsfestival känns som ett enda stort antiklimax efter Way out west, det går inte att komma ifrån och efter fem låtar går vi hem till honom och ger mig träningsvärk i höfterna istället.

Idag ser jag Äkta kärlek vid femtiden. Jag är pepp som fan.

(-Elin, kan du inte skriva någonting som inte innehåller nyförälskat dravel, onödig information om ditt nykärsknullande eller något som inte förolämpar minst en tredjedel av Sveriges befolkning någon gång?
-Tro mig cencorrösten, jag försöker. Men fan vad svårt det är just nu.)

Att fånga en fjäril (lugnaste insjö mot stormiga havet)

Det här är vad de säger om honom: Han är bra. Han är en keeper. Han är lugnare och mer stabil än någon någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna falla för. Han är insjön mot stormiga havet, binder fast mina fötter. Retas med mig utan att håna. Lär mig utan att mästra. Reflekterar mig utan att ta över mig. Pushar mig utan att överhöja mig. Tar ner mig på jorden utan att nedslå mig. Han är bra, han är en keeper. Sådär som kollegan säger när jag berättar om morgonen när jag vaknar av regnet mot rutan och muttrar på vägen ut att fan snart är man äntligen student igen och kan skita i föreläsningen en sån här dag. Han som förklarar att finis, vännen, de flesta har faktiskt arbeten och går till jobbet oavsett väder, så ser tillvaron ut. Sedan ger han mig en av sina regnjackor och den är alldeles för stor och jag säger att noway att jag tar på mig en sån där och går runt i och han svarar att finis, min Paris Hilton, du ska gå till bussen i tio minuter spelar det någon roll hur du ser ut?

Det här är vad de säger om mig: Jag är en fjäril, ett fågelhjärta. Jag klättrar inte bara utefter väggarna, jag kastar mig mot dem. Försöker hitta luckor och lönnhål ut ur känslorna, krossar fönster, väcker larm. Yrvaket reagerande på en annan människa och släppa in i sitt liv, hurdå? Och varför gör du så och tänker så när du ska göra och tänka som jag vill och alltid stötas mot varandra, in i varandra ibland och ibland frontalkrock och det är då jag slår på larmet, krossar rutan; springa nu? Jag är stormen, yrandet som inte får ihop saker och ting och kvar finns han som alltid somnar på en sekund och när jag lägger min arm om hans sömndruckna midja somnar jag in fortare än jag gjort på flera år. Kanske stanna? Kanske måste stanna?

Det här är som vi är: Efter festivaler och solskenshångel, där när sommaren blir höst och vardagen slår till. Så lätt är det ju att vara nyförälskad och lycklig i solskenet en dag vid Röda sten och så lätt är det att fyllefnissa ur sig att gud vad jag är kär i dig och du är det bästaste någonsin när man ölhånglar i gräset efter en spelning med ett gemensamt favoritband och så mycket svårare är det att leva upp till allting i en vardag med heltidsjobb och träning och allt som ska göras.
Baby, vardagen är inte min kopp av te alltså och det var knappast vardagen jag pratade om när jag vinsvamlade om hur bra vi är tillsammans men vardagen kommer likväl och där sitter vi med en delad vinare framför nyhetssändningar och Weeds som går från klarhet till klarhet denna säsong och vardagsbehovet av att dela alla dagens tankar med honom finns där redan.
Det där om klimatmärkning av varor till exempel. Det är ju en jättebra tanke. Men sen är det det där med att inte klimatmärka kött vs vegetariska varor eftersom man inte kan ställa livsmedel mot varandra. Trots att forskare efter forskare påpekar energislöseriet med köttkonsumtion, gaser och gödning och all annan negativ miljöpåverkan det för med sig. Det handlar inte om att man inte vill ställa livsmedel mot varandra. Det handlar om att köttindustrin har för stor makt, omsätter för mycket pengar och någonstans i allt finns djurens, miljöns och även människors lidande bortglömt. Köttindustrins makt och traditionens makt och gud, folk är så dumma i huvet och äter kött.
Det där om hushållsnära tjänster. Om det som borgarna kallar avlastning i det omöjliga livspusslet. Alla dessa begrepp som den styrande klassen tar patent på i sann lingvistisk makttradition och media som hänger på och så ordnar du upp i livspusslet, så får du vardagen att gå ihop. Köp in hushållsnära tjänster, avdragsgillt, eller varför inte unna er en långresa hela familjen eller bara barnen och gå ner i arbetstid vet jag eller ta en riktigt lyxig spabehandling och alla dessa dubbelarbetande kvinnor med ansvar över barn och hem ni måste ta hand om er själva och unna er konsumtion och massage och tjejresor till Åland och gud vet allt och ingenstans säger någon någonting om alla de som inte har möjlighet till vare sig hushållsnära tjänster, avdragsgillt eller ej, spabehandlingar, deltidsarbete, utlandsresor eller ens lite shopping. Ingenstans säger någon någonting om att en lyxbehandling på spa inte hjälper den utarbetade kvinna som gör det mesta i hemmet och har största ansvaret över barnet för det gör bara jämställdheten och den finns inga spabehandlingar för och ingenstans säger någon någonting om vilket livspussel den ensamstående mamman som dubbelarbetar och ändå knappt har råd med barnens dagsutflykt med skolan till Borås Djurpark har. Borgarklassen erbjuder lyxlösningar för en medelklass och överklass på arbetarklassens bekostnad.
- Jo jag vet finis, säger han och jag hoppar upp och ner i soffan av ilska och han stryker över mitt hår och reflekterar min ilska utan att försöka trycka ner den, bara stilla och sedan går jag helt plötsligt över till att tänka på min födelsedag och snälla snälla snälla kan vi inte göra en pinata, en stor rosa gris, jag har alltid velat ha en sån på mitt födelsedagskalas. Han som tittar tröttförälskat och säger att såklart jag ska ha en pinata på mitt födelsedagskalas.

Det här är vi, just nu, jag just nu med fingrarna famlande kring hans hand som kanske fattar hans och kanske hans lugnaste insjö mot mitt stormiga hav och fingret som darrar och tvekar, pekar mot dörren och han som lägger det tillrätta igen.

Tillit till sin egen progression (i Socialstyrelsens folder är allt svart och vitt)

-Jag vet att jag överreagerade och att jag var otydlig med vad jag ville, jag blev bara besviken när du inte var där på den fantastiska konserten med en av mina favoritartister med mig, jag hade velat dela det med dig ju fast jag insåg det inte riktigt förrän jag var där utan dig, säger jag och förlåt säger han och det är lugnt säger jag, för jag kunde ju ha varit tydligare och jag vet att fyllan fick mig att överdriva och förlåt igen säger han, klart jag borde varit där med dig fina och sen kysser vi varandra, gullegullpratar och jag är inte ledsen, var väl egentligen aldrig riktigt ledsen över det.

Bredvid mig står hela gospelkören, de mulliga negresserna i lila dräkter med matchande ögonskugga som alltid hejar på mig när jag behöver ingjuta lite mod i mig eller applådera mig själv över något bra och som egentligen bara existerar i min knäppishjärna men ändå (annan kategori av inbillningar är paraden med blåsorkestern i färgglada kostymer och jonglerande dvärgar som dundrar in när något bra har hänt).
- Oh happy day! Oh praise the lord because Elin has hanterat en eventuell konfliktsituation på ett vettigt sätt!, sjunger de.

Det var som jag fick höra på lördagen när jag berättade att mannen just nu jobbar med psykiskt handikappade och någon tolkade det som psykiskt störda och därmed flinade och sa att det där med att arbeta med psykiskt störda var väl en bra övning inför ett förhållande med mig. Skämtet som inte tog i skrattet utan sårade istället och jag som fräste tillbaka att jag mår ju faktiskt ganska bra nu och det kanske jag kommer att fortsätta göra. Jag fick höra att jag alltid kommer att vara psykiskt labil, så nej.
Inget skratt för det var min största rädsla som blottades; rädslan för rädslan. Rädslan för att tappa greppet; sluta äta, jaga insomniaspöken på fel sätt, gå ner mig i depressionsmörker eller springa ifrån mig själv och in i väggar. Allt som jag ramlat ner i och som jag försöker krampaktigt att hålla mig från att ramla ner i igen.
Hur faller man i ett samhälle där skyddsnäten rustas ner ett efter ett? Deprimerade och utbrända mår bäst av att arbeta säger Socialstyrelsen helt svart på vitt utan människoinsikt. Sjukvården har milslånga köer och vem tror på en psykologkontakt om man inte har pengar på fickan och kan söka privat vård, att bara få en läkartid känns som en naiv utopi. Försäkringskassan som vägrar ge pengar och omprövar läkarbeslut på rutin. Allt som man måste slåss mot när man orkar slåss som minst och bara behöver ett nät som tar emot i tunga fall. Rädslan för rädslan är också en rädsla för ett nedrustat folkhems otillräcklighet.

Men rädslan för rädslan måste kombineras med ett mod. Ett mod att tro på att man utvecklas, blir starkare och bättre för om man inte har tillit till den tanken, vad ska man då möjligen kunna tro på här i världen? Jag hanterar en konfliktsituation; jag tar ett steg framåt.

Långt senare den natten viskar jag till honom att jag kommer att ha svårt att sova. Han frågar mig om inte varm mjölk hjälper och jag skrattar bitterhetsskrattet för min baby, naiva sötnos där var jag liksom i femte klass.
- Varför sover du inte om nätterna? Har du varit deprimerad?
Alla hans frågor och jag som stryker bort tendenser till orosögon med ett pekfinger över hans skäggkind.
- Jag är lite knäpp helt enkelt. Men just nu mår jag bra.

But oh, we are young and not tired of it

En sista helg där sommaren exploderar i hetta och åskskurar innan den lämnar över stafettpinnen till hösten och tillvaron skiftar skeenden igen. En sista helg av lättja, galenskap och fylla innan kalendern ska inhandlas och möten bokas. Det är klart att man inte ska gå på fest och blanda alkohol till fylla och sedan gå hem med mannen och sova fyra timmar max när arbetet kallar dagen därpå, men det är som de äldre kollegorna säger när jag kommer dit och är bakfyllesnurrigt segtrött och gnäller; du är ung, du klarar det.
Jag är ung, vi är unga och fortfarande dumma och glömmer bort sömnen och tycker att en banan och några kex är en fullvärdig lunch om det ger mer tid till att dricka den där litern Gredos som slår mot skallen i värmen och raglar omkring, skrattar, köper för dyr öl och kramas, hejar.
Finaste vännerna på fredagsförfesten och sexpratet och de skålar för mannen för att han är bra och lugn och en sådan man aldrig trodde jag faktiskt skulle falla för (true dat) och han och jag på Manu Chao och Welcome to Tiujana.
- Sex och marijuana, det finaste man kan få i livet, skrattar mannen och jag skrattar också för vi är fortfarande så unga och så dumma att vi skrattande kan tro på det.

Lördagen som omkringspringande in och ut från Way out west-området och alla jag vill möta upp med, försöker kryssa och korsa mellan nya och gamla vänner och allting däremellan, splittrat och fantastiskt när alla möts och alla jag skrattar tillsammans med. Jag som keeping it real-skämtar inför mannen om att jag ska ligga med Kanye West och herregud, kanske inte läge för sådana skämt redan men han kontrar med Erykah Badu sådär så jag blir lika delar avundsjuk och svartsjuk innan jag supportar hans Växjöpatriotism genom att dansa på The Ark.
- Vi vill höra hits, det här är hits! skriker jag och Maja och sedan öppnar sig skyarna igen och jag och mannen blir ett stort gemensamt mumintroll i vita regnponchon som spruckit i mitten.
Skrapa ihop pengar till lite mat och möta upp med Jenny och David och tränga sig fram och kärleken, dansen, herregud om Kanye West var fantastisk på Roskilde går det inte ens att jämföra med vad denna konsert var. Jag och Jenny som ler och dansar, tjuter och jag rappar mot exmannen i Izzo (H.O.V.A.)-sticket för var det inte såhär jag citerade i en rubrik en gång haha.
Någonstans lite ledsen över sms och jobbigheter från tidigare på dagen upp mot ytan och så fort vi lämnat konserten lägger Jenny armen om mig för de där klarblå ögonen är precis så klara att de ser mer än jag gör och hon frågar hur jag mår och jag fyllelipar som jag trodde jag slutat med för jag är fortfarande så ung och dum att jag fyllelipar offentligt. Hans vackra fylle-sms och återigen frågande; jaha vi är ute nu och du ska inte med för du ska ligga med Kanye West? Jag som väljer hemmet, sängen och går i nattlig dimma med grannvännen och rensar skallen, lättar hjärtat.

Vaknar upp i äcklig lägenhet som alltid prioriteras sist när saker snurrar omkring och huvudet värker för jag är fortfarande så ung och dum att jag dricker för mycket och för sent och glömmer bort det där med en liter vatten innan läggdags.
En sista helg. Jag ska göra min matlåda, städa min lägenhet, möta upp med mannen och imorgon köpa ny kalender, boka tider, kolla schemat och vänta in hösten.

Bekännelser (jag är för ful för electro)

Karmat hoppar upp och biter Saker under huden i röven om och om igen numera och jag tänker på mig själv och allt som jag skrivit det senaste året och kanske i synnerhet det senaste halvåret och jag undrar hur det kommer sig att så många läser. Jag framstår inte som någon sympatisk person. Vem vill läsa något skrivet av en fullständigt osympatisk, fördomsfull och generaliserande människa? Kanske är jag, bakom tangentbordet, ingen sympatisk person heller. Jag vet att jag är trevlig och snäll, messnäll och anpassande, i verkligheten. Skulle vi mötas där skulle jag le och trevligt konversera och ni skulle tänka oj vilken gullig tjej (notera; inte i onyktert tillstånd). Men bakom tangentbordet skriker jag. Gapar jag. Vräker jag på.

Som en ångvält går jag på om flickor med getingmidjor, särartsfeminister, konstnärsmän, indiebrats, smygborgare, gamla ragg och alla de andra och jag skriker till höger och vänster med mitt förakt och min avsky. På Saker under huden sätter jag normerna. Här styr jag. Här utdelar jag sparkarna och det är här jag bestämmer helt själv vad som är rätt och vad som är fel. Det är en frihet jag aldrig har i verkliga livet. Men jag är ofta ingen sympatisk människa bakom tangentbordet.

Det är fel att ilskglöda bakom ett tangentbord och gömma sig bakom sin ilska. Mycket av det jag skriver om står jag för, om än jag skriver om den i en svartvit ton fastän jag också inser att det finns så många fler nyanser att bejaka alla sorters frågor i livet i. Annat skäms jag över.
För det där riktigt ilskna, utåtagerande gallspyendet handlar egentligen bara om en sak; att framhäva mig själv. Att för en gångs skull få vara den som är normen istället för den som är fel. Den som inte har några rådjursögon eller är för ful för electrodans eller inte kan anpassa sig efter konstnärsmän.
Jag är en förvuxen tonåring med dålig självbild och mitt i allt framhävande av mina egna normer och mitt kaxiga utdömande av andra säger jag egentligen mellan raderna bara;
- Hej, jag känner mig dålig. Jag känner mig ful och fel och dum. Jag känner mig helt missplacerad i den här världen och fattar ingenting. Tyck om mig. Beundra mig. Snälla?

When blogg-keeping it real som vanligt goes wrong

Tydligen hade jag kommenterat min mammas blogg och där av misstag länkat till min egen blogg.
-Okej, tänkte mamma, schysst nu får jag läsa Elins blogg.
-Okej, tänkte alla hennes vänner, Evas dotter har en blogg, den ska jag läsa.
Och så har alltså skett i flera månaders tid utan att jag haft en aning om det utan naivt bloggat vidare om ångest, knull, ätstörningar, fyllor och dildos.

-Oroa dig inte, sa mamma nyss i telefonen när hon råkade avslöja att hon läser bloggen, jag älskar dig ändå.

För att orka fortsätta låtsas vara det de kallar normal

Och Urkult var urladdningen av tramsighet, råtöntighet, kärlek och galenskap som jag behövde för att fortsätta. Alla dessa dagar – fyra veckor - som jag har kvar då jag sitter på kontorsjobbet och blir smädad av små läkarstuderande råttor som tror de står över mig, är bättre människor bara för att sitter på en studentplats på sjukhuset och bita ihop med service minded-leendet kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då kroppen stressbultar över inlämningar, ekonomi, hemtentor och allt det där kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då det krävs av mig att jag är en normal, vänlig, service-minded, strukturerad och duktig människa kan jag tänka på Urkult.

Jag kan tänka på solnedgången vid forsen och Edvins rörda min och mannen och jag som blir lämnade ensamma där på bänken och den romantiska stunden som är vacker sådär så att skräpplockaren ursäktar sig för att han stör romantiken när han går förbi, fast som egentligen handlar lika mycket om en prestigediskussion om det är dimma eller industrirök som vi ser i fjärran (hans argument är att dimman stiger uppåt, mitt argument är att jag är från Norrland själv och dimman stiger uppåt här).
Jag ska tänka på ölen och skratten innan Svenska Akademien och konserten minns jag inte så mycket av och det handlar mindre om alkoholhalt och mer om lyckan i dans och sång. Minns liveversionen av Upp i höjden, Resa sig upp och mitt och Majas hoppande på Du kan om du vill och jag minns hur fyllemannen tar tag i mig ibland och viskar att jag är fin och vacker när jag dansar och underbar tills han ursäktar sig med att han är full och kär och då blir man sån.
Jag ska tänka på dansen i ladan, Bob Marley och Sister Nancy och äntligen får röven må bra och det är exakt det jag menade i det här inlägget, vad jag längtat efter; opretentiös, lycklig, galen dans och mitt i allt spelas Markoolios Ingen sommar utan reagge vilket blir snackisen på campingarna dagen därpå i upprörda toner, men där står två idioter och dansar och sjunger och skrattar och det är jag och Maja tills vi slutligen får med mannen och hans vän på noterna. Och det var väl kanske inte Markoolio jag hade i åtanke när jag bad om opretentiös dans, men jag bjuder på den, jag bjöd på allt just då.
Ölen i dimmig, tidig morgon med Varan-TV-citat och sedan vakna upp till en dag med slött häng i gräset där vi betraktar kontaktimprovisationen med skönt hånande uttryck. Någon kallar det tönteri, någon annan säger att det är före detta mobbade kids som aldrig fått kroppskontakt och mitt sarkasmhjärta skrattar sig lyckligt och lättat för kärleken mår bäst av lite rolig elakhet då och då.
Jag ska tänka på en lördagkväll med vinfyllan och jag och min sister in crime som rör oss från pk-vegan-hänget till Viktoriahänget till granntältshänget till Kenthänget, från camping till camping med ökande fylla och hjärtan som älskar människor som bjuder på mat, allsång och Justin-covers, vägbeskrivningar genom åkrar när vi villat fel och att vara fulla och töntiga och skita i vilket.

Jag bjuder på den. Jag bjuder på allt. Markooliodans, önska The River av mannen-med-gitarr och sen skråla med, vara fullast i bilen och skrika om att få höra hits i bilstereon, se ut som ett mumintroll i min för stora, vita regnponcho, gå fram till några och slå sig ner för att de spelar Kent, prata om kärlek och lycka och stora vackra saker som en annan lycklig, ocynisk hippie. Urladdningen; jag kanske orkar fortsätta vara det som kallas människa i det som kallas den normala vardagen nu. Ett litet tag till i alla fall.

Money for nothing

På en motorväg på väg upp mot Norrland någonstans mellan Stockholm och Gävle. På Statoilmacken får jag och mannen chans att kyssas första gången under resan och Maja irrar iväg ensam på en nattparkering bara för att ge oss lite privacy och inne på macken är det Kalle eller Edvin som köper Dire Straits Brothers in arms till ett sådant där reamackpris ni vet. Ironi och nostalgi och lite kärlek över åttiotalsintron och gitarriff och någon undrar vilken låten med det där klassiska riffet är.
- Money for nothing, mumlar jag längst bak i bilen halvt sovande och introt ljuder över mörka motorvägar medan killarna längst fram skrattar och sjunger med.
En värme i kroppen; min barndomsskiva framför andra. Pappaskivan framför andra. Okej The boss och okej Otis Redding men ingen skiva har spelats så mycket i alla de otaliga gamla Volvobilar eller leasade tjänstebilar (notera förändring i takt med karriärkliv) eller i mina föräldrars hem som den.
Och jag är åtta år och jag sitter längst bak i bilen på väg hem från mormor och morfar. Ser ljusen från alla lägenheter inne i stan och mamma och pappa som förtroligt nynnar med i låtarna och jag är sömnglad och barnatrygg
och jag är tretton år och på väg hem från affärn med pappa med en ny Veckorevyn i handen och spanletar söta killar från skolan, läser Hansonartiklar och pappa som Money for nothing-sångväser med knuten hand och jag som suckar för fan pappa, vad pinsam du är och vilken skitdålig skitmusik det här är
och jag är sjutton år och har hällt i mig alldeles för mycket av billig sprit och pappa hämtar på busstorget där jag vinglar fram till den av de tre snurrande bilarna framför ögonen som jag hoppas ska vara den riktiga. Brothers in arms dånande så att basgången ljuder ut över kickershänget vid Domus och pappa som undrar hur jag mår och jag som kort svarar att det är bra. Sedan lantvägen i 140 och jag som absolut inte får spy i tjänstebilen och stirrar på vägen och försöker på ett diskret sätt hålla mig fast för sätet snurrar under mig och bilen snurrar på vägen och allt jag kan tänka på är att fokusera på gitarren, tänk bara på gitarren och inte på någonting annat så kanske du inte spyr
och jag är snart tjugofyra år och sitter i en hyrkombi inknödd bland packning och tröttspeedade människor som dödödödöar sig med i Money for nothing-riffet och i framsätet sitter mannen som börjar ta mitt hjärta i besittning och trummar med fingrarna mot ratten till den låten på exakt samma sätt som min far brukade göra.