5 mars 2007

the trick is to keep breathing

det var någonting med den tvådagarsbakfyllan med kombinerad förkylning (den ligger där. jag trycker bort den med överdoser av echinagard. den ligger kvar. bara väntar) som gjorde att jag bara sov ut all stress. jag gjorde små försök till att se bakfyllefilm men efter femton minuter föll jag in i dvala framför teven (elin, ditt pretto-as, hyr man en film med beskrivningen ett starkt drama om tre gripande kvinnoöden som bakfyllefilm får man skylla sig själv om man somnar) och jag gjorde små försök till att tvätta. annars bara sov jag. framåt söndag eftermiddag väckte solen mig och det var energi inifrån och ut. våreufori, kalla det vad ni vill. jag lyssnade på razzys I hate hate på repeat och storstädade. söndagarna är så heliga. bara gå runt och må smågött med mig själv. paren har sina söndagsmys. jag har mitt eget. på kvällen unnade jag mig en timme jungle fever-dans, trots onda knän och förkylda leder. jag kan bara säga eufori, katharsis och lycka men de orden har jag ju använt förr i dans-sammanhang. det är någonting med att skaka allt man har i en samlad energi av tjugofemtalet personer till en dancehallbas som inte kan liknas vid något annat. det gör ont och det är lyckligt och det är alla känslor på en gång.
fuck fransyskan, hon är nog rätt tråkig i längden och om inte annat kommer hon få KOL och cancer och allt annat trist man får av kedjerökning hur nice det än är att röka. jag är numera en dancehallqueen, en snyggt mullig negress med tightaste, snyggaste röven i ett par hotpants. något säger mig att jag kommer att få jobba lite hårdare på att uppfylla den idealkvinnedrömmen.

så vaknar jag måndag morgon ur en metadröm där klockan ringer och jag ligger bredvid en naken, vacker man (jo, det var han med tidsmaskinen) som säger baby, du behöver inte gå på jobbet idag. jag har redan sjukanmält dig så vi kan stanna i sängen hela dagen. men klockan ringde på riktigt och inte fan låg det någon vacker man bredvid mig och inte fan fanns det någon anledning att sjukanmäla sig men någonting hade hänt. andningen tyngre, djupare. en ren pigghet i kroppen. jag steg upp utan att snooza en halvtimme. öppnade upp persiennerna för en soluppgång utanför fönstret. jag säger bara ljuset; det är tillbaka nu! som jag längtat. åt gröt, duschade och hann vara på jobbet långt innan arbetsdagen började med mina mått mätt. innan det var dags att sätta igång dagen hade jag redan skickat två viktiga mail och druckit upp mitt kaffe.

mars månad kommer bli kaotisk. galen. det borde finnas någon som varnar kidsen för prestationer. hur lätt det är att börja knarka dem och hur förbannat svårt det är att sluta.
någon som pekar på diagram och delar ut varningsbroschyrer, visar kackiga filmer med amatörskådespelare om vad som händer om du börjar knarka prestationer. vad händer i kroppen - ja man mår bra först av adrenalinet och allt det är som stressen pumpar ut och shit vad bra man mår när folk blir imponerade av allt man lyckas åstadkomma och alla goda omdömen och betyg man får. i början av knarkfasen är det alltid fantastiskt. och sen på med en overhead på en magsårsmage eller söndergnisslade tänder eller en berättelse ur verkliga livet från nån som varit utbränd i tio år. jojo ungdomar, såhär går det. nej just det, I forgot. det är i skolan kidsen lär sig knarka prestationerna. och har du en gång fallit dit är det svårt att sluta och på onsdag får jag textomdömen och sen har jag en inlämning till och sen är det hemtenta och en inlämning om mansrollens konstruktion i det moderna samhället. också det där heltidsjobbet då.

jag försöker mest hitta vattenhål. som måndagsfikan, sista på två månader med sofia närvarande. sex and the city-snacket rörde fredagen och konstaterandet att det blev den där crazy fyllekvällen med post-ifyllande-av-minnesluckor som vi planerade. jag vägrar skära bort samvaro och lyckotid. det är så jag kommer ihåg hur man djupandas. och om inte annat är det en månad kvar tills jag befinner mig i en fjällstuga, liggande i en våningssäng i ett svettigt underställ med bonnigaste vårvinterbrännan på näsan förskjunken i en minst tio år gammal kalle anka-pocket med en iskall norrlands guld i ena näven. långt ifrån bredband, tv och asfalt. så tar jag mig igenom och jag tar ett djupt andetag till.

2 kommentarer:

Malin sa...

åh gud fjällen. pappa. fulbruna näsan. två rutor stenhårdkall choklad i backen två gånger om dan. skidsvett. jag skulle varit där typ nu men istället är jag hemma o jobbar. prestationsperiodare som gång på gång tror att jag kommit ur cirkeln men faller tillbaka igen.

Anonym sa...

malin, fjällen är ju ett måste för att klara denna tid på året och framförallt för att fixa prestationsberoendet för har man en gång börjat faller man tillbaka i cirkeln from time to time. det bra är väl när man börjat analysera sitt beroende. svårare när prestationerna också är ngt man gör för att det är kul. hur håller man sig ifrån det då och hur skiljer man mellan lust och prestationslystenhet?